Igår träffade jag Edward Blom. Han stod i en monter på bokmässan och orerade på sitt typiska sätt om vad man åt förr i tiden. Det hela var intressant, och det blev bara intressantare för varje glas porter han bjöd på. Han var inte alls knusslig på den punkten.
Jag stannade kvar på lite eftersnack. Två ynglingar pratade först punsch med honom, och verkade uppriktigt ledsna över att dagens studentliv inte innehöll allt det stofila och studentikosa som Blom så gärna berättar om. Jag är den förste att beklaga det, men samtidigt innehöll min egen studenttid ganska mycket av den varan så jag är inte ledsen.
Själv ville jag hellre prata restaurangtrender. Inte förvånande var Blom förtjust i att de fina restaurangerna numera serverar delar av djur som blev till kattmat för bara några år sedan. Han hoppades att det inte är en övergående kort trend, utan att det är de senaste 40 åren som varit en parentes i den kulinariska historien. Men egentligen trodde han nog inte det, utan förutspådde att bara några få rätter som vi plockat upp igen kommer att leva vidare till nästa trend. För det stora flertalet inälvor och fulmuskler är detta bara en sista dödsryckning.
Samtalet blev ganska kort. Blom hade nog inte väntat sig att bli intervjuad av ett så betydande mediefenomen som Gödsvinet. Och visst var det lite fult av mig att hoppa på honom sådär, men sådan är ju skjutjärnsjournalistiken.
Han torkade svetten ur pannan och jag lät honom gå. Men i en sista gest tog han, som i slow motion, upp två flaskor porter till, öppnade den ena med hjälp av den andra, och räckte mig den öppna. Sedan såg jag bara hans ryggtavla försvinna i vimlet. Han är en stor man, Edward Blom.
”Edward Blom möter Gödsvinet” hade varit mer passande men detta var också bra
Han gillar opera och etc. också. Fantastiskt.
I sanning en stor man, Edward.
Jepp. Edward rockar.
Så här fyra år efter senaste kommentaren måste jag göra ett tillägg. För första gången någonsin såg jag häromdagen Edward Blom på riktigt nära håll. Vi möttes på trottoaren på Valhallavägens norra sida, alldeles nära Bloms chateau. Jag blev chockad. Blom är inte alls någon stor man! Åtminstone inte rent fysiskt. Åtminstone inte på höjden. Blom är kort, säkert inte över 175 cm. Jag läser inte böcker skrivna av kvinnor, nykterister eller korta. Det är en viktig princip för mig. Vad ska jag nu göra med den i stora stycken utmärkta ”Allting gott och alldeles för mycket”?
Att sortera bort författare baserat på fysiska attribut och könstillhörighet låter som en ytterst korkad princip, så jag anser att det är den som behöver ändras och inget annat.
Att bojkotta nyktra författare låter däremot som en sund princip, fortsätt så.
Fysiska tillkortakommanden måste väl vara den enskilt viktigaste anledningen till att folk blir författare, från Bukowskis acne vulgaris till Joyces gonorre? De kortväxta författargenierna är egentligen för många för att exemplifiera men två strålande exempel om man måste göra dem är väl ändå Truman Capote och William Faulkner. Den enda påtagligt långa författaren jag kommer på spontant är Kurt Vonnegut men han var å andra sidan tunn och bräcklig (notera hans självbeskrivna avmaskulinisering då han i tysk fångenskap får en damjacka att värma sig med, i Slakthus 5). Samtliga nämnda hittills var förstås alkoholister och om det finns en författare som inte dricker så har jag inte hört talas om denna person. Inte mycket till bojkott alltså. Just det, kvinnor… Joyce Carol Oates! (skämt åsido, två kvinnliga favoritförfattare: Jane Smiley och Terezia Mora).