recensioner

Siesta

av Jonas

Man kan tro att restaurang Siesta har tagit sitt namn för att passa in i vår nuvarande värmebölja. Men se det har de inte. Siesta har hetat Siesta sedan danskarna tågade över Öresund. Eller i alla fall sedan 80-talet, det ser man tydligt på deras skylt.

Siesta ligger på välbeställda gamla väster i Malmö. Stadsdelen är mest känd för sina gamla fina hus och gamla fina invånare. Men ett generationsskifte är på gång. På uteserveringarna hittar man en blandning av äldre stammisar, välutbildad medelklass i trettioårsåldern, samt välmående par i sextioårsåldern, ni vet den typen som har vita byxor, vit pikettröja, seglarskor och en ljusblå långärmad slängd över axlarna.

I mina ögon har Siesta alltid lidit av en identitetskris. Jag vet att stället ligger där, lika säkert som att Kebnikaise ligger där det ligger, men jag vet aldrig vad de gör. Skylten ger ingen som helst vägledning, annat än att stället skulle vara fast i Spanien 1989. Men så är det ju inte egentligen. När jag varit där har jag alltid varit nöjd, men stället saknar personlighet och inriktning. Men det har allt annat, märkte jag igår. En förträfflig uteservering med bord på två sidor om gågatan den ligger på. Ett ganska litet men klart godkänt ölsortiment. En brokig meny. Detta är en plats där man inte kommer och äter middag klockan sju, här dräller man omkring som man vill, beställer något litet då och då.

Lite som man just vaknat upp från sin siesta och är sugen på en räkmacka.

Och det var jag igår. Inte yrvaken, men räksugen. Deras smörrebröd med räkor, sill eller lax för 45 kronor var matiga och ordentliga. En kokt nypotatis rymdes under sillen, och ett helt kokt ägg gömde sig under den rikligt tilltagna högen med fina räkor. De serverar även andra klassiker som janssons och köttbullar.

Detta hindrar inte stället från att ha en ordentlig middagsmeny, med rätter strax under tvåhundringen. Det är det vanliga, lammracks och halstrad tonfisk. Men jag kände mig aldrig manad att prova, då detta är mer av ett häng än en middagsrestaurang. Kanske hade det varit bättre om de haft fler mindre rätter och färre riktiga huvudrätter.

Personalen är exemplariskt trevlig. Beställer gör man i baren, vilket passar utmärkt på den här typen av ställe. Betyget kan inte bli annat än fyra jever av fem möjliga. I alla fall när vädret är fint.

Jag glömde ta en bild, men gå in på Siestas hemsida för att se loggan jag tjatat om.

Morgon 2007 (5106)

av Johan

Äntligen ett frukostvin tänker du och kanske har du rätt. Förmodligen syftar namnet på den vinproducerande byn i det franska distriktet Beaujolais men om den informationen betyder något för dig så dricker du nog ändå inget vin på morgonen. 4 centimeter ner i flaskan ser jag inga problem med att börja.

Morgon har en rak alkoholsmak endast flyktigt dekorerad med bär och frukt som utan ett spår av strävhet letar sig fram till den delen av hjärnan som ställer fram väckarklockan fyra timmar. Lätt kyld kan ingen skilja detta vin från en pinot noir och om du ändå envisas med att försöka så har du inte druckit tillräckligt.

Var fanns denna flaska när jag drack klibbiga sangiovese-viner med förhöjt pH-värde i något nedgånget korridorskök i Lund? Just det, den stod kvar på Systembolagets hylla för viner som kostar över 70 kronor. Ändå, min poäng är att detta är ett vin att umgås till och med. Det finns viner som är goda med mat och det finns viner som är goda till Lou Reeds New York. Det är där jag står idag, jag delar upp viner i dessa två kategorier. Morgon tillhör den senare.

Samtal flödar friare efter ett glas vin och det är en befrielse att kunna diskutera det smakfulla utan en sur beläggning på tänderna. Skriv ner det till nästa gång du organiserar mingel. Lätta viner ökar den sociala rörligheten och ett par glas Morgon är inget bagage för den som är lätt packad. Det är dock en flaska som riskerar att förpassa dig till en våldsam spiral av allt mer förödande ordvitsar.

Det är bäst jag slutar här.

89 kronor på systembolaget, nummer 5106 i katalogen.

4  uppsluppna högpratare av 5 möjliga

La Trappe Witte Trappist

av Jonas

Mina ölprojekt är för närvarande tvenne. Jag försöker lära mig tycka om belgisk öl (de bygger trots allt världens bästa öl), och jag försöker lära mig tycka om veteöl. Vad passar då bättre än att ge sig in på den enda trappistveteölen? Så just nu sitter jag och läppjar på en La Trappe Witte Trappist.

Holländsk säger du? Nåja, det är i stort sett samma sak säger jag.

Det är ganska trevliga smaker som ryms i den här ölen. Vilka de är har jag en mycket liten uppfattning om. Men den lite fruktiga sötman och syrligheten finns där. Den är ljus och sval i både smak och utseende. Lättdrucken som en lager riktad till tonåringar, men med en annan smakkaraktär. Överlag är ölen mycket lätt, man skulle kunna halsa den här flaskan rätt uppåner. Lite för lätt. Den ger mig inget motstånd. Att sänka ett par sådana här öl till en musselfest i skärgården med skådespelarna från valfri prippsreklam hade nog suttit fint, men den faller lite platt när jag dricker en halv flaska efter jobbet för att prova något nytt och kul. Jag hinner faktiskt knappt känna smaken innan glaset är slut.

Det är inget fel på den här. Jag kommer bara inte att minnas den. Två och en halv pommes av fem möjliga.

Finns på systemet i det fasta sortimentet. En aningen mer professionell bloggrecension av den här ölen återfinns här.

Carmen, Stockholm

av Johan

Södermalm är lite mer jordnära, lite naturligare och mycket trevligare. Hur kommer det sig då att allt fler barer och restauranger mest liknar alt-fascistiska elitprojekt på just Södermalm? Förvandlingen går fort men ännu finns ett par oaser där livet är enkelt på ett enkelt sätt. Inte enkelt på ett svårt sätt, med klädkod och fantasifull prissättning. Carmen är en sådan plats.

Det finns ingen bättre plats att studera gatulivet i korsningen Tjärhovsgatan och Östgötagatan än vid ett bord på Carmen. Om det någon gång händer något i den korsningen så ring mig. Nej, man går kanske inte till Carmen för utsikten. Speciellt inte om man sätter sig i källaren. Man går dit för att det är enkelt.

Carmen är enkelt att hitta och enkelt att gå till. Där är enkelt att umgås och enkelt att ta en öl för att läsa tidningen. Maten är enkel och att betala den är enklare. Det är enkelt att få plats och det är enkelt att beställa i baren. Betjäningen är enkel och det är så du vill ha den om du gått till Carmen.

Sortimentet i baren är förstås inte vad du är van vid från Bishops Arms. Vill du ha något med jästsmak så ligger det ett Bishops Arms i närheten. Det gör det alltid.

På Carmen skall du hålla utkik efter barens specialerbjudanden. Håll utkik så att du inte råkar beställa något av dessa. Det kan hända att du blir sittande med en Pripps blå som jag blev för några veckor sedan.

Carmen är berömd för sin hamburgertallrik. För sin hamburgertallrik och att stället har brunnit. Hamburgertallriken är en standardpuck med folkhemstolkningen av pommes frites. Ingen vet när branden var eller om den alls ägt rum men Carmen är ändå stället som brann.

En rolig detalj är att många som går till Carmen stödjer en manskult för speciella som heter ”Hammarby IF” eller liknande. Detta lär vara en idrottsförening som fortfarande är aktiv i någon av ligorna men ingen vet vilken eller ens i vilken idrott. De lite egna men helt harmlösa personerna som deltar i kulten känns igen på sina grönvitrandiga halsdukar och att de talar som man gör i en gammal pilsnerfilm. Det sägs att de talar så för att dölja sin skånska, småländska, östgötska eller vad det nu var de talade innan de flyttade till Stockholm och det där källarrummet i kvarteret linjalen. Ifall du ser någon sådan person sitta på Carmen så föreslår jag att du går fram och försöker kommunicera med den. Vem vet, kanske kan du få veta i vilken division som laget setts spela senast om du frågar?

Klientelet på Carmen är annars rätt blandat. Den billiga ölen drar förstås den vanliga kombinationen av unga och professionella drickare. De förra är dock fler och de senare är nästan omöjliga att särskilja från alla de söderorginal som höjer stämningen i bardelen. Carmen är inte ett ställe du tar någon på första träffen om du inte annonserat på internet efter någon som gillar en gratis jägermeister vid köp av minst två öl.

Toaletterna ser förstås ut som en scen ur ”Bahnhof Zoo”.

På det stora hela kan jag rekommendera Carmen. Till vem som helst, när som helst. Vi ska vara glada att vi har det kvar.

Fyra norrlands guld av fem möjliga

Belhaven wee heavy (1562)

av Johan

Att handla på systembolaget i Vällingby är som att resa tillbaka i tiden till mars 2010. Det finns ingen särskild hylla för nyheter, bara några spridda orangea lappar bland hyllorna. Inga av nyheterna är dock särskilt nya för någon som följer systembolagskatalogen som en del följer aktiekurserna. Den enda verkliga nyheten på systembolaget i Vällingby var att det är det enda systembolaget jag sett som har en hel vägg tillägnad endast tre ölmärken. Lastpall står intill lastpall med ölen Mariestad, Norrlands guld och Sofiero. Välkommen till förorten.

Nu skulle det här dock handla om en av de nyheter som jag faktiskt inte hade druckit redan. Belhaven wee heavy är en skotsk ale som smakar frukt och lite lakrits som fått ligga för länge i en varm bil.

17,90 kronor på systembolaget, nummer 1562 i katalogen

Tre standardale av fem möjliga

Errazuriz estate pinot noir 2008 (6294)

av Johan

Jag tror inte att jag förhäver mig om jag påstår att jag är en av världens ledande auktoriteter på viner av pinot noir. Det är ett etablerat faktum som redan bevisats här. Självklart gjordes det viner av pinot noir innan jag började dricka dem men jag har ännu aldrig träffat någon  kännare som kan förklara varför. Naturligtvis berättar jag detta av en anledning. Det är något du måste veta innan du läser nästa mening. Errazuriz estate pinot noir är inget bra vin av pinot noir.

Vad är då ett bra vin av pinot noir? Ett bra vin av pinot noir är ett vin som åtminstone avlägset smakar pinot noit. Errazuriz estate smakar vattnad cabernet sauvignon. Eller armhåla. Någon av de två sakerna. En pinot noir har en lätt, frisk smak av bobs blandsaft men Errazuriz smakar som det där vinet du serveras med servitrisens tumme i glaset på någon strandrestaurang i Rimini. I egenskap av världsledande auktoritet på pinot noir vet jag förstås att pinot noir kan smaka på en rad olika vis. Min poäng är att ingen pinot noir kan få tillåtas att smaka som Errazuriz estate. Det har vi sangiovese och bristfällig hygien till.

Förmodligen fungerar Errazuriz ganska väl till pastarätter med skinka eller nästan vad som helst med en röd triangel på. På flaskans etikett rekommenderar de grillad lax eller en kall avokadosoppa. Errazuriz estate pinot noir kan med sin imponerande syra nog sära köttet från benen i en mustig gryta eller avlägsna färgen från skrovet på en båt beroende på vilket behov som uppstår först.

Vet du hur man kan vakna med huvudvärk dagen efter det att man druckit rödvin?  Om man väljer Errazuriz så behöver man inte vänta så länge. Denna trendiga pinot noir från Chile levererar morgondagens bakfylla redan idag.

Det finns dock bra saker att säga om Errazuriz också. Flaskan har skruvkapsyl. Det var väl det. Men skruvkapsyl är bra!

89 kronor på systembolaget, nummer 6294 i katalogen

Två svaga Pinochet noir av fem möjliga

Monks vs Monks

av Johan

Ölkulturen på Norrmalm vilar tungt på två pelare: Monks och Monks. Tillsammans utgör de två barerna en totallösning för alla dina ölbehov  i denna annars så livsfattiga och mest centrala delen av Stockholm. Finns det då någon anledning att ställa Monks mot Monks? Ja men låt oss inte se det här bara som en tävling utan som en kvalitativ analys av vilken Monks som svarar mot vilka behov. I den ena ringhörnan står alltså Monks Café på Sveavägen, precis vid Adolf Fredriks kyrka. Motståndaren Monks Café på Wallingatan får nog anses vara utmanaren från den något mer avskilda hemvisten bakom LO-borgen. Matchen går i fem ronder och segraren utses enväldigt av mig. Ämnet för första ronden har redan berörts: Geografi

Geografi

Monks Sveavägen och Monks Wallingatan är båda placerade mycket centralt i Stockholm. Sveavägen ligger i anslutning till lågprisalternativet Dovas och nära ställen som Mango, KGB och Kungsgatans många låg och mellanprisalternativ. Sveavägen är alltså inte ensamt i sin del av stan men dömer man baren efter sällskapet så är detta snarast en minuspoäng i min beräkning. Wallingatan ligger lite mer avskilt men ändå lätt tillgängligt på ett rätt naturligt och trevligt sätt. I och med lanseringen av den enorma uteserveringen på Norra latins skolgård och den allmänna satsningen på området kring Norra bantorget så känns Wallingatan dessutom som ett mer spännande läge än den ganska nedgångna och trafikintensiva Sveavägen.

Sveavägen-Wallingatan 3-4

Utbud

Utbuden är i det närmaste ogenomdrickbara på båda av Monks installationer. Vad som kännetecknar ett verkligt bra ölutbud är dock inte bara en lång lista med titlar utan att det ständigt utvecklas med nya sorter. Planeringen av inköp verkar ske på ett föredömligt dynamiskt vis men problematiskt nog sker den nästan helt säkert gemensamt för båda ställena. Variationen är med andra ord inte betydande mellan Sveavägen och Wallinggatan. Utbudet är lika omfattande och lika välavvägt på båda platser.

Sveavägen-Wallingatan 5-5

Servering

Även denna gren kompliceras av att personalen i viss utsträckning vandrar mellan Sveavägen och Wallingatan och för den delen helt andra ställen i området som Belgobaren. Att byta ställe efter tre dagar av öldrickning för att förhindra medlidande blickar tjänar alltså inget till på Norrmalm. Personalen följer efter. Trots detta har jag märkt en tydlig skillnad mellan bemötandet på Sveavägen och Wallingatan. Att vänta på att beställa i en bar är inte riktigt samma sak som att stå i kö men det bör finnas någon sorts koppling mellan hur länge man väntat och om man får beställa eller inte. Under flera försök på Sveavägen har jag och andra personer Gödsvinet hört i frågan märkt att personalen där är nästan helt okänslig får den kopplingen. Monks har många stamkunder och kanske är det dessa som glider före men mest av allt verkar det som om personerna bakom baren helt enkelt inte bryr sig. När man väl får kontakt så är bemötandet trött och rätt sorgligt. Wallingatan erbjuder en betydande kontrast. Trots ett ofta rätt stort kundtryck och de många invecklade ritualerna förenade med serveringen av viss sorts öl så sker den snabbt och obesvärat.

Sveavägen-Wallingatan 2-4

Lokaler

Sveavägen har en murrigt inredd och mycket avlång lokal med utsikt mot en kyrkogård och Sveriges mest berömda mordplats. Wallingatan är modernare inrett i ganska rymliga lokaler med utsikt mot Owe Törnqvist. Personer som Gödsvinet varit i kontakt med hävdar att Wallingatan är ”fräschare” och kombinationen av höga barbord, låga matbord och flådiga fåtöljer tillfredsställer varje ändalykt. Personligen anser jag det finns saker att säga till förmån för Sveavägens mer nedsuttna stolar och väggsoffor. Sveavägens bord kanske har lite fler hack och repor men de bär sina ärr som tapperhetsmedaljer från tusen gångna fylleslag. Jag är svag för historia. Visst saknas smakfulla stilgrepp som Wallingatans utsökta bruna sammetstapet men denna rond utfaller ändå till förmån för det stridshärdade framför paradprålet.

Sveavägen-Wallingatan 4-3

Atmosfär

Det går utan tvivel att ha trevligt på både Sveavägen och Wallingatan. Ett ställes atmosfär är något som var och en har ett ansvar för. Några av de trevligaste minnena av öl som jag har utspelar sig på platser som parker, hotellobbies, tågstationer och inuti återvinningskärl för pappersförpackningar. Allt handlar i slutänden om sällskapet och ens egna grundinställning. Vad som måste bedömas här är alltså endast de yttre grundförutsättningarna. Wallingatan verkar vara en plats för sällskap som vet vad de vill. De var inte på väg någon annanstans. Förmodligen bokade de bord redan veckan innan. Sveavägen ligger i en kraftigt trafikerad korsning och människor har en tendens att plötsligt bara befinna sig där. Detta skapar en dynamik och en blandning av folk som skänker Sveavägen ett liv inte känt borta på Wallingatan.

Sveavägen-Wallingatan 4-3

Slutresultatet blir alltså precis så jämt som man kan förvänta sig när man jämför en bar med sig själv.

Wallingatan vinner med 19 poäng över Sveavägens 18!

Pressklubben, Stockholm

av Johan

Kanske var det den välkomnande stämningen, kanske var det för att jag druckit strohrom under tunnelbaneresan dit men jag gillade Pressklubben direkt. Stämningen stod i full blom när vi trillade in genom dörren någon gång kring niotiden. Innan vi fullt ut hunnit dra konsekvenserna av att det såg väldigt fullt ut blev vi uppfiskade av en dam i personalen och visade till ett mörkt hörn av lokalen. Middagen kunde inledas.

Alla var mycket trevliga och tillmötesgående. Själv hade jag blivit en smula paranoid av den österrikiska tändvätskan och jag kunde inte låta bli att misstänka att vi var en situation som de hanterade på ett så soligt sätt. I själva verket var vi nog bara en grupp med grundligt uppvärmda män som precis återvänt från en resa på de sju haven med Silja Galaxy. Hur som helst överkompenserade jag genom att le spasmiskt mot allt som rörde sig och skratta fryntligt, vilket på det stora hela förmodligen inte förbättrade ett eventuellt intryck.

Pressklubben är Restaurang Duvels bakficka och det är min erfarenhet att många restauranger har något speciellt i bakfickan. Restaurang Djuret som recenserades här (och här) i tidernas begynnelse är Leijontornets men kommer att fortsätta på egen hand efter det att Leijontornet stänger den 23.e juni. Djuret, Pressklubben och andra backfickor är lågmälda restauranger där serveringen och inmundigandet av maten är något mindre autistisk än på en traditionell finkrog. Inte sällan är menyerna i dessa backfickor fyllda med saker som antingen är för alldagliga eller för excentriska för huvudrestaurangen.

På pressklubben har de en uppsättning klassiska rätter som är så traditionella att en seriöst menande restaurang aktar sig för att lyfta fram dem. En av dessa rätter är den klassiska råbiffen.

Hur kommer det sig att man beställer en råbiff? Det är inget fel på råbiff men varför beställer man den? Är det milt järnsmakande aromen? Är det den speciella mättnadskänslan som kommer av rått kött? Är det ritualen? Är det strohromen? Detta är mer än vad jag kan svara på men jag beställde råbiffen och det gjorde alla andra också. En hel råbiff.

Biffen serverades med en äggula, rödlök, kapris och en dijonsenap så stark att den gav ett alldeles nytt veck i hjärnan. Det var inget fel på den. Den skulle vara så. Vi åt under tystnad.

Hur går man vidare efter en råbiff på Pressklubben? Vi var glada att vi kunde gå alls. Den misstänkt trevliga servitrisen gav oss notan och vi gav oss av. Tvåhundra gram rått kött och en dag på en finlandsbåt är mycket att smälta. Ändå är jag helt övertygad om att både biffen och Pressklubben var helt rätt enligt en högre måttstock.

Tre och en halv råa köttpuckar av fem möjliga

Söderkällaren, Stockholm

av Johan
Bilden är lite vinklad

Det finns en plats där alla vet ditt namn och det finns en plats där den albanska maffian stjäl dina personuppgifter. Söderkällaren har möjlighet att vara båda de platserna och jag vet inte om jag är redo för någon av dem. För inte så länge sedan gick jag dock dit.

Vi var visserligen välkomna på Kvarnen men personalen var upptagen med att återställa den mäktiga men öde lokalen från lunchen. Vi tog en försiktig öl i baren och gick till Söderkällaren som ligger bara ett rätt ynkligt stenkast österut på Tjärhovsgatan. När vi svängde in genom dörren såg jag min arbetsplats långt bort i ena ögonvrån och jag kom ihåg att klockan fortfarande bara vara lite efter tre på eftermiddagen och att nog borde ha varit där och inte på jakt efter dagens tredje öl i en bar endast befolkad av en arg, kedjerökande bartender och ett par som grälade på arabiska.

Inredningen på Söderkällaren säger ”pizzeria” och är du som jag så svarar du ”nej tack jag har redan ätit”. Vi beställde öl från den minimala bardisken i förrummet på markplan. Merparten av Söderkällaren är just en källare som där på klassiskt vis placerats under markplan. Dit gick vi aldrig, hindrade av en arg lapp och en arg iranier i förkläde.

Ölen var billig om man valde rätt och det var inte svårt givet antalet alternativ.

Min Åbro smakade inte längre som den gjorde en gång för länge sedan på den Blekingska Nationen i Lund. Den var kall. Jag tryckte den nära intill mig för att återge den livet med min kroppsvärme men det var hopplöst. När jag ivrig av törst såg innehållet snabbt sjunka bakom det gröna glaset insåg jag med vedmod att den ölen aldrig skulle få uppleva ljummenhet igen. En Åbro är inte riktigt en Åbro om man inte dricker den rumstempererad men det finns cyniker som hävdar att inte riktigt en Åbro kan vara en ganska bra sak att vara.

I en hörna visade en TV en repris på dagens morgonprogram från TV4. Någonstans nära botten på min flaska började jag långsamt glida in på det frekvensområde som Malou von Sivers lever sitt liv inom men rätt snart gled jag tillbaka till verkligheten med Malou kvar i den dimmiga värld som är endast hennes.

Jag besökte Söderkällaren med en person som rest från Lund för att se Stockholm. Jag funderade en stund på om Söderkällaren kunde sägas vara en del av den ambitionen. Sedan drack vi upp och gick.

Två nödöl av fem möjliga

Sigtuna Sommar Wit (1681)

av Jonas

En veteöl i belgisk stil. Åtminstone en skribent på den här bloggen har belgisk öl alldeles särskilt nära hjärtat, och därför tänkte jag att det skulle vara intressant att delge min åsikt om Sigtunas sommarskapelse.

Väl kyld kommer denna dryck bäst till sin rätt. Då smakar den fruktigt, sött och syrligt, men fortfarande med en behaglig fyllighet, vilket i slutändan är det som skiljer den från öl som man dricker med citron ur jättestora glas. Jag kan inte undgå att känna en aningen metallisk smak, och en lite för skarp kolsyra som drar ner betyget. Eftersmaken är inte så mycket att hurra för, men den är ändå god. Kanske skulle den varit lite starkare, den väger in på under 5%, och då i mindre flaska. Kanske skulle den inte alls det för vad fan vet jag?

Som sommardryck tror jag den här ölen passar bra. Helst till mat eller något passande tilltugg. I ensamt majestät blir den aningen tam. Finns på systemet för en femtilapp, vilket jag tycker är aningen för dyrt.

Tre Belgien-vurmande bloggskribenter av fem möjliga.