restauranger

Konsumtionsspår

av Johan

Det kontantlösa samhället är här. Ingen går längre omkring med pengar i fickorna. Nu går vi omkring med tusen kassakvitton och en molande känsla av att livet borde vara mer än sakerna vi köper. Jag tänkte säga något om kvittona.

Det bleka kollaget av papper på bilden är några av de kvitton och andra lappar som jag fann alldeles nyss då jag vitjade mina jackfickor och min plånbok. De är resultatet av bara några dagar i ett helt liv av tanklös konsumtion. Det är ingen rolig läsning. Den hårda sanningen och bisfenol i en bitter blandning.

Ett praktexemplar i samlingen är kvittot från Lidl i Vällingby. På kvittot från Lidl kan man läsa om saker man köper på Lidl. Det berättar om fyra olika sorters processat kött, nötter och två grapefrukter. Det som är bra med att handla på Lidl är att man alltid vet vad man får och att det inte är vad man behöver.

Lidlkvittot tillhör ändå undantagen. Betydligt vanligare är alla lunchkvitton från ställen som Fang Yuan Shi Wu, Thai House Wok eller Ica Matmäster på Folkungagatan. En favorit bland dem är det från Dandikos café vid Gullmarsplan och det beror inte bara på att det är skrivet med blygsamma siffror. Dandikos är det där lilla stället längst ner i den nordöstra hörnan av Gullmarsplans tunnelbanestation. Kvittot på bilden skrevs förmodligen vid ett av de tillfällen då jag skyndat mellan två arbetsplatser utan tid för lunch på någon av dem.

Under sådana stunder är Dandikos direkt livsuppehållande. Ingen som befinner sig på Gullmarsplan gör det av fri vilja. Gullmarsplan är en plats man tar sig igenom för att man måste och i likhet med mig måste många det för att göra sina jobb. Gullmarsplan är definitivt ingen plats man går till för att köpa sin lunch men om ens lunch utgör en resa från det centrala till det perifera Stockholm så kan Gullmarsplan ändå vara ens bästa chans. Det är därför en ständig källa till glädje att Dandikos är så bra. Även om man äter stående bland betongen, smutsen och tio tusen främmande människor med bara minuter kvar tills bussen går söderut så gör man det gärna. Kaféet har en lång rad olika smörgåsar och sallader som reser sig långt över allt de kan tänkas sälja hos de lundensiska kaffekapitalisterna på Espresso House , en liten bit bort i samma terminal.

Den lilla klicken av färg mitt i bilden är förstås ett flygblad från Jehovas Vittne. Det har legat i min ficka ett tag nu. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag fick lappen av en tant i Råcksta, under en fotvandring till systembolaget vid Brommaplan. Jag började genast läsa i det och medan jag gjorde det trampade jag i en hundskit. För ett kort ögonblick kändes det som om det fanns något sorts sammanhang trots allt.

Eftersom det är 2011 plockade jag först upp telefonen och skrev om händelsen på Facebook redan innan jag började torka av min högersko mot gräset och leran. Allt lidande är snart slut? Fan tro det.

När jag skriver detta har jag precis matat en redan bågnande sophink med allt du ser på bilden. För ett ögonblick är jag fri från kvitton på allt jag betalat för. Snart är alla mina fickor fyllda med nya. Nya påminnelser om saker man köper för att kunna arbeta för att kunna köpa fler saker. Pengarna rullar, maten äts upp och snart står man på Gullmarsplan igen trots att man skulle vilja vara någon annanstans. Allt som är evigt är de små lapparna som berättar om priset man har betalat. 

Spår av jordnötter

av Johan

Det finns endast två organismer på jorden som är villiga att göra konster för jordnötter; cirkuselefanter och svenska lunchätare. Den svenska attraktionen till och konsumtionen av jordnötter i matlagning känner inga gränser. Hur blev det så här?

Mina dagar saknar nästan aldrig en utflykt till någon asiatisk restaurang på Södermalm och scenerna som utspelar sig där är alltid desamma. På thailändska restauranger finns det alltid tre eller fyra dagliga alternativ att välja mellan men det hade räckt med ett. Alternativet med jordnötter. Det är det enda någon väljer och gör någon inte det så är denna någon förmodligen allergisk.

Vad rätten innehåller utöver jordnötter har liten eller ingen betydelse. Jag föreställer mig att det skulle gå att sälja wokad hundskit om man bara hällde lite jordnötter på toppen. 

Initiativrika människor försöker förstås utmana systemet genom att begära jordnötter på en av rätterna som inte har det och den personal på en asiatisk restaurang som inte går med på det är inte född. Det finns vanligtvis ganska lite prestige i wokning, åtminstone på de restauranger som jag går till.

En del restauranger vet förstås att slå mynt av det utbredda missbruket av jornötter. Ibland finns det små burkar med jordnötter som man kan köpa som tillbehör. En gång stod jag bakom en kvinna som ville ha jordnötter på allt. När det vänliga biträdet hänvisade till en liten burk för tio kronor blev kvinnan så där upprörd som bara en stockholmsk, medelålders kvinna ur den övre medelklassen kan bli. Det var som om den thailändska restaurangen hade brutit en kod.

När något så enkelt som några jordnötter gör skillnaden mellan försäljning och ekonomiskt förfall och vanära så förstår man att bruket sprider sig. En asiatisk genre som länge haft svårt att dopa sina rätter med jordnötter är de nu allt vanligare dumpling-ställena.

Gödsvinets favorit bland dem, Fang Yuan Shi Wu på Bondegatan, har dock kommit fram till en lösning. Likt många dumplingrestauranger serverar de sichuanpeppar i olja. Det är dock långt mindre vanligt att likt dem också hälla jordnötter i oljan.

De åtråvärda nötterna i olja väcker märkligt beteende hos södermalmsborna. Som om de behövde fler. Så sent som igår såg jag en ung man skopa upp sked efter sked med nötter ur ett olja och pepparkrus vid ett av borden. Jag vände mig om för att slippa se när han sedan fortsatte med att skyffla i sig den oljiga delikatessen genom att gapa stort och fösa nötterna mot munnen med ätpinnarna.

Vad kommer dessa seder ifrån och vad ska vi göra åt dem? Personligen ser jag inget behov av att göra något alls. Jag är fruktansvärt förtjust i jordnötter. Kan äta dem i allt. Säg en rätt och jag kommer att finna ett sätt att kombinera den med jordnötter. Sedan öppnar jag en restaurang på söder och blir rik som en mandarin.     

Man kan inte misslyckas med nötter.

Bloom in the park revisited

av Jonas

I lördags lyxade jag till det med en middag på Malmös dyraste och märkligaste restaurang. Bloom.

Man skulle kunna tro att det är svårt att gilla en restaurang där man varken får beställa mat eller dryck. Där man inte ens får veta vad man blir serverad. Och där man inte ens alltid får veta det strax efter man ätit det. Men skådespelet man bjuds på är så spektakulärt att den underliga attityden snabbt blir en naturlig del av kvällen.

Vi inledde med att knappt hinna öppna truten innan vi hade varsitt glas skumpa i handen. Sedan fick vi en stående förrätt som var en asiatiskt inspirerad liten tallrik med nudlar, sötpotatispuré och en friterad boll med okänt innehåll. Jag hade gissat på kyckling, men det enda man kan vara säker på på Bloom är att det inte är det man tror det är, så jag vet inte. Lite storbladig, delikat och slemmig tång rymdes också på tallriken. Perfekt liten aptitretare.

När vi satt oss till bords fick vi en tallrik med vit fisk formad som en maki-rulle, men tillagad. Till det en mängd olika småsaker, ett par delikata oliver i märkligt geléformat satte avtryck i minnet och ruccolaglassen var fantastisk.

Nästa rätt var en lila platta. Jag vet fortfarande vad den bestod av, men den var både platt och lila. Men ovanpå fanns en bit kalvbräss och en friterad rulle med kalvkind. Båda ytterst delikata. Under den dolde sig ett flertal oidentifierade grönsaker. Som bestraffning för att jag lyckades gissa rätt på brässen kom nästa kötträtt till våra spända bukar nästan omgående. Det var gräddig matvete med lårfilé från någon av de ankor som en gång bodde ute i pildammsparken. Samma anka hade även fått fylla en liten ravioli i randigt fodral. Inte alls dumt.

Härpå fylldes vi ordentligt med rödvin och sedan en spektakulärt rykande limeblandning för att rensa smaklökarna innan efterrätterna tog vid. Den första av dem hade varit en svår gissningslek om jag inte fått gåslever med glass innan. Gåslever är en smak som sitter i till dagen efter, och det är bra eller dåligt lämnar jag åt läsaren. Den vagt parfymerade glassen var gjord på rosenblad.

Nästa steg mot en tidig blodtrycksrelaterad död var en tallrik med små bakelser. Vid den här tiden på kvällen var min blick dimmig på grund av det myckna vinet och den höga halten av blodfetter. Med ett magiskt trick som inbegrep kolsyreis och en oidentifierad mejeriprodukt förvandlades tallriken till ett skummande mjölkvitt bad. Till kaffet efteråt kom en skog av sockervadd som jag hoppas var där mer för prydnad än för att faktiskt ätas, samt ett par små pralinliknande godsaker och en bensinångande grappa.

Vi vinglade därifrån med magarna spända som trumskinn. Mättnaden är allt annat än central på Bloom, men den är ett oundvikligt resultat efter så många rätter. Det är svårt att inte tycka om Bloom.

Fang Yuan Shi Wu

av Johan

Det finns en del av Södermalm i Stockholm vars gator jag trampar nästan varje dag kring lunchtid. Det är ett område som definieras av hur långt jag orkar gå från min arbetsplats för att köpa något att äta. Fang Yuan Shi Wu ligger inom detta omårde och det är jag glad för. 

Gödsvinet har tidigare recenserat restaurang 58 Dimsum på Renstiernas gata och då spritt en ganska återhållen för att inte säga måttligt mängd uppskattning över detta bidrag till söders dumplingskultur. Fang Yuan Shi Wu är ett av många alternativ inom en ganska begränsad yta i kvarteren mellan Folkungagatan och Sofiakyrkan. FYSW ligger  på den östra halvan av Bondegatan. 

Den vägbeskrivning jag fick till FYSW berättade att den lilla restaurangen låg ”mellan en grek och en thailändare” vilket kan vara nästan var som helst på söder. Antingen hittade jag fram eller också gick jag till någon helt annan dumpling-restaurang än den jag skulle till, det finns som redan nämnts rätt många i denna den hipstraste delen av södermalm. Hur som helst fann jag FYSW vara en liten och enkelt inredd restaurang, på sådant sätt som jag föreställer mig att de faktiskt är i Kina. 

Dumplingmenyn är omfattande men inte oöverskådlig på FYSW men helst av allt önskade jag en stor portion av vad personalen där äter. Vad gör dem så uppåt, pratglada och sociala? Är det lagligt? Var kan jag köpa lite? Efter att jag beställt blev jag ombedd att sitta ner och när jag tackade nej till en kopp te fick jag en vårrulle istället. Jag åt den tillbakalutad medan de två kvinnorna i personalen skämtade med kunder, skrattade och ibland sprang en runda till köket. Av alla saker som inte går att beskriva i ord så är förmodligen stämningen den mest svårbeskrivbara när man besöker en restaurang. Därför får jag hänvisa till att nästan alla som åt på FYSW den dagen verkade vara stammisar och mycket uppskattande sådana. En av dem var en tidningsdistributör som lämnade några tidningar som en slags dricks på jobbets bekostnad. 

Dumplingarna på FYSW är större, godare och billigare än de på 58 Dimsum, utan att de senare är direkt dåliga. Dessutom får man sina lådor att ta med på kring fem minuter medan jag på andra dumplingställen väntat upp mot 20 minuter. För 65 kronor får man 17 rätt stora dumplings vilket bland bohemiskt överprissatta matställen på söder är att betrakta som billigt.

Det finns väldigt många dumpling-restauranger i Stockholm och det har säkert öppnat två nya bara under tiden det tog att skriva detta. Det finns dock ingen större anledning att gå någon annanstans än till Fang Yuan Shi Wu 

Lilla Pakistan (snabbrecension)

av Nils
Lilla Pakistan, bland annat för korianderälskare
Lilla Pakistan, bland annat för korianderälskare

Indiskt har vi väl alla ätit både en och tre gånger vid det här laget. Pakistanska restauranger går det inte samma inflation i. Vi var sex stycken som käkade. Fem köttätare och en vegetarian.

Allt som allt var det väldigt vällagat, rimligt prissatt om än en smula korianderbemängt. Lammet var mört och fint och raitan satt som en smäck efter några tuggor på de starkare köttbitarna. Ankbiffen med mangoröra var en annan favorit.

En liten sipp på vattenglaset och snart sköt en arm fram med påfyllning när glaset åter nuddade bordet.

Trevligt hak, god mat och uppmärksam (på gränsen till påträngande) service.

4 av 5 hypomana kypare.

Jin & Peeters Dumpling and Chicken deli (snabbrecension)

av Nils
Bästa lunchhaket på Kungsholmen?
Bästa lunchhaket på Kungsholmen?

En kulinariskt bevandrad belgare och japanska. Våfflor, grillad kyckling, dumplingar och…inget annat.

Enkla bänkar och enstaka bord, inget måndags eller kvällsöppet, vacker utsikt över vattnet och hög omsättning på besökare. Inte så mycket krusiduller, vällagat, rimliga priser och trevlig atmosfär. Ta med eller äta där.

Osannolikt och bra koncept.

Rekommenderas.

Josephs bar

av Johan
Bild: www.josephsbar.se
Bild: www.josephsbar.se

En verklig glädje med att ha flyttat till Stockholm är förstås att få presentera sin sida av huvudstaden för människor som kommer på besök från ens tidigare existenser. När Kalle från Lund kom på besök kändes det angeläget att relativt omgående bege sig till Nisses i Hässelby gård. När mina föräldrar var på besök för inte så länge sedan kändes det på liknande sätt viktigt att få visa dem Josephs bar i Vällingby centrum. 

Det var åtminstone så jag resonerade. I själva verket hade jag aldrig tidigare varit på Josephs trots att det knappt är möjligt att ta en bild på restaurangen från utsidan utan att få med åtminstone en del av mitt hus i bakgrunden. Hade jag levt granne med himmelriket eller stod vi i begrepp att genomgå en skärseld?

Det är ju något speciellt med familjemiddagar. Då vi klarat av samtalsämnen som ”kul att få ses utan att behöva bära flyttlådor” och listan över vem som dött sedan sist gled samtalet över till inredningen på Josephs bar. Josephs verkar satsa på en ganska dunkel och förmodat exklusiv klubbmiljö även i resturangdelen av lokalen. Det är åtminstone vad de åstadkommit och även om de gamla ansåg att det var ”fint” så kunde jag inte sluta fundera över valet att låta en blå och en gul neonslinga löpa runt den halvmånesformade lokalens fulla längd. 

Många av de som sökt sig till Josephs denna torsdagseftermiddag hade hoppat över lunchen för mer prioriterade utgifter. Tomglasen stod tätt på den delvis övertäckta uteserveringen och den enda servitrisen hade fullt upp att leverera ständigt nya bägare med öl och vitt vin till törstiga västerortsbor. Trots arbetsbelastningen var hon ett mönster av tillmötesgående och välvilja, vilket inte minst illustreras att min far ville ge dricks för första gången i sitt liv. Låt vara att han kanske kunde ha sträckt sig till ÖVER en procent av totalsumman nu när han ändå gjorde ansträngningen.  

Men nu går vi händelserna i förväg. Vi beställde pizza vilket inte var att göra Josephs långa meny rättvisa. Världen är dock en gång för alla inte rättvis och ärligt talat kände inte någon av oss sig särskilt äventyrlig. Pizzorna var i likhet med övriga rätter väl tilltagna och serverade med föredömlig snabbhet. De smakade som alla pizzor jag någonsin ätit i hela mitt liv har smakat och jag antar att det är det som är meningen med rätten. Bland rätterna vi inte beställde fanns alla kombinationer av fläskkött och bearnaisesås man kan tänka sig och ingen behöver lämna baren utan en prisvärd portion friterad potatis. De erbjöd dock även lax och skaldjur men jag valde att inte försöka. Ett rejält mål med mat på Josephs bar ger dig garanterat färg på kinderna men det är svårt att förutsäga vilken.  

På Josephs är ölen billig och stämningen gratis. Om stämningen får dig självmordsmässig är alltså inte Josephs ersättningsskyldig. När jag återvänder är det därför för ölen. 

För jag återvänder nog. Det känns på något sätt befriande att ha en inte så trygg hamn att lägga till i när vintern drar in över Vällingby och systembolaget av någon jävla anledning är stängt hela tiden. Josephs kanske kan bli den där platsen där alla kan ens namn eller åtminstone ens blodgrupp. Viktigast av allt är att jag hittat den enda rimliga platsen att tillbringa alla mina framtida släktsammankomster. 

Brouwerij’t Ij

av Jonas

Det är en lång väg från Amsterdam centrum till Brouwerij’t Ij, men som jag tidigare nämnt kan man stanna och pausa på Burgermeester om man håller på att försmäkta under expeditionen.

Det är ett litet bryggeri med en skitig attityd. Inredningen i puben är spartansk. Bryggarna går runt i gummistövlar och svär. Alla kompisarna hänger i baren.

Fyra öl finns på kran, och vill man prova alla kan man köpa en liten provbricka. Ölen är bra och det mesta går i Belgisk stil. Det finns en viss ruffhet i det här bryggeriet som är riktigt uppfriskande. Inget puttinuttande, bara bra öl.

Brouwerij’t Ij är värt en utflykt om du är intresserad av öl. Är du inte det kan det vara värt det ändå, för det är ett rätt trevligt ställe, om än inte i lika vacker omgivning som Amsterdams centrum. Glöm inte att pausa på Burgermeester! Har jag redan sagt det?

Davids kaffebar och kök

av Johan
Bild stulen på https://hemmapasodermalm.wordpress.com/
Bild stulen på https://hemmapasodermalm.wordpress.com/

Spuntino försvann och lämnade ett djupt sår i varje söderhipsters själ. Davids kaffebar och kök tog dess ställe redan i mars men för de flesta var det för tidigt att gå vidare. Några månader har nu gått och långsamt, långsamt återvänder livet till Erstagatan på Södermalm i Stockholm. 

Jag gick dit med en kollega som varit utomlands sedan slutet på oktober. Han visste inte att Spuntino gått vidare sedan dess och han ville se det själv för att kunna tro på det. Vi stod en stund i tystnad utanför den lilla porten till restaurangen. Ingen av oss visste riktigt ifall vi var redo för vad som väntade oss. En blick på menyn och en andra blick på varandra. Vi gick in.

Det gick att känna igen sig trots att ganska mycket var annorlunda. På något sätt har den nya ägaren lyckats begränsa golvytan med ytterligare några kvadratmeter genom att bygga ut kassan och serveringsdisken. Dessutom hade antalet sittplatser minskat från Spuntinos redan begränsade utrymme till något som motsvarar sittkapaciteten i ett radhuskök. Spuntinos våldsamt eklektiska och konstnärliga inredning är ersatt med en stilren söderinredning i mjukt mentalsjukhusgrönt av ett slag som man för femton år sedan bara fann i östra Tyskland. 

Från högtalarna ljöd avkopplande reggaetoner medan vi väntade på vår lunch och efter ett första nervöst intryck infann sig sakta ett lugn. Menyn består av en lunchrätt och en uppsättning med fyra eller fem standardsoppor. Rätten varieras en gång i veckan vilket gör Davids till ett utmanande lunchställe för stammisar. Å andra sidan är sopporna ett fullständigt anständigt alternativ för den som kräver variation. De kostar 80 kronor och serveras med ostsmörgås från stenugnsbageriet Fabrique. Min kollega köpte en soppa som jag av färgen att döma verkligen hoppas innehöll avokado. 

Själv valde jag veckans rätt vilket visade sig vara en lammgryta. Grytan var rätt snäll i smaken och serverades med couscous, tomat och löksallad, en sorts salsa och en sval yoghurtsås. Alltsamman hade en sant hemlagad känsla och rätten var originell utan att vara utomjordisk som maten ofta var på Spuntino. Priset var något högre än för soppan, 90 kronor. 

Jämförelsen med den glittrande söderpärlan Spuntino är lika orättvis som den är oundviklig. På ett mycket generellt plan verkar det som om allt från konsten på väggarna till kryddorna i maten skruvats ner från elva till någonstans mer i symfoni med andra ställen på Erstagatan, som den fina restaurangen Matkultur. En sak som blivit på samma nivå som tidigare är definitivt den trevliga och i brist på ett bättre ord roliga personalen. Den intima stämningen är klart smittande och jag menar det inte på ett dåligt sätt.

Sammantaget är Davids något av en lättnad. Många av Spuntinos gamla gäster kommer nog aldrig tillbaka men det får stå för dem. Själv ska jag åtminstone prova mig igenom de där sopporna.

PS: Davids kaffebar och kök är även recenserat här.  

Balthazars keuken

av Jonas

Namnet låter farligt nära en knepig trollkarls genitalier. Skylten utåt gatan verkar föreställa en tjernobylmuterad hummer. Och det finns inte ens en meny. Ändå är detta en utmärkt restauang.

På inrådan av bloggen Dutchgrub sökte jag under mitt Amsterdambesök upp restaurangen Balthazars Keuken. Den ligger i hippa stadsdelen Jordaan. Det är trångt, stökigt och mysigt, precis som det ska vara på en hipp finkrog.

Samma trerättersmeny serverades till alla i lokalen. Det enda som skiljde sig var huvudrätten där man kunde välja kött eller fisk. Förrätten var ett två våningar högt kakfat med ett urval av delikatesser. Sniglarna, som annars ofta bara smakar av vitlöken de är tillagade i, var utsökta i sin mer köttiga och jordnära smak. Sardinerna direkt ut konserv var också mycket bra. Russin förespråkar jag sällan i mat, men i hummusen vi åt var de ett välkommet sött tillskott.

Både fisken och grisen som serverades därefter var utmärkt tillagade. Visserligen var det inte så speciellt, men väldigt gott.

Efter en sådan matbomb behöver man en söt och/eller frisk efterrätt, men det fick vi tyvärr inte. Klicken mascarpone med nötter i var lite för mycket. Där var ett tillbehör som smakade väldigt gott också, men det har jag ärligt talat glömt då jag väntat lite för länge med att skriva ner detta.

Sammantaget, fyra pommes av fem möjliga.

Balthazars Keukens hemsida.