recensioner

Steinberger riesling trocken 2006 (73777)

av Johan

Är det bara jag eller är etiketten till detta vin väldigt…tysk? Jag tänker inte minst på örnen som verkar ha diskret släppt svastikan och sedan nonchalant visslande vridit huvudet för att likna en helt vanlig tysk riksörn och inte längre en nationalsocialistisk partiörn. Det är något i blicken som ser för oskyldigt ut, som om något är i göringen.

Denna trocken från Kloster Eberbach har en stram och disciplinerad fruktighet där varje depraverat uttryck för vällustig sötma effektivt eliminerats. Den är torr och doftar himmlerskt. Kloster Eberbach finns i en rad olika versioner på systembolaget, där den bäst säljande är det halvtorra riesling kabinett. Steinberger riesling har sitt ointagliga näste i beställningssortimentet men kvalitetsskillnaden mellan denna flaska och det som säljs i det ordinarie sortimentet gör det väl värt att lägga en beställning. Beställningen går blitzsnabbt och bor mann nära systembolaget så finns det ingen anledning att inte göra en på en gång.

Gott till vitt kött, fisk och ljudet av tusen marscherande fötter.

125 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 73777 i katalogen

4 nazireferenser av 5 möjliga

Elixir

av zonk

Italienska bryggeriet Badolin från lilla Piozzo ger oss en belgisk strong ale: Elixir. Med sina 10% är den en aning tung i baken, men tar sig ändå över dansgolvet med den äran. Smaken domineras av en stor, fyllig maltighet, som kommer väl överens med den lätta kolsyrningen, men kanske kunde motas med lite mer humle, för det ser vi inte mycket av. Eftersmaken domineras av några vagt sträva, råa jästiga highlights. Som synes på bilden är drycken dimmig och mörkgul, med en lätt skumkrona. Nåja, det hade kanske synts något bättre om fotografen inte fått till en bild som var mer intressant än tydlig. Vi kan väl säga att det återspeglar den alkoholdimma man snabbt finner sig i efter ett par glas elixir – månne bättras effekten på av att man inte utan viss njutning sitter och känner på alkoholen med tungan.

Tre dimmor av fem möjliga. Vi ser fram emot att pröva fler av Badolins skapelser, som kanske inte fokuserar så utpräglat på alkoholhalten.

Grand Cru

av zonk

Den här gången har Almond 22 slagit till med en öl i bästa belgiska stil, men – sin vana trogen – så gör de en balanserad, avmätt variant, istället för att ta ut svängarna med exotiska ingredienser eller knepiga bryggsätt. Grand Cru är släkt med belgisk strong ale, men är inte så sträv eller rå, eller söt och stark, som de ofta är. Det vildaste med den är doften: en tropisk fläkt av ananas kan anas om man sniffar djupt i glaset, ner mot den dimmiga, brandgula drycken. Smaken är däremot elegant och välkomponerad, med en trevlig bred maltighet, många toner av jäsning (som sig bör, om det är belgiskt i stilen), en viss humlearom, men föga sötma – och de 7.5 procenten alkohol håller sig i bakgrunden. Belgisk öl är nästan alltid intressant, men den kantrar ofta till följd av alltför vilda eskapader (frukt, alkoholstyrka, spontanjäsning, etc). Kanske kan de lära något av ett litet italienskt bryggeri?

Tre och en halv brandgul ananas av fem. En utmärkt introduktion till belgisk öl, för de som kanske skulle trilla ur stolen om de gick direkt på något tolvprocentigt spontanjäst.

 

Pecheresse

av zonk

Det är inte ofta man ser någon lambic saluföras, speciellt inte här i södern, så det är lätt att man blir frestad att provsmaka, även om det rör sig om en persiko-variant. Kanske är det till viss del en följd av låga förväntningar på en sådan brygd, efter många provsmakningar av andra belgiska tokerier med fruktinnehåll, men Pecheresse är faktiskt bättre än man skulle kunna tro – en riktigt hyfsad kombo av lambic och persikojuice. Den är snubblande nära det söta och saftiga, men trillar inte riktigt dit, till skillnad från mången populistisk kriek. Den är en lättviktare på endast 2.5%, men är rik i smak, både av fruktiga glada toner av såväl persika som äppelkart, som av den spontanjäsning som ligger till grund för Lambicen. De syrliga och genomträngande toner som utmärker en gueuze är här i sin linda, och är bara lätta, sprudlande och friska antydningar av cider, mousserande vin och citrus.

Sammantaget, vida över förväntningarna: fullt drickbart. Tre lättklädda art noveau-etiketter av fem. Dessvärre kunde vår fotograf pga tilltagande trötthet inte riktigt göra etiketten rättvisa med sin utrustning, men vi slipper å andra sidan flagga för att bilden kanske inte är helt barntillåten.

Biere Le Boucanier

av zonk

Denna belgiska öl har en högst respektabel alkoholhalt (11%) och det är inte något man missar – det är ölens mest framträdande karaktär, i konkurrens endast med en påträngande sötma, och en vagt jästig biton. Enligt uppgift ska den vara av belgisk strong pale ale-typ, och det finns några ansatser att få in smaker av malt, men knappast humle. De råa eller sträva toner man ofta hittar i dess landsfränder lyser även med sin frånvaro. Eftersmaken är vagt besk, med diverse ospecifikt fruktiga bismaker. Den kan ev leda till minnesförlust, tandlossning, och förlust av syn på ena ögat. Allt detta kan vi sluta oss till genom en snabb titt på etiketten, som likaledes hjälpsamt bidrar med översättningar på dryga dussinet språk, och förklarar för oss ovetande att detta är Sjörövarens öl.

Två kroksablar och en liten dolk, av fem möjliga.

Rebell i Malmö

av Jonas
Rebell utan anledning

Nya restauranger är hett villebråd för Gödsvinets skjutjärnsjournalister. Rebell öppnade för några månader sedan och har varit det nya svart i Malmö ett litet tag nu. Igår var Gödsvinet där för en provomgång.

Ända sedan jag såg deras meny har jag velat prova deras fish n’ chips, med pilgrimsmussla och kalvbräss. Men fin i kanten som jag är satt jag länge och begrundade menyn. Förrätterna var rustika, och ganska lockande, men av någon anledning hoppade vi över dem.

Efter en stark drink med lingon (vargtass?) och långt dividerande beställde jag min fish n’ chips. Det var väldigt gott, men aningen mycket friterat. Det borde å andra sidan inte kommit som en överraskning, men för det priset hade jag kanske velat ha något bara en aning elegantare. I övrigt en mycket kompetent fisk och chips, självklart med hemmagjorda pommes och dito remoulad.

Ölsortimentet var väldigt kort, men å andra sidan mycket trevligt. Finns flying dogs classic pale ale (eller ”doggie style” som den också heter) på menyn så behövs inte mycket annat. Där fanns vin också, men jag tänker inte fälla något omdöme om sortimentet. Kan man inte så ska man inte, som ordspråket lyder.

Som om jag var en ovan restaurangbesökare beställde jag chokladmousse till efterrätt. Inget gott kan komma ut av det. Den smakade utmärkt, och serverades med morot, saltade nötter och kolasås. Inget för den som bantar, eller för den som har något som helst förnuft. Gott var det.

I övrigt kändes stället inte så rutinerat. Personalen var inte så vana, lokalen höll samma ljudvolym som ett feltankat jasplan och toaletten låg så nära ett sittande sällskap att man fick ursäkta sig när man öppnade dörren. Dessutom verkade de lite stressade och ville ha oss därifrån.

Nåja, bra men inte himlastormande blir mitt omdöme. Det är kul med nytt och jag hoppas att de vågar ta ut svängarna ännu mer. De är på rätt väg. Tre körtlar av fem möjliga.

Nigra

av zonk

Pescaras Almond 22 slår till igen, den här gången med en trevligt krispig stout. Jämförelserna med Guinness låter inte vänta på sig, men Nigra (italienska för neger, nej förlåt, svart) är sin egen öl, på små men definitiva vis. Färgen är djupsvart (men kallas säkerligen rubinröd av bryggeriet), skumkronan beige och spenslig, och doften avmätt maltig. Den är len på tungan, men har ändå ett bett av alkohol, trots sina modesta 4.5%. Malten är hårt rostad, och ger ölen trevliga toner av kakao och kaffe. Den är helt klart torrare än sin irländske släkting, och saknar den där vaga tonen av laktoner och crème fraîche som utmärker Guinness.

Sammantaget är Nigra en mycket trevlig bekantskap: en habil stout som inte ger sig ut på några större äventyr. Tre och en halv skokrämstub av fem möjliga. Avnjutes lämpligen i mörk, på gränsen till skum, lokal.

Bavaria premium (1560)

av Johan

Jag läste i tidningen om en kvinna och hennes bror. Kvinnan var ansvarig för moderns ekonomi men hennes bror tyckte hon gjorde ett dåligt jobb så han slog henne i huvudet med en ihoprullad tidning. Polisen tog honom och han fick 50 dagsböter för ringa misshandel. Detta har förstås inget att göra med Bavaria premiun men det finns inget att skriva om ölen. Ingen smak att beskriva, ingen känsla att förmedla. Inget, inget alls.

8,90 kronor på systembolaget, nummer 1560 i katalogen

2 notiser av 5 möjliga

Delikatessen

av Jonas

Inklämt mellan två av Malmös charmigare lågvattenmärken, nämligen Sir Toby’s och ett obegripligt gult hus, ligger en liten delikatessdisk med identitetsproblem. Är det en affär, restaurang eller delikatessdisk?

Filmen som tagit sin titel från delikatessdisken i fråga

I skyltfönstret anar man en lurig ordvits när de anger adressen www.delikat-essen.com. Försöker de smälta in mellan etablissemangen? På Sir Toby’s kan man beställa en varm sten som man sedan steker sin egen mat på vid bordet, så att stekoset ligger som tårgas över hela lokalen. På andra sidan ligger ett postkontor vars enda funktion är att skicka paket, som samtidigt är något de uttråkade damerna bakom kassan uppgivet vägrar hjälpa en göra.

Nej detta är en katt bland hermelinerna. Det är en utmärkt lunchrestaurang. Lunchen kan visserligen vara ojämn, men oftast är den riktigt bra. En varmrätt och en matig sallad brukar man få välja på. Inget vegetariskt på menyn, men de är inte knussliga på den punkten och ordnar vad man behöver. Ofta ingår någon form av paj i salladen, och om det gör det råder jag dig att välja den. Till exempel deras skaldjurspaj är fantastisk. Man får också gott bröd till maten. 95 kronor tror jag lunchen kostar, och det är ju strax förbi smärtgränsen. Men det är gott.

Utöver lunchen är Delikatessen en pretentiös delikatessdisk. Detta är den dyra typen av delikatessdisk, så gå inte hit om du vill ha billigt smörgåspålägg. Däremot kan jag varmt rekommendera att gå hit om du vill ha en riktigt god köttbit på kvällen och det nyligen var löning. Deras hängmörade entrecôte för 450 kr kilot är en himmelsk upplevelse och definitivt värd att prova. I övrigt finns ost, fisk och skaldjur, men dit har jag inte kommit än.

Delikatessen, fyra välförtjänta lönebesked av fem möjliga.

Pumpviken påsköl 2011 (1330)

av Johan

Ett år har gått och vi möts igen. Pumpviken påsköl från Nynäshamns ångbryggeri har återvänt till systembolagshyllorna och jag är den första att glädjas åt dess trygga hemkomst. Det känns ändå bara som ett år och åtta dagar sedan jag skrev om 2010 års påsköl. Då skrev jag från en dragig andrahandsskrubb i Stockholms innerstad och då jag idag återvänder till Pumpviken påsköl gör jag det från en lägenhet så högt över Vällingby att man kan se universum krökas under sin egen tyngd strax norr om Kista. En decimeter ner i årets flaska inser jag att även ölen har förändrats sedan senast.

För inte smakade väl 2010 års Pumpviken påsköl så här mycket smörkola? Den är fyllig och välutvecklad som jag minns den men all den frukt som fanns i fjol har fallit långt ifrån trädet och försvunnit. 2011 års påsköl är en fin ale av engelsk sort och inte ens med hjälp av mina två terminer från teologiska institutionen i Lund kan jag förstå vad den har med påsk att göra. Den är förmodligen direkt olämplig i kombination med påskmat. Det hindrar dock inte att det är en riktigt trevlig öl, i år också.

29,30 kronor på systembolaget, nummer 1330 i katalogen

4 återuppståndelser av 5 möjliga