politik

November rasar

av Johan

November är månaden som slutat försöka. Månaden då det inte längre går att förneka vart man är på väg och månaden då man inte kan göra något åt det. November är en månad att härda ut och den är över oss igen.

Det blir mörkt väldigt tidigt på kvällen nu men det är åtminstone lite ljusare på morgonen nu sedan jag slutat ställa väckarklockan.

Bilden här ovan visar vad du har att hantera. Den är tagen nu på morgonen och den visar ett Stockholm dolt av dimma. Det är ingen vacker syn och inte enbart på grund av att det inte går att se så mycket.

Det höga tegelhuset strax till vänster av mitten av bilden är vårdboendet Koppargården där någon kom på idéen att väga de gamlas använda blöjor för att beräkna hur mycket de kostade. Jag föreställer mig det som ett boende där det är november året runt.

Ur bild till vänster ligger kvarteret Atlantis dit Olof Palme flyttade när Vällingby var nybyggt och fortfarande ansett som en bra idé. Det var förstås rätt länge sedan och nu är det november i Vällingby.

Allt är förstås inte elände ens i november. Det blir ju värre sen. I december. Men om det får jag återkomma. Hemskheterna med januari och februari väntar på andra sidan årsskiftet. Mars är egentligen november en gång till så då kan jag återanvända detta inlägg. Sedan får man väl göra så gott man kan med april för att till sist uttrycka hopp om livet i maj. Under juni, juli och augusti finns det annat att göra. Sedan är det höst igen. Så fortsätter det. Tills man dör.

Mjölkkomplotten

av Johan

Det har varit en lång och hård sommar i Vällingby. Flera uppdrag som skändligen försummats under årets första halva har äntligen fått den uppmärksamhet som den ekonomiska ersättningen antyder att jag borde ha gett dem redan från början. 

Jag har alltså ägnat sommaren åt att skriva en rapport om kooperativt företagande, två bokkapitel om jämlikhet och ett expertutlåtande åt en neokonservativ tankesmedja i Washington DC som förmodligen skulle sammankalla till akut förbön om de kände till mina politiska åsikter. Den goda nyheten är att jag funnit tillfälle att varva skrivövningarna med en del kontemplativt och uppbyggligt öldrickande. Den dåliga nyheten är att semestern är slut på måndag. 

Nu ska jag dock inte ägna värdefullt utrymme här åt att beklaga mig – det är det man har Facebook till – utan istället komma till kärnan i dagens berättelse. 

Dagens uppgift var att sammaställa ett avsnitt om svensk lantbrukskooperation, en uppgift som jag länge skjutit på eftersom det är ett ämne så tråkigt att det kan sänka pulsen till skadliga nivåer till och med för en härdad yrkesman som mig. 

Uppgiften gav mig dock möjlighet att åter sadla upp en ur ett helt kavalleriregemente av käpphästar som jag kommit att nära genom åren. Det är en av de stora kusarna i flocken, den om det vita giftet vi kallar mjölk. Jag har skrivit om mjölkens förkastlighet åtminstone en gång tidigare och nu är det alltså dags igen.

Boken på bilden är Martin Millars ”Milk, Sulphate and Alby starvation” som på svenska kommit att döpas till ”Mjölkkomplotten”. Jag köpte den på ett antikvariat i Lund i slutet på 1990-talet eftersom jag trodde att det var en bok baserad på samma insikter som jag redan gjort. Insikten att mjölk och mjölkdrickande är ett resultat av ekonomiska intressen och inte traditioner eller kultur.

I boken har antimjölkprofeten Alby kommit att bli föremål för en hänsynslös yrkesmördare sänd av det lika hänsynslösa Mjölkmarknadsrådet. Det är förstås fiktion men vi vet alla att det kan hända.

Anledningen till att jag kom att tänka på Alby och boken idag var att jag skrev om lantbrukskooperationens kontroll över den svenska mjölkproduktionen.

På grund av det svenska jordbrukets karaktär kunde nästan hela den svenska produktionen av mjölk centraliseras genom kooperativ organisering. Redan mot slutet av 1930-talet var kontrollen över 95 procent av all mjölkproduktion samlad i en och samma rörelse.

Koncentration av resurser är också koncentration av makt och genom sin dominanta ställning kunde den lantbrukskooperativa rörelsen och dess mejerier skaffa sig politisk makt och inflytande över opinionen.

Svenskarna hade innan 1930 knappt druckit någon mjölk alls, speciellt inte om man inte själv ägde en ko, något som allt färre människor kom att göra vid denna tid. Det var sveriges mjölkproducenter som med sina ändlösa resurser som uppfann det moderna mjölkdrickandet och de gjorde det genom att sprida information om att mjölkdrickande för vuxna inte bara var ofarligt utan dessutom nyttigt. 

Denna information kunde i den korporativa svenska modellen leta sig in i socialstyrelsens hälsoråd och den svenska skolan utan att ifrågasättas. Svenska barn utsattes för en exempellös propaganda i skolorna där de fick veta att mjölk var nyttigt och att drycken var något som associerades med hälsosamma aktiviteter som till exempel av Arla sponsrade idrottstävlingar. 

Nu vet vi förstås att mjölk orsakar och förvärrar en lång rad hälsoproblem från dödliga neurologiska sjukdomar till dålig andedräkt och acne. Spridningen av den informationen är dock inte kopplad till några ekonomiska intressen och således sker den med rätt klent resultat.

Det är därför Gödsvinets ansvar som ledande hälso och livsstilsblogg att fortsätta sprida sanningen. Sanningen kommer alltid att ha sina motståndare och vi vet inte vad de kan komma att göra om de blir desperata nog. I likhet med Alby i ”Mjölkkomplotten” bör jag nog försöka se vad som rör sig i skuggarna innan de sluter sig över oss för gott. Det här är en kamp som måste vinnas.  

Sverigesvinet

av Jonas

Gödsvinet har som bekant inte någon partitillhörighet. Vi tar ingen som helst politisk ställning.

Ett parti svinet alldeles särskilt inte hör till är sverigedemokraterna. Här är en intressant artikel om dem i aftonbladet.

Nämnda demokrater har nyligen beslutat vad svenskhet är. Visserligen är det inte någon som bett dem om detta klargörande, men för härförare Åkesson är detta tydligen viktigt. Att kunna dela in folk i olika grupper är nämligen centralt för ett parti vars grundidé är att skapa motsättningar mellan människor. Tydligen finns det tre typer av människor: Infödd svensk, assimilerad svensk och icke assimilerad. Åkesson poängterar att det inte handlar om att olika människor har olika värde eller rättigheter, det får bara inte bli för många av några förutom de infödda svenskarna. Inget nytt, allt känns igen från en mustaschprydd herre som ställde till oreda under det gångna århundradet.

Men SD ska ha heder för en sak. Det finns en konsekvens i resonemanget.

Enligt SD är det inte bara möjligt för invandrare att assimilera sig och bli kulturellt svenska. Även de från kategorin ”infödda svenskar” slutar vara svenska om de byter ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”.

Vi som råkar ha svenskt påbrå är inte på något sätt heliga. Var gränsen går för bli avassimilerad vet jag inte, men jag antar att det räcker med att vägra bära knätofsar i storkyrkan för att kunna förpassas till kategorin icke assimilerade.

Ingen går alltså säker. De med utländskt påbrå får det naturligtvis allra jävligast om SD får någon makt att tala om, men vi på svinet ligger nog pyrt till i kategorin infödda svenskar. Inte nog med att vi har raljerat över SD förr, vi har ju också omfamnat en mängd exotiska kulturyttringar. Jag var nära ett snedsteg för ett tag sedan när jag skrev om en pasta bolognese, men hann rätta mig.

När nästa person berättar för mig att bara de som har något att dölja är rädda för FRA-lagen, då ska jag återigen dra det gamla slitna exemplet om att SD kan komma till makten och ha tillgång till allt du någonsin har tänkt. Men den här gången ska jag backa upp det med att inte ens du med din helsvenska hembygdssläkt går säker. Det spelar ingen roll hur många folkdräkter som ryms på vinden hos dina föräldrar eller hur många skivor du har med Kalle Moreaus. Om du inte delar Jimmies kärlek till falukorv, fornminnen, rotmos och kalles kaviar så är du inte svensk. Och om FRA snappar upp detta, då ligger du brunt till.

Steamer – om att smuggla folköl

av Johan

Östersundspostens internetupplaga kunde härom dagen presentera goda nyheter från Jämtlands bryggeri. Bryggeriet har valt att släppa den utmärkta ölen Steamer som folköl. Det goda i denna nyhet är inte att alkoholhalten förändras i en öl som redan är god utan att den på detta sätt blir mer tillgänglig. Steamer finns idag bara i systembolagets beställningssortimente och även om detta har blivit betydligt mer lättanvänt så är det förstås fortfarande ett hinder att man behöver beställa en hel back och vänta en tid på leverans. 

Ett nytt problem i sammanhanget är att Jämtlands bryggeri valt att enbart sälja folkölen i butiker i just Jämtlands län. Jag har förstås redan skrivit bryggeriet med en ivrig uppmuntran att lansera ölen i hela landet eller åtminstone Vällingby. Informationsavdelningen har ännu inte svarat på min förfrågan. 

En rolig aspekt på folkölssatsningen är att en krona för varje såld flaska går till att rädda ångbåten Thomeée, som är avbildad på ölens etikett. Östersunds kommun har bestämt sig för att lägga ner denna ytterst populära turistattraktion för att istället satsa på att värma upp stortorget med värmeslingor så att det är isfritt under vintern. Detta i en stad med fem till sex månader av dubbelsiffriga minusgrader som dessutom profilerat sig som ”Vinterstaden”, staden där man kan räkna med is och snö.

Turligt nog reser jag till Östersund redan på fredag för ett återbesök hos vänner och forna kollegor på ett lokalt universitet. Naturligtvis kommer jag att plocka med mig ett stort antal Steamer folköl när jag återvänder från republiken Jämtland. På så sätt har jag möjlighet att bli världens första folkölssmugglare.

Alla har förstås inte denna möjlighet att överskrida gränsen för utförsel av svaga varor men alla borde försöka. Om man inte bor i Östersund så har man kanske inte så mycket glädje av att Thomée räddas men ölen i sig är värd en kamp. Så skriv till Jämtlands bryggeri, kontakta din Ica-handlare eller kedja fast dig i ölhyllan på Coop Extra. Folket behöver Steamer. 

Odla din köttgård

av Johan
Uttalad anhängare av odlat kött

Få diskussioner är så originella att man inte genast kan identifiera de vanliga positionerna och de vanliga argumenten. När man pratar om mat så inser man snart vem som har råd att betala lite extra för maten, vem som inte har det, vem som menar att Nestlé förgiftar barnmat och vem som av någon anledning innerst inne är säker på att allt som är fel med dagens mat har att göra med invandrarna. Ibland händer det dock att någon kastar fram ett argument som skär rakt genom leden och lämnar alla i ett förlamande tillstånd av förvirring.

Jag misstänker att Hirad Rezazadeh är en sådan person. Det är en ren gissning för jag känner honom inte. Det enda jag vet är att han skrev en debattartikel i Fria Tidningen för ett litet tag sedan där han förespråkar industriell odling av kött av miljö och djurrättsskäl.

Han inleder med att beskriva den stora miljöbelastningen med storskalig djurhållning och hur denna riskerar att mångdubblas när folk i Kina, Indien och en rad andra snabbt utvecklande länder börjar äta lika mycket kött som vi i Sverige ätit ett tag nu utan att direkt reflektera över det. Rezazadeh vallar alltså in Fria Tidningens läsekrets i den traditionella veganfållan och den följer förmodligen villigt.

Det är då bilan faller. För författaren föreslår alltså inte vegetarianism och han förslår inte heller den annars så populära strategin att vara lite hygglig mot kossorna innan man sågar huvudet av dem. Han föreslår att ersätta de levande korna med kött odlat i fabriker och han är tydlig med att han inte avser tofu eller liknande utan härligt, rött, saftigt kött från ett djur som aldrig funnits.

Sådant kött finns förstås inte idag men han gör ett hjälpligt argument för att det skulle kunna framställas storskaligt om man investerade bara lite av de forskningspengar som idag används för att göra våra existerande livsmedel fastare, fylligare, mer hållbara och generellt sett mindre lika den råvara de framställts från. Grunderna för konstgjort kött finns men inte tekniken för att få ekonomi i framställningen.

Varför är detta då så intressant? Det intressanta ligger i att de tidigare så homogena parterna i matdebatten splittras. Det är inte min mening att sprida stereotyper men människor som inte gillar att äta djur brukar inte heller gilla genmodifiering. Människor som menar att ”det är naturligt att äta kött” men samtidigt att man ska småprata med grisarna och klia dem på ryggen på väg till gaskammaren, gillar inte heller genmodifiering.

Hirad Rezazadeh gillar genmodifiering. Närmast i en bisats skriver han sorglöst att det odlade köttet kan modifieras för att få ”samma fettsammansättning som en avokado”. På så sätt har han effektivt skakat av sig allt stöd från miljörörelsen och istället sållat sig till en liten grupp tänkare som inte har något sorts politiskt inflytande utanför datorsalarna på våra tekniska högskolor.

Jag anar en helt ny varelse: Den progressive miljöaktivisten – en nörd med ett världssamvete.

Traditionella grönpartister motsätter sig tanken på ett samhälle som kan utvecklas och växa linjärt för all framtid. Istället menar de att vi alla måste lära oss att nyttja de begränsade resurser som finns inom ramen för dagens, eller egentligen gårdagens, nivå av utveckling.

Därför är det uppfriskande att läsa en sorgefri tilltro till att vi med teknikens hjälp kan lösa problemen istället för att retirera från dem. Det är förstås fullt möjligt att han har fel, att vi i dagens köttkonsumtion har ett problem som bara kan lösas med att vi går tillbaka till att äta så lite som jorden tolererar. Det är också möjligt att han är en förklädd Chalmers-liberal som helt enkelt är ute efter att så splitt bland utvecklingsmotståndarna. Vilket som är fallet är upp till den som läser det här att bedöma.

Konferensölen

av Johan
Rådhuset i Reykjavik
Rådhuset i Reykjavik

 

En forskningskonferens är ett utmärkt tillfälle att presentera resultat för kollegor, bygga nätverk med andra forskare och få kommentarer på den uppsats man presenterar. Om någon frågar varför man åker så kommer svaret låta ungefär så. Det är dock inte hela svaret, det finns en annan anledning. Den andra anledningen är konferensölen.

En forskningskonferens består i grunden av två huvudsakliga element: De saker man borde göra och de saker man vill göra. De saker man borde göra är att gå på öppningsanförandet (det gör man inte), bära namnbricka (det gör man ibland), intressera sig för sponsorernas information (HA!) och komma i tid (glöm det). Sakerna man vill göra är saker som att smyga iväg med en grupp finska doktorander till någon lokal ölsylta nere vid stationen. Syftet med varje konferens är att minimera det första elementet och maximera det andra.

Det finns vid en konferens sociala sammankomster man borde gå på och det gör man också eftersom de alltid innebär åtminstone ett glas vin. Detta är formella mottagningar som inte sällan arrangeras av värduniversitetet, värdstaden eller till och med värdlandet. Under dessa tvingas man lyssna vackert på någon knappt engelskspråkig lokalpolitiker medan man diskret signalerar till serveringspersonalen att glaset är tomt på vad det nu är för slags närodlad vinäger de serverar.

Eftersom jag är statsvetare har jag varit på en del helt renodlade statsvetarkonferenser och under dessa är det helt omöjligt att ha någon sorts servering medan talet pågår. Särskilt om det är många nordiska statsvetare närvarande. Det finns ingen levande organism i universum som förkroppsligar giftemålet mellan snikenhet och alkoholism så bra som den nordiska statsvetaren. Gratis alkohol startar upplopp. Vid den Nordiska Statsvetarorganisationens konferens på Island 2005 var allt vin skyddat bakom en bemannad barrikad tills dess Reykjaviks borgmästare talat färdigt. Sedan bröt helvetet lös, folk trampade varandra på fötterna och drog i varandras hår i jakten på de första glasen. Snittarna var slut på under tio minuter och efter en timme var hundratals vinflaskor urdruckna och alla statsvetarna var redan på väg till hotellen för att dricka skattefri sprit på rummen.

Det finns sociala sammankomster som man vill gå på och det var egentligen de som jag skulle skriva om. Om man har varit på några konferenser så har man i regel arbetat fram ett informellt nätverk av personer man vet vill dricka en öl när alla tal är över och den sista gratisdroppen är drucken. När vi minglar runt bland de andra konferensdeltagarna möts våra blickar ibland och med dem berättar vi allt vi behöver veta om den väntande konferensölen. Vi vet men ingen säger något förrän det man borde göra till sist tar slut. Det är då det man vill göra börjar.

Bara timmar, ibland minuter, bort från de fina salongerna väntar mörka barer och öl köpt i en svag valuta. Ofta kan konferensölen vara en man dricker med ett par vänner och kollegor på någon trevlig pub på väg hem till hotellet. Ibland, tack och lov ganska sällan, leder den dig till att ställa upp i en armbrytartävling i en källarlokal nere vid floden i Ljubljana. Jag syftar på en riktigt utdragen konferensöl som slutade med att en medelålders förvaltningsforskare från Nederländerna dansade så våldsamt att han fick hjärnskakning. Jag hittade honom dagen efter på en uteservering med ett jättelikt och ganska komiskt bandage runt huvudet. Han såg ut som en djupt olycklig taliban.

Poängen med konferensölen är att det är den öl man väljer själv. Det finns massor med formaliserat socialt umgänge på en konferens men ölen man dricker efteråt är den som betyder något. Att gå med någon för en sådan öl är ett erkännande, ett erkännande att han eller hon är en person som man gärna tar en öl med bortom vad omständigheterna kräver. I en värld så ritualiserad som forskarvärlden gör det konfernsölen till konferensens själ.

 

Fear and Loathing on Melodifestivalen 2011

av Johan

Det går inte alltid att kontrollera vad man läser. Ibland läser man om saker som man verkligen inte vill veta något om bara för att det inte går att sluta. Det var så jag kom att börja läsa Dagens Nyheters blogg om Melodifestivalen.

Hanna Fahl, som skriver bloggen, har jag rätt avlägsna minnen av som någon som kretsade kring den Blekingska Nationen i Lund i slutet på 1990-talet. Om man kretsade kring den Blekingska Nationen i slutet av 1990-talet så ökar risken att jag kommer att läsa det man skriver. Så jag läste ett inlägg hon skrivit om att sitta i Melodifestivalens urvalsjury. Sedan dess sitter jag och läser om artister jag aldrig hört talas om och musik jag inte kommer att lyssna på. Det känns, när jag tänker på det, lite som att läsa tidningen POP 1993 eller 1994.

En anledning till att man fastnar är förstås att Fahl skriver väldigt underhållande. En anledning till varför just jag gillar bloggen är att beskrivningen av den turnerande schlagercirkusen påminner rätt mycket om en rapport från en valkampanj. Den där typen rapporterande från stora valkampanjer som beskriver vad som händer bakom scenen när kandidaterna och deras staber inte riktigt har kontroll. ”Obamas pressekreterare såg pressad ut på väg ut till bussen, har de första mätningarna från New Hampshire kommit in?”. Den typen av rapportering.

Ingen människa har gjort den sortens läsning mer läsvärd än Hunter S Thompson. Hans klassiska bok ”Fear and loathing on the campaign trail ’72” har kallats ”The most accurate and the least factual account of the campaign” av demokraternas presidentkandidat George McGovern. Thompson skriver utifrån vad Werner Herzog kallar ”extatisk sanning”, alltså en sanning som fångar det centrala budskapet i vad som händer och förstärker det genom mindre justeringar i beskrivningen av det faktiska händelseförloppet.

1972 var Hunter S Thompson en av de två reportrar från Rolling Stone som följde valkampanjen. Den andra var den mycket yngre och ytterst korrekta Timothy Crouse, vars ”The Boys on the Bus” hyllats som den kanske bästa boken någonsin om mediauppbåd som följer en valkampanj. Crouse skriver ledigt och övertygande med stor detaljrikedom och inte ens de reportrar som framstår ofördelaktigt har förnekat något han beskriver.

Det mest slående med kontrasten mellan Thompson och Crouse är att det samlade intrycket av kampanjen blir ungefär samma utifrån de olika berättelserna.

32 år efter deras valkampanj ger sig Matt Taibbi ut på en liknande resa under 2004 års valkampanj. Problemet för honom och alla som läser hans bok ”Spanking the Donkey” är förresten att han inte ger sig ut på en liknande resa utan på exakt samma resa.

1972 var året Richard Nixon vann en jordskredsseger trots att Watergate-affären redan var avslöjad av Washington Post. 2004 var året då George W Bush utökade sin majoritet trots att han startat åtminstone ett krig för mycket. Hunter S Thomson skakade om den politiska rapporteringen genom att ta droger tillsammans med kampanjarbetare. Matt Taibbi tog LSD och gick på kampanjbussen klädd i en vikingadräkt. Där satt han tyst och ignorerad på ett rätt sorgligt sätt tills en annan reporter kom fram och frågade om det var han som försökte göra ”en ny Boys on the Bus”. En del saker fungerar bara en gång och aldrig mer.

Eftersom jag redan har glömt varför jag började skriva detta så låter jag det vara en uppmaning till Dagens Nyheters reporter i det närmaste vi kommer en valkampanj i år. LSD och vikingadräkter är gammalt. Skriv det på baksidan av körkortet och glöm det aldrig.

Små gula citroner

av Johan

I ett infall av oförutsedd äventyrslusta begav jag mig för att utforska de inre regionerna av grönsakslådan i mitt kylskåp. Där fann jag inte mindre än fyra stora citroner som jag måste konsumera innan det där vita som redan slukat den spanska pepparen gör det. Herregud, jag vet inte ens om jag har så mycket gin. Nåväl, om livet ger dig citroner, blanda med vad du har.

De vackert gula frukterna ligger uppradade på skrivbordet framför mig och det krävs ingen tidsstudieman för att inse att detta kommer att ta ett tag. Det var därför jag tänkte ta tillfället att ta upp ett par idéer med dig. Idéerna är nedskrivna på baksidan av ett oöppnat kuvert. En del av dem har jag redan skrivit om här men de flesta har förblivit berövade all uppmärksamhet. Däremot uppmärksammade min a-kassa mig på att jag gör bäst i att betala räkningen som ligger i kuvertet.

En idé kom till mig när jag betalade en ask med halwa med pistagesmak på Coop Vällingby. Jag använde de obemannade självservicekassorna eftersom de går fortare och för att kassörerna inte riktigt sett på mig på samma sätt sedan det där vi inte pratar om.

Tekniken i dessa obemannade kassor kretsar kring en streckkodläsare och två vågar. En våg väger saker som säljs i lösvikt och den andra vågen väger matkassen. Låt mig redan här avbryta denna genomgång för att konstatera att jag inte äger något stor insikt i tekniska apparater och deras själsliv. Saker med rörliga delar har en tendens att fatta eld när jag kommer in i rummet. Jag är dock rätt säker på att vågen som väger matkassen reagerar både när man lägger i något som man inte läst av och när man läser av något som sedan inte hamnar i kassen. En rätt irriterande röst från apparatens inre har utan omsvep kommenterat båda dessa fel i min kassateknik. De båda vågarna är, med andra ord, den obemannade kassans länk mellan vad som läses in och vad som bärs ut i Solursparken.

Det är här som jag, i vetenskapens tjänst, tänker ett steg längre. Låt oss koppla ihop den existerande tekniken med de dagsaktuella politiska frågorna för att finna en lösning. Vilka är de dagsaktuella politiska frågorna? En av dem är, eller ska jag säga var, onekligen Stefan Hannas förslag på en extra skatt för överviktiga. Hanna är förstås blott kommunalpolitiker och dessutom centerpartist vilket gör att i princip ingen skulle ha lyssnat på honom i vanliga fall. På grund av den betydande idiotin i förslaget så blev han uppmärksammad. Den nationella berömmelsen kom oanmäld till Stefan Hannas dörr och han önskar säkert att den ringt först.

Gödsvinets gamla mecenat Edward Blom blev så upprörd av utspelet att han gav födsel till en fullt frisk kalv. Nej, det gjorde han inte, det är mögelsporerna i citronen som talar, men han föreslog att Stefan Hanna förmodligen var påverkad av både opium och ”stora mängder brännande sol och Mekong-whiskey”. Alla måste gilla Blom men han vet uppenbarligen inget om effekterna av Mekong-whiskey.

Låt oss inte bli partipolitiska, att Hanna är centerpartist är enbart hans problem och förmodligen även centerpartiets. Saken är dock att politiska förslag av samma slag, med samma ljusbruna aura, har kommit från vänster. Det var ju socialdemokraten Iljia Batljan (just det, kapten butler-i-tunnelbanan) som föreslog ett förbud mot chipspåsar som innehåller mer än 200 gram.

Coop Vällingbys obemannde kassor har en roll att fylla i detta sammanhang. Ifall Hanna och Batljan slår sina, lagom stora, påsar ihop så kan de skapa ett mäktigt redskap för att förverkliga sin politiska vision. Jag ger er den tredje vågen.

Den tredje vågen är placerad på golvet och du står på den när du registrerar dina varor med streckläsaren. Ifall din kroppsvikt får en, så att säga, dålig korrelation med varan du läser in så avbryts köpet och personal från Coops politiska brigad kan eskortera dig till närmaste ABF för en videoföreläsning om värdet av en sund kosthållning.

Det är en idé och när jag läser igenom den bestämmer jag mig för att inte gå vidare med några fler från det försummade kuvertet.

På skrivbordet framför mig ligger nu tre citroner. Isen är redan slut. Idéerna fortsätter att komma.

Margaret Thatcher och mjukglassen

av Johan
En bägare med chokladströssel?

Ibland misstänker jag att det är mitt syfte i livet att lära mig allt om en handfull person bara utifall alla andra skulle glömma bort något. När jag hittar någon som intresserar mig så läser jag allt om och av personen i fråga. Under tiden får alla andra intressen stå åt sidan. Personer som jag läst allt om och av är Hunter S Thomson, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut, Philp Roth, Kinky Friedman, Klaus Kinski, Werner Herzog och fler countryartister än vad någon orkar läsa om. Det finns förstås andra men dessa är pelarna i mitt kulturella kanon.

Jag vet att jag inte är ensam om att läsa på detta sätt. Det kallas att vara en nörd och vi är ett stort och färgglatt sällskap med globala förgreningar. I själva verket är ovan nämnda personer också nördar i detta avseende. Hunter S Thompson lärde sig allt Nelson Ahlgren och F. Scott Fitzgerald skrivit utantill genom att skriva av deras böcker på maskin. I Kinky Friedmans böcker finns det en karaktär som heter Ratso som kan allt om ”Elvis, Jesus och Bob Dylan”. Ratso är en verklig person som heter Larry Sloman och när jag tänker på det så har jag läst allt som han har skrivit också. Låt mig dock inte börja, jag kommer aldrig att sluta.

Det finns ytterligare en pelare som jag inte nämnt och det är den enda kvinnan i sällskapet. Jag började läsa om Margaret Thatcher medan hon fortfarande var premiärminister och jag stod i begrepp att ta steget upp till högstadiet. Även om jag inte läst så förskräckligt mycket om henne under de senaste 10 åren så händer det ändå att man stöter på hennes välkända historia. Tidigare idag gjorde jag det i form av ett drama från BBC med titeln ”The long walk to Finchley”. Det är en ganska prydlig produktion som underhåller utan att direkt höja pulsen på någon utom möjligen Edward Heaths efterlevande.

Det främsta nöjet för någon som redan kan historien är förstås att roas av alla små referenser som de finurliga manusförfattarna kryddat föreställningen med. Ett exempel är när Margarets make Dennis reser iväg på en av sina många affärsresor till Afrika. När han säger adjö till familjen frågar deras son Mark ”can I go to Africa, I promise to be good?”. Skämtet består förstås i att Mark Thatcher många år senare åkte till Afrika för att avsätta Ekvatorialguinea ledare, en rätt obehaglig typ som sägs äta sina fiender, med hjälp av sydafrikanska legosoldater. Kuppen misslyckades och Ekvatorialguinea försökte få Thatcher utlämnad från Sydafrika, där han arresterats. Han kom undan med en villkorlig dom och bor nu i Spanien.

En mycket omtalad episod i Margaret Thatchers liv var när hon uppfann mjukglassen. Om hon nu gjorde det. Det är sant att hon arbetade i brittisk livsmedelsindustri med att finna sätt att dryga ut glass med luft. Vilken hennes roll var är inte känt men hon var precis färdig med sin kemistexamen, detta var under de första åren på 1950-talet, så hon var förmodligen inte projektledare. Oavsett vilket så finns det dock de tråkiga människor som påpekar att Dairy Queen har serverat mjukglass i USA sedan 1930-talet.

Arbetet med mjukglassen beskrivs också i ”The long walk to Finchely”. I ett underbart ögonblick av torr engelsk humor utbrister Thatcher att hon inte vill hålla på med att piska gas i vegetabiliskt fett för att få det att efterlikna mejeriprodukter. Hon säger att ”när jag blir parlamentsledamot så kommer jag göra så att det finns tillräckligt med riktig mjölk åt Englands barn”. Skämtet i detta fall är förstås att hon under sin tid som skolminister i nämnde Heaths regering i början på 1970-talet avskaffade subventionerna för mjölk i de offentlig skolbespisningarna. Detta var en mycket impopulär åtgärd som sparade ganska lite pengar och som gav Margaret öknamnet ”Thatcher the snatcher”.

Jag håller med Thatcher i den frågan, mjölk är ett gift och om de engelska barnen slapp det tack vare de uteblivna subventionerna så ska de bara vara lyckliga för det. Min morfar brukade säga ”jag har inte druckit mjölk sedan jag fick gylf i byxorna” så han var på vår sida också. Nu finns det dock de som gillar mejeriprodukter och vi får försöka lära oss att leva med dem. Några sådana är författarna till bloggen ”Mejeriprodukt.se” och jag kommer trots mitt motstånd mot mjölken att följa deras väg mot en slutgiltig klassificering av världens mejeriprodukter. Något säger mig att de är nördar också. Mejerinördar.