Blossa 18 di Limone (84400)

Av alla självuppoffrande insatser Gödsvinet gör för allmänheten är den årliga recensionen av Blossas årgångsglögg den mest krävande. Ingen borde behöva men någon måste. Hur det blev vi vet jag inte nu är det så och det är dags igen. Det är dags för recensionen av Blossa 18 di Limone.

En sällan beskriven vånda knuten till detta och tidigare års årgångsglögg är smärtan från att behöva gå till Systembolaget för att köpa den. Jag gjorde det idag och jag ömmar fortfarande.

Det var på Systembolaget på Folkungagatan vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Jag känner butiken mest som en av få där väktarna är flera och inte sällan placerade som dörrvakter vid ingången. Det är en livfull butik för livfulla människor.

Det är inte mitt första val men en dimension av problem med att köpa flaskan är att den inte ingår i det ordinarie sortimentet. Det är långt ifrån det största problemet men idag förde det mig lätt ur kurs från mina ordinarie inköpsställen.

Ett långt allvarligare problem är det sociala stigma som kommer av att köpa en flaska Blossa 18 di Limone och inget annat. Ingen vill vara den personen. Såvitt någon i butiken vet kan du vara en sådan som sparar och samlar på oöppnade flaskor årgångsglögg från tidigare år. Mitt allra största problem idag var alltså att jag ville köpa en flaska årgångsglögg utan att framstå som någon som köper en flaska årgångsglögg.

Jag trängde dock undan det för att ge plats för ett mer akut problem; hur hittar man flaskorna i butiken? Hur sorterar de in något så gränslöst som glögg i en annars tydligt katalogiserad verklighet? Jag började i en hörna och kartlade långsamt territoriet till den diagonalt motsatta. Jag letade bland rödvin och jag letade bland starkvin. Jag kryssade med en diskret uppenbarhet mellan hyllorna med målet att hitta glögghelvetet innan någon hjälpsam typ frågade vad jag letade efter. Jag vet inte vad jag hade svarat.

Minuterna gick och samlade sig i en kvart som var svår att ignorera för någon som sett mig oskyldigt visslande men med stigande oro vandra korridorer upp och ner. Personalen på golvet riktade sina blickar mot mig. Väktaren började bli orolig och skrapade lätt med en känga mot golvet. Det var något i luften.

Efter en halvtimmes ödesmarsch mellan hyllorna insåg jag att det inte fanns någon väg framåt och ingen återvändo. Det var kapitulation eller reträtt från butiken och Gödsvinets heliga mission. Jag var tvungen att be om hjälp.

Hur ber man en anställd på Systembolaget om hjälp på ett ironiskt sätt? Jag vet inte men jag vet att jag försökt och misslyckats. När är det försent att säga att det är en present? En ironisk present? Kommer någon att alls lyssna?

”Har ni glögg?” blev mitt val av öppningsfras. När den infångade unga mannen i väst svarat jakande på denna en av vår tids minsta frågor riktades mitt intresse mot var denna i sådana fall kunde tänkas vara lokaliserad. ”På lagret” blev svaret och innan jag ens kunnat börja ironisera över det kreativa i den placeringen fortsatte han med det förgörande ”vi har inte hunnit plocka ut den än”.

Inte nog med att jag var en sådan som köper Blossa årgångsglögg, jag gör det långt innan säsongen för glögg ens börjat. Som om jag inte kan vänta, som om det är en högtid i sig när årets glögg släpps. Man vill ju ha en flaska att ställa i raden av samlade flaskor från år som gått. Detta var ett av flera tillfällen då pliktkänslan nästan brast, tillfällen då jag övervägde att springande hoppa över kundspärren och ut på Folkungagatan som så många kunder på detta Systembolag före mig.

Istället stod jag tyst och tom i väntan på att den unga mannen i väst skulle komma tillbaka från lagret. När han gjorde det tilltalade han mig med en prata-med-barn-röst, ”här har du”. I kassan betalade jag kontant.

Hur smakar då Blossa 18 di Limone? Spelar det någon roll? Personligen anser jag att det inte har någon betydelse och jag drar den slutsatsen efter att ha druckit alla årgångsglögg från det senaste årtiondet. Jag vet att de oavsett smak förenas av avsmak. Likväl, det här är inte över innan vi har testat.

Blossa 18 di Limone är en dimmig dryck i kissgult som blickar mot Italien med uppgiven förvissning om att nog aldrig nå ända dit. Det här är lemon drops i en ångande mugg och om det inte är något du uppskattar så kan du tänka att det säkert är bra mot förkylning. Det är så jag tänker, det här är Vicks lemon menthol med 15 volymprocent alkohol. Jag försöker tänka positivt, det hjälper inte men jag har försökt allt annat under dessa recensioner.

Som Blossa årgångsglögg sett är det inte det värsta jag varit med om men jag har å andra sidan också varit med om allt. Detta är en mycket söt glögg som smakar smaksättare som smakar citron eller något avsett att likna citron. Citron är väl fräscht? Det är egalt eftersom glögg alldeles uppenbarligen inte är det.

Doften är nästan oskiljbar från den av Ajax (di) lemon blandat i mycket hett vatten.  

Det här dör du inte av men varför chansa?

2 vaporub av 5 möjliga

110 kronor på Systembolaget, nummer 84400 i katalogen

Fuji-Sanroku

Det ligger en spritbutik vid järnvägsstationen i Ibaraki, jag tror du vet vilken jag menar. Jag var där för inte så länge sedan och jag är rikare nu. Det är en fin butik och med mig hem från den följde en flaska Fuji-Sanroku från Kirin.

Denna utmärkta whisky finns nästan inte alls utanför Japan eller Skärmarbrink. Beståndet i Skärmarbrink är dessutom på god väg att uttömmas. Naturen har sin gång med vacker whisky i vackra flaskor.

Fuji-Sanroku var inte den enda skönheten bland hyllorna där i Ibaraki i norra Osaka. Minna sköra sinnen fastnade längre än naturligt vid en presentförpackning innehållande en flaska Maker’s Mark och en mindre flaska Suntory Yamazaki sodavatten. Något dröjde sig kvar i mig vid åsynen av en lång rad med 3-litersflaskor med whisky av enklare slag.

Starkast intryck gjorde nog priserna, sprit är billigt i Japan.

Jag valde Fuji-Sanroku för att den inte var fullt lika billig som allt annat men ändå inte dyr nog att vara inlåst i ett glasskåp bakom kassan. Dialogen med en anglofob kassörska nödvändig för att låsa upp det skulle helt enkelt ha varit för mycket.

Det verkade också vara ett värdigt val, ett varje spritbutikshipster kan respektera. Det är viktigt att välja en vara som spritbutiksinnehavaren kan vara stolt över. Det lärde jag mig i Chicago.

Det finns all anledning att vara stolt över Fuji-Sanroku. Jag var stolt, den anglofoba kassörskan var stolt. Alla var stolta den eftermiddagen i Ibaraki.

Det är inte heller utan viss högaktning inför det stora i en udda flaska från Kirin som jag denna eftermiddag drar i mig sipp för sipp av en lite söt men härligt brännande whisky. Jag kan bli sittande här ett tag.

4 Nozomi av 5 möjliga

¥5450 vid järnvägsstationen i Ibaraki, finns inte i katalogen

Mahrs (11508)

Jag har aldrig varit i Bamberg. Det ska sägas så att det är sagt. Det beror inte på någon viljans tillkortakommande, själsligen har jag redan varit där men resten av mig kom inte närmare än att köpa en tågbiljett till varsomhelst i Bayern. Istället för Bamberg for jag till Mittenwald för att spatsera mellan alptoppar i lågskor och med en portfölj full med öl. Det var fint på sitt sätt. Hur som helst.

Bamberg är en storslagen ölstad i det lilla formatet och en liten del av den står framför mig på skrivbordet. Det är en kellerbier från Mahrs Bräu som bryggeriet men inte systembolaget anser heter AU. När man beställer en öl av detta slag gör man det tydligen med kommandot ”a U”. Det är vad jag mumlade till mig själv när jag slog upp den här någonstans strax söder om min diskbänk i trä. Det blir långsamt här ibland.

Det är en vackert sirapsfärgad öl som ändå inte är lika vacker som etiketten på flaskan. Det hade förstås varit att sätta målsättningen allt för högt. Drycken doftar manligt av malt och smakar av torkad frukt och frankiskt flerkornsbröd. Det är som det ska.

Något av de sista Gustav II Adolf gjorde innan han försvann in i dimman var att ockupera Bamberg. Det ter sig nu som ett snilledrag och jag hoppas snart leda mitt eget fälttåg i samma riktning.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11508 i katalogen

4 Franken av 5 möjliga

Ja vi har inga gluten

Det är många som anser sig vara allergiska mot bröd nu för tiden och vi här på Gödsvinet är som alltid först med att omfamna vansinnet. Intoleransen mot gluten drabbar även intaget av öl vilket gör det till vår sak och om du är en av de som anser dig drabbad så är vi på din sida, knäppskalle.

Bland de hundratusentals människor som över en natt uppfann en oförmåga att svälja gluten finns visserligen förvånansvärt få öldrickare men vi gör det här ändå. Det här är en presentation av två glutenfria öl.

Det är till att börja med inte första gången vi presenterar öl för den kostförvirrade. Redan för tre år sedan recenserade vi en utmärkt öl samtidigt som vi rekommenderade en annan och avrådde å det skarpaste från ytterligare en.

Burken till vänster i bild innehåller en finsk öl med det finska namnet Kukku (1212). Det är en fullständigt normal öl med en påtaglig smak av öl. Avsaknaden av gluten är lika påtaglig som förekomsten av gluten i vanlig öl. Skillnaden är att du kan dricka den här, galenpanna.

Ölen till höger är en helt annan historia. Mer korrekt är kanske att det är en helt annan öl. Coppersmith’s The Pawn Pilsner (1362) är ölen för dig som vill ta ditt inbillningstillstånd ett steg längre. Det är en öl med smak och om jag skulle beskriva den skulle jag förmodligen säga något om humle och örtkrydda men du skulle inte lyssna för du sitter och funderar på att bli laktosintolerant.

Öl utan gluten är också öl och när du min bindgalne vän väljer att dricka den så står jag sida vid sida. Det är så vi jobbar här på Gödsvinet, solidaritet framför allt, inte även utan framför allt med stolliga personer som dig. Tillsammans tar vi oss igenom det här.

När jag skriver detta trippar du säkert fram på tårna och målar rummets fyra väggar i olika färger. Det är ok, du kanske inte behöver gluten men du behöver definitivt en öl. Jag har två till dig.

Lys vidare du galna diamant.

Vi kallar den Kenta (82687)

Kenta Gustafsson dog 2003 men han är mer levande här i Johanneshov än någon annanstans. Hans helt outhärdliga sång ”Just idag är jag stark” spelas helt utan ironi inför Hammarbys hemmamatcher. Det är priset man betalar för att bo här.

Jag blev därför inte förvånad när jag idag under en räd mot systembolaget Globen hittade en flaska med hans avbild på etiketten. Fotboll klarar jag mig utan men när man nu kan anknyta till lokalsamhället med en öl så är jag naturligtvis den första att foga mig.

Det är förresten en vacker bild, tagen någon gång under tiden då även folk man inte vill slå i ansiktet hade mustasch.

Kenta Gustafsson är förstås mest känd genom Stefan Jarls modstrilogi, i vilken hans tuffa uppväxt och missbruksproblem dokumenteras. Det är enligt dekret från stadshuset obligatoriskt att se den om man bor eller uppehåller sig i Stockholm under mer än sex av årets månader. Det är ingen smärtsam pålaga, filmerna innehåller några av de mest minnesvärda scenerna i svensk filmhistoria, flera av dem med Kenta Gustafsson.

Ölen bryggs av Kentas svärdotter, enligt uppgift från en lokal reklamtidning som någon trots hot om ond bråd död fortsätter att lägga i mitt brevinkast. Utan att veta skulle jag tro att det inte är hon själv som brygger den eftersom ölen är från Tjeckien. Om man vill sätta en egen etikett på en öl så är det ofta någon i Tjeckien som tar anbudet.

Det var inte den öl jag hade väntat mig. Jag vet inte vad jag väntat mig för öl och vi kommer aldrig att veta för nu blev det den här. Det gör ingenting, det här är inte så illa.

Vi kallar den Kenta är en kraftigt besk och brödig öl som på det stora hela smakar rätt mycket som en sådan där tjeckisk folköl man kunde hitta i lågprisbutiker i slutet på 1990-talet. Det kan finnas ett element av nostalgi när jag dricker och säger att det är gott.

Det är en öl för vuxna och inte den mest publikfriande de kunde ha valt men det är ett val värt att applådera. Det är inte svårt att föreställa sig att mannen på etiketten hade uppskattat det, det är en öl för folk som gillar att dricka öl.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 82687 i katalogen

3 rivningshus på Regeringsgatan av 5 möjliga

Hop Federation Pilsner (1219)

Ölen på bilden är en Hop Federation Pilsner. Det är en öl från Nya Zeeland och ett tydligt bakslag för min intention att handla närproducerat. Sett ur ett annat perspektiv behöver det förstås inte vara det. Genom att jag dricker öl producerad på andra sidan jordklotet och sedan skriver om det så behöver du ju inte dricka den. På så sätt skapar vi gemensamt en mycket större positiv klimatpåverkan än om jag bara slutat själv. Jag dricker, du läser och tillsammans tar vi ansvar för den här planeten.

Det är inte heller första gången som Gödsvinet erbjuder den här tjänsten, exempelvis har vi skrivit om det Nyzeeländska bryggeriet Epic ett antal gånger och vi bidrog med en rad våldsamt druckna recensioner av Marlborough-viner redan i januari 2011.

Hop Federation Pilsner säljs i aluminiumburk på systembolaget vilket inte bara minskar vikten och klimateffekten av transporten över världshaven, burken visar sig också vara ett lysande redskap för att med ett brus sprida en fantastisk humledoft i rummet.

Humlen är mer än halva berättelsen om smaken, rätt mycket mer. Hop Federation Pilsner är en rejält besk öl och det måste vara en av de beskaste pilsnerna på södra halvklotet. Detta är inte vad man vanligtvis menar med en pilsner, pilsnerfilmer handlar om något annat.

Jag dricker en av dessa öl för att du ska slippa och jag får både glädje och stolthet av uppgiften. Jag tänker dock inte dricka två i rad, du får klara dig så här. Det är en god öl men en åt gången får räcka.

21,90 på systembolaget, nummer 1219 i katalogen

Tre öl i modern stil av fem möjliga

Vårflodens veteöl (33016)

Sverige står i lågor och utanför mitt fönster har områdets gröna lunga av träd förvandlats till något som mest liknar en lunga från omslaget till ett cigarettpaket. Det är hett i Johanneshov och andra platser där människor dväljas i plågor. Klimatförändring är roligt tills någon tvingas se min solbadande granne i höghuset intill.

Personligen har jag beslutat mig för att göra något åt saken, mitt klimatfotavtryck måste minska med minst en europeisk storlek. Ett första steg är förstås att börja handla mer närproducerat och det är i den andan jag finner mig sittande med en Vårflodens veteöl från Gamla Enskede bryggeri.

Gamla Enskede bryggeri ligger sådär 2-3 kilometer av slakthusområde och blandad villabebyggelse söderut från där jag skriver detta. Vårflodsparken som gett ölen dess namn ligger ytterligare några hundra meter av samma sak bort. Miljömedvetenhet har inte varit så här enkelt för mig sedan jag bodde inom synhåll av Spaten-fabrikens skorstenar i München.

Insatsen underlättas vidare av att Vårflodens veteöl är mycket lätt att dricka. Det är en rätt platt men uppfriskande fruktig veteöl för människor som egentligen hellre dricker en ale. Jag dricker inte hellre en ale men när en veteöl är så här humlestark finns det egentligen inte längre någon anledning att kategorisera. Vårflodens veteöl är för all del också delvis gjord på kornmalt jämte vetemalten. Vi behöver inte fördjupa oss i detta.

Det är en het eftermiddag i en lång rad av heta eftermiddagar denna sommar men jag tror att jag har hittat en lösning på problemet som jag kan leva med.

28,50 kronor på systembolaget, nummer 33016 i katalogen

Fyra Sockenplan av fem möjliga

Arctic beer (1397)

Det råder ett ojämlikt förhållande mellan Sverige och dess nordiska grannar där ojämlikheten består i att människor i Norge, Finland och Danmark erkänner Sveriges existens utan att människor i Sverige erkänner deras. Någon som bor i Norge skulle exempelvis kunna intressera sig för svensk musik eller film medan det omvända inte sker i samma utsträckning. Svenskar är med andra ord ointresserade, okunniga och arroganta i förhållande till saker från andra nordiska länder.

Ett exempel i sig tillräckligt för att belägga detta är att Gödsvinet aldrig recenserat något från Norge. Det får vara slut med det nu.

Vägen till erkännande av det västliga grannlandets existens går förstås via en öl och en recension av densamma. Nu ska det redan inledningsvis sägas att jag är ett rätt olyckligt val av någon att upprätta goda relationer med Norge, den enda norska stad jag har varit i är Trondheim vilket ger dåliga förutsättningar att säga något positivt om landet. Det finns dock de som menar att förutsättningarna skulle bli ännu sämre om jag också besökt Oslo. Om Oslo nu alls finns. Det här började fel.

Artic beer tillverkas av Macks i Trömsö och de kallar sig världens nordligaste industriella bryggeri med reservationen för att det finns ett annat industriellt bryggeri som ligger längre norrut, på Svalbard. Världens näst nordligaste industriella bryggeri låter onekligen inte lika bra, precis som i den där sketchen av Monty Python där det menas att Michelangelo inte fick måla Nattvarden eftersom han ville kalla ”The Last Supper” för ”The Penultimate Supper”, för att kringgå artistiska begränsningar som bara tolv lärjungar, en Kristus och inga kängurur.

Vad för slags öl tillverkar man i Tromsö, långt norr om polcirkeln? Som jag redan utrett ganska mångordigt vet jag som svensk alltså mycket lite om vad man gör och inte gör i Tromsö. En historia om dryckenskap i Tromsö kom till mig från en person som påstod att han kommer från staden, vilket antyder men inte bevisar att Tromsö faktiskt finns även om jag inte varit där.

Enligt historien var Tromsö förr ett av få ställen man kan beställa en öl om man arbetar med att fiska eller på annat sätt livnär sig ute till havs i den delen av världen. De som intog stadens barer var därför en brokig skara män med pengar på fickan och få civiliserade idéer om hur de spenderas. Den del av historien som jag kommer ihåg förtäljer att det kunde behövas tårgas för att tömma sådana barer vid stängningsdags. Vilken sorts öl passar med tårgas?

Artic beer är en lätt och svalt citrussmakande ”öl av internationell typ” som helt säkert kan sväljas i riklig mängd under de där långa, heta eftermiddagarna vid ishavets strand. Enligt burken är den ”refreshingly Norwegian” men vad det betyder är förstås helt omöjligt att veta som svensk.

Det är ingen dålig öl och den duger hur som helst som livstecken från ett okänt land. Där det finns öl finns det liv.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1397 i katalogen

Tre bröderna Dal av fem möjliga

Bocq Gauloise christmas (11462)

Gauloise jul 2Julen sänker sig som en vörtdoftande gummifilt över Johanneshov och oss som bor här. Det är den tiden på året igen då jag dricker en öl som smakar av brödkryddor och syltade apelsinskal och sedan skriver om det. Det är bara något vi gör.

Gud vet att det inte är något nöje och riskerna är betydande. Den Bocq Gauloise Christmas som står framför mig på skrivbordet kan på julöls vis dölja djup av äckel ännu outforskade. Senast jag köpte en Gauloise var ur en automat på Hans-Sachs-Straße i München och det är det sista jag minns ifrån den kvällen.

Denna Gauloise är bättre. Inte lika rökig.

Mild och ljumt alkoholsöt rinner Bocq Gaulaoise Christmas i små strilar genom tomteskägg och ner i svalget. Detta är en god öl som alls inte smakar alla de saker den anklagats för på Systembolagets hemsida. Ok, farinsocker. Farinsocker köper jag.

Det här kan man dricka. Jag gör det just nu vilket torde klargöra den saken. Som vanligt bör den inte kombineras med julmat men det är ju sedan gammalt. Världens bästa öl kommer från Belgien.

24:70 kronor på systembolaget, nummer 11462 i katalogen

3 knäck av 5 möjliga

Edward Bloms Glögg (72167)

Edward Blom glögg litenEdward Bloms glögg är en glögg av kraftigt rödvin, torkad frukt, klassiska kryddor och prima konjak, och då har jag ändå bara läst på etiketten så här långt. Att öppna flaskan skulle vara att gå för långt. Det brukar inte bli så bra.

Likväl är det dit vi är på väg. Det finns en ny flaska med Edwards Bloms namn på och jag dras till den som man dras till undergången. Det brusar på spisen och alkoholröken driver i min riktning, det finns nu ingen återvändo.

Det finns många bra saker att säga om en flaska Edward Bloms glögg. Exempelvis innehåller den inte Edward Bloms Riesling. Den har dock även andra kvaliteter. Det kraftiga rödvinet är kraftigt nog att ge en strävhet sällan känt mellan tunga och gom när det är glögg i muggen. Hur ska man då beskriva smaken? Jag tror jag vet var jag ska börja.

En gång för länge sedan stod jag inför uppgiften att tillaga en gammaldags studentikos måltid vid den Blekingska Nationen i Lund. Trots att jag spenderade många år i Lund och nästan lika många vid nationen så var detta inte någon uppgift som passade mina kvalifikationer. Min främsta merit inom det gammaldags studentikosa är att jag hyrde partytältet till Jan-Öyvind Swahns 75-årsfest i Botaniska trädgården. Det är inte inget men det hjälper dig inte att komponera en stofil meny om tre rätter. Särskilt svårt var det att finna en efterrätt, tills någon kom med de förlösande orden: ”Vi får väl göra någon kaka med sprit i”. Det är så jag tänker att Edward Blom löste problemet med att göra en glögg lika stor som sin (TV-)personlighet.

Edward Bloms glögg smakar vällagrad sprit, alla de gamla fina märkena av hög bouquet. Det är ett val jag kan sympatisera med och till och med applådera, inte minst i sken av att en del producenter gör glögg med smak av gelégodis.

Den smakar också kraftigt av pepparkakskryddor även om jag inte har någon långsökt anekdot om det. Även vad gäller kryddorna har Blom alltså valt sin hårt hållna princip om mycket av allt. Det är en strategi som i sina bästa stunder ger en livsbejakande syndighet men som lika gärna kan leda till infantila excesser, som när man låter barn vara med och laga mat trots att man vet att det kommer att bli en väldig massa kanel i köttfärssåsen. Glögg är dock en utmärkt plattform för excesser, det är svårt att gå till överdrift i något som kombinerar rödvin, socker, kryddor och sprit. Glögg är inte en dryck för de subtila nyanserna.

För att ändå tala subtila nyanser är jag rätt säker på att jag dricker vad som i grunden är ett ytterst uselt rödvin kryddat till oigenkännlighet. Jag gör det dock nöjd i förvissningen att inget gott vin föll offer för pepparkaksmixen. Kanske har vi funnit ett användningsområde för Edward Bloms viner ändå?

På det stora hela är detta en glögg man kan dricka om det är något man gör. För egen del har jag fått nog av glögg för i år.

99 kronor på systembolaget, nummer 72167 i katalogen

3 saturnus av 5 möjliga