Det som började på restaurang Moldau vid Hornstull kunde inte annat än att fortsätta och det var tvunget att gå vidare med Bar Central vid Nytorget. Gödsvinet gick igenom en middag med Schweinshaxe och vi visste hela tiden att det skulle bli ännu en. Så här i efterhand går det att konstatera att det var bäst att så skedde.

Bar Central har kallats många saker och jag borde veta eftersom jag kommit på de flesta av dem. Något man inte kan kalla Bar Central för är Moldau. Trots den påtagliga överlappningen mellan de båda restaurangernas menyer finns det lite som förenar deras respektive inramning.

Medan Moldau är flitigt – för att inte säga övernitiskt – dekorerat med ockulta bayerska fruktbarhetssymboler och böhmiska skörderedskap i trä, så uppvisar Bar Central en långt mer återhållen profil.

När jag flyttade in i det höghus i Vällingby centrum där jag nu skriver dessa rader fann jag hissen inklädd i masonit. Att stå i den var en kaffe-med-mjölk-färgad upplevelse med en doft av spån. Anledningen till denna allmännyttiga inredningsteknik var att huset var nytt och att alla hyresgästerna flyttade in samtidigt, huller om buller, inte sällan till undertoner av våld och hastigt förtvinande grannsämja. Masoniten gav respiten åt hissen, den fick vara ung och oskuldsfull ännu några dagar bortom inflyttningshelgen.

I brist på förklaring varför Bar Central har klätt väggarna med masonit väljer jag att anta att skälen liknar de som motiverade den ungerska vaktmästaren i min trappuppgång.

Som du redan vet serverar Bar Central Hofbräu i maßglas och som du själv inser är det sådana man dricker där. Jag beställde en innan jag hann sätta mig ner.

Valet av huvudrätt var inte heller svårt, liksom valet att inte inkludera några andra rätter i beställningen.

Bar Central serverar Stockholms snyggaste schweinshaxe. Den är i själva verket ännu snyggare än den på bilden. På bilden ser du Gödsvinet Brommas specialutformade haxe för gödsvin med särskilda behov. Jag var och är alldeles för världsvant blasé för att ta ett kort på min tallrik så vi får nöja oss med den bild som är framför den som aldrig blev.

I sitt ordinarie utförande serveras haxen med två nätta skivor semmelknödel, inte större än att de hade kunnat serverats på en fransk förrätt om de varit nästan vad som helst annat än just semmelknödel. Med ett kilo kött att tillgå behövs inte mer men knödeln måste ändå vara där och Bar Centrals knödel excellerar i att bara vara utan att direkt ta plats.

När jag säger att Bar Central har Stockholms snyggaste schweinshaxe så menar jag att den är knüsprig. Knüsprig är i sig ett rätt snyggt ord som när det används som bäst avser graden av krispighet i svålen av en vällagad schweinshaxe. En svål blir kanske inte knüsprigare än den på Bar Central, åtminstone inte norr om Donau. 

Nytorgshaxen är dessutom väldigt köttig för en så fet slaktdel som grisens lår. De måste ha hittat Sveriges enda svinfarm med en stegmaskin.

Schweinshaxe är generellt sett inte vad man vanligtvis kallar konversationsmat. När man går till en restaurang för att äta haxe gör man det med full koncentration på att just äta haxe. Om man har något att säga så gör man det innan man börjar såga i svålen, efter det är det bara att säga adjö till sitt sällskap och hoppas att man ses igen på andra sidan.

Efter två maß och en oroväckande mängd partåigt hovdjur var jag reducerad till en orörlig massa sekreterande cellvävnad som citerade Heinrich Böll. Det är inget värdigt tillstånd och när det händer dig finns det inget annat att göra än att betala och gå. Ingen vill höra om ”Ungdomens bröd”.

Likväl hoppas jag att du får tillfälle att besöka Bar Central. Fråga om masoniten åt mig.

Fyra jeansskjortor av fem möjliga.

Er utsände från Gödsvinet hade en smärre epifani i höstas på Östgötakällaren. Det var nästan för intensivt för att prata om, än mindre sätta på pränt. Vi talar givetvis om det mest välsmakande av djur, det djur vi så storslaget hyllar i vår bloggs namn, Sus scrofa, grisen. Närmare bestämt läggen, tillredd på detta storslaget germanska vis som kallas Schweinshaxe. Bara smaka på ordet!  Man riktigt känner hur tung den kommer ligga på tallriken, en köttbit massiv som ett bowlingklot, en Sisyfosmatch även för garvade gourmander. Men så läcker! Så mör! Så smakfull, saftig och oemotståndlig! Skinnet krispigt nästan som på en dansk flaeskesteg. Er utsände kände efter denna intensiva köttmeditation en viss utmattning, men såhär ett drygt halvår senare var det dags att fortsätta resan.

I sällskap med Avd Vällingby och Mejeri-Robin styrde vi sålunda stegen mot en väl utvald haxe-serverande restaurang. Urvalet hade gått till som så att den första restaurang som kunde erbjuda en haxe utan gluten (många traditionella recept föreskriver ösning med öl) fick uppdraget. Detta råkade även bli den första restaurang som kontaktades, nämligen Moldau, som ligger ett stenkast från Hornstull. Inredning och meny är båda ganska rustika, man kan säga att ribban läggs ganska bra av möblemanget, som i huvudsak verkar hemsnickrat och då främst med en yxa som enda tillhygge, och ackompanjeras av diverse grovt tillyxade trätingestar som pryder väggarna ihop med gökur etc. Allt sammantaget läner detta Moldau en trivsam, opretentiös och något bastuaktig känsla, vilket väl kan passa utmärkt vid ett sådant här tillfälle. Avd Vällingby uppehöll sig länge och väl kring vilka ölsorter som serverades på stans olika haxehak, och vi får väl i förbifarten påpeka att det på Moldau serverades Stiegl på fat, vilket verkade slinka ner fint för de som dricker sådant, vilket ju avd. Bromma numera måste avstå. Å andra sidan kan ju den som observerat avd Vällingby dricka öl konstatera att rätt många sorters öl verkar försvinna i rätt rask takt, så det är kanske något tveksamt som enskild och ensam kvalitetsindikator.

Haxe är inte något som man slänger ihop på fem minuter (den måste i själva verket spendera timmar i en långsam skärseld), och det är således något man måste beställa i förväg på många restauranger, om inte alla. Detta är ju dock inte utan fördelar, exempelvis slipper man sitta och titta modstulet på en meny utan att kunna bestämma sig. Den största fördelen är dock att den anländer till bordet utan större fördröjning, och mycket riktigt satt vi snart framför varsitt underbart köttberg och andades in de gudomliga ångor som steg från dem. Det var ett synnerligen saftigt och mört kött, och ackompanjerades väl av några små gafflar surkål mellan varven. Kumminkryddningen var precis lagom, distinkt, men inte övermåttan påträngande. Skinnet var krispigt och gott, men kunde kanske behövt ytterligare en dos av blåslampan, det var inte riktigt sådär superknaprigt så att man började tänka på Danmark, tyvärr. För de glutentåliga serverades även knödel, som enligt uppgift ska ha varit fullgod, men de klyftpotatisar som egentligen skulle ha åtföljt er utsändes glutenfria haxe lyste med sin frånvaro. Och bättre så, för i all ärlighet hade man ju känt sig tvungen att äta åtminstone några stycken, mest för syns skull, för att visa uppskattning, prova allt, inte lämna något helt åt skogen, sådär. Och det hade kunnat visa sig ödesdigert i en måltid som denna, där varje normalt bord (ej yxat från hela tallstockar) torde ha knarrat och skälvt betänkligt när tallrikarna sattes ner. Nej, potatisen saknades inte.

Efter en lång och hård kamp fick båda Gödsvinets avdelningar erkänna sig besegrade, endast Mejeri-Robin gjorde rent hus med sin haxe, och även han petade faktiskt undan ett par mer flottiga slamsor. En haxe är en hård match, och även om de av tradition serveras till en person, hade de säkerligen kunnat föda två, eller rentav tre personer. Det hade dock förringat lite av dess dimension som massiv köttupplevelse, det hade förtagit känslan av vanmakt, av en kraft större än en själv, av något massivt, mustigt och närmast sensuellt brutalt. Ja. Jag vågar knappt läsa om det där, men vi lämnar det så. Kanske är det bäst att inte alltför noga söka haxens kärna. Moldaus haxe, för att återvända från dessa gungflyn till fastare mark, är en fullgod haxe, men samtidigt inget zenit, i varje fall inte enligt mina egna, möjligen haxe-otränade smaklökar. Östgötakällarens haxe är betydligt skönare i mitt minne. I slutändan får den tre svin av fem möjliga. Möjligen hade man kunna sträcka sig till tre och ett halvt svin, lite beroende på vem man lyssnar på: Vällingby sa liksom Bromma tre, medan Mejeri-Robin, utan tvekan sällskapets haxe-nestor, gav den en fyra. Kanske återbesöker vi en vacker dag Moldau och tar en ny match med grisen, men tills dess ser det ut som vår restaurangkalender kan bli rätt fullbokad om vi ska prova stadens alla haxehak. Enligt de mer garvade i denna tyst omtalade bransch finns det tydligen en uppsjö av dem. Redan några t-banestationer från Moldau växte övertygelsen åter, allt som köttet långsamt slutade trycka nerifrån magen, att det snart är dags att uppsöka nästa haxe.