restauranger

Svartengrens

av daniel
Navy Strength Martini och något alkoholfritt
Navy Strength Martini och något alkoholfritt

Till tonerna av The New Division Italo Mix av Phoenix Armistice undrade jag denna tidiga lördagsmorgon kl 12.41 vart jag skulle börja. Sen kom jag på det, och nu fyra-fem dagar senare har jag det i princip klart för mig. Sprit, kött och Svartengrens.  Jag får erkänna att jag de senaste veckorna har samlat på mig mer cocktailmaterial att bibringa er än vad som kan vara anständigt. The Dukes Bar i London har testats noggrant och det sedvanliga vakuum som brukar uppstå i plånboken så fort man stiger av flyget på Heathrow var mer av svart hål än dammsugarvarianten den här gången. Jag har gjort otaliga varianter av Mint Julep, en drink som i Stockholm — kanske i Sverige — bara kan drickas på Nobis hotell. Ingen annan har de erforderliga tennglasen. Men kan även dricka den hemma hos mig, förvisso. Jag har skrivit en längre utläggning om vad man bör ha i sin bar. Den artikeln blir dock längre och längre hela tiden så jag får se över deadline på den. Men låt mig börja med Sveriges bästa bar, Svartengrens. Jag måste förvarna, det här är en hyllning. Jag besökte Svartengrens första gången någon gång i Januari i år (2012). Jag gick dit med en vän, och vi prövade en drink eller två. Man kunde få en korv i baren då för 59kr och en stor sallad till korven för ytterligare 60kr (menyn ändras dagligen baserat på vad som finns att tillgå, allt är närproducerat). Man kan också ta bara ett bartillbehör om man vill. Vi talade om världens undergång, nära förestående, en drink till kom förbi, och vi svepte den. Det var en lugn kväll, inte menad att vara sensationell, bara väldigt trevlig. Drinkarna var sensationella.

Old Fashioned
Svartengrens Old Fashioned

När man kommer in på Svartengrens i Mårdens gamla lokaler på Tulegatan, hörnet Surbrunnsgatan i Vasastans Sibirien, så möts man av vit träputs, kakel, danskt trä, mässing, leenden och bartenders som tar sitt hantverk på yttersta allvar. Man sätter sig och vatten och menyer står framför en. De spelar nästan alltid någon form av hiphop i baren, men man har överseende med det. Svartengrens serverar cocktails och kött. Efter tre-fyra cocktails (vi drack en sida av dåvarande cocktailmenyn, en ’Fitchette’, en variation av Old Fashioned som de kallade Franco’s Fashioned och något mer som jag inte kommer ihåg i rödaste rappet. Allt gott, spritigt, bittert, kommer inte ihåg ens i närheten av vad som var i. Det var sprit i, bourbon. Och bitters. Men beställ den nu borttagna Fitchette någon gång, fantastisk) – ah – efter tre-fyra cocktails gjorde vi misstaget att gå till Olsons Skor där man istället fick dålig öl och pole dancing. Nåväl. Ytterligt imponerad återvände jag någon vecka senare och åt mig igenom alla förrätter som tapas med en kvinnlig bekant. Vi prövade några drinkar men drack annars champagne rakt igenom (rekommenderas). En sådan måltid gick loss på ca 800kr per person (inkl någon hundring dricks!), vilket måste ses som ett fynd i sammanhanget (sammanhanget är Stockholms pengavakuum som om möjligt är större än Londons). Veckan efter skulle en vän komma upp från Göteborg och hälsa på. Jag hade beställt bord på Svartengrens. Min vän ställde in, han skulle komma på lördagen istället. Givetvis utnyttjade jag bokningen och en annan vän kunde som väl vara smita undan barnpassning och följa med. Dagen efter gick jag dit igen med min Göteborgsvän. Det är nog ingen bra idé att räkna på hur stor procent av mina senaste två-tre löner jag lagt på Svartengrens.

Hasselbackspotatis
Tillbehör "Hasselbackspotatis" (borttagen från menyn!)

När Gödsvinets Stockholmsavdelning på en kväll skulle pröva sig igenom Stockholms bästa barer, en Manhattan och en (eller två) ’husets bästa’ på varje ställe, var Svartengrens det självklara stället att börja, och barens Madeleine Rapp den självklara personen att fråga om vilka övriga barer som borde ingå i vår runda. Det blev Kåken, Guldbaren och Little Quarter. But I digress, jag får återkomma till den dimmiga kvällen.

Dazzle med Siouxsie and the Banshees har avverkats och The Glimmers version av Roxy Musics Same Old Scene har börjat spela hör jag nu, randomlistan är bra idag.

Specialdrink av något slag
Specialdrink av något slag. En variation på Manhattan Perfect har jag för mig. Dvs både torr och söt vermouth. Notera den klara isen!

Helgen efter Gödsvinets testrunda var jag i London (och gick på Dukes). Helgen efter var jag iväg med jobbet. Sen kom påskhelgen. Jag tog med mig några arbetskompisar på spontan after work. Vi gick till Svartengrens. Dagen efter var jag på Svartengrens. Helgen efter, förra helgen, åt jag en snabb middag där, drack en Backyard Dawg (och recept på den ingår i nästa inlägg, den episkt dimmiga kvällen) och en specialdrink av något slag, innan vi såg på en film. I fredags var jag där igen. Första drinken var en Lacrimosa, för den hade Madeleine och ”Jossan” (Lonlo, det andra bargeniet) fått första gången de var i New York. Jag bad om en lista på ställen man borde gå till i New York och fick tio-elva namn. Efter en del googlande så kan jag konstatera att Svartengrens är en New York-bar i Stockholm. Men vad gör det? Det är sällan man hittar sådan dedicerad passion någonstans. En imponerande vilja att göra något bra. Sista drinken den kvällen var en variation på Dry Martini på Navy Strength Plymouth Gin, Lillet och Orange Bitters – faaantastic! You get the idea. Svartengrens, Sveriges bästa bar.

tio-elva ställen man kan gå till i New York
tio-elva ställen man kan gå till i New York

Lacrimosa

  • 2 delar Rye Whisky
  • 3/4 delar Amaro Luxardo Bitter
  • 3/4 delar Amaro CioCiaro
  • Apelsinzest

Rör, sila ner i kylt old fashioned glas med en stor isbit, garnera.

 

Peter Luger Steakhouse

av Jonas
Peter Luger ligger bakom kameramannen, utsikten åt det här hållet är mycket bättre.

Förra gången jag var i New York kunde jag se skylten hos Peter Luger från fönstret. Jag konstaterade snabbt att det här är något för mig, men besöket fick vänta. Nu, två år senare, hade jag äntligen framförhållning nog att boka bord innan avresa, och besöket är nu avklarat. Så här var det.

Vi äntrade Hr Lugers etablissemang vid kvart i fem. Det var nämligen så dags man fick nöja sig med att äta middag om man bokat bord så sent som en vecka i förväg. En mustaschprydd och purken man visade oss till vårt bord. Här satt alla tänkbara sorters sällskap, från affärsmän till barnfamiljer. Vi visste att restaurangen skulle vara dyr, men det fanns inget elegant över den.

På menyn fanns i stort sett bara en huvudrätt: porterhouse steak. När man valt att det var det man ville ha fick man välja storlek efter antal deltagare i sällskapet. En steak for two gick loss på saftiga 90 dollar, och då ingick ingenting, inte skatt, inte dricks, inte potatis och definitivt inga grönsaker. Som förrätt kunde man få räkcocktail eller canadian bacon, men visa som vi var hoppade vi över det och gick rakt på huvudnumret.

Kyparen fortsatte vara riktigt sur. Att inte veta hur det fungerade på den restaurangen var en ignorans han inte uppskattade, och det visade han med all önskvärd tydlighet. Han fnös, spillde och skällde på oss. Till slut kom köttet, och det var tramsigt mört. Man hade kunnat skära genom det med smörkniv. Vi åt mer kött än vi någonsin gjort innan, och vi fnös högaktningsfullt åt potatisen vi så onödigt beställt till. Det är så här kött smakar i himlen!

Men allt gott har ett slut, och i det här fallet var det magens storlek som satte gränsen. När vi lämnat en bit kött på tallriken fick vi en åthutning av kyparen. Jag sa att vi borde istället fått beröm som kommit så långt på den enorma t-bensteken. Då skällde han ännu mer på oss och sa att vi hade ju inte ens gnagt av det sista från benet, det hade han minsann sett folk göra. Men här började vi ändå ana ett svagt leende bakom den barska mustaschen, och kanske var det hela bar ett skådespel ändå.

I efterhand, så var den här måltiden inte värd pengarna. Det var kanske det godaste köttet jag ätit i hela mitt liv, och det var en upplevelse som jag inte ångrar, men värt pengarna är det svårt att hävda. I linje med sin snorkiga ton accepterade Peter Luger inte kreditkort, så plånböckerna var svävande lätta när vi vinglade därifrån, berusade på kött i ett kvällsljummet Brooklyn.

 

Tre rätter råbiff

av Johan
Generisk råbiff

Jag valde att inleda berättelsen om en flaska Tactical nuclear penguin med en scen från en bunker i de centrala delarna av Lund. Det är självklart. När jag nu tar mig för att föreslå en trerätters middag helt bestående av råbiff finner jag att vi kan börja på samma plats. 

När bunkerns enda kända invånare, Kalle, senast besökte Stockholm hade han som enda målsättning att någon gång under vistelsen äta råbiff. Det är visserligen inte så att man inte har råbiff på restauranger i Skåne men vi varken behöver eller bör gå djupare in på motiven. Två gånger har Kalle, jag och mejeri-Robin besökt Pressklubben för att få ta del av den Stockholmska råbiffen. Varför inte expandera konceptet? Varför inte gå vidare? Varför inte göra något av det? 

Jag föreslår den största råbiffsbonanzan. Råbiffarnas femmil, det finmalda köttets novemberkåsa eller de olympiska spelen i råhet. En trio av tallrikar, en trojka av trendighet eller ett triumvirat av trikiner. Det är något sådant här jag tänker mig:

Förrätt: Den naturliga förrätten i en tre rätter lång råbiffsmiddag är råbiffen på restaurang Mellow i Birkastan. En nästan komplett guldsvinet-jury besökte stället för bara några veckor sedan och en del av oss riktade våran uppmärksamhet åt den råa biffen. Mellows råbiff är av så kallad fransk typ, vilket lär betyda att alla de traditionella råbifftillbehören, alltså äggula, kapris och senap, mixats tillsammans med biffsmeten. Resultatet blir en lite glansig köttpuck som i princip glider ner i strupen av sig själ. Det är en skonsam start på en afton av råbiff men en lite dyr förrätt med sina 175 kronor. Den lär dock gå att få i reducerad storlek och med reducerat pris. 

Huvudrätt: För huvudrätten går man naturligtvis i traditionell ordning fortfarande till Pressklubben. Restaurangen på Vasagatan är en klassisk råbiffrestaurang och deras biff är också mycket renlärig. Detta är pappa råbiff. En fullvuxen och inte så finmalen, grovt tillplattad hamburgare minus 300 grader. Tillbehören är samma gamla gäng som man kommit att gilla och förvänta sig. Ägg, kapris, rödlök och en senap så stark att hjärnhalvorna klistrar ihop sig i en krampaktig omfamning.

Efterrätt: För många faller det sig inte naturligt att äta råbiff till efterrätt. Jag kan förstå det. Därför vill jag göra det lätt genom att föreslå den delikata råbiffen från Griffins på Klarabergsviadukten som avslutning på middagen. Griffins tänker sig visserligen sin råbiff som en förrätt men för mig var det en dessert. De rullar mörkröd och helt slät köttmassa i sesamsfrön och serverar den i form av små kupoler med en skarp chilisås, ett par mycket små svampar och vad jag måste beskriva som sushi-ingefära. Biffarna ser ut och och smakar som tre små praliner och det är så jag väljer att se dem. De är den naturliga och mycket värdiga avslutningen på tre rätter av råbiff.

Jag skulle förstås kunna fortsätta. Säga något om vad man dricker till eller hur man orienterar mellan de tre restaurangerna. Det gör jag inte. En meny som denna kan göra en matt på ett sätt som bara verklig skönhet kan. Kanske är jag lite rörd. Nej, vi slutar här.    

Öppet brev till Jills matprat

av Johan

Hej Jill,

Jag skriver med anledning av ditt senaste bidrag till publikationen ”Magasin Västerort”. Nej, jag tänker inte nämna något om sättet på vilket detta illa maskerade annonshäfte gång på gång letar sig förbi den klisterlapp med texten ”Ingen reklam tack” som pryder mitt brevinkast. Den saken är mellan mig, reklamutdelaren och valda delar av den tjetjenska maffian (nu skämtar jag förstås). Istället skulle jag vilja rikta uppmärksamhet till resereportaget ”Som att åka 20 år tillbaka i tiden” ur redan nämnda skrift.

I denna artikel av det mindre formatet delar du med dig om en resa till Paris som du genomförde tillsammans med din man och dina föräldrar i december. Det glädjer mig och säkert åtskilliga andra i den ofrivilliga läsekretsen att ni hade ett par trevliga dagar där, fyllda av vad som verkar vara fina kulinariska upplevelser. Det är dock möjligt att det har letat sig in ett missförstånd i din rapportering från resan.

Du berättar om dina intryck från restaurangerna ni besökt och skriver: ”sniglar, crepes, croque monsieur och den fettladdade levern foie gras hittas på varje meny”. Detta är en beskrivning som jag inte tänker ifrågasätta. Däremot undrar jag över den slutsats du drar utifrån dina observationer. Du skriver: ”Det var som att åka 20 år tillbaka i tiden”.

Jill, låt mig nu bli den som berättar det. Ni åkte inte 20 år tillbaka i tiden. Ni åkte till Frankrike.

Kanske gör du likt Thomas Mann i ”Bergtagen” en liknelse mellan hur tiden och rummet påverkar de mänskliga sinnena, kanske är du den sista överlevanden från den ironiska generationen och kanske drar du lite för stora slutsatser utifrån vad du själv – och din mamma – åt för 20 år sedan.

Oavsett vilket misstänker jag att du gör en väl kraftig generalisering när du vid hemkomsten från din weekend avfärdar det franska köket med orden ”Det kändes tryggt och välbekant men jag har gått vidare”.

Detta är hårda ord Jill, ord som sårar. Fransmän har också känslor. Jag fruktar för tanken på hur ditt omdöme om det franska köket har skakat självförtroendet hos dess en gång stolta representanter. Förstämningen har lägrat sig bland restaurangköken och någonstans ikväll gråter en kock i löksoppan. 

För att visa att jag på inget sätt avser att kritisera ditt sätt att skriva så vill jag även uppmärksamma något jag uppskattar i din text. Finalen på artikeln är en jordnära jämförelse mellan makroner från Café Ladurée, som uppfann makronen, och de köpta i en vanlig matbutik. Du beskriver med rättmätig upprördhet hur de handgjorda bakverken är långt dyrare än de industriproducerade från butiken trots att de senare var ”minst lika goda”. En sådan vardaglig observation är ett exempel i god hushållningskunskap för vilken husmor eller hemkunskapslärare som helst någon gång under det framstegvänliga 1950-talet. 

Avslutningsvis vill jag som matvän och garderoberad frankofil be dig att ge Frankrike en chans till. Om du reser igen nästa december så tror och hoppas jag att Frankrike har hunnit ifatt dig och att de franska köken då kan presentera något som bättre motsvarar vad du kommit att förvänta dig från din vardag i Sollentuna. 

Med vänlig hälsning

Gödsvinets Vällingbykontor

Guldsvinet

av Johan

Dagens Nyheter har haft Stockholms krogvärld uppbunden i små knippen av sköra nerver med sin nominering av kandidater till restaurangpriset gulddraken. Prisutdelningen var i förra veckan och lugnet börjar långsamt återgå bland köken. Smörhalten i såserna har halverats på några dagar, kökshygien är åter nere på vardagliga nivåer och servitörernas tummar har hittat tillbaka till insidan av sopptallrikarna. Snart är allt helt som vanligt igen bland Stockholms restauranger.  

Det är nu vi slår till. När restaurangerna minst väntar sig en attack sjösätter Gödsvinet sitt eget restaurangpris; Guldsvinet. Med vår omisskänneliga kombination av smak och tourettes syndrom kommer vi att etablera en helt ny standard för mat, dryck och överlevnad som endast de allra svinigaste av restauranger har någon som helst möjlighet att nå upp till. 

Guldsvinet delas ut i slutet på varje år på den spektakulära guldsvinetgalan, en fantastisk tillställning som firar gourmé-konsten med högtidlig stämning och medhavd sprit. Den exakta tiden och platsen för 2012 års guldsvinetgala är ännu inte bestämd men vi ligger i förhandlingar med sådana flärdfulla miljöer som PRO i Vällingby, ABF Västerort och Beckomberga mentalsjukhus. Vid vackert väder kan galan komma att hållas inför en i någon mening levande publik i Solursparken. 

Hur går då nomineringen och utdelningen av guldsvinet till? Förslag på restauranger som bör komma ifråga kan skickas till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö men beslutet om vilka restauranger som testas och nomineras är helt och hållet Gödsvinets eget. Vi kommer förstås också att fortsätta med vår egna uppsökande verksamhet bland restauranger som fortfarande tar emot våra bokningar. 

Så sent som i helgen, bara dagar efter gulddrakengalan, genomförde tre av Gödsvinets operatörer en rad räder i Stockholms krogvärd, från smittskyddsvidriga hak på söder till restauranger med lyxambitioner på Kungsholmen. En del av resultaten från dessa besök kommer att publiceras här medan andra kommer att läggas direkt i guldsvinetjuryns arkiv. Vem som vinner i slutänden presenterar vi först i december.

Tills dess är det åter högsta beredskap bland restaurangerna i vår närhet.  

Dagens korta: Negroni och oxhjärta på Bastard

av Nils

Delar av Svinet samlades i går på Bastard för att gödas. Medan samtliga övriga deltagare körde ölspåret valde jag istället att gå hårt ut med ett glas ekologisk och förvånande prisvärd champagne. Med en skissad dissekerad blodigel slött sneglandes ner från väggen satte vi sedan tänderna i ett oxhjärta med senapsvinägrett. Måltiden fortsatta med kanin och hemmagjord blodpudding till huvudrätt och sedan en bit dansk mögelost. Allt vällagat och rimligt prissatt. Vegetarianen i sällskapet tror jag tyvärr inte var fullt lika nöjd. Explicita köttrestauranger är väl inte så bra på den biten helt enkelt.

Kände mig manad att testa en välbalanserad och frisk Negroni (gin, campari, martini) innan det bar ut i natten. Cavabaren var tom så vi avrundade med en IPA på Pickwick istället.

Fyra anatomiska anrättningar av fem möjliga.

Dagens korta: Bistro le Garage

av Nils

Norrland. Norrsken, snö, ”torr kyla” och ordkarga jägare i evig barrskog. Eller Refused, seitan, IKSU, Ålidhem och…Bistro le Garage.

Bra mat, kunnig personal som gärna delar med sig av sina funderingar och möjligheten att få Raisignac till desserten. Bra saker alltihop.

Här skall ni lätt käka om ni är i trakterna. Vi bokade samma dag vilket gick bra (ytterligare en bra sak med Norrland). Sen finns det ju de som inte anser att Umeå är Norrland, för mig som exilskåning är saken klar.

Montirius le Clos var en klar höjdare till kött och ost. Ett ekologiskt vin som jag tyvärr inte minns vad det hette föll mig absolut inte i smaken. Helt vidrigt om jag ska vara ärlig, mitt middagssällskap fann dock inget fel på det.

Sammantaget fyra hardcorekidz av fem möjliga

Dagens korta: Mellow, Sthlm

av Nils

Tidigare har jag bara varit här och vänt för en öl. Den här gången blev det istället trerätters på någon annans bekostnad. Rårakan är enligt kostens alla regler, oxryggen går inte av för hackor liksom chokladfondanten som faktiskt var perfekt.

Trevlig lagom servil service. Priserna vet jag ingenting om och när man för en gångs skull slipper betala så tänker jag inte kolla upp det heller (ok, se priser här).

Rekommenderas!

Saiko

av Jonas

Jag har halkat efter på senare tid. Slappat. Inte hängt med bland hipsterrestaurangerna. Det är hög tid för en uppryckning.

Sagt och gjort. När det blev dags för hämtmat under fredagskvällen valde jag bort Tamnack Thai, Hai och falafel no 1 och istället styrde jag kosan mot Saiko vid S:t Knuts torg. Det var en lång promenad. Väntan vid kassan var ännu längre, trots att maten redan var färdig när jag kom. Men vad gjorde det när den färgglada hipstersushin låg och plirade så fint på mig under sitt genomskinliga plastlock.

Saiko har egentligen inriktat sig på så kallade japas. Det är en finurlig språkkonstruktion som är en sammandragning av orden Japan och tapas. Men dessa fanns inte på hämtmenyn, så jag chansade på en mixtallrik och makirulle med högrev. Japp, högrev.

Kalla det onödigt, smaklöst, pretentiöst eller vad du vill. Jag blir själaglad när någon försöker göra något kul med sushi, en vanligtvis genomtråkig maträtt. Högrev, pumpa och apelsin i en makirulle genererade inga änglakörer, men för att vara en sushirulle var den utmärkt. Högreven var mör och fin, och tog upp större delen av både smak och konsistens. Några brända små representanter från växtriket prydde anrättningen, som syns på bilden ovan, och de gav en välkommen knaprighet och liten udd i smaken. Som en bonus blev man rätt mätt, något som sushi ofta misslyckas med.

Mixtallriken var en salig blandning av traditionell sushi och fantasifulla rullar. Jag anade sill med fänkål i en, okänt skaldjur i en annan. Ett litet minus för att de inkluderade de lite trista omeletterna som alltid invaderar sushibrickorna, men i övrigt mycket bra.

Som ett tillbehör jungfruprovade jag Kimche. Det var inte så tokigt. Blev nästan lite besviken efter allt farligt jag hört om fenomenet i fråga.

Saiko i Malmö får fyra fiskar varma av fem möjliga.

Med Alexander Keith över Toronto

av Jonas

För omväxlings skulle tänkte jag hålla mig kort. Bara ett fåtal observationser:

Första observationen: 350 meter upp i luften är ganska högt.Väldigt högt.

Andra observationen: Att äta på en restaurang 350 meter upp i luften är sällan prisvärt, och den regeln gäller även i CN Tower i Toronto. Men inte heller är det speciellt dåligt, och lite får det ju vara värt att äta middag med en sådan utsikt. Där finns de vanliga hamburgarna och klubbmackorna, serverade i amerikanska storlekar. På det hela klart godkänt.

Sist, men inte minst: Alexander Keith har aldrig någonsin smakat på en India Pale Ale.

Restaurangen i CN Tower, tre skyskrapor av fem möjliga.