recensioner

En oroande kultur (Helles Naturtrüb)

av zonk

När Gödsvinet korrespondent i syd först läste vår lättsammare kollegas rubrik, gick  tankarna alls inte till Annie Lööf eller andra svenska politikers & politrukers ovanor, nej, det gick till korrespondentens kylskåp. Till de tyska öl som doldes däri, dessa öl som dess landsmän så gärna stoppar allehanda saker i, saker man absolut inte väntar sig i öl. Frukt. Bär. Läsk.. rentav sportdryck.

Kanske är det en reaktion på reinheitsgebot, en vilja att rebelliskt slå mot allt och alla. ”Some men just want to watch the world burn”, eller nåt åt det hållet. En alternativ teori är att merparten av tysk öl helt enkelt är så inåthelvete tråkig att de helt enkelt inte ser någon annan utväg. De måste ha variation, lite liv i käften, kosta vad det kosta vill!

Helles naturtrüb från Riedenburger brauhaus torde vara ett typexempel på just denna typ av extremt slätstruken tysk öl. Utöver att  vara ofiltrerad finns det verkligen ingen som helst egenskap som utmärker sig på det minsta vis. Beskan är fadd, maltigheten vek och fyrkantig. Till och med kolsyrningen är ovanligt slapp och junken. Dess enda förlåtande egenskap torde vara avsaknaden av konstiga bismaker. Det är nästan så man lockas att hälla i nånting som smakar något, bara på skoj, se hur det blir… och sen inser man att de dolska drifter som lockat tysken på fall, likväl kan slå mot oss icke-tyskar. Det är ingen behaglig insikt, men ibland måste vi på Gödsvinet ta både oss själva och er läsare lite bortom allas vår komfort-zon.

En förfärlig frestelse av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men det går säkerligen att hitta någon annan blasköl där för den som önskar uppleva det teutoniska rycket att hälla konstigheter i pilsnern.

Yoggi yalla! Strawberry & lime (laktosfri)

av Johan

Vi som skapade Gödsvinet förväntade oss aldrig att vårt jobb skulle vara lätt. Det har det heller inte varit. Om du tvivlar på det så kan du försöka skriva något om ölkulturen inom den professionella balettscenen. Efter 695 inlägg står vi dock kanske inför vår svåraste och potentiellt plågsammaste  uppgift någonsin. Jag ska nu recensera denna flaska med Yoggi yalla! Strawberry & lime (laktosfri). 

Hur hamnade denna abnormitet i min ägo? Det är en fullständigt motiverad fråga. Som så ofta när jag dricker eller äter något som kommer att göra mig sjuk så dök den upp i mitt kylskåp utan att jag placerat den där. Den blev kvarlämnad av en husgäst och med risk för att gå händelserna i förväg så är detta det äckligaste som vistats i fridfullt hummande Elektroluxskåp sedan jag under min korta karriär som pimpelfiskare odlade frigående fluglarver i kylen.

Yoggi yalla! är en vätska bestående av det vita giftet preparerad med magbakterier och fruktessens. Jag sköljer kallsvettig ner varje mun av vätskan med stora klunkar Brewdog Punk IPA men ingenting tycks hjälpa. Den här flaskan kommer att bli min undergång. 

Den är laktosfri? På vilket sätt hjälper det mig? Laktos är bara en av de många giftiga sakerna i mjölkdrycker som denna och av smaken att döma blir ingenting bättre av att separera ut och avlägsna laktosen. 

Yoggi yalla! Strawberry & lime smakar många saker men jordgubbar och lime tillhör dem inte. Yoggi yalla! Strawberry & lime smakar död. 

13 kronor på Coop Extra i Vällingby

Inget som helst betyg

 

Midòna

av zonk

Efter något ojämna tidigare insatser, återkommer italienska bryggarna Amarcord här med en fullträff: Midòna. De kallar det en Biona Doppio Malto, ljus dubbel-malt, men Gödsvinet syd hade nog snarare kallat det en pale ale. Doften är sparsmakad, med en vagt bitter arom. Smaken, däremot, är ett fint batteri fruktiga, härliga humletoner. Viss maltig sötma, utan att dra åt det knäckiga eller starkt rostade hållet, balanserar denna kanonad av beska, och ölen klockar in på myndiga 6.5%. Efterbeskan är lång, skarp och härlig, och man sitter glatt och njuter av den, smackar, vränger tungan runt humleatomerna, och tar sig snabbt en stor klunk till. Det är en öl som tar slut fort i glaset, och det kommer avgjort köpas fler.

Fyra glada humlestörar av fem möjliga. Rekommenderas varmt, för den som springer på den i sydliga trakter – finns tyvärr inte på systembolaget.

John Martin’s Pale Ale

av zonk

I ett land av blinda är de enögda enligt uppgift kungar, och det är väl i princip varför man blir glad över en rätt så medelmåttig pale ale som denna. Den har allt den borde, humle, maltighet, alkohol, men det är inte nån riktig balans: humlen är rätt skarp, men gifter inte ihop sig med de söta malt-tonerna, och det hela känns aningen tjockt på tungan. Men jämfört med blekfis-lager så är det ett klart steg uppåt, även om det är svårt att hitta något i övrigt att säga om den, bra eller dåligt.

Två och en halv på oklara grunder krönt kunglighet av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men köp en Sierra Nevada Pale Ale istället, den är hursomhelst bättre.

Strongbow gold

av zonk

Det är något med minnet, eller kanske snarare referensramarna. Barndomskvarteret ser ut som en hemvist för förkrympta dvärgar, tonårens favoritfilmer känns lite smått komiskt effektsökande, och saker man inte druckit på länge framstår i allmänhet jämfört med respektive minne som fruktsoda.

Inte för att det fanns ett särdeles kraftfullt minne av just Strongbow, men det var nog den första barnförbjudna cidern man smakade, och den var ju sjutusan sträv och syrlig i jämförelse, eller det tyckte man i varje fall då. Men nog sagt om minnet, och förövrigt var det vanliga Strongbow, och inte gold-varianten, som vi drack på den tiden.

Strongbow gold öppnar med en kraftfull, unken smak av äppelkart. Färgen är djupgul, och ger kanske speciellt för utpräglade koffeinister lätt olustiga associationer. Doften är svag, på gränsen till obefintlig, och leder snarast sinnet till skolbespisningarnas äppeldryck, ni vet, det där utspädda fanskapet de inte får kalla juice, för det är så väldigt lite äpple i det. Efter detta är det svårt att slita sig från intrycket att man dricker en alkoholiserad variant av just denna äppeldryck, ja, det är långt från nån känsla av bryggning, och innehållsförteckningen listar juicekoncentrat,  karamelliserat socker, etc mindre upphetsande saker. Men nån ska ju göra något lättdrucket man blir full på, antar jag – britterna kunde länge för en spottstyver köpa en trelitersflaska (!) billig cider med tillräckligt mycket alkohol för att döva en hel skolklass, vore den inte just brittisk. Bryggerierna har sedan dess fått för sig att just trelitersflaskorna inte uppmanade till ansvarsfullt drickande, så numera får britterna beskedligt korka upp mer än en flaska till för-förfesten. Vi från Sverige kan ju vittna om effektiviteten i den här sortens tänkande.

En fulfylla av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men dessbättre behöver nog ingen gå nykter för den sakens skull.

 

 

Gradisca

av zonk

Efter att bryggarna Amarcord överraskat med den, trots sitt utseende, riktigt sympatiska Volpina, var det med goda förhoppningar vi hällde upp deras birra bionda speciale, vilket torde innebära special-lager, typ. Blekt citrongul och milt skummande ser den allt annat än speciell ut, och det är ett intryck som bara bekräftas när den, utan alltför stora åthävor, dyker in i munnen. Den saknar inte beska, men har ytterst spenslig kropp, och den långa efterbeskan är rätt endimensionell. Det är faktiskt lite vibbar av lättöl, ja, nästan av alkoholfri öl, trots att den håller 5.2%. Den ouppmärksamme drinkaren hade kunnat förväxla det med en stor stark, faktiskt.

Två intetsäganden av fem möjliga. Inte godkänt – vi vill att ölen ska vara lite roligare än så här.

Gudsvinet

av Jonas

Descartes ansåg sig under tidigt 1600-tal ha bevisat guds existens. Han hade reducerat all kunskap om världen och varandet till att han själv existerade genom den numera berömda satsen ”Cogito ergo sum” (jag tänker alltså är jag). Eftersom han också hade en uppfattning om ”Gud”, och inget utöver honom själv kunde förutsättas existera, måste någon ha placerat den uppfattningen i hans sinne, och denne någon var av nödvändighet Gud.

Descartes var inspirerad av det ontologiska gudsbeviset, som var aningen enklare och mer öppet för kritik. Det var ett cirkelresonemang som i stort sett gick ut på att om Gud inte skulle finnas så skulle vi kunna föreställa oss ett väsen som är mer komplett än Gud, nämligen genom att inneha egenskapen existens. Då Gud per definition är det mest kompletta vi kan föreställa oss så har vi hamnat i en motsägelse, och således måste Gud finnas.

Osofistikerade besserwissrar påpekar gärna att man kan bevisa jultomtens existens med samma resonemang. Immanuel Kant blandade aldrig in nämnde tomte, utan konstaterade istället med viss finess att existens inte är en egenskap, och därmed inte har något att göra med vår föreställning om den. Vi kan ju föreställa oss väldigt detaljerade saker som saknar just existens.

Det kosmologiska gudsbeviset i sin tur, i olika varianter av olika filosofer, säger att allt är orsakskedjor. Inget händer utan en orsak. Man bör kunna följa alla händelser här i världen till en första orsak och denna, hur den nu är, är oundvikligen Gud. Den uppenbara kritiken är att enligt samma premisser bör något ha orsakat Gud, och vad är då det?

Gödsvinets Avdelning för Laborativ Teologi (G.A.L.T) har länge förhållit sig neutral till dessa och många andra gudsbevis. Ända tills nu.

Ett steg tillbaka. I Sverige har snabbmatssituationen länge varit en sorglig historia. Vi är utelämnade till unkna stora kedjor med färdigpressade hamburgerplattor och risiga tillbehör. Men de senaste trenderna pekar i en annan riktning. Helt plötsligt har det blivit moderiktigt att öppna snabbmatsrestauranger. Vanlig skräpmat, fast med kvalitet istället för skräp, och en trevlig miljö istället för svartjobb och misär.

Ett någorlunda nytt exempel är restaurangen Flippin Burgers i Stockholm. Inget fancy, bara snabba hamburgare med god kvalitet.

Ett annat är Vigårda Barbeque där jag nyligen råkade hamna över en lunch. Inget med detta ställe var fancy eller överarbetat. Det var hamburgare av god kvalitet, med gott bröd, välgjorda pommes och valfri dippsås för 75kr. Dessutom var det snabbt och effektivt.

Burgaren var sparsamt möblerad med ost och chili (tror jag) som enda ingredienser utöver den påtagligt kolgrillade biffen och brödet som avvek från de vanliga tråkiga sesambullarna. Jag valde orginalburgaren på nöt, men det fanns lamm, kyckling och ett par andra djur (och växter) som alternativ. Inredningen på stället andades av snabbmatens effektivitet, men den var ändå påtagligt hipstrig.

Att den här underbara trenden nått Sverige är ett betydligt bättre bevis för Guds existens än de unkna och daterade filosofiska dylika. Detta är Gödsvinets gudsbevis. Detta är Gudsvinet.

Leffe 9°

av zonk

Ja, jo, nu utgår jag återigen från att ni känner till Leffe blonde. En hel del bygger på det. Leffe 9° kan ju nämligen så enkelt och självklart beskrivas som den där lite starkare, maltigt knäckigare, aningen spritigare (fast på ett behagligt belgiskt vis) varianten av Leffe blonde. Men vad är det egentligen man gillar med en såpass lättsam öl som Leffe blonde? Ja, jo. Det är nog nåt om hur beskan och sötman och spritigheten är i en sån jämn, fin balans. Det där lät bra. Det kan eventuellt bero på att jag när detta skrivs just druckit större delen av en 75 centiliters nioprocentig öl, men det är ju bara en teori. Eftersmaken är inte dum heller. Lite fina jästiga toner, en lång beska, och såklart en fin dos alkohol – vilket våra studier av alkoholfri öl indikerat är en signifikant faktor i speciellt eftersmaken.

Fyra något luddiga omdömen av fem möjliga. Finns tyvärr inte på systemet, men Leffe blonde är en fullgod ersättning, allt sammantaget.

Shipyard Applehead (11687)

av Johan

Det är alltid samma nöje att hitta en ny öl från något litet, amerikanskt bryggeri. Jag såg mycket fram emot att testa en ny öl från Shipyard i Portland, Maine. Nu har jag druckit deras Applehead och jag vet inte vad jag ska tro. Allvarligt. Vad är det här?

Gillar du äppelkaka? En äkta amerikansk äppelpaj kanske? Då är inte det här ölen för dig. Du kommer aldrig att kunna äta en sådan igen. 

För Applehead smakar inget annat än äppelkaka och malt. Äppel, kanel och karameliserat socker. Smaken är med andra ord väldigt fruktig och den tillsammans med det modiga kolsyrespraket gör att tankarna även kan gå till fruktläsk eller till och med Coca-cola.

Varför all denna kanel? Ämnar de göra världens första öl som man får BÄTTRE andedräkt av? 

19,60 kronor på systembolaget, nummer 11687 i katalogen

2 Trocadero av 5 möjliga

Solsidan low carb premium dry (89660)

av Johan

Oroar du dig över att ölen du dricker innehåller lite för mycket kolhydrater? Då borde du nog inte dricka öl. Det är så jag resonerar. Inte alla gör det. 

En av dem är tydligen finansmannen Christer Gardell som enligt en intervju SVD:s näringslivsbilaga istället valde att grunda ett bryggeri som tillverkar öl som innehåller mindre kolhydrater. I artikeln verkar han tycka det är konstigt att ingen annan tänkt på det tidigare.

När jag googlade för att nå denna information påmindes jag att det utöver ett bryggeri och ett bostadsområde i Nacka också finns en TV-serie som heter Solsidan. Stefan Erfors, en av delägarna i bryggeriet, hävdar att det är ett rent sammanträffande i en intervju i tidningen Resumé.

Hur otroligt det än verkar så finns det en del som talar för att det faktiskt stämmer. TV-serien är såvitt jag vet – har aldrig sett den – en ganska lättsam komedi för bred konsumtion medan ölen siktar mot ett exklusivare klientel. De har inte nödvändigtvis något att tjäna på att associeras med varandra. 

Solsidan low carb premium dry finns i beställningssortimentet och på två lokala systembolag. Det ena systembolaget är det i Saltsjöbaden, vilket är logiskt eftersom det är där Solsidan ligger och det är därifrån Christer Gardell kommer. Vi får komma ihåg att ölen trots allt kom till för att Gardell vill dricka den. Att den alls säljs på något systembolag beror nog helt enkelt på att han inte själv kan dricka upp de 150 000 liter som bryggs årligen. Där har vi ännu en punkt på vilken jag och Christer skiljer oss åt. 

Det andra systembolaget som säljer Solsidan ”lokalt” är det på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Det var där jag idag köpte flaskan på bilden. Gör jag för mycket av det här om jag påstår att exempelvis systembolaget i Nacka forum hade varit mer lokalt? Nacka forum är och förblir dock mer TV-serien Solsidan än ölen Solsidan.

Enligt nämnda intervju med Gardell skall ölen även säljas på ”utvalda restauranger i Stockholm, Åre och Båstad”. Det är egentligen allt jag vill säga om försäljningsställena och jag hoppas att det räcker. Vidare till själva ölen.

Solsidan low carb premium dry är ingen dålig öl. Licensbgryggarna på Hellefors bryggeri har fått till en strävt syrlig om än något tunn törstsläckare av det enklare slaget. Jag vet inte vad kolhydraterna gör för smaken i ölen men de 50% som saknas i jämförelse med en genomsnittlig öl verkar inte göra så stor skillnad i denna öl. Den smakar förstås lite som amerikansk lightöl men med bättre beska och, mer imponerande, bibehållen alkoholhalt vid 5%. Amerikansk lightöl kan, utan att direkt annonsera med det, vara mer eller mindre folköl.

Jag vet dock inte om jag skulle göra mig besväret att beställa sådana här ur beställningssortimentet när jag lika gärna kan köpa en liknande men godare öl som Beck’s ur standardsortimentet. Nu oroar jag förstås mig inte över kolhydrater.

17,90 kronor på systembolaget, nummer 89660 i katalogen

2,5 riskkapitalister av 5 möjliga