recept

Gödsvinet Veganoff v0.1

av Jonas

Under oklara former startade häromdagen en utmaning i att skapa en god vegetarisk korv stroganoff. Läs om det i kommentarsfältet till det här inlägget.

Jag tänkte att jag börjar enkelt. Inga krusiduller, jag har bara ersatt falukorven med en grönsak med ungefärligt rätt form och konsistens, nämligen zucchini. Så här kommer Gödsvinet Veganoff v0.1:

  1. Hacka en lök och skär en zuchini i ganska tjocka stavar. Hacka lite chili. Fräs i olja en stor kastrull. Försök få stekyta på zucchinin utan att den blir för mjuk.
  2. Klicka i tomatpuré, kanske tre matskedar, och fräs ett tag till.
  3. Späd med grädde och/eller mjölk till bra konsistens på såsen. För mig tog det kanske 2 dl grädde och några klickar mjölk.
  4. Smula i en halv buljongtärning, och salta ordentligt och smaka av. Det är nödvändigt tillsammans med chilin för att få smak på det hela. Utan kött smakar stroganoff nämligen ännu mindre än orginalet.
  5. Pryd med färsk bladpersilja innan servering.

Den här rätten smakade som en utmärkt lagom korv stroganoff. Zucchinin funkade bra som ersättare, men gav inte riktigt samma mättnadskänsla eller fyllighet som korven, i nästa variant behöver jag komplettera med något stabbigare, typ bönor eller så. Med rätt mängd salt och chili så smakar såsen bra. Som ett allra första utkast i den här tävlingen är jag mycket nöjd. 3,5 gurkor av 5.

Huevos

av Jonas
Sugen på ägg

Det knackar på dörren. Johnny öppnar yrvaket och in stiger rumsbetjäningen. Rummet är sönderslaget, Johnny har ett rött öga och vet inte var han är. Han synar betjänten misstänksamt och frågar

– Who ordered this?

– You did señor.

Han verkar vara i ett spansktalande land.

– ¿Huevos? frågar Johnny.

Betjänten nickar, Johnny kollar under silverkupan. Där ligger mycket riktigt två stekta ägg. Inget mer. Johnny konstaterar att då är det nog han som beställt och verkar nöjd.

Så börjar, fritt ur minnet, the rum diary. Det är en film gjord efter en bok av Hunder S Thompson, en inte helt obekant filur för literärt bevandrade och/eller vana gödsvinetläsare. Filmen är inte den bästa jag sett, men jag gillade öppningsscenen. Ägg spelar en huvudroll i maten i många andra delar av världen, men sällan här. Ibland kan jag vara sugen på ägg utan att veta vad jag ska ha till. I Sverige är ju ägget normalt sett tillbehöret, inte huvudrätt.

När det händer numera tänker jag på Johnny Depp, och utbrister för mig själv ¡huevos!

Jag har aldrig varit i syd- eller mellanamerika, men om jag åker dit ska jag utforska deras äggrätter. Idag lagade jag en högst improviserad variant av Huevos Rancheros, en slabbig mexikansk frukost, till lunch.

Inte så vackert, men gott.

Recept för två:

  1. Fräs lite paprika och chili i en kastrull. Efter ett tag, slå på en burk krossade tomater. Pressa i en halv citron och låt det koka ett tag. Smaka av, och balansera syran med salt och socker.
  2. Koka upp bönor i lite vatten. Det ska egentligen vara svarta bönor, men man kan ta lite vad som helst. Efter ett tag, häll av vattnet, mosa bönorna och krydda med vad du har hemma. Jag körde torkad basilika, spiskummin och salt. Saltet är väldigt viktigt, annars blir det i stort sett smaklöst.
  3. Värm två tortillabröd i ugnen.
  4. Stek två ägg så som du gillar dem. De flesta recept är liberala på den här punkten, men den rätta slabbigheten får du bara om gulan är lös.
  5. Lägg ett tortillabröd på varje tallrik, med ett stekt ägg ovanpå. Toppa med bönröran, tomatröran, riven ost och bladpersilja.

Det blev en bra och mättande samt påfallande köttfri lunch. Rekommenderas.

På uppdrag

av Jonas

En helg för inte för länge sedan var Gödsvinet Malmö ute på uppdrag.

Att ge sig ut på uppdrag är något i stort sett okänt för Gödsvinet Vällingby. Kommer ingen betjänt rusande med mat upp till örnnästet på hundrafemte våningen där Johan sitter iklädd endast doktorshatt och sidenmorgonrock, då får det vara. Då blir det korv och senap, minimalistiskt uppdukat framför Vällingbys enda fönster med utsikt över skärgården. Att nedlåta sig till att äta på lokal med lågutbildad pöbel, det är helt otänkbart. Om det inte är på bjudresa i något italienskt vindistrikt eller en misstänkt korrumperad kryssning förstås, då går det mesta bra.

De elaka kommentarerna skulle dock inte komma att hindra mig. Jag har ett kall och det måste utföras, oavsett vem som ser ner på mig. Bildligt och bokstavligt. Jag hade ett svårt uppdrag framför mig, och jag hade helt enkelt inte råd att låta mina sinnen grumlas av glåpord från intelligentian.

Det handlade om att utbildas och att utbilda. Först och främst skulle jag lära ut den ädla konsten att tillaga pulled pork, och sekundärt skulle jag bli bjuden på, äta och uppskatta stekt lever. Det sista har jag aldrig tidigare lyckats med.

Vi började strax innan lunch med att laga till den stora karrén. Vi rörde ihop alla ingredienset enligt receptet jag publicerade förra gången. Eller ja, de flesta. Man måste improvisera lite då man sällan får tag i allt, men katrinplommonen är viktiga. Sedan åkte karrén in på bastubehandling, och vi korkade upp dagens första öl.

Nu var vi ju lagom lunchhungriga, och min kompanjon, vi kan kalla honom Gustav, började tillreda sin mytomspunna specialité, Kalvlever Anglais: Först, frys levern. När den är fryst går det att skiva riktigt tunna skivor, vilket är nyckeln till framgång i det här fältet. Mjöla sedan skivorna, och låt ligga.

Stek bacon, och lägg den åt sidan. Stek en laddning kapris i fettet och lägg det tillsammans med baconet. Vid sidan om, stek lök i rikligt med smör. Gör en sås på löken, med likaledes rikliga mängder grädde. Komplettera nu baconfettet med smör tills du skäms, och stek levern. Den är mjölad, så den suger åt sig bra och får en fin yta.

Servera med kokt potatis, bacon, kapris och löksåsen. Detta är en rätt som fungerar alldeles utmärkt, och som smakar väldigt mycket husmanskost. Kaprisen är ett måste, men det behövs inte mycket. Bacon behövs det däremot mycket av. Levern smakar mest stekyta, och det verkar vara poängen. Så länge man inte får tjocka bitar med den karaktäristiska jordsmaken så smakar levern utmärkt. Den lite spröda konsistensen gör den lite lättare än vanligt kött.

Ett stycke lever, ett avsnitt game of thrones samt mängder med öl senare var grisen klar. Svedd och hård på utsidan, men mjuk och vacker inuti. Vi rev sönder, gjorde sås på skyn, blandade i lite sås i köttröran och serverade på bröd med coleslaw. Oslagbart.

 

Optimus Kotlett

av Jonas

Fläskkotlett. Kanske den svennigaste rätten av dem alla. Här har ni ett bra recept som jag improviserade fram efter att ha läst lite olika varianter på internet och låtit min fantasi fläta dem samman till ett enda superrecept. Ett recept att härska över dem alla. Ett Optimus Kotlett.

Börja med att köpa en uppsättning fläskkotletter. De ska vara tjocka, och med ben. Se till att de har en ordentlig fettrand. Snitta fettranden, men skär för guds skull inte bort den. Stek sedan kotletterna i het panna och lämpligt fett, alltså ankfett. Jag använder fortfarande samma burk ankfett som jag köpte i november, det säger något om hållbarheten. Två minuter på varje sida räcker väl, det gör inget om de inte är genomstekta för de ska få en omgång till lite senare i programmet.

Plocka sedan ut kotletterna och lägg dem åt sidan. Vispa ur pannan med en ordentlig mängd grädde. Klicka i en skvätt dijonsenap och lite fond av lämplig sort. Utöka med ett par kvistar rosmarin, salt och peppar. Den här nyttiga blandningen ska du sedan låta koka ihop några minuter. På den här tiden hinner kotletterna på tallriken bredvid vätska ur sig en del, och detta häller du naturligtvis ner i såsen.

Smaka av och godkänn Optimus Sås. När den är god, lägg i de vackert brynta kotletterna, och låt dem koka med tills du tror de är genomvarma. Servera med potatis i valfritt format, jag väljer föga överraskande råstekt potatis.

Dagens middag

av Jonas

För att vara en matblogg skriver vi förvånansvärt lite om mat här. Nu ska jag skriva lite om mat.

Varje vår är det lite för mycket tjat om sparris. Det hindrar inte att sparris är väldigt gott. Själv tycker jag att den smakar bäst när den får spela förstafiol, alltså inte som ingrediens i någon annan rätt. Allra bäst som förrätt, lättkokt i saltat vatten och i ett välgörande skumbad av hollandaisesås.

Sparris är en nyttig grönsak, och hollandaisesås är bara ett annat ord för smör. Jag antar att de två tar ut varandra. Efter min inledande förrätt gjorde jag pasta. Att göra pasta är förvånansvärt enkelt, bara aningen omständligt. Idag experimenterade jag lite, och blandade i finhackad rosmarin i mjölet jag gjorde pastan av.

Rosmarin i pastan var inte så dumt, men smaken var ganska subtil, och det drunkade lite bland de andra, lite kaxigare ingredienserna.

Sedan blandade jag en liten skål med olivolja, pressad citron, parmesan och svartpeppar. Denna dekadenta röra rörde jag ihop med den färdiga pastan, och toppade det hela med knaperstekt pancetta. Pancetta är som bacon, men dubbelt så gott och fyra gånger så dyrt.

Utmärkt gott och lite lyxigt.

 

 

Kofta

av Jonas

Lamm är väldigt gott. Precis därför lagade jag lamm idag, och här är hur jag gjorde.

Först plockade jag ut lammsteken ur frysen och lät den tina långsamt i kylen. Bara det tog ett par dagar. Sen kletade jag in den i salt, hackad vitlök, rosmarin, citron och honung. När det var gjort tog jag några extra kvistar rosmarin och pregade in i alla håligheter jag kunde hitta. Jag skapade till och med några nya med hjälp av en kniv. Rosmarin är väldigt gott.

Sedan skjutsade jag in den på modiga 250 grader, vilandes enbart på grillgallret. Det här var inte mitt slugaste drag, för den droppade ganska friskt. Det hade jag visserligen förutsett och parerade med en ugnsfast form undertill, men jag hade inte förutsett att det som droppade ner skulle börja stekas i hettan. Men efter att ha skapat en påtaglig Lützendimma i köket och en faslig massa svårdiskad disk så var jag på banan igen.

Efter att ha fått en fin yta på alla sidor drog jag ner ugnen till 100 grader, och där fick den stå tills den uppnått lämplig innertemperatur. Den lämpliga innertemperaturen är 55 grader, inte 70 som det står i äldre kokböcker och illasinnade recept. Det gick oväntat snabbt.

Resultatet blev en ganska, men inte påträngande, rosa stek (det ser lite blodigare ut på bild än vad det faktiskt var). Genom att undvika frestelsen att peta in vitlöksklyftor överallt i köttet slapp jag få köttet sådär vitlökigt som är gott i början, men sitter kvar i munnen i ett dygn.

Här är receptetsom jag följde lite löst, om någon vill prova på. Det smakade ypperligt lammigt, och var väldigt mört. Fega inte med rosmarinen!

 

Får i kål

av Johan

Får får får? Nej, får får kål. Det var så jag resonerade när jag med bestämda steg klev fram till den lilla charken längst in i Coop Extra i Vällingby. Den har inga uttalade halal-ambitioner men om man ställer tre män från Mellanöstern bakom en trång köttdisk med nöt och lamm är det ändå nästan oemotståndligt att fråga efter fläskkotletter. Ändå valde jag att begränsa mina beställningar till lamm, de har hittills aldrig haft något fläsk och förresten verkade det olämpligt att fråga.

Lammet är mycket fint där. Framför allt är det dock väldigt billigt. Den nacke jag valde för min tilltänkta gryta kostade 69 kronor kilot. Bringan hade varit min för 45 kronor kilot. Vitkål är i princip gratis och tillsammans med köttet är det nästan allt som behövs för en välsmakande gryta med får i kål.

Detta är vad som behövs:

1,5 kg lamm (bog, framdel eller lägg)

1 medelstort kålhuvud

1 stor lök

1 fänkål

1 liten purjo

10-15 korn hel svartpeppar

5-10 korn rosépeppar

4-5 lagerblad

1-2 kryddmått senapsfrö

Färsk persilja

Salt och peppar

 Det hela är egentligen rätt billigt. Enkelt menar jag. Det hela är egentligen rätt enkelt. Visserligen är detta originalrecept mer avancerat än de flesta versionerna av denna klassiska rätt. Det innehåller flera ingredienser som är dyrare än vitkål och därför sällan inkluderade. Så här gör vi på Gödsvinet: Stek allt lamm i smör så att bitarna får lite yta utan att bli genomstekta.Salta och peppra. Lägg dem i en stor gryta och täck dem med vatten. Låt det koka upp och sjud på svag värme tillsammans med kryddorna. Medan köttet inleder sin evighet i den renande skärselden i botten på en gryta så kan du passa på att hacka vitkålen grovt i stora kuber. Stek även dessa och samla i en skål i väntan på att kötten skall börja inse sina fel. Hacka purjon, löken och fänkålen grovt och häll på köttet när det har kokat i en dryg timme. Fyll på med lite extra vatten och låt sjuda i ytterligare en dryg timme. När du har kommit till detta stadie är du i allt väsentligt färdig. Vad du gör medan grytan kokar intresserar mig ärligt talat inte. Kanske spelar du ett parti kubb eller läser en dikt för krukväxterna. Det är upp till dig. Om du läser en dikt för krukväxterna så föreslår jag dock att du undviker Tomas Tranströmer. Det vore inte juste. Var var jag? Just det, en sak som du faktiskt kan göra medan du väntar är att koka ett par potatisar eller skära upp ett par skivor grovt bröd om du önskar något sådant till ditt får i kål. Häll upp och garnera rikligt med färsk persilja. 

Får i kål är en rätt som är långt billigare än sitt rykte. Långt godare, ska det vara. I själva verket är det en ytterst mustig rätt med en förbluffande sammansatt smak. Efter två till två och en halv timme i grytan är tyngdlagen tillräcklig för att bena ur köttet. De faller ur av sig själva. Grönsakerna är mjuka och saftiga. Alltsamman är, kort sagt, en ytterst billig upplevelse.

Början på en evighet

 

Den franska kakan

av zonk

 

Vad får man om man korsar en ugnspannkaka, en paj och ett bröd? Fransmännen kallar den med sällspord precision ”kaka”. Den är lämplig till picknick, smörgåsbordet, eller som proviant för en tolvtimmarssession world of warcraft, nätpoker, eller annat onlinespelande där man helst inte pausar längre än det tar att skära sig en bit kaka och äta den.

Namnet till trots har den inget gemensamt med vad vi i Sverige refererar till som kakor. Nej, det är fransk matlagning när den är som finast: enorma mängder fett och andra onyttigheter, väl dolt under ett batteri noga valda smaker, så reptilhjärnan får sin dos hårda kalorier, och överjaget förnöjt kan sitta och tänka på oliverna eller muskoten. Som kronan på verket innehåller receptet dessutom en fin dos vetemjöl, så inte ens LCHF-sekten kan kalla det nyttigt. Precis som det ska vara, med andra ord.

Receptet är flexibelt, och är i princip tvådelat: smet, och fyllning.

Smet:
2.5 dl vetemjöl
3-4 ägg (beroende på storlek)
2 dl grädde
Bakpulver (ett kryddmått, eller nåt i den riktningen)
Salt, peppar, muskot (säg ett kryddmått vardera? eller två skak med burken? Muskot smakar rätt mycket, ta inte i så byxorna spricker, och en del av fyllningarna kan vara rätt salta, så salta inte för mycket)

Rör ner kryddor och bakpulver i mjölet så det blir lite jämnare utspritt. Varva i äggen, ett efter ett. Droppa ner grädden gradvis och få ihop det hela till en ganska rinnig, tunn smet. Sen är det dags att röra ner huvudakten: fyllningen. I princip kan man ta lite vad man vill, bara det är välsmakande, fett, och tål en runda i ugnen. Vi ger här två klassiska alternativ:

200g brie i stora kuber, 1pkt bacon hackat grovt, 100g gröna urkärnade oliver

200g roquefort, 100g torkade plommon, 100g nötter

Men i princip kan man stoppa i lite vad man har lust med, bara det passar ihop och är lagom flottigt. Mängderna är högst ungefärliga, och som riktlinje skulle man kunna säga att när smeten bara precis lyckas täcka alla bitar fyllning, och det inte går att röra runt längre, så har man lagom mycket fyllning.

Sen stoppar man in det på 175 grader i 30 minuter. När det börjar se sådär lagom mörkbrunt ut på översidan kan den som är petnoga täcka över med lite aluminiumfolie. Baka inte för länge, för då blir det inte sådär fint och saftigt, peta i mitten med nån slags pinne, och ta ut det när det fortfarande är en aning degigt. Vira in i plastfolie e.d. när det svalnat, så det håller till counterstrike-maratonet imorgon.

Att steka kyckling

av Jonas

Som en uppföljare på min serie om att tillaga ägg (del ett, två och tre) kommer nu en lika trivial kurs. Trivial på det sättet att alla tror att det är enkelt, men samtidigt misslyckas överraskande många. Kursen handlar om hur man steker kyckling.

Tillhör du kanske den växande skara som gett upp stekt kycklingfilé för att den alltid blir torr och tråkig? Då förstår jag dig. Tror du rent av att kyckling ska ätas lite trådig och torr och trist, för att du aldrig smakat någon annan sort förutom på mcdonalds? Då har du fel. Detta är ett inlägg för dig.

Första bilden avslöjar de tre hemliga knepen för att lyckas med att steka kycklingfilé.

1. Använd inte fryst kycklingfilé. När man tänker en stund är det faktiskt självklart att de inte smakar gott. Det är en av de mest misshandlade råvarorna som kan köpas för pengar. Använd färsk.

2. Vi är uppvuxna med att bröstfilén är den bästa delen av pippin, men så är det faktiskt inte. Köp lårfilé. Lårfilén är mycket saftigare, om än inte så symetrisk som bröstfilén.

3. Stek rätt. För att få en bra yta behöver du steka varmt, och med ett bra fett. På den första bilden ser du min bästa vän i köket, nämligen ankfettet. Nu har jag hört att vissa fattiga och/eller gastronomiskt blinda hushåll inte har ankfett hemma, och då finns det alternativ. Har du nyligen stekt bacon, och det har man ju ofta när det handlar om ett antal olika kycklingrätter, så använd fettet som blir kvar i pannan. Uppfyller du inget av dessa fettkrav, gå och handla snabbmat eller ta en macka istället för att förstöra den stackars kycklingen. Har du nu valt att understöda avrättningen av ett stackars djur ska du behandla dess kadaver med viss respekt.

Nu när du har alla hemligheter som behövs så är det bara att steka. Så länge du steker på hög temperatur och slutar innan kycklingen blivit kolsvart så kan detta inte bli torrt. Bild nummer två visar den vackra stekytan som kycklingen kan få med hjälp av sin avlägsna släkting ankan i en varm panna.

Rysk nyår

av Nils

Som brukligt har jag glatt tagit på mig ansvaret för att komponera detta års nyårsmeny. Min fallenhet för bubbelvin ledde mig till det klassiska tillbehöret blinier (gärna med kaviar). När kungskrabba även visade sig kunna kallas stalinkrabba (Paralithodes camtschaticus!) var det ryska temat spikat.

Vad ska man då göra för rysk huvudrätt? Jag vill fortfarande att det ska andas nyår och vara enkelt att konvertera till ett vegetariskt fullgott alternativ. Möjligheten att göra egen seitan istället för färdigköpta (och därmed färdigkryddade) tsaispett finns men jag har inte så mycket vana (hrm, aldrig gjort det). Får värpa det det där lite till.

Någon form av hemmagjord sorbet, ev vodkabaserad till efterrätt. Tryfflar i något pseudoryskt utförande och sedan ost.

Har ni några tips om hur jag kan ryska till menyn? Rödbetor i någon form men antagligen inte borstj? Chicken Kiev (faktiskt inte ett ryskt påfund)? Hmmm. Jag återkommer när jag funderat lite till.

Ikväll skall för övrigt 3/4 av gödsvinet käka på Bastard i Malmö. Genererar säkert en rapport eller två.

Billigare skumpatips inför nyår är Geisweiler Monopole (Frankrike), Gardo & Morris Brut Rosé (Nya Zeeland), Rotari (Italien) eller Codorniù (Spanien) i någon form.