recensioner

Blossa 17 Old Dehli (86589)

av Johan

Blossa 17 litenDe årliga recensionerna av Blossa årgångsglögg är en om inte god så åtminstone väldigt lång tradition här på Gödsvinet. Det är nu åttonde gången jag dricker och skriver om den för att du ska slippa. Detta är inte heller vanligtvis en dag på året som jag ser fram emot men årets glögg skulle visa sig innebära en särskild utmaning.

Blossa 17 Old Delhi är alltså den senaste i en lång rad årgångsglögg vars enda gemensamma nämnare är att de inte direkt smakar som glögg. Detta uppfattas vanligtvis som en betydande fördel eftersom folk i allmänhet inte direkt tycker om glögg. Frågan är förstås vilka andra syften som återstår för en glögg som inte är en glögg. Jag är exempelvis rätt säker på att det här aldrig kommer att slå igenom som sportdryck.

Det är förstås också möjligt att jag är den enda som dricker det här varje år.

Detta år har tillverkaren Altia valt ett indiskt tema i ett fullständigt finskt utförande. Vet indierna om vad som görs i deras namn? Att koka ihop en kemisk cocktail i jultappning och sedan skylla på indierna är ett postkolonialt övergrepp. Det får i jämförelse Dr Bombay att framstå som en etnologiskt korrekt gestaltning av Indiskt kulturliv.

Old Delhi låter för de flesta mer som en magsjukdom än som en smaksättning men utifrån vad jag vet om att dricka för mycket glögg så kan det definitivt vara båda. Smaken avser att imitera mango men både doft och smak påminner mer om Haribo Matadormix. Detta är ett återkommande tema bland Blossas årgångsglögg, tidigare år har den varit smaksatt av saker som Ahlgrens bilar och Haribo gelébjörnar.

Denna glögg har inga naturliga tillsatser, ingen mango, ingen spiskummin och inga resistenta magbakterier. Blossa 17 Old Dehli är ett litet modernistiskt mästerverk av kemisk smaksättning som helt och hållet lyckats isolera och förgöra allt som skulle kunna smaksätta glögg på naturlig väg.

Detta är förstås inget nytt för Blossa årgångsglögg men jag vågar påstå att årets utgåva sätter ett nytt toxikologiskt rekord för denna produktserie. Aldrig tidigare har årgångsglöggen smakat så lite glögg. Blossa årgångsglögg har aldrig varit konstigare.

109 kronor på systembolaget, nummer 86589 i katalogen

1 vingummi av fem möjliga

Weihenstephaner festbier (11422)

av Johan

Weihenstephaner Festbier 2Det är oktoberfesttider (oktober) igen och vi på Gödsvinet missar aldrig en uppdatering. Det är inte första gången vi uppmärksammar den starka ölen från München, jag gjorde det exempelvis efter min hemkomst från staden 2013, året efter konstaterade jag att man inte behöver en oktober för en fest och så sent som förra året kom jag fram till att man istället bör fira oktoberfest i maj.

Det var hur som helst idag som jag fann en flaska Weihenstephaner på systembolaget vid Skanstull så festen börjar nu.

Hur oktoberfestlig är då Weihenstephaner festbier? Det beror förstås i dessa faktarelativa tider på vem du frågar men särskilt mycket med oktoberfest att göra har ölen inte.

Weihenstephaner kommer under elva månader om året tillräckligt nära ifrån München för att vara en münchenöl men oktober är den tolfte. Weihenstephaner kommer närmare bestämt från Freising, helt nära Münchens internationella flygplats, vilket betyder att den inte bryggs inom stadsgränsen och således inte tillåts på den stora festen på Theresienweise.

Sex bryggerier klarar kriteriet: Augustiner, Paulaner, Spaten, Hofbräu, Löwenbräu och Hacker-Pschorr.

Regeln, som bland annat lett till att det finns sex malplacerade industribryggerier mitt i Münchens stadskärna, är inte oomtvistad. På bryggeriet i Aying konstaterar man bitter att deras superba öl bryggd på källvatten från Alperna inte kvalificerar sig medan Paulaner och Hacker-Pschorr gör det trots att de ägs av kemikaliejätten Heineken. Det hjälper inte ens att Ayinger äger ett helt kvarter i de centralaste delarna av München, kvarteret intill Hofbräuhaus, kvarteret inkluderat i motivet på på Hofbräus traditionella etiketter.

Ayinger, Weihenstephaner och ett par tusen andra bryggerier har med tiden dock insett att man lika gärna kan sälja oktoberfestöl i Skanstull som i München och därför sitter jag här nu med en flaska från Freising.

Det är inte en öl med en historia vilket kan verka konstigt för ett bryggeri grundat 1040. Weihenstephaner gör vanligtvis veteöl. Veteöl och smör.

Nu har de hur som helst bryggt en lite starkare, lite blåvitare öl för höstkonsumtion och varför inte? Det är en lätt och frisk öl och lätt och frisk är hur man känner sig fortfarande efter tre. Som en oktoberfestöl för en frukterian.

Freising är kanske inte München men det är mer München än en del andra platser jag skulle kunna nämna. Jag tänker acceptera det här.

22:50 på Systembolaget, nummer 11422 i katalogen

3 lemonad av 5 möjliga

Gamla enskede bryggeri

av Johan

gamla enskede 2Saker och ting är inte vad de var förut. Gödsvinet Vällingby är inte i Vällingby längre och namnet har aldrig varit mer missvisande. Här söder om stan finns inget vitt kakel och ingen diskbänk i rostfritt stål. Hur ska det ens vara möjligt att säga något om ölen från Gamla Enskedes bryggeri? 

Jag anlände hit för två veckor sedan och jag försöker fortfarande lära mig de lokala sederna. Det är mitt mål att integrera och bli en produktiv medlem av lokalsamhället. Går det att tänka sig ett bättre sätt att uppnå detta än att smaka det lokala ölet? Det var så jag gjorde i München och mitt Münchner Bierherz flimrar än.

Hur finner man den lokala öltraditionen i Johanneshov? Jag började leta vid Gullmarsplan. Det verkade rimligt givet att jag fortfarande aldrig sett någon korsa det torget i en rät linje. Den som kan uppskatta ett ansikte med en historia har ett friluftsgalleri att besöka vid Gullmarsplan. Kanske kunde något berätta något om den lokala ölen? Jag bestämde mig att försöka inne på Systembolaget vid Gullmarsplan istället. 

Systembolaget har en färgglad etikett för ekologiskt och de har en färgglad etikett för lokalproducerad och Gamla enskedes bryggeri bär båda likt en prisgalt vid en jordbruksutställning någonstans på den engelska landsbygden. Jag plockade på mig två flaskor på ren instinkt, lättad över att inte vidare behöva utforska vad lokalinvånarna dricker på torget utanför.

Gamla enskedes Dubbel-EPA är en brittiskt platt dryck som läskar med sin maltighet utan att det behöver komma särskilt mycket smak i vägen. Den beskrivs på bryggeriets hemsida som en ”dubbel-lättöl” vilket också är något som kan sägas om alla brittiska ale jag någonsin druckit. Ölen går att dricka men jag hade föredragit den ljummen och avslagen ur en tapp någonstans i skuggan av the Westway i London.

Gamla enskedes Pale Ale är på samma sätt men med en eller två toner av amerikansk fruktighet. Det är denna jag kommer att köpa igen.

Det finns idag en hel rad öl från Gamla enskede bryggeri, långt fler än vad Systembolaget eller bryggeriets egna hemsida vill erkänna. Att dricka dem alla är inte bara en uppgift jag tagit på mig, det är min plikt. Nu lever jag här och här gör vi på det här viset.

Södra Bunny Brown (1398)

av Johan

sodra bunny brownPåskölen är Gödsvinets äldsta tradition om än bara för att allt startade i påsktider en gång för mycket länge sedan. Det var vad vi hade att jobba med.

Påsken är alla barns favorithelg och visst är det svårt att inte ryckas med i stämningen när man har en Södra Bunny Brown att skriva om.

Jag är den första att erkänna att ölen är en stor del av behållningen med påsken och då skulle jag ändå ha föredragit en öl som inte var en påsköl.

Nu sitter jag dock här med en Södra Bunny Brown och kan inget annat göra. Jag kan uppskatta smaken av torkad frukt som vi av någon anledning kommit att göra till smaken av svensk helgöl. Jag kan uppskatta den och det faktum att nästa öl inte kommer att vara en påsköl.

Som påsköl sett är det på det stora hela inget fel på flaskan framför mig. Som med så många andra syrliga bruna öl är det en öl för vår tid. Det kan vara påsk året om nu.

16:40 kronor på Systembolaget, nummer 1398 i katalogen

3 stormkaniner av 5 möjliga

Orvieto amabile (2404)

av Johan

orvietoHar jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.

Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.

”Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. ”Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”

Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.

Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.

Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger ”dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.

Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.

Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken ”1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig. 

Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i ”The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.

Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile

60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen

Två fläderbuskar av fem möjliga

S:t Eriks winter session IPA (11362)

av Johan

st-eriks-winter-session-ipaVi har varit här förr, jag och en flaska S:t Eriks. Det är sällan en lycklig sammankomst och minst en av oss skriver som regel en syrlig recension utifrån händelsen. Vi måste sluta ses så här. 

S:t Eriks winter session IPA är plågad av vanärande familjedrag, det är en precis lika tvivelaktig öl som alla andra i släktet S:t Eriks. Smaken är tunn och stickande parfymerad precis som i fallet med andra öl i S:t Eriks konstiga flaska som jag önskat att jag inte druckit. Det finns ingen som helst anledning att dricka den här ölen.

”Säg något snällt”? Ok, det smakar inte som en julöl

19:90 på Systembolaget, nummer 11362 i katalogen

1 päronsplitt av 5 möjliga

Electric Nurse winter brown ale (11540)

av Johan

electric-nurse-winter-brown-aleDu vet vad jag tycker om julöl. Du vet eftersom jag berättade det med stor utförlighet för tre år sedan. Likväl är det just en sådan som nu står på skrivbordet framför mig. Åtminstone tror jag det, de första munnarna leder mig att tvivla.

Det kan vara svagdricka. Electric Nurse Winter Brown Ale innehåller naturligtvis alkohol men det gör svagdricka också när jag är färdig med den. En torr maltigt brödighet, spår av torkad frukt och tvivel, allt som finns i en svagdricka finns där.

Nu är dock Electric Nurse Winter Brown Ale ändå godare än din genomsnittliga svagdricka även om det kan vara ett av de minst förpliktigande omdömena 2016.

Om jag fick välja mellan att inte dricka någon öl alls och att dricka en Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en andra öl alls och att dricka en andra Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en andra Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en tredje öl alls och att dricka en tredje Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag välja att dricka en tredje Electric Nurse Winter Brown Ale. Om jag fick välja mellan att inte dricka en elfte öl alls och att dricka en elfte Electric Nurse Winter Brown Ale så skulle jag förmodligen fråga mig vem fan som skapar de här valsituationerna och deras orimliga regler. Sedan skulle jag dricka en elfte Electric Nurse Winter Brown Ale.

24:90 kronor på Systembolaget, nummer 11540 i katalogen

Tre Electric Nurse Winter Brown Ale av fem möjliga

Blossa 16 Kråkbär (80000)

av Johan

blossa-16-krakbarGödsvinets längsta tradition näst efter alkoholism är de årliga recensionerna av Blossas årgångsglögg. Nu är det dags igen, för sjunde gången, och det finns inget du kan göra åt det.

Årets årgångsglögg kommer med en smak av kråkbär. Hur smakar kråkbär? Jag vet inte och den här flaskan med Blossa 16 Kråkbär är ingen god vägledning. Den smakar, såvitt jag kan urskilja, glögg.

Kanske är det dit blossas årgångsglögg har fört oss, efter en lång rad våldsamma girar kors och tvärs över alla åtta filer av smak. För eller senare var de tvungna att blanda en glögg som smakar glögg och inget annat.

Jag tänker inte klaga, gud vet att det här inte har varit någon enkel resa de senaste sju åren. Raden av recensioner erbjuder skrämmande läsning.

Blossa 16 Kråkbär går att dricka men det finns på det stora hela ingen direkt anledning att göra det. Ingen kommer till skada av den och den klumpfotade flaskan har tusen nyttiga hushållsfunktioner.

Köp en om du vill, eller låt bli. Jag är bara glad att ännu en recension är över.

109 kronor på Systembolaget, nummer 80000 i katalogen

2 ljungväxter av fem möjliga

Suntory craft select wheat ale

av Johan

suntory-wheat-ale

Suntory är på det stora hela inte ett särskilt bra bryggeri. Jag inser det nu. Egentligen har jag alltid vetat. 

Det här är en wheat ale, eller det är åtminstone vad de vill att du ska tro. Jag för min del har en annan teori. Det här är vad som kom ut ur rören när de spolade tankarna som hållit Suntory’s IPA. Varför wheat ale? Det är förmodligen en sorts öl som den breda allmänheten i Japan ändå inte känner till. 

Ölen, om det verkligen är en sådan, skummar diskmedelslikt. Färgen är sjukligt gul och smaken är avståndstagande. Det här är inte bra. Inte bra alls. 

Jag åker hem till Sverige och Vällingby senare i veckan. Min plan var att innan dess ha druckit en riktigt bra japansk öl. Det kommer inte att bli så. Suntory craft select wheat ale hjälper onekligen ingen på väg mot det målet. 

Kanske var målet för högt satt, jag borde satsa på något enklare. Innan veckan är över ska jag ha druckit det perfekta japanska vinet. 

1 magica av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget

Suntory craft select I.P.A

av Johan

suntory-ipa

Det här är en japansk IPA som inte är gjord av Kirin. Det här en japansk IPA som är gjord av Suntory. Skillnaden är ungefär som man kunde förvänta sig. 

Skillnaden mot Grand Kirin 2016 Calypso IPA är inte stor men den finns där ändå, någonstans mellan den tredje och den fjärde klunken. Suntory’s säsongsöl talar med nasalare humletoner och de reglementsenliga 6.5% alkohol ger vikt åt vad den försöker säga dig. 

Budskapet når dock inte ända fram. Suntory craft select IPA är när allt kommer omkring mest en IPA i rätt av att vara just besk. Längre än så har det kemiska laboratoriet på fabriken i Yamazaki kommit. 

Den här ölen är lite som en tidig Saab, en bil framställd av flygingenjörer som bara har sett en bil på bild. En IPA är en öl som är lite beskare än en lager, det är allt de visste på Suntory och det var allt de behövde. Resultatet blev förstås därefter. 

1 industriavfall av 5 möjliga

Finns inte på systembolaget