Det är ändå något speciellt med Söder. Alla kreativa och intressanta människor. Alla färgglada chinos. Roliga strumpor. All spännande mat. Gräsfläckar på Nytorget. Medelålders män i för små byxor. På skateboard. En macka från Urban deli för 89 spänn. SOFO. Människor som vet men som bara inte bryr sig. Ifall några av dessa sakerna skänker dig en varm känsla så finns det en given plats i ditt hjärta för baren El Mundo på Erstagatan.
El Mundo är en liten bar som blickar ut i den stora världen. Väggarna är målade i karibiska färger och drinkmenyn är smakfullt uppfylld av latinska influenser. När jag steg in genom dörren en kväll för inte länge sedan beställde jag en amerikansk och en tjeckisk öl. Jag hade blivit ledd dit av en person som skall få förbli anonym (Olof Karlsson). Det första han gjorde när han steg in genom dörren var att finna ett ställe att parkera det 3 meter långa fiskespö som han bar omkring på av anledningar bäst kända av honom själv. Jag var dock tacksam för möjligheten till alla skämt på temat “få napp i baren”.
Även klientelet var påtagligt internationellt. På under två timmar hann vi skrämma bort representanter för en majoritet av OECD-länderna från bordet intill vårt. En man från Frankrike fick frågan av min anonyme guide (Olof Karlsson) om vad han ansåg om baren El Mundo. Fransmannen svarade att han gillade den och att den påminde honom om Östberlin. Han fick då följdfrågan om han alls varit i Östberlin. Det hade han inte och det finns ingen anledning att ifrågasätta det erkännandet.
Personalen bakom baren var bara undantagsvis bakom baren. Jag svär på att jag såg en av de linneklädda unga männen åka förbi utanför på en longboard utanför fönstret för att sedan åter hänga i en hörna av baren en stund senare. Vit man, 25-30 år klädd i linne och illa sittande jeans färdandes på en lång hjulförsedd bräda är förstås ett signalement som stämmer in på strax över 37 000 människor på Södermalm vid varje givet tillfälle.
Trots att det inte fanns något dansgolv eller några märkbara impulser att dansa, dansa, dansa på gatan så huserade El Mundo en DJ. Han hade en bärbar dator men bristande förmåga att få den att byta från den elektroniska slinga av ljudeffekter som spelades hela kvällen. Det stod ett piano borta vid toaletten men El Mundo är inte heller stället där soldater på permission samlas kring klaviaturet för att sjunga sentimentala sånger om dem där hemma. Jag vet inte vad det gjorde där men kanske hyr de ut till kommunala musikskolan på udda tider.
El Mundo är inte en irländsk pub och jag tror inte att de serverar något med bearnaisesås. Även om jag inte direkt motsätter mig något av de två sakerna så är det ändå det bästa som kan sägas om El Mundo. Jag har uttryckt mig elakt mot söderposerandet men det finns förstås också bra saker att säga om försöken att vara medveten i en tid då kulturen i TV och tidningar är medvetslös. När folket följer minsta motståndets lag mot den minsta gemensamma nämnaren för sin underhållning är det ändå väl att en elit, för det är vad de är, på Södermalm formerar en egen estetik. El Mundo har en funktion att fylla i denna. El Mundo är en bar för dig när du inte vill vara dig själv för en stund.
Tre romgroggar av fem möjliga