Jag valde att inleda berättelsen om en flaska Tactical nuclear penguin med en scen från en bunker i de centrala delarna av Lund. Det är självklart. När jag nu tar mig för att föreslå en trerätters middag helt bestående av råbiff finner jag att vi kan börja på samma plats.
När bunkerns enda kända invånare, Kalle, senast besökte Stockholm hade han som enda målsättning att någon gång under vistelsen äta råbiff. Det är visserligen inte så att man inte har råbiff på restauranger i Skåne men vi varken behöver eller bör gå djupare in på motiven. Två gånger har Kalle, jag och mejeri-Robin besökt Pressklubben för att få ta del av den Stockholmska råbiffen. Varför inte expandera konceptet? Varför inte gå vidare? Varför inte göra något av det?
Jag föreslår den största råbiffsbonanzan. Råbiffarnas femmil, det finmalda köttets novemberkåsa eller de olympiska spelen i råhet. En trio av tallrikar, en trojka av trendighet eller ett triumvirat av trikiner. Det är något sådant här jag tänker mig:
Förrätt: Den naturliga förrätten i en tre rätter lång råbiffsmiddag är råbiffen på restaurang Mellow i Birkastan. En nästan komplett guldsvinet-jury besökte stället för bara några veckor sedan och en del av oss riktade våran uppmärksamhet åt den råa biffen. Mellows råbiff är av så kallad fransk typ, vilket lär betyda att alla de traditionella råbifftillbehören, alltså äggula, kapris och senap, mixats tillsammans med biffsmeten. Resultatet blir en lite glansig köttpuck som i princip glider ner i strupen av sig själ. Det är en skonsam start på en afton av råbiff men en lite dyr förrätt med sina 175 kronor. Den lär dock gå att få i reducerad storlek och med reducerat pris.
Huvudrätt: För huvudrätten går man naturligtvis i traditionell ordning fortfarande till Pressklubben. Restaurangen på Vasagatan är en klassisk råbiffrestaurang och deras biff är också mycket renlärig. Detta är pappa råbiff. En fullvuxen och inte så finmalen, grovt tillplattad hamburgare minus 300 grader. Tillbehören är samma gamla gäng som man kommit att gilla och förvänta sig. Ägg, kapris, rödlök och en senap så stark att hjärnhalvorna klistrar ihop sig i en krampaktig omfamning.
Efterrätt: För många faller det sig inte naturligt att äta råbiff till efterrätt. Jag kan förstå det. Därför vill jag göra det lätt genom att föreslå den delikata råbiffen från Griffins på Klarabergsviadukten som avslutning på middagen. Griffins tänker sig visserligen sin råbiff som en förrätt men för mig var det en dessert. De rullar mörkröd och helt slät köttmassa i sesamsfrön och serverar den i form av små kupoler med en skarp chilisås, ett par mycket små svampar och vad jag måste beskriva som sushi-ingefära. Biffarna ser ut och och smakar som tre små praliner och det är så jag väljer att se dem. De är den naturliga och mycket värdiga avslutningen på tre rätter av råbiff.
Jag skulle förstås kunna fortsätta. Säga något om vad man dricker till eller hur man orienterar mellan de tre restaurangerna. Det gör jag inte. En meny som denna kan göra en matt på ett sätt som bara verklig skönhet kan. Kanske är jag lite rörd. Nej, vi slutar här.