recensioner

Abbaye de bonne espérance

av zonk

Jag har ett lite komplicerat förhållande till belgisk öl. Vi var länge väldigt förtrogna, ständigt tillsammans, men numera finns liksom inte spänningen där längre. Till på köpet så är det flera bekanta som har märkbart svårt för dess sällskap, ja, förutom då några som fortfarande sätter den väldigt högt. Man känner sig lite sliten mellan två läger, ja mellan trofasthet, och att söka något nytt. Det blir rent omöjligt att bara mötas som om inget hade hänt, på neutral mark.

I det här läget är det hopplöst att säga något vettigt om belgiska bryggeriet Brasserie Lefebvres trippel, Abbaye de bonne espérance. Den är ju rätt trevlig! Maltig, hyfsat stark (7.8%), och med ett trevligt litet rått riv. Fast.. inte så spännande, eller hur? Lite som en standard-belgare, fast med påtagligt blek karaktär. Men hade jag sagt nej till ett glas? Fan heller. Ja.. det får bli tre sådär lite oklart halvbra handgester av fem. Lite sådär så man inte vet om man förolämpat italienaren bredvid eller bara verkat tillfälligt förvirrad.

Open

av zonk

Baladin i lilla italienska Piozzo (984 själar) brygger ett flertal trevliga öl som man med lite tur kan hitta på bättre restauranger eller kanske rentav i butik. Deras Open har en dygd framför andra – den är en av de mer drickbara öl som finns att tillgå i nån lokal livsmedelsaffär. Ja, om man råkar vara bofast nånstans runt fotknölarna på de italienska alperna, som Gödsvinet syd, alltså. Huruvida den går att få tag på i Sverige ska vi inte uttala oss om. Nåväl. Open ska inte framhållas som något överdrivet spännande: det är en schysst ale, med en trevlig, fyllig beska, en myndig maltighet, alltigenom sådär lite trevligt balanserad, utan att gå till ytterligheter. Med tanke på att de flesta enkelt tillgängliga italienska öl mest utmärker sig genom att sorgfälligt undvika att låta humlen sätta ett märkbart avtryck i smaken, är den alltså en vinnare som standardöl i kylen. Nu får jag ju den att låta rätt medelmåttig, lite tråkig nästan. Det hade den kanske varit också, bredvid något ur flying dogs sortiment – som av en händelse så dök faktiskt flera av dessa upp på en lokal restaurang och ett axplock ligger på kylning härhemma till nästa törstiga tillfälle – men den är absolut inget man har något emot att korka upp. Tvärtemot, det är mycket angenämt.

3.5 av 5.

Blossa 11 arabica (76200)

av Johan

När jag sa att jag hatar alla traditioner så gjorde jag ett tyst undantag för Blossas årgångsglögg. Det finns något fint med att ge varje vinters berusning ett särskilt tema och gud vet att julen, den mest motbjudande av alla högtider, kräver varje tänkbart tillskott av alkohol. Efter att ha testat årets Blossa 11 arabica känner jag trots allt viss tillförsikt på vägen in i det stora mörkret.

Årets årsgångsblossa heter alltså Arabica och precis som namnet antyder så är årets ingrediens just råolja. Råolja är en unik och mycket karakteristisk blandning av hundratals olika kolväten men inte vanligtvis ansett som ett livsmedel, precis som i fallet med förra årets Blossa 10 Saffran.

Oljan för Blossa 11 arabica kommer från de soliga sluttningarna på Nahr Umr fältet utanför Basra, berömt för sin rika förekomst av jordartsmetaller och den därav så tydliga mineraltonen i alla grader av raffinering. Den numera finska producenten Altia har förstås ifrågasatts för sitt val att inkludera ett fossilt bränsle i en annars huvudsakligen organisk glögg men företagets VD Antti Pankakoski meddelar i ett sällsynt framträdande att Altia har planer på ett system för klimatkompensation.

Blossa 11 arabica är en fin årgång efter ett antal år av tvivelaktiga smakval. Den har en stabil grund som påminner väldigt mycket om blossas egna starkvinsglögg och endast en diskret överbyggnad med smak av kaffe och möjligtvis något litet lakrits. Det påminner på det stora hela om när man fyllt en mugg med blossaglögg utan att först diskat bort resterna av kaffe. För slapphänta diskare som mig känns det som en upprättelse.

89 kronor på systembolaget, nummer 76200 i katalogen

3 oktan av 5 möjliga

Old Stock Ale

av Jonas

En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.

Typiskt.

Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.

Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.

Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.

Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.

Fang Yuan Shi Wu

av Johan

Det finns en del av Södermalm i Stockholm vars gator jag trampar nästan varje dag kring lunchtid. Det är ett område som definieras av hur långt jag orkar gå från min arbetsplats för att köpa något att äta. Fang Yuan Shi Wu ligger inom detta omårde och det är jag glad för. 

Gödsvinet har tidigare recenserat restaurang 58 Dimsum på Renstiernas gata och då spritt en ganska återhållen för att inte säga måttligt mängd uppskattning över detta bidrag till söders dumplingskultur. Fang Yuan Shi Wu är ett av många alternativ inom en ganska begränsad yta i kvarteren mellan Folkungagatan och Sofiakyrkan. FYSW ligger  på den östra halvan av Bondegatan. 

Den vägbeskrivning jag fick till FYSW berättade att den lilla restaurangen låg ”mellan en grek och en thailändare” vilket kan vara nästan var som helst på söder. Antingen hittade jag fram eller också gick jag till någon helt annan dumpling-restaurang än den jag skulle till, det finns som redan nämnts rätt många i denna den hipstraste delen av södermalm. Hur som helst fann jag FYSW vara en liten och enkelt inredd restaurang, på sådant sätt som jag föreställer mig att de faktiskt är i Kina. 

Dumplingmenyn är omfattande men inte oöverskådlig på FYSW men helst av allt önskade jag en stor portion av vad personalen där äter. Vad gör dem så uppåt, pratglada och sociala? Är det lagligt? Var kan jag köpa lite? Efter att jag beställt blev jag ombedd att sitta ner och när jag tackade nej till en kopp te fick jag en vårrulle istället. Jag åt den tillbakalutad medan de två kvinnorna i personalen skämtade med kunder, skrattade och ibland sprang en runda till köket. Av alla saker som inte går att beskriva i ord så är förmodligen stämningen den mest svårbeskrivbara när man besöker en restaurang. Därför får jag hänvisa till att nästan alla som åt på FYSW den dagen verkade vara stammisar och mycket uppskattande sådana. En av dem var en tidningsdistributör som lämnade några tidningar som en slags dricks på jobbets bekostnad. 

Dumplingarna på FYSW är större, godare och billigare än de på 58 Dimsum, utan att de senare är direkt dåliga. Dessutom får man sina lådor att ta med på kring fem minuter medan jag på andra dumplingställen väntat upp mot 20 minuter. För 65 kronor får man 17 rätt stora dumplings vilket bland bohemiskt överprissatta matställen på söder är att betrakta som billigt.

Det finns väldigt många dumpling-restauranger i Stockholm och det har säkert öppnat två nya bara under tiden det tog att skriva detta. Det finns dock ingen större anledning att gå någon annanstans än till Fang Yuan Shi Wu 

Lilla Pakistan (snabbrecension)

av Nils
Lilla Pakistan, bland annat för korianderälskare
Lilla Pakistan, bland annat för korianderälskare

Indiskt har vi väl alla ätit både en och tre gånger vid det här laget. Pakistanska restauranger går det inte samma inflation i. Vi var sex stycken som käkade. Fem köttätare och en vegetarian.

Allt som allt var det väldigt vällagat, rimligt prissatt om än en smula korianderbemängt. Lammet var mört och fint och raitan satt som en smäck efter några tuggor på de starkare köttbitarna. Ankbiffen med mangoröra var en annan favorit.

En liten sipp på vattenglaset och snart sköt en arm fram med påfyllning när glaset åter nuddade bordet.

Trevligt hak, god mat och uppmärksam (på gränsen till påträngande) service.

4 av 5 hypomana kypare.

Jin & Peeters Dumpling and Chicken deli (snabbrecension)

av Nils
Bästa lunchhaket på Kungsholmen?
Bästa lunchhaket på Kungsholmen?

En kulinariskt bevandrad belgare och japanska. Våfflor, grillad kyckling, dumplingar och…inget annat.

Enkla bänkar och enstaka bord, inget måndags eller kvällsöppet, vacker utsikt över vattnet och hög omsättning på besökare. Inte så mycket krusiduller, vällagat, rimliga priser och trevlig atmosfär. Ta med eller äta där.

Osannolikt och bra koncept.

Rekommenderas.

Rüdesheimer Berg Rottland (95635)

av Johan

Kloster Eberbach är tillbaka i systembolagets tillfälliga sortimente med ännu en fin riesling. Den vackert formade flaskan är lika blå som vanligt, omljuden är på plats och den tyska örnen på etiketten är större och djärvare än någonsin. Kloster Eberbachs Rüdesheimer Berg Rottland är en fascinerande spätlese från förra årtusendet och naturligtvis har Gödsvinet testat den. 

Det är inte första gången jag kolkat i mig en flaska från Eltville för vetenskapen och folkbildningens skull. I våras gav jag ett högt betyg och en lång rad nazistanklagelser till den fina Steinberger riesling trocken och det är bara en av många, många, många nedslag i Rheingau under det senaste året. Allt för få av dem har gått att rekonstruera i text men hundra krossade vinglas och ett mer än naturligt slitage på hem och inredning här i Vällingby säger allt jag behöver veta. 

Flaskan på bilden håller ett vin från 1999 och det har inte varit overksamt sedan dess. Smaken är mycket rik och sammansatt utan att vara komplex. Rüdesheimer Berg Rottland smakar helt enkelt mer av allt. När man häller upp ett glas sprider sig en dov doft av bränt gummi, stall och frukt men trots det är detta ett av de tyska vin som faktiskt smakar ännu mer än det luktar. 

Detta halvtorra vin har en saftig smak av soljäst fallfrukt, syrliga äpplen som blivit bruna och söta av förruttnelse, några skedar aprikosmarmelad och en handfull av frisk citrus, alltsamman i en mustig kompott. Upplevelsen av vinet är intensivt men samtidigt måste man fråga sig om man verkligen öppnade flaskan för att få en ”mustig kompott” av något. Kanske är denna komposition av syra och socker lite för unik för dagligt bruk? Nio av tio tandläkare skulle nog hålla med om det men Gödsvinet säger kör hårt.  

139 kronor på systembolaget, nummer 95635 i katalogen

3,5 Hessen av 5 möjliga


Mariestads old ox (1379)

av Johan

Det är inte var dag vi här på Gödsvinet får tillfälle att testa en bock namngiven efter en oxe. Bocken är den tyska typen av öl i mitt glas, ”old ox” är dess namn och gödsvinet är det enda stället du behöver läsa om den. Jag antar att temat för kvällen är gårdsdjur. 

Ur det perspektivet kommer det inte som en överraskning att ”Old ox” är en öl från Mariestads bryggeri i det djupt agrara Västergötland. Mariestads bryggeri är förstås ägt av Spendrups sedan en evighet och dess självbetitlade ljusa lager är en av Systembolagets verkliga storsäljare. Enligt Spendrups hemsida var även Old ox en storsäljare på 1960-talet men de vill inte säga vad som hände.

Mariestads old ox har i likhet med de flesta bocköl en fyllig maltighet, en fin arom och ett stänk av sprithetta. De uppblossande stötarna av alkoholsmak är var för sig inte tillräckligt starka för att förenas och ta över, de förblir enstaka utspel framför en fond av karamell och bröd. Alkoholhalten har uppmätts till den bocktypiska volymprocenten 6,9.  

Om jag måste dricka en bocköl, och det finns dagar då jag tror att jag måste det, så kan jag mycket väl tänka mig att välja Mariestads old ox. De dagarna är trots allt relativt få och användningsområdet för bocköl framstår onekligen som ganska smalt. Bland bocköl är dock detta en av de bredare.

17:50 kronor, nummer 1379 i katalogen

3,5 Per Olsson av 5 möjliga 

Kukicha

av Jonas

Att jag är en ölnörd visste ni vid det här laget, men vet ni också att jag är en grönt te-nörd? Ok, inte så nördig att jag kan en massa om det, eller att jag börjar prata om energiflöden och indisk medicin, men jag tycker att det är vansinnigt gott.

Japanskt te har jag dock hållit mig ifrån. Inte för att jag egentligen tycker illa om det, utan för att jag blivit utsatt för det i så fel situationer. Alla som varit i Japan vet att grönt te-glass ofta är den enda efterrätten på menyn, och det serveras i så obscena mängder att man blir avskräckt för en ganska lång framtid. Gärna med bönsås, men det är utanför ämnet.

Dessutom serveras japanskt te ofta i pulverform, något som inte direkt gör det rättvisa.

Men gillar du grönt te finns det ingen anledning att hålla sig ifrån Kukicha. Fantastiskt smakrikt, på grönt tes egna subtila sätt. Lite sött, fylligt, bra smak av granskog och med den där milda tonen av mint som kan slå igenom långt bak.

Utseendet är karakteristiskt. En massa stjälkar och mög får en att undra om det är genuint eller slarvigt. Det förra håller jag och internet på. Koka upp ditt vatten, och häll sedan lite kallvatten i det. Eller koka bara inte upp det till hundra grader, det viktiga är att det inte är kokhett. Grönt te blir generellt rätt trist vid för höga temperaturer. Låt det inte heller dra mer än runt två minuter, samma sak händer då. Och ta det från en som gärna låter earl grey-påsen ligga i tills den börjat självupplösas.

Kukicha kan man köpa lite här och var, men satsa på en riktig tebutik. Lidl har det knappast. Fyra och en halv yogainstruktörer av fem möjliga.