recensioner

Rodenbach grand cru (1691)

av Johan

Det finns nyheter på systembolaget som försvinner snart, det finns de som dröjer kvar lite längre och det finns de som inte blir sålda i systembolagets butik på Ångermannagatan i Vällingby. Rodenbach grand cru är en nyhet som stannar och det är definitivt en som ingen köper på systembolaget i Vällingby. Förlusten är helt och hållet Vällingbybornas.

Rodenbach grand cru är en flamländsk, brun öl som avtjänat två år på fat. Under denna tid hinner ölen utveckla en mångfacetterad personlighet som inte nödvändigtvis är återanpassad till samhället. Rodenbach grand cru är ett udda element i det ordinarie sortimentet.

Ölen är friskt syrlig med en sötsur, kvardröjande eftersmak av fruktkarameller och lakrits. Det är som en belgisk fruktöl utan frukten, vilket förstås delvis har att göra med att belgisk fruktöl ofta tillverkas just genom att någon patologiskt uttråkad belgare häller exempelvis stora mängder körsbär i öl av exakt samma typ som Rodenbach grand cru. För min del får de gärna låta bli med det.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1691 i katalogen

4 tunnor av 5 möjliga

 

Gerds pizzabutik

av Johan

Tidigare idag befann jag mig på resa till fots mellan Rinkeby och Vällingby. Det var en riskfylld färd genom främmande territorier befolkade av volvoägare, lådvinsalkoholister och fientligt sinnade grannsamverkansföreningar. Utan karta navigerade jag efter solen och min moraliska kompass, båda täckta av moln. Ändå fann jag utan ansträngning vad som måste vara den absolut kortaste vägen genom villaområdena i Bromsten, Spånga och Nälsta. Jag kan mycket väl vara världens enda mänskliga brevduva.

Någonstans i utkanten av Spånga passerade jag ett litet värdshus vid kanten av vägen. Likt miljoner vandrare genom historien stannade jag till för att vila benen och beställa en Vesuvio. Gerds pizzabutik ligger på Sörgårdsvägen i Spånga, vägg i vägg med ett konditori. Det är en långsmal lokal med en väl tilltagen uteservering i ett grönt och lummigt område.

Gerd visade sig vara en trevlig irakisk man i övre medelåldern. Varför inte, när jag tänker på det så hade jag ett mustachprytt befäl i lumpen som hette Gerd i efternamn och efternamn var förstås de enda man använde. De och en rad andra namn som inte lämpar sig utanför det militära livets tillåtande klimat för könsord. Var var jag? Just det, sittande på en stol på en pizzeria i Spånga.

Bordet jag satt mig vid i väntan på min beställning bar färska spår av en tidigare gästs kalasande på en Calzone. Jag förde ett pekfinger genom fettdropparna och tänkte ”fortfarande varmt, de kan inte ha hunnit långt”. Detta blev jag av någon anledning väldigt tillfredsställd av. Sedan torkade jag av bordsskivan med ett pappersservett och kände mig som en liten och mycket bitter östermalmstant.

Medan jag väntade passerade slitna småbarnsföräldrar in och ut genom dörren med travar av ångande kartonger. Det var en söndag inte helt olik en som Kris Kristofferson skulle kunna tänka sig att skriva en sång om.

Vesuvion var en karneval av mättat fett. Bottnen var tunn och hade konsistensen av blött tidningspapper. På guppade ett hundratal små skinkbitar i en ocean av smält ost. Det var vanlig påläggsskinka och inte det där rivna och rimmade slaktavfallet som många pizzerior använder. På det stora hela uppfyllde pizzan vad man kunde förvänta sig av den och jag var nöjd när jag reste mig för att åter ge mig ut på vägarna.

Jag hade inte planerat att stanna för pizza på vägen men ibland blir det inte som man tänkt sig. Exempelvis satte jag mig egentligen framför datorn för att skriva en recension av Eriks bakficka på Östermalm. Det blev Gerds pizzabutik i Spånga istället. Jag har ingen kontroll över de här sakerna.

Jag vet inte om Gerds pizzabutik i Spånga är ett bra ställe på en dålig dag eller ett dåligt på en bra men jag misstänker att det kan vara båda. Hur som helst är jag glad att jag stannade till ett tag för att uppleva det. När jag lämnde Gerds kände jag dock att jag kunde gå vidare.

Tre fettdroppar av fem möjliga

Karamalz

av zonk

Som ett led i Gödsvinets insatser för folkhälsan (som kanske mest kännetecknas av annorlunda infallsvinklar) har avd. syd provsmakat ett s.k. alkoholfritt alternativ: Karamalz, bryggt av Eichbaum-Brauereien i Mannheim, Tyskland. I korthet skulle man kunna sammanfatta drycken som mörk sirap utspädd med vatten, då det fullödigt beskriver såväl doft, smak som färg. Det enda addenum som skulle behövas vore väl att nämna att drycken är lätt kolsyrad, ungefär som en rejält avslagen normal läskedryck. En biträdande provare föreslog att drycken påminde lite om alldeles för söt Coca-Cola, men efter en snabb kontroll fann vi att Karamalz faktiskt bara har 10% fler kalorier per volymenhet än den bruna amerikanska läskedrycken, så det är nog snarare avsaknaden av övriga smaker som ligger till grund för detta intryck. Humleextrakt ska enligt burkens utsida finnas bland ingredienserna, men det är sannerligen inte något man hade gissat sig till.

För att ytterligare utvärdera dryckens potential, förvisso inte längre som alkoholfritt alternativ, tillsattes olika proportioner av en enklare spritdryck som fanns till hands: Jack Daniels Tennessee Whiskey. En blanding i proportionerna 1:5 (där den större andelen är Karamalz) gav ett rätt skrämmande resultat: de båda dryckerna gifte ihop sig perfekt, men det blev verkligen inte gott. Resultatet skulle närmast kunna beskrivas som en svagare och väldigt mycket sötare Jack Daniels med lite bubblor i. Kombinationen tar fram det sämsta ur båda dryckerna. Möjligen hade extra is och citron kunnat hjälpa upp det hela något, men tyvärr fanns pga. något bristande förberedelser inte möjlighet att testa denna hypotes. Den biträdande provaren hävdade att det enda han kunde komma på som var äckligare var laxermedlet man dricker inför operationer på sjukhuset, eller möjligen T-röd, och förespråkade tvagning av munnen med sulfa efteråt. Avd. syds föreståndare å sin sida tyckte det påminde om drick-antibitika med sk ”Coca-Cola”-smak. Efter att ha slutfört provningen av denna blandning, testades även en variant med en del J.D. och två delar Karamalz. Resultatet blev inte acceptabelt, men till skillnad från föregående variant i varje fall inte kriminellt. Spritsmaken dolde lite av, ja, de andra smakerna. Som bubblig Jack Daniels, ungefär.

Avslutningsvis frågar sig avd. syd inkl. bisittare vem i hela fridens namn som dricker detta, utöver våghalsiga provavdelningar. Detta är inte ett alkoholfritt alternativ till någonting alls – lustar man efter mörk sirap, kan man om inte annat lugnt säga att det är fullständigt alkoholfritt. Betyg: svart, rakt, kompromisslöst streck. Ta ett glas mineralvatten istället, om du kör.

58 Dimsum

av Johan
Så här ser rätterna inte ut på 58 Dimsum

Det är dumplings som gäller nu. Det var åtminstone dumplings som gällde i eftermiddags men det var flera timmar sedan och det är en lång tid för en mattrend där jag äter lunch. Nu kan mycket väl renskav, röda linser, trafikskadat vilt eller nästan vad som helst ha ersatt de kinesiska degknytena på tronen. I väntan på att dumplingarna ska återkomma som ironisk retrorätt vill jag skriva något om restaurang 58 Dimsum på Södermalm i Stockholm.

58 Dimsum är en liten restaurang vars säregna namn helt enkelt kommer från att de säljer nästan uteslutande dimsum och att de ligger på just Renstiernas gata 23. Om inte det gick ihop så följer det ett tema som är restaurangens egna. Prissättningen följer samma logik. Om man väljer en sorts dumplings kostar det 58 kronor vid lunch och 68 kronor vid middag, vilket oavsett tid på dygnet är billigt i den delen av världen som jag befann mig då jag tidigare idag återbesökte 58 Dimsum för lunch. Eftersom jag valde att blanda olika dumplings så betalade jag till slut 68 kronor. Jag förmodar att variationen gjorde rätten till en middag.

När man kliver in genom dörren kvittrar en liten mekanisk fågel över dörren. Restaurangen är inte större än att fågeln fortsätter att kvittra ifall man sätter sig vid bordet närmast utgången. Inredningen är genuint södermalmsk med alla sina haremfärger, antika möbler och udda porslin. Däremot har den lite gemensamt med den man vanligtvis finner på dumplingställen utanför Södermalm. Dumplings är snabbmat och i Kina äter man dem gärna traditionellt sittande på en stenhård stålrörsstol på ett golv som luktar lite för starkt av ammoniak, under det hälsosamma skenet från glappande lysrörsarmaraturer.

I min lunchlåda fick jag med mig 18 dumplings av blandat köttinnehåll. De är relativt små och en fullt utvecklad homo sapiens kan utan vidare äta dubbelt så många små knyten utan att känna ens antydan till eftermiddagskoma framför skrivbordet. Jag har verkligen ingen aning om vad det skulle kosta. Kanske skulle det bli billigare.

Dumplingsarna är för det mesta riktigt goda. De görs förstås färska i restaurangen och den för lunchmat något utdragna väntetiden på kring 10 minuter antyder att de åtminstone kokar och steker varje beställning för sig. De enda tillbehören är soya, kinesisk peppar och strax under ett gram med sallad. En av fördelarna med rätten, om det nu är en fördel, är att man kan avsluta den på under två minuter utan att stressa.

Dumplings på 58 Dimsum är en lätt lunch som på en bra dag är relativt prisvärd. Man får dock stå ut med att dumplings är fruktansvärt ute.

Tre små rätter av fem möjliga

Blanche de Valerie

av zonk

Gödsvinet syd återvänder till skumma och dunkla lokaler för att provsmaka ytterligare ett alster från bryggarna på Almond 22: Blanche de Valerie. Det låter ju ganska vekt, och det är faktiskt fullständigt rättvisande. Denna lättsamt kolsyrade blekgula dryck ser vid första anblick ganska vattnig ut, och det är ett intryck som, efter en kort förnimmelse av humlebeska efter första klunken, står i sig. Doften är förvisso glatt humlig, kanske med ett stänk av citron, men när ölen försvunnit ner i strupen sitter man där utan mycket annat på tungan än en vag vattnig smak. En klen, ospecifikt brödig maltighet försöker dröja sig kvar, men försvinner utan minsta spår. Så där sitter man med en öl i glaset som för världens ser ut som en vanlig jävla stor stark, och ja, känner sig besviken.

En och en halv pils-IPA av fem.

Nosa

av zonk

Nosa är en mycket trevlig italiensk bekantskap, fast kanske är det snarare en belgare som har varit en sväng i staterna och blivit såld på humligt frisk och fruktig öl. Det kan låta som en vild kombination, men faktum är att denna dimmiga dryck försvinner ur glasen med häpnadsväckande hast. Piggt humlig i både doft och smak, med en lite belgisk strong ale-maltighet i släptåg, och en lång, besk, god eftersmak, är det en finfin öl att dricka på en solig balkong en vårdag, eller närhelst man vill ha något kallt och törstsläckande, men smakrikt.

Fyra kalla glas av fem.

Ch’ti

av zonk

Ch’tis mest framträdande egenskap är utan tvivel doften: när man sticker näsan ner i glaset slås man av en kraftig lukt av våt hund. Detta hade kanske kunnat vara lite charmigt om det sedan var en god öl, men så är nu inte fallet. Denna triple malt smakar maltigt söt karamell, sirap, och alkohol – dess 7.5% slår totalt igenom, antagligen inte hjälpt av den i stort sett totala bristen på humle. En vag, besk, klistrig eftersmak dröjer sig kvar, som en efterhängsen gäst som inte begripit att det är stängningsdags.

En och en halv våt hund av fem möjliga. Nåja, för att uppskatta god öl, måste man dricka dålig. Nästa öl kommer smaka jättebra.

Schneider Weisse mein grunes tap 4 (1507)

av Johan

Ingen sorts öl är så hemsökt av extremistiska böjelser och avsteg från god smak som veteölen. Det finns för sura veteöl, för beska veteöl, för fruktiga veteöl, för jästiga fruktöl och en lång rad veteöl som placerar sig någonstans i smakregistret mellan skumbanan och magsyra. Schneider Weisses ”Mein grunes tap 4” tillhör inte någon av dessa kategorier, detta är en av de goda veteölen.

Beskan i denna öl tillhör de mer diskreta bland veteöl jag druckit utan att den på något sätt är vek och oengagerad. Istället ingår den i en välkomponerad balans med en fyllig smak av bröd och frukt och en förhöjd men inte extrem syra. Det är en frisk veteöl för sommarsäsongen som imponerar mer än någon annan veteöl i denna genre.

Schneider Weisse är bryggd på ekologiska råvaror i den vackra bayerska småstaden Kelheim, där de även brygger tungviktsölen Aventinus som Gödsvinet recenserade för lite mer än ett år sedan. Jag rekommenderar en ”Mein grunes tap 4” framför en sådan och ganska mycket annat när som helst.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1507 i katalogen

4 tap av 5 möjliga

 

Pink Ipa

av zonk

Almond 22 är tillbaka, med en IPA. Namnet kommer av att den innehåller rosa chili. Det är dock inte tal om några tydliga chili-toner – Gödsvinet syds utsände märkte faktiskt knappt av den alls, medan andra i sällskapet, kanske under suggestionens makt, tyckte sig känna ett litet chili-kittlande på tungan. Men inget ont on Pink  – det är en schysst, lätt IPA av amerikanskt snitt. Den doftar härligt beskt och humligt, där den ligger mörkgul och dimmig i glaset, lätt skummande. Humlebeskan är den första och sista smaken man känner, och den är sträv och fin, lagom fruktig utan att sväva ut i tropiska excesser, och lägger sig med behag på tungroten. Annars har ölen en trevlig ale-ig lättrostad maltighet, och en lagom nivå av kolsyrning. Den är hyfsat stark med sina 6.2%, men bland humlen är det inte något man tänker så mycket på.

Tre och en halv humlestör av fem möjliga.

Imper Ale

av zonk

Enligt etiketten ska det vara en ”triplo malto” på 9%, men redan vid uppkorkning fattades misstankar: en citronig arom spred sig fort. Vid dekanteringen av denna hyfsat rikligt skummande öl späddes dessa misstankar ytterligare på – ska en trippelmaltad öl vara såhär ljusgult dimmig? En närmare olfaktorisk utforskning avslöjade svaga aromer av tropiska frukter, och ytterligare citrondoft, och vid första smutten var ölen avslöjad: det här, det är en wit! Fruktiga toner, lätt jästighet, toner av ananas och citron, och en liten vag humlebeska: det är inget tvivel om saken. En vag eftersmak dröjer sig kvar, lätt besk, och dunstar bort i en efterhängsen citronighet.

Så vad blev det av vår tripel-malt? Tja, en halvtråkig wit – den hade sannolikt kunna blandas ihop med en Hoegarden i ett blindtest. Två citrontvålar av fem. På plussidan får väl nämnas att den bär upp sina 9% alkohol väl, och inte blir övermåttan spritig.