recensioner

I Rocheforts namn

av Jonas
Sean Connery

När Rosens namn går på tv’n i bakgrunden känns det helt rätt att plocka fram en gammal trappistöl ur kylen. Trappistes Rochefort 8 har väntat på mig där en längre tid. Jag har ett tag nu försökt lära mig uppskatta de belgiska trappisterna, med blandad framgång. Eller tja, utan framgång ska det egentligen vara, trots att jag försöker hålla mitt sinne öppet.

Den handfull munkar som jobbar med att brygga ölet i klostret Notre Dame de St Remy brygger bara för husbehov, och för att kunna sälja nog för att finansiera klostret och ett par välgörande ändamål. I mina öron låter det som vilket företag som helst, och ska man vara celibat någonstans hade jag nog föredragit ett sånt här ställe. Man får ju i alla fall dricka öl.

Rochefort 8 med sina 9,2% alkohol, är mitt mest positiva möte hittills med Belgiens religiösa. Det första som slår en är att den är mörk, nästan svart, med en beige ton. Det andra som slår en är en kall lukt. Den luktar dragig källare, sten, mörker och senhöst. Inga fylliga toner når mig. Smaken är till en början väldigt spritig, men blir efter ett tag angenäm och man börjar känna något bakom alkoholen om man tar små klunkar. Det påminner om en lättare stout, men utan fyllighet. Smaken är subtil men elegant. Återigen smakar det kallt (kan bero på temperaturen i kylskåpet) och tomt som i mörkret i en stenkällare. Lite brödigt som många andra belgare. Aningen söt också kanske, men här är alkoholen i vägen. Stundom känner jag också viss beska. Ölen skiftar med varje scen.

Nej inte var väl den här heller fantastisk, tänker jag när Christian Slaters rollfigur förlorar oskulden med en vacker bondflicka på ett stengolv. Ett stengolv inte helt olikt det som Rochefort 8 luktar och smakar av.

En flaska öl

När jag tittar upp på tv’n inser jag att min beskrivning av ölen också stämmer in på Rosens namn. Mörker och kall sten, elegans och skärpa. Har jag blandat ihop de två upplevelserna eller smittar de av sig på varandra? Har de i symbios levererat en upplevelse av medeltid i mitt vardagsrum? Hur som helst kan jag nu omöjligt ge betyg åt bara drycken utan den kontext den befinner sig i.

Trappistes Rochefort 8 tillsammans med Rosens namn, 4 puckelryggiga munkar spelade av Ron Perlman av 5 möjliga.

Notre Dame de St Remy

Kulinarisk skymning över Malmö

av Jonas

Den som läser nyheterna noggrant har säkert uppfattat att det förekommit skottlossning mot Malmös kollektivtrafik den senaste tiden. Man kan lätt tro att krutröken ligger tät som en dimma över Malmös gator när man läser domedagsartiklarna.

Och visst ligger dimman tät. Men det är inte krutrök utan grillrök som stiger i stora gråa moln från Malmös gator. Gustav Adolfs torg ångar som ett tyskt kolkraftverk, med en påträngande doft av fulimporterat griskött som letar sig in i alla gränder och vrår i centrum. Festivalen stoltserar med ett par rätt stora band, men det är maten som lockar de flesta. Skåningarna dras som flugor till exotiska höjdpunkter som vildsvinskebab, älgwok och langos, maträtter som ingen vit man tidigare sett.

Som seriös matblogg har naturligtvis Gödsvinet åtagit sig att ge ett trovärdigt reportage om maten, likt våra okritiska kollegor på lokalblaskan. Så vad finns då för läckerheter att fynda?

Langos

Detta påstådda ungerska ofog har antagligen fötts på en svensk stadsfestival och inte alls i Ungern. En förrädisk rätt, som till en början verkar lockande. Särskilt om man levt i langoscelibat sedan senaste festivalen man var på. Och visst är det gott, men i ungefär tre tuggor. Under resten av langosen, och kvällen, mår man rätt risigt. Langos är helt enkelt aldrig en bra idé.

Burgare

I alla dess former. Kön utanför tältet med texasburgare ringlar sig så lång att langoskrängaren bredvid fått ägna en stor del av sin tid åt att dirigera om konkurrentens kö så att den inte skymmer hans innovativa och unika matstånd. Burgaren är en formpressad röd biff, rå lök, ajvar och lite fefferoni i ett bröd som liknar en källarfranska. Ätbart, men underkänt. Att kön är festivalens längsta är obegripligt.

Afrikanska rätter

Det finns ett flertal afrikanska tält, och jag har ätit på det som heter African Queen. Stället hade fått fina omdömen i de extrabilagor som frodas i festivalens kölvatten så mina förväntningar var höga. Friterad sötpotatis med etniskt kryddad (?) oxgryta blev det. Den friterade sötpotatisen gick nätt och jämnt att skilja från papptallriken hela kalaset ligger på. Tallriken såg intakt ut när jag var klar, men känslan av att ha ätit kartong fanns kvar. Oxgrytan liknar ganska mycket det vi kallar chili con carne i Sverige, det vill säga blandfärs i krossade tomater med bönor och utan chili och utan smak. För 60 kronor är detta i det närmsta kriminellt. Tur att man fick jättelite.

Minimunkar

Detta kan man lita på. Man mår fruktansvärt illa efter att ha ätit lite för många, men det är väldigt gott strax innan man kommit dit. Onödigt, oexotiskt, men godkänt. Finns överallt.

Det övriga utbudet är jag inte ens sugen på att prova. Den internationella (inter)nationalrätten grillspett finns i ett syndigt överflöd, och korvar likaså. Allt från samma köttfabrik i södra Slovakien om jag får tro min cyniska instinkt. De olika kebaberna är inte så olika som de låter påskina. Och jepparna som lagar oxgryta med choklad har fortfarande inte fattat att choklad i matlagning var en väldigt snabbt övergående trend i början av millenniet. Det ryktas alltid i tidningarna om nya fräscha matentreprenörer, men de hittar man aldrig i verkligheten. Troligen är de bara ett marknadsföringstrick.

Jag är ledsen om jag regnar på någons parad. Maten på malmöfestivalen är inte en anledning att ta sig dit, det är en anledning att hålla sig därifrån. Och mitt personliga statistiska underlag: tre dåliga maträtter och inga beskjutningar, visar tydligt att det är viktigare att akta sig för maten än för krypskyttarna.

Så lämna kevlarvästen hemma, men glöm inte att äta innan du åker in till stan.

Valréas 2009 (12815)

av Johan

Jag köpte en liten fransk dessertost på Konsum i Vällingby. Den såldes till halva priset för att den var gammal. Min filosofi är att ädelost inte blir gammal, den blir intressant. Min ost från Konsum är mycket intressant.

Konsistensen påminner lite som vältuggat tuggummi och den får mig att tänka på när John Cleese (”Mousebender”) försöker köpa en bit camembert från Michael Palin (”Wensleydale”) i en känd sketch:

Wensleydale It’s a bit runny, sir.
Mousebender Oh, I like it runny.
Wensleydale Well as a matter of fact it’s very runny, sir.
Mousebender No matter. No matter. Hand over le fromage de la Belle France qui s’apelle Camembert, s’il vous plaît.
Wensleydale I think it’s runnier than you like it, sir.
Mousebender (smiling grimley) I don’t care how excrementally runny it is. Hand it over with all speed.
Wensleydale Yes, sir. (bends below counter and reappears) Oh…
Mousebender What?
Wensleydale The cat’s eaten it.
Mousebender Has he?
Wensleydale She, sir.

Min poäng här är att min ost är ”runny”. Nu skulle ju detta inte alls handla om ost. Har man en väldigt rinnande ost från la Belle France så ligger det dock nära till hands att öppna upp en flaska vin från samma land.

Valréas är ett fylligt vin som har en rad smaker som avlöser varandra i ordningsam succesion från den första klunken. En period av fat följd av en annan med lite syrliga bär efter en kort periodvila. Till sist följer en kraftfull arom av fotsvett men oss emellan kan den komma från osten.

Egentligen är detta nog inget typiskt ostvin, det är alldeles för smakrikt och sammansatt. Även om syran är kraftfull så saknas dock helt beskhet vilket nog har att göra med att detta vin, i likhet med de flesta från södra Rhonedalen, är ungt. Jag har en känsla av att inte heller denna flaska kommer att bli gammal.

99 kronor på systembolaget, nummer 12815 i katalogen

4 frankofiler av 5 möjliga

Number of the Beast Metal Edition (16666)

av Johan

Satan har den bästa musiken, inget tvivel om den saken. Låt vara att ”kristen rock” i det närmaste definierat ut sig själv till en självmotsägelse. På det skotska bryggeriet Harviestoun har man för länge sedan insett att djävulen kommer i en flaska men det är först nu som man gjort gemensam sak med ett rockband. ”Number of the beast” syftar förstås på Iron Maidens låt med samma namn. Ölen släpptes i Sverige den 6:e augusti, dagen innan Iron Maiden spelade för 47 000 människor på en vattensjuk åker bakom Stockholms Universitet.

Ölen är vad man kan förvänta sig av en öl som kallas ”full” på de brittiska öarna. Den relativt höga alkoholhalten (6,66%) ger en kraftfull smak som är lite brödig och en aning söt. ”Number of the beast” är en ale som har mycket smalare register än en genomsnittlig IPA och en fyllighet som är något mindre fyllig än hos en standardale så som Newcastle. Den är inte alls dålig.

Iron Maiden är väl egentligen inte det band som lekt mest med referenser till djävulen. En av mina absoluta favoritskivor är Mercyful Fates Melissa med låtar som ”Into the Coven” på.  Den ansågs omoralisk av en grupp religiösa senatorsfruar med häxdrottningen Tipper Gore i spetsen och den var nära att bli helt förbjuden för sitt ”okulta” innehåll innan ett osannolikt triumvirat bestående av Frank Zappa, John Denver och Dee Snider räddade den och många andra låtar från en svart lista under en mycket känd utfrågning i den amerikanska senaten 1985.

Det är också svårt att inte komma att tänka på Nikki Sixx från Motley Crue och hans beskrivningar från ”The Dirt” om hur bandets flirt med satan orsakade en lång rad övernaturliga fenomen som skrämde till och med en hårding som honom. Det mest övernaturliga fenomenet att drabba Motley Crue är i min mening att de fick ge ut New Tattoo.

Bör man vara orolig efter att ha köpt och druckit en brygd med hin håles nummer skrivet på flaskan? Som ateist är jag förstås böjd att svara nej. Ändå är jag inte säker. När jag åkte hem på tunnelbanan med min mina flaskor delade jag vagn med en massa unga människor. Jag var djupt försjunken i min bok och noterade inte vad de höll på med eller vilka de var. Någonstans mellan Råcksta och Vällingby stoppade jag ner boken i min väska och tittade upp. Mitt emot mig satt en mycket liten och klen pojke, kanske 11-12 år gammal. Han log på ett underligt sätt. På det insjunkna bröstet hängde en medaljong i metall formad som ett pentagram, stor som en vuxen mans knytnäve. Jag backade mot utgången, sprang upp för trapporna och vidare mot mitt hus. Väl framme låste jag dörren och gick och satte mig vid datorn för att skriva detta.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 16666 i katalogen

3 ärkeängeln Lucifer av 5 möjliga

Välkommen, herr Berntson

av Jonas

En midsommarafton för några år sedan berättade en god vän att hon skulle dricka små glas med pressad citron till maten. Hon var gravid, men vad har det med citron att göra tänkte jag. Hon förklarade att hon inte ville missa traditionen att efter snapsvisan blunda och hälla ner ner en mindre mängd stark och genomvidrig vätska i halsen.

Jag förstod fortfarande inte. Vem gör det? Vi brukar ju dricka god och livgivande snaps efter snapsvisorna.

Efter ytterligare ett förtydligande insåg jag motvilligt att hon tyckte att snaps var äckligt. Det var den hon ersatte med citron. Jag var förstummad. Och med åren har jag tvingats inse att ganska många tycker att snaps är ett nödvändigt ont till våra två främsta högtider: midsommar och kräftskivan.

Så är det naturligtvis inte. Snaps är väldigt gott. Dessutom är det ytterligare en kulinarisk detalj att nörda ner sig fullständigt i. Likt allt man fördjupar sig onödigt mycket i blir man mer och mer kräsen, och man får större och större smak för det obskyra. Till slut gillar man besk.

Länge har man kunnat välja i systembolagets nästan oändliga sortiment mellan Bäska droppar och Piratens besk. Den förra smakar tvål och vansinne, och den senare finns bara i Skåne, där man är bildad och läser Piraten. Men den är å andra sidan otroligt god.

Till kräftskivan, och min stora glädje, i år hittade jag ett litet paket med snapsar från skånska Snälleröd på systemet. I det paketet bodde Herr Berntsons Besk. Troligen har Snälleröds funnits länge i beställningssortimentet, men för mig har utbudet av drickbar besk precis utökats med inte mindre än 100%, och det firade jag såklart med en provsmakning att skölja ner skaldjuren med.

Den klara drycken hade en aningen klen smak av malört. Nästan lite söt, men åtminstone utan andra smaktillsatser. Eftersmaken var lång och behagligt besk. En fin malörtssmak vältrade sig omkring i munnen under någon minut likt en katt som mornar sig.

Herr Berntsons Besk når inte upp till Piratens dito som smakar mer oförlåtande och brutal natur, men det är ändå en klart godkänd besk. Äntligen kan även folk uppåt landet få tag i en besk som inte smakar tvål, och med detta slipper unga män och kvinnor växa upp i villfarelsen att snaps i allmänhet och besk i synnerhet inte är gott.

Ännu enklare hade det förstås varit om systemet serverade piratens besk i hela landet från början. Då hade jag sluppit stå som en fågelholk och undra över stolligheterna med pressad citron inför min stockholmska vän.

Systembolagets sortiment av Snälleröds, bara ett klick bort.

Patricia, Stockholm

av Johan

Onsdagar är hummerkväll på Patricia. Det är kanske den bästa kvällen i veckan på det lilla restaurangfartyget som faktiskt legat för ankar vid Slussen sedan Birger Jarls tid. Torsdagar är köp-två-huvudrätter-och-få-den-billigaste-gratis-kväll. Söndagar är gaykväll.

Hummern var fantastiskt god. Det ska villigt erkännas att jag inte riktigt kan min hummer och ifall detta var kräftdjurens Big Mac så skulle jag aldrig ha märkt det. Folk i mitt sällskap menade att den var fin och jag bråkar inte om sådana saker. Nästan hälften av gästerna under hummerkvällen var asiater. Enligt personer i redan nämnda sällskap är det ett gott tecken men på vad kommer jag aldrig att veta.

Det mest anmärkningsvärda med hummerkvällen på Patricia är att en hel hummer med tillbehör kostar 139 kronor. Dessa humrar är fångade i Kanada, influgna till Stockholm, kokade i köket på en nattklubbsbåt och serverade till asiater i grupp. Trots alla äventyr är deras kött till sist inte värt mer än priset av en rätt genomsnittlig hamburgare på en rätt genomsnittlig restaurang.

Hummern serverades med  bröd, majonnäs och några salladsblad. Den är hel men den hjälpsamma personalen har lagt ett par förlösande snitt med vinkelslipen över de mer välbepansrade delarna av djuret.

Patricia är känt för sina efterrätter. Det är åtminstone vad de påstår. Personligen tycker jag att båten är mer känd för söndagskvällen.

Vanligtvis äter jag inte efterrätt men jag föll för grupptrycket och åt samma gravt retrobetonade ”bananbåt” som alla andra. Den smakade som marängsviss med kolasås. Retrotemat är förresten en del av charmen med restaurangen. De har en traditionell båtinredning med mörkt trä och även om ingen jag hörde stämde upp i någon kantonesisk sjömansvisa så skänker det ju någon sorts atmosfär. Patricias meny är sparsmakad men genuin och mycket traditionell. Kaffet serveras i små kannor i rostfritt stål från 1950-talet och de har av princip ingen espresso.

Alla borde pröva på en hummerkväll på Patricia. Passa på innan klimataktivister torpederar fartyget.

Sjätte tunnan

av Johan
Scen från Sjätte tunnan

Detta är andra gången jag försöker skriva om medeltidsrestaurangen Sjätte tunnan i Stockholms gamla stan. Den första gången höll det på att sluta riktigt illa. Sittande vid tangentbordet kände jag en nästan elektrisk ström av sarkasm gå genom mina leder. De ironiska referenserna var så många och så enkla och de kom mot mig i hög hastighet. Pest, religiös fanatism, tvivelaktig balladkonst och vuxna män i Robin Hood-dräkter, stället är en guldgruva. När jag försökte få ner allt i en recension blev det helt enkelt för mycket. De kraftiga flödena av nedlåtande kommentarer fullständigt överbelastade min hjärna och någonstans brast en fördämning. Först luktade det bränt, sedan blev det svart. När jag vaknade under skrivbordet – oklart för vilken gång i ordningen – bestämde jag mig för att inte försöka skriva om Sjätte tunnan på ett tag. Det var inte värt det.

Så låt mig börja om. Vi tar det här från ett helt annat perspektiv. Låt oss gå tillbaka till tiden för Stockholms värsta snöoväder på 25 år. Det var i februari i år och jag, Jonas, Nils och en fjärde deltagare hade samlats på restaurang Djuret i gamla stan. Under middagen formades tankarna på att grunda Gödsvinet men det är inte det samtalet som jag behöver för att komma till saken. Vi pratade om gamla stan och om människor man träffar där. Det var då Jonas hävdade att han träffat en alv under en nattlig utflykt i stadsdelen. Ett visst mått av skepsis var naturligtvis bara att vänta från övriga församlade men han envisades. Likt ur en scen från Arkiv X tog han oss efter middagen till platsen för det inträffade. Det var förstås restaurang Sjätte tunnan.

Undersökningen fick dock göras kort eftersom restaurangen var uthyrd och stängd för allmänheten. Vi såg inga alver men Jonas skördade en delvis seger när vi lite längre ner på Stora Nygatan mötte en mycket mager man som böjde sig under vikten av en ringbrynja och en medeltida stålhjälm.

När jag i ett helt annat sällskap återkom till Sjätte tunnan igår kväll var det alver jag tänkte på.

Jag var där tillsammans med samma person som jag besökte El Mundo med i juni. Eftersom jag har fått höra att jag strulade till hans anonymitet i det inlägget har vi gemensamt bestämt att hans verkliga namn (Olof Karlsson) skall bytas ut mot ”Olle” ifall detta inlägg alls ska gå att skriva.

Vi köpte vars en mugg med mjöddryck från gynnaren bakom bardisken och tog plats långt in i den underjordiska kryptan. Mjöden smakade som en blandning av Pripps blå och fruktsoda. Inte så dumt om du är på det humöret vilket, det måste erkännas, väldigt få människor någonsin är. Som påfyllning kompletterade vi med ett par flaskor Paulaner, vars veteöl tydligen tillåtits in i de mörka århundradena.

Det var svårt att sätta en etikett på klientelet på Sjätte tunnan. En diagnos ja men en etikett går inte. Åldrarna skiftade som åldrar gör. Där fanns ett par sittningssällskap som sjöng visor jag på grund av ett allvarligt fall av studentikos tillvänjning kunde texterna till. Bredvid oss satt en grupp personer som skulle kunna ha varit råddare åt Mustasch. På andra sidan satt någon slags scoutförening som uppenbarligen tagit sig förbi orcen i porten och dennes 20-årsgräns.

Någon sa att vi missat gycklarspelet. De skulle ha kunnat lura mig.

Restaurang Sjätte tunnan är en rolig plats. Den liknar ingen annan restaurang i Stockholm utom möjligtvis Åhlens kundmatsal under januari-rean. Alver eller inga alver, jag skulle rekommendera vem som helst ett besök där.

Störtebeker 1402 (1900)

av Johan

Jag har köpt en alkoholfri öl idag och det var inte första gången. Det var dock första gången som jag gjorde det medvetet. Vid samtliga tidigare tillfällen har det rört sig om fruktansvärda misstag och de har alla begåtts i Amerikas Förenta Stater. Från Columbiadistriktet till Kalifornien har jag försökt göra mig till och jag har betalt priset för det. Det är högst mänskligt att tröttna på amerikansk snabbköpsöl och vilja leta sig vidare. Därför har det hänt att jag valt de udda sorterna som varit lite undangömda i kyldiskarna. Anledningen till att de varit undangömda har i flera fall varit just så att ingen skall behöva utsätta sig för alkoholfri öl.

Så jag borde veta ett och annat om öl utan alkohol. Det gör jag egentligen inte men jag tror jag vet tillräckligt för att säga att Störtebeker 1402 är en relativt god sådan.

Den omdelbara smakupplevelsen är inte dålig. Störtebeker är en ganska smakrik öl med påtaglig beska i eftermaken. Framför allt doftar den som en riktigt god tysk öl ska dofta. Trots detta går det dock inte att komma ifrån att det saknas något.

Jag brukar motsätta mig uppdelningen i att ”dricka för alkohol” och ”dricka för smak” eftersom det är två saker som inte går att skilja från varandra. Alkoholen är en del av smaken och tillsammans är de båda sakerna delar i samma upplevelse. Utan att egentligen veta tror jag att alkoholen både bidrar med egen smak och förmedlar annan smak av ölen. Detta oaktat annan behållning som alkoholen skänker.

Det är också lite svårt att se vilken som är målgruppen. Om man inte dricker alkohol så är man nog inte speciellt förtjust i öl ändå och dessutom kan de ”upp till 0,5%” alkohol som trots allt finns i ölen stöta bort de allra mest renläriga nykteristerna. Folk som druckit sig förtjusta på öl men som tvingats dra ner på alkohol ser nog denna öl mest som ett grymt skämt och en påminnelse om bättre tider oavsett hur dåliga de var.

Själv köpte jag naturligtvis denna öl i folkbildningssyfte. Jag dricker en alkoholfri öl så att ingen annan behöver göra det.

9,20 kronor på systembolaget, nummer 1900 i katalogen

2 godtemplare av 5 möjliga

Wijnjas ostkällare

av Jonas

Det hade hunnit bli eftermiddag och kväll på Kungsholmen. De sista kostymklädda kontorsarbetarna skyndade hem till folköl, allsång på skansen och ett gräl med frugan. De rusade fram likt lemlar som kommit på efterkälken från den stora flocken som lämnade jobbet för två timmar sedan. Alla med en telefon mot örat. Deras längtan efter helgens familjerutiner sken som eldar ur deras ögon. Jag önskade stilla att jag var en av dem. Att mitt liv också följde en vardagstråkig taktfast rytm. Att mitt liv var som dansband. Men den här eftermiddagen på Kungsholmen liknade mer epileptisk improvisationsjazz.

Mina febrigt röda ögon flackade fram och tillbaka. Var var jag? Och vart skulle jag? Den mystiska kvinnan var inte långt bakom mig. Jag hade irrat runt i vad som kändes som veckor utan att veta vart jag var på väg. Men när jag stod utanför Scheelegatan 3 visste jag. Det var dit jag skulle. Wijnjas ostkällare stod det ovanför porten. Märkligt. Eller kanske inte alls egentligen, doktorn gillade ju ost.

Innanför porten gick en smal trappa ned i en källare. Ingen överraskning för mig som hade läst på skylten för några meningar sedan.

En man i välansat ansiksbehåring, vi kan kalla honom skägg-Paul, mötte mig och den mystiska kvinnan som följt mig hela dagen. Hon hade kommit ikapp i trappan och nu var det för sent för henne att vända om. Både hon och jag var påtagligt nervösa över att det bara verkade finnas en utgång. Hon såg ut som en tränad spion när hon proffsigt sökte av rummet med blicken. Men jag visste att hon inte var spion. Hon var bibliotekarie.

Skägg-Paul var pratsam och vänlig och visade oss till ett av många lediga bord. Han verkade tro att vi kommit tillsammans, och innan vi visste ordet av satt vi mitt emot varandra. Min panna började bli fuktig av svett. Jag hade inte sovit på flera timmar, och Pauls pratsamhet kändes pressande som en fat-suit runt hela kroppen. Han visste. Och han visste att jag visste att han visste. Jag var förvirrad. Jag visste ju nästan ingenting. Fat-suiten var trång.

Efter ett lite tag dök studenten upp och satte sig vid bordet. Jag och bibliotekariespionen tittade nervöst på varandra, men innan vi hann ta till orda såg vi att hon hade tagit med sig doktorn. Vi valde att vara tysta. Doktorn kallade till sig kyparen och beställde världsvant. Vi andra pekade på varsin enklare rätt och delade på en flaska husets. Doktorn sade vräkigt ”Ge mig det värsta ni har, och vin till det”. Kyparen och doktorn var helt uppenbart bekanta sedan tidigare, men det låtsades de inte om. Istället log Skägg-Paul sitt artiga leende och dukade upp glas efter glas till doktorn. Men ändå tog dokton girigt för sig av vår flaska. Vad ville han?

Jag svettades ymnigt och jag kunde höra mitt hjärta bulta snabbare och snabbare. Hatten smet åt om huvudet, men gick inte att få av. Den kaosartade improvisationsjazzen tjöt allt högre i mitt huvud.

Medan doktorn smörjde kråset satt vi och petade i varsin tallrik ost. Jag kunde inte koncentrera mig på maten, men visst smakade det bra. En ankrilette till förrätt lade en fin och välsmakande grund för de tio vältempererade ostar som utgjorde huvudrätten. Vissa flöt ut som feta valrossar över tallriken, vissa var hård och torra. Skägg-Paul berättade om var och en av ostarna, och han verkade uppriktigt insatt i ämnet. Det var intressant, men jag hade svårt att fokusera. Blicken flackade. Efter maten drack vi kaffe. Fortfarande hade ingen sagt något. Jag tittade på studenten. Hon vände blicken mot bibliotekarien. Bibliotekarien vände blicken mot doktorn. Doktorn tittade oförstående på oss alla. En efter en. Han visste. Men vad visste han?

Ingen sade något.

Vi lämnade källaren tillsammans under tystnad. Sedan tog vi tunnelbanan. Studenten och doktorn åt ett håll, jag och bibliotekarien åt ett annat. Jag tittade inte tillbaka. Vi var klara, men ändå var jag inte lättad. En ystig mättnad fyllde mig. Jazzen hade lugnat sig.

Wijnjas ostkällare, fyra Skägg-Paul av fem möjliga.