recept

B-Zombie

av zonk

b-zombieFör de som törstar efter en tikidrink i hemmets vrå, men vars barskåp inte innehåller mycket utöver rom, har Gödsvinet Bromma samt en alkoholdrickande bisittare utvecklat B-Zombien. Likt sin film-namne tar den några utmärkande drag från sin förlaga, men skippar pga budget en hel del som många hade kallat vitala ingredienser. Helst bör man ha både ljus och mörk rom, men vi ska inte klandra den som råkar sakna endera och ändå rör sig en grogg. B-Zombien är att göra något av det man har, och om man sen inte riktigt når upp till genrens höjdpunkter, så har man i varje fall försökt.

1 del limejuice
2 delar ananasjuice (annars hade det blivit lite för slagkraftigt)
1 del ljus rom, t.ex. Havana club 3-årig
1 del mörk rom, t.ex. Havana club 7-årig
1 del annan rom, om du i motsats till oss råkar ha det
0.5-1 del sockerlag, efter smak
Några korn salt

Enligt den alkoholdrickande bisittaren är resultatet en friskt syrlig drink, med begränsad sötma. Med lite tur är limesyrligheten i balans med den brända sockersmaken från den mörka rommen, och man kan nicka, och lite fundersamt säga ”Nice!”. Viss varsamhet kan vara av nöden – att det en stark drink visar sig inte minst genom att vår bisittare efter ett slag börjar yra om lax och wasabi. På det hela taget slinker den dock ner fint, och kan t.ex. användas som en mental digestif när man försöker smälta något cineastiskt postapokalyptiskt storverk från Italien eller så. Ska man ge sig på något svårartat zombiealster från samma gyllene epok kan vi dock rekommendera att man gör en hel bringare.

Tre och en halv stapplande grönmålade italienska alkisar av fem möjliga.

Gnocchi, salsiccia och rödtjut

av Jonas

IMG_0086Nu i juletider lagar många gärna italiensk mat. Eller ja… det kanske de inte gör. Men jag gjorde i alla fall det idag och jag tänkte dela med mig av resultatet. En man, vi kan kalla honom Marcuz, lärde mig det här receptet på en bergssluttning i norra Italien tidigare i höstas. Det är enkelt, rustikt, stabbigt och väldigt väldigt gott.

Du behöver

  • 3 st färska italienska korvar
  • En halv gul lök
  • En klyfta vitlök
  • En näve körsbärstomater
  • En näve örter som tål kokning, tex rosmarin, salvia eller timjan.
  • 2 portioner gnocchi
  • Rödvin
  • Parmesan

Så här gör du

1. Skala korvarna och smula sönder den goda färsen. Stek i olja.

2. Finhacka löken och lägg i när färsen börjat få färg. Efter ett litet tag, i med den finhackade vitlöken också. Låt den steka med någon minut, men låt den inte bränna.

3. Halvera tomaterna och lägg i dem med resten i stekpannan och slå över rödvin tills det känns bra. Örterna kan du också lägga i nu. Låt koka tills det smakar gött, sådär fem-tio minuter räcker. Smaka av med salt och peppar men var försiktig med saltet, det blir ganska salt som det är.

4. Koka gnocchin, men inte för länge. Koka tills de flyter upp till ytan eller så länge som det står på förpackningen (det av dem som kommer först). Häll av vattnet och ös ner gnocchi-bollarna i pannan med det andra goda. Blanda med rustik träslev.

5. Lägg upp på tallrikar och riv över parmesan tills rätten bara vagt kan skönjas. Avnjut med vinet som inte gick åt.

 

Bläckfiskmiddag

av Jonas

IMG_9236

Ända sedan jag åt den här bläckfisken i Barcelona har jag längtat efter att prova igen. Den var helt enkelt fantastisk. Dock är en stor åttaarmad bläckfisk inte standard i fiskdiskarna i det här landet, och inte heller på restaurangerna. Nyöppnade Myteri i Malmö har en liten bläckfiskrätt, men den kommer tyvärr inte i närheten.

Men så råkade jag en dag befinna mig på Emporia i södra Malmö. Fiskdisken i deras mataffär är beryktad, så jag gick dit och tog en flukt. Och tror ni inte att jag hittade en stor slemmig grå molusk som låg och vältrade sig bland havets övriga frukter?

Svaret är så klart: Jo, det gjorde jag. Och detta förpliktigar. Sagt och gjort, tvåhundra kronor senare kom jag hem med ett illaluktande paket som skulle gjort tant Effie avundsjuk. Nu ska jag berätta hur jag gjorde.

Först skar jag av armarna, sedan huvudet. Det som var där emellan, ögon och näbb och dylikt, slängde jag. Det verkade som att någon redan rensat ut inälvorna och bläckpåsen, något som var oväntat men välkommet.

IMG_9239

Alltihop åkte ner i ett bubblande bad med de grönsaker som fanns till hands. I mitt fall morötter, lök, hela pepparkorn, salt, lagerblad och persiljestjälkar. Sedan kände jag efterhand hur mört det blev, trygg i vetskapen om att det nog skulle ta uppåt en timme eller så. Det gjorde det också. Sedan var bitarna röda och vackra. De släppte mycket vätska och var rätt små när de kom ut ur badet.

IMG_9280

Efter det lät jag moluskdelarna kallna och gå skilda vägar. Hälften blev en bläckfisksallad som jag gjorde genom att skära upp bläckfisken och blanda med citronsaft, olivolja, mängder med persilja, salt och peppar.

IMG_9301

Den andra halvan träddes upp på spett avsedda för grillning tillsammans med delar av en grön paprika. Allt för att efterlikna min förra bläckfiskerfarenhet. Sedan körde jag den på full grillvärme i ugnen, efter att ha penslat med olivolja och salt.

IMG_9299Summa summarum: Bläckfisken blev mör och trevlig. Återigen, glöm vad ni ätit för sega skosulor innan, detta är mört, fast och porslinsvitt fiskkött. Salladen däremot var aningen för bläckfiskig. Den gjorde sig helt enkelt inte speciellt bra kall.

Grillspetten var delikata. Kanske passar de allra bäst som förrätt, man når snabbt ett bläckfiskmaximum när man äter en hel bläckfiskmiddag. Men det blev fantastiskt gott! Nästa gång ska jag försöka på en riktig grill, det verkade som att min ugn inte förmådde uppnå optimal temperatur. Man vill gärna ha bitarna varma och goa inuti, och lite lätt krispiga på utsidan.

Slutligen, om någon undrade så har jag inte improviserat fram detta utan lärt mig av den här utmärkta bloggposten.

Gödsvinets rov och korvsoppa

av Johan

rovsoppa

Bilden föreställer en tallrik med rov och korvsoppa och gud vet om det finns något att skriva om det. Jag tänker mig att det inte gör det. Vi får väl se. 

Det var tidigt i morse och det var söndag redan då. Som så ofta om helgen tog jag en promenad till Tensta bara för att åka blåbussen hem igen. Det hjälper mig att tänka även om en betydande del av tankearbetet ägnas åt hur i helvete man kan bosätta sig i Spånga. 

Tillbaka i Vällingby gav jag mig själv uppgiften att finna något att äta som passar för en söndag i januari. Jag kom nästan genast att tänka på rovor. 

En rova är en rotknöl som av skapelsen placerats under jorden och i många fall med goda skäl. En vanlig dag hade jag låtit dem stanna där nere i mörkret utan att skänka dem en tanke. Nu var det dock ingen vanlig dag. Det var en söndag i januari och sådana känns ungefär som en rova smakar. 

Jag skulle vilja föra till handlingarna att jag så här långt i detta inlägg medvetet avstått från att kalla lusten till en rova för ”rovinstinkt”, för den goda smakens skull och för att hedra döda humorister i alla länder. 

Jag fyllde en korg med rotsaker på Coop och i kassan vägrade kostnaden för dem överstiga 35 kronor. Jag slängde på en rätt massiv, rå fläskkorv på räkningen bara för att komma upp i en hel femtilapp. 

Det finns trots allt något djupt tillfredsställande i att koka soppa på grönsaker. Ingen riktig mat är fullt så riktig som stora, skrovliga rotsaker skalade, hackade och placerade i en gryta med kokande vatten. Det är en syn så tillfredsställande att man knappt behöver äta den för att känna att man investerat sina 35 kronor väl. 

Naturligtvis äter man den. Det hör till och på mer än ett sätt. Att koka rotsaker och livnära sig på dem är att leva så litet så det är realistiskt att göra i ett samhälle som vårt i en tid som denna. Allt utöver en gryta med kokande rotsaker är bara olika grader av överflöd. 

Det är där korven kommer in. Tanken på att man klarar sig på lite kokta rotsaker motsäger ju inte att man tar tillvaron till en ny och högre nivå med hjälp av en framstående råkorv fylld med köttet från en gris. 

Gör så här: Koka upp vatten i en stor gryta, kanske en liter eller lite mer. Sänk värmen och låt korven sjuda försiktigt. Hacka sedan några morötter, lite lök, rotselleri, någon palsternacka, purjolök, några rovor eller nästan vad som helst som du tror skulle se bra ut i botten på en sopptallrik. Jag använde en majrova vilket inte är någon typisk sopprotsak men det var ingen som försökte stoppa mig. Det gick bra. Häll alla de hackade rotsakerna i korvbadet, låt koka upp igen och sänk sedan värmen igen. Låt soppan bli till under cirka 40 minuters stillsamt sjudande. Skär korven i skivor och servera med rikligt med grönsaker. 

Det är enkelt, gott och allt du behöver. 

Grissida

av Jonas

Svettigt sidfläsk

Det är inte så sällan nu för tiden man får en vällagad och fet grissida på restaurang. Men i affären möter den delen av grisen oss oftast i form av bacon eller rimmat sidfläsk.

I välsorterade affärer kan man dock hitta färskt sidfläsk i bit, och det är inte speciellt dyrt. Då kan man tillaga den så här:

  1. Gnid in skinnsidan med olja, och salta lätt
  2. Lägg fläsket med skinnsidan uppåt på ett galler
  3. Längst ner i ugnen ställer du en form med lite vatten i
  4. Precis ovanför, alltså fortfarande ganska långt ner, sätter du in gallret med fläsket. Kör på 150 grader eller så.
  5. Vänta i 2-3 timmar.

Resultatet är ett mycket mört och välsmakande fläskkött, med en svål så hård att man riskerar ett tandläkarbesök när man med en drömsk blick sitter och knaprar på den. Det blir mycket fett, till och med för mycket för min smak. Men man kan peta bort det vita fettet och bara äta det möra köttet. Och knapra på svålen då såklart.

Det sägs att man kan ta tillvara på det fläskdroppade vattnet och göra sås, men jag har inte provat. Funkar bra med surkål, eller i ensamt majestät.

Alkoholister utan gränser

av Johan

Jag fann mig alldeles nyligen tvungen att gå igenom mitt personliga arkiv vilket är något jag inte gör om jag inte är just tvungen. Eftersom arkivet är organiserat i enlighet med en sedan länge död muntlig tradition hittar jag nästan aldrig det jag söker. Det gör dock inte så mycket när man hittar en så fin lapp som den på bilden.

Lappen i fråga sändes från Lund till mig i Kalifornien som någon sorts internationell solidaritetshandling. Internationell spritsolidaritet. Jag har berättat den här historien mer än en gång redan men den här gången har jag gjort mig besväret att fotografera lappen i fråga så jag drar den en gång till. 

En gång i en avlägsen forntid bodde jag i ett litet hus på prärien i Kalifornien. Jag var utbytesstudent och det är varje utbytesstudents öde att förr eller senare presentera sitt hemlands traditioner och seder för värdlandet, speciellt i USA där de är helt tokiga i sådant.

Jag var först inte road av tanken men så kom jag på att om jag blandar tillräckligt mycket snaps så kommer ingen att fråga efter köttbullar. Det var åtminstone vad jag trodde. 

På något sätt kom jag att stöttas i mitt värv av en person vi i brist på fantasi kan kalla Johan, som jag kände från den Blekingska nationen i Lund. Det var som om han insåg under vilka andefattiga och inte minst snapsfattiga förhållanden jag levde där på prärien strax utanför Sacramento. Han bestämde sig för att dela med sig av sitt överflöd. 

I en generös solidaritetsgärning skickade han mig en hel uppsättning hemmagjord essens att blanda snaps med. Detta direktbistånd stoppades tyvärr av vad jag förmodar var mycket förbryllade, amerikanska tulltjänstemän. Den andra laddningen, innehållande diverse torkade växtdelar, kom dock igenom.

Snapsen blev mycket lyckad och en stor personlig framgång på den fest där jag serverade den. Jag har medvetet dolt de två recepten på baksidan av lappen eftersom de nog inte bör spridas till icke-blekingar.

Festen i fråga är förstås en historia i sig. Jag hade tappat upp snapsen i tre plastdunkar om 1,75 liter vardera. De hade tidigare innehållit den typen av bourbon som man dricker om man bytt Lund mot ett litet hus på prärien och har svårt med omställningen.

Den färdiga snapsen hade också en färg som liknade den hos sådan bourbon, åtminstone för den som inte är någon stor kännare. Den som är en stor kännare dricker inte heller den sortens bourbon. Det var med andra ord upplagt för missförstånd.

Den sista gången jag såg flaskan med ”Johans taffelsnaps” var den på väg bort med två utbytesstudenter från Hong Kong vars kunskap om bourbon, snaps och alkohol  i stort var fullständigt obefintlig. Jag såg dem aldrig mer.

När jag tänker på det föreställer jag mig att minst en av dem vaknade upp ur malörtsruset flera år senare bara för att konstatera att han var svinfarmare och lokal förtroendevald för Sverigedemokraterna någonstans i Göingebygden. 

Eftersom jag hann pröva rätt mycket av snapsen själv vet jag inte om det var den festen som någon hittade en väska med golfklubbor. Alkohol är inblandat i nio av tio golfolyckor och detta var inget undantag. 

Det peggades upp vid det svåra 300-metershålet vid den öppna köksdörren och efter ett par halvhjärtade innebandyfösningar började golfbollar landa runt om i kvarteret. Polisen var där på mindre än tio minuter. De har en speciell larmkod för golffylla i Kalifornien. 

Detta är dock långt mer än vad någon behöver veta om en handskriven lapp jag precis hittade längst bak i ett köksskåp. Jag tror jag lägger denna historien till handlingarna nu. Förresten minns jag inte så mycket mer. 

Vad ska man göra med kimchi?

av Jonas

Nyligen snöade jag in på koreansk mat. Detta är ingen lätt uppgift då man aldrig besökt Korea och bor i en stad utan koreanska etablissemang. Men skam den som ger sig.

Kanske började den här nya cravingen då jag blev serverad koreanska wraps på utmärkta Shack in the park. Jag vet inte.

För att stilla de mest akuta begären stövlade jag iväg till Kina Center Livs på Möllan och inhandlade en burk kimchi. Kimchi är för den som inte vet en basvara i koreansk matlagning och består huvudsakligen av någon form av kål som fermenterats på ett för mig okänt sätt. Det är krispigt, starkt, syrligt och aningen unket. Fantastiskt gott. Koreanerna äter det till precis vad som helst, men vad kan man har det till här i Sverige?

En god vän avfärdade kimchi efter att en snabb googling avslöjat att det inte innehåller bacon. Men googlar man kimchi bacon så får man fram en faslig massa recept på stekt ris med kimchi och bacon, och det provade jag nu att tillaga för att kunna göra något med min inhandlade burk.

Koka ris. Under tiden, stek ett paket strimlad bacon. När baconet är knaprigt, lägg det åt sidan och stek en halv finhackad lök i fettet. Lägg även den löken åt sidan och häll i tre lätt vispade ägg i pannan. Låt det stelna under omrörning, ungefär som scrambled eggs, men lite tidigare än du annars skulle varit klar, lägg i det färdigkokta riset. Lägg också i bacon, lök och en näve ärtor. Blanda ihop, under några minuter i stekpannan. Lägg i en näve grovhackad kimchi och två matskedar av spadet. Servera.

Snabb och trevlig rätt. Kimchin ger lite bett till det hela, och i övrigt är det som en ihoprörd måltid ägg och bacon.

Vällingby veganoff

av Johan

Så har tidpunkten för den högtidliga lanseringen av Vällingby veganoff äntligen kommit. Efter två fina bidrag från lokalkontoren i Malmö och Italien tar provköket i Vällingby över för den sista installationen i denna serie av vegetariska stroganoffer. 

Gödsvinet vällingbys kämpanj för det vegetariska köket upplevde en tillfällig motgång igår kväll då jag råkade sluka 1,3 kg schweinshaxe. Det är sådant som händer.

Nu är vi tillbaka på rälsen igenom och egentligen känns det bara naturligt att gå vidare med veganoffen just denna söndag. Om lördag var utsökt stekt fläskkött och knastertorra rieslingviner så blir söndagen som av en naturlag vita bönor, ljummen folköl och P1. Sådan är livets gång.

Det är som du redan insett Vällingby veganoff som syns på bilden. Det är en enkel, mättande, billig och utsökt god rätt som inte innehåller något kött. Rätten är så enkel att laga att ditt största problem förmodligen kommer att bli att övertyga folk i din omgivning om att du gjort veganoff och inte en böngryta. Ingen gillar att bli anklagad för att ha tillagat en böngryta.

Vällingby veganoff är ingen böngryta. Den typiska brytningen mellan söt grädde och lite syrlig tomatpuré berättar att detta är en stroganoff och om du är skicklig med redningen kan du få den sådär nästan klibbig som varje korv stroganoff någonsin var när du gick i skolan. 

Detta behövs: 

800 g (två paket) stora vita bönor

2 gula lökar

3 tomater

3 dl grädde

1 dl tomatpuré 

1 dl chilisås (av typ heinz)

lite pepparsås (typ tabasco)

Soya

Mjöl

Salt, peppar

Så här tillagar man Vällingby veganoff: 

Fräs grovt hackad lök och lite olja i en stor gryta. Under tiden sköljer cirka 800 gram stora vita bönor i kallt vatten. När löken svettats länge nog tillsätter du bönorna och låter alltsamman  umgås på medelhög värme i några minuter.

 Häll i grädden, och fyll paketet till hälften med vatten som du också häller över lök och bönor. Tillsätt sedan de hackade tomaterna, tomatpurén, chilisåsen och smaka av med salt, peppar och pepparsås. 

Red med lite mjöl (2-3 tsk) och låt koka försiktigt i cirka tio minuter. Servera med ris

Gödsvinet Syds Veganoff

av zonk

Efter viss initial skepsis, speciellt under tillagningen, blev Gödsvinet syd faktiskt positivt överraskade av detta vegetariska äventyr, måhända delvis p.g.a. något lågt ställda förväntningar. Det är förvisso inget kulinariskt storverk, men får faktiskt godkänt, vilket ju inte är fy skam med tanke på Gödsvinet syds något begränsade erfarenhet av att laga vegetariskt.

Det hela är, om inte samma under av avskalad enkelhet som en vanlig strogge, fortfarande inte speciellt komplicerat:

1. Hacka & fräs ½ gul lök & en klyfta vitlök i smör. Den förra kan få bli lite lätt brun här å var – den här rätten kan behöva lite smak – men se upp för att bränna vitlöken. Lägg över i en kastrull och häll över 1.5dl grädde och tomatpuré. Snåla inte med den senare, vi behöver som sagt jobba lite med smaken här.

2. Låt det här puttra lite, så löken o vitlöken gifter ihop sig med såsen. Addera en försvarlig mängd salt och peppar – grönsaker behöver rätt mycket salt för att smaka som de ska. Det blev även lite cayennepeppar och paprikapulver för att spetsa till smaken, och en liten slatt rödvinsvinäger.

3. När det har puttrat ett slag, hacka & fräs upp ½ röd paprika och lägg ner i såsen. Vi vill ju gärna låta den ha lite spänst, så lägg inte i den för tidigt.

4. När ännu lite tid har gått av vårat korta, sköra jordeliv, skär en halv aubergine i stavar, fräs upp snabbt, och vänd ner i såsen. Låt puttra säg 10-15 min, så att det fortfarande finns lite tuggmotstånd i våra gröna vänner. Smaka av och krydda upp efter behov.

Resultatet avnjöts med spaghetti, så som strogge normalt äts hos Gödsvinet syd – vi har inget tålamod med att koka ris. Det smakade faktiskt inte alls dumt, men dessvärre var det inte helt optimalt som måltid betraktat, då det inte precis gav någon mättnad. Det blev den där kusliga känslan av att magen var full, men att man fortfarande var hungrig, som verkar ha drabbat även Gödsvinets Malmöavdelning. I framtida recept blir det nog till att inkludera något lite fylligare, såsom bönor, kikärtor, eller kanske halloumi, som en läsare föreslog.

Restmacka

av Jonas

Här är ett recept på en smörgås jag gjorde på saker jag hittade i kylen. Ett stekt ägg på toppen kan få nästan vilket hopkok som helst att likna en välplanerad måltid.

  1. Stek potatis enligt det här receptet.
  2. Stek samtidigt en skiva bröd av lämplig typ.
  3. Plocka fram två till tre blad romansallad. Strimla halva bladen, den delen som är ganska hård och krispig. Lägg den delen du inte strimlade på brödskivan.
  4. Fräs strimlad bacon. När den är nästan klar, lägg i de strimlade salladsbladen och låt de fräsa med en stund.
  5. Lägg bacon-sallads-röran på salladsbladen på mackan. Riv över generöst med parmesan.
  6. Stek ett ägg och toppa med det. Servera med chilisås som jag gjort ovan, eller med något annat gott du har i kylen.