spaning

När grisar flyger

av Jonas

Sittandes med tom mage på Barcelonas flygplats får jag en lysande idé. En idé till ytterligare en restaurang Gödsvinet.

Jag ska öppna en helt vanlig restaurang. Den ska servera helt vanliga rätter, som smakar helt ok. Priserna ska vara rätt normala, varken billigt eller dyrt alltså. Inredningen ska vara ren och fräsch, inte prålig men inte heller minimalistisk. På det hela taget ska det vara en rätt medelmåttig restaurang med helt ok mat för helt ok priser. Varken mer eller mindre.

Men den ska ligga på en flygplats.

Folk kommer alltså kunna äta sig mätta på helt normal mat, eller på en hyfsad macka med något gott pålägg innan flygningen för ett pris som inte för tankarna till sms-lån och kronofogden. Mackorna kanske inte kommer trekantiga och färdiginplastade från en smörgåsfabrik i Moldavien, och den lagade maten kanske lagas på plats. Ungefär som på en restaurang.

Flygresenärerna vänjer sig nog snabbt vid att det inte är vämjelig mat och personlig konkurs som väntar en när man kommer hungrig till flygplatsen. Värre blir det för de rotade etablissemangen.

Hotell- och restaurangförbundet och luftfartsverket kommer vara som förstenade efter ett sådant oväntat drag. Transportstyrelsen kommer snabbt få i uppgift av dem att undersöka om det inte är lag på att låta lasagnen stå i kylen en vecka innan den ytvärms i micron och säljs för minst 110 kronor. Får man göra vad som helst på en flygplats?

Europas organiserade flygplatssmörgåsförsäljare kommer att undra hur kilopriset på vitt bröd med en ostskiva och en gurkskiva från förra säsongen plötsligt blev mindre än kilopriset på guld.

Vid det här läget har SAS Danmark redan gått ut i strejk av orsaker inte ens kända för dem själva. Samtidigt har Sverigedemokraterna rest sig och marscherat ut i sina knätofsar. Det var bättre förr.

Gödsvinets blogg hackas av FRA på uppdrag av luftfartsverket och Henrik Pontén förföljer oss skribenter på sin egen fritid då han instinktivt känner att någon gammal och ineffektiv affärsidé hotas av nytänk. Sådant kan han lukta sig till.

Efter att Gödsvinet brutit isen kanske även bättre etablissemang kan slå upp portarna på flygplatserna. För visst kan folk betala 150 kronor för en lunch så länge den inte är lagad av halvfabrikat från nettos frysdisk.

Ack vilket önsketänkande. Tillbaka i verkligheten nobbar jag den sunkiga hamburgartallriken för 7,50 euro (plus 20% om man vill nyttja deras bord under födointaget, om moms ingår är oklart). Dryck ingår ej. Istället tar jag en trekantsmacka med innehåll av tveksam organisk härkomst, och en munk, på stället som skyltar om iberiska delikatesser och genuina tapas. Håhåjaja.

Barkbröd – den nya ekobaktrenden

av Johan

Barkbröd är nästa ekobaktrend enligt Göteborgsposten. Det ekologiska består i att man genom en extremt arbetskrävande process avlägsnar ett millimetertjockt ytskikt från en hel furustock för att få råvaran till det cellulosamjöl som kan utgöra en obetydlig del i en brödlimpa. Nu vill jag inte verka negativ. Det viktigaste i en ekobaktrend är ju att den är dum, bakåtsträvande och exklusiv. Därmed måste det sägas att barkbrödet är en fullträff.

Du känner till reglerna. En mattrend börjar som ”äkta”, ”genuin” och påstått ”hälsosam/ekologisk”. Det krävs en kritisk massa på ett par personer, med fördel bosatta på Södermalm i Stockholm, för att saken ska ta fart men sedan blir trenden bara mindre värd för varje person som ansluter sig. Rätt snart står folk från Ystad till Kiruna med surdeg upp till armbågarna utan att någon egentligen förstår hur det gick till. Då är trenden redan död och de som bryr sig om sådant har redan börjat med en ny, som barkbröd. Detta går att uttrycka i en enkel ekvation och den förklarar allt.

Nu är förstås barkbröd lite dummare än vanligt men också lite mer harmlöst. Egentligen har jag svårt att se medelålders hipstermän i för små byxor smyga omkring i Tantolunden med såg och yxa, på jakt efter material till nästa bakprojekt. Fast den dag som Urban Deli börjar sälja specialimporterat barkmjöl från lika delar japansk dvärggran och nordamerikansk douglas med samma kilopris som kokain så kan förstås vad som helst hända.

Bark är ju redan från början en förorening i brödet som man godtog som ett sätt att dryga ut mjölet under svåra år i svunna tider. Samma sak är dock sant för allt som gör bröd mörkt och fiberrikt. Under förindustriell tid och på förindustriella platser lämnade bönder sin spannmål till en mjölnare som mot en mindre provision malde det till mjöl åt dem. Denna transaktion krävde en viss nivå av tillit och det fanns alltid en misstanke om att mjölnare drygade ut mjölet med annat än spannmål för att själv lägga beslag på mellanskillnaden.

Speciellt problematisk verkar mjölsituationen ha varit i England. Där var det inte helt ovanligt med omfattande och mycket våldsamma upplopp kring kvarnen då någon hittat något som inte var helt vitt i mjölet. Ifall det faktiskt hände att mjölnare, som det påstods, hällde ekollon och halm i kvarnen är svårt att fastställa idag. I vreden och misstron mot den lokala mjölnaren hände det dock även att bönderna gemensamt fantiserade ihop rykten om torkad dynga, ben, självdöda djur och andra hemskheter så fort det dök upp hela korn och gryn i mjölet. Detta var, med andra ord, långt innan fullkornsbrödet.

Vi kan vara ganska säker på att dessa, mer osannolika, komponenter aldrig förekommit i bröd i någon historiskt relevant omfattning. För säkerhets skull föreslår jag dock att du inte nämner varken dynga eller självdöda djur för folk som bakar surdeg. Man vet aldrig vilka nya baktrender som kan dras igång.

Nose to tail är dött

av Jonas

Efter ett näringsrikt och delikat grillat oxhjärta på Bastard sitter jag med ett fånigt leende på läpparna och kontemplerar. Varje gång jag beställer deras fantastiska oxhjärtstoast hör jag små änglar sjunga. Eller är det ett mässande av mularam, sularam, mularam, sularam jag hör? Nåja. Bastard är som bekant en av de restaurangerna som man brukar säga pysslar med nose to tail-konceptet. Det innebär alltså att man lagar mat av alla delarna på djuret. Detta förnekar de såklart, de lagar bara ”bra mat” enligt dem själva.

Sedan detta blev på modet för några få år sedan har det ploppat upp fler och fler restauranger som tävlar om att servera obskyrast inälvsmat. Steakhouses och vanliga tråkrestauranger har hittills bara sett sig än mer frånsprungna i kreativitet och nyskapande.

Nu har vi nått punkten då nose to tail har blivit en klyscha. Ett buzzword. Ingen restaurang värd namnet säger sig någonsin ha tänkt på det, istället säger de att så har vi alltid gjort. Detta har inget med trender att göra, vi har alltid brytt oss om närproducerat, säsongens råvaror och de delarna av djuret som normalt sett blir kattmat bla bla bla. De restauranger som är lite efter börjar treva med att ha en halv rätt med lever och en med grishals i på menyn, och säger precis samma sak. Det blir lite urvattnat.

Så vad kan uppföljningen bli? När nu nose to tail blir comme il faut, vad kommer Bastard och andra respektabla etablissemang komma med? Och vad kommer alla roliga nykomlingar utmana nämnda etablissemang med? Vad det än är hoppas jag att oxhjärtat som nu värmer min mage kan få vara kvar på menyn.

Saker vi gör för fika

av Johan

Jag arbetar i en bransch där ingen uppfattar en order från chefen, där ingen känner några regler och där ingen ens dyker upp på jobbet om man inte har något viktigt att göra, som att skriva ut på jobbets skrivare eller stjäla kontorsmateriel. Akademikerna arbetar vid universitet och högskolor men de gör det som autonoma individer vars enda ansvar är inför sin egen karriär. Historien har visat att sådana arbetsplatser är svåra att styra men den visar också att universitetet är kanske världens äldsta överlevande samhällsinstitution.

Vad gör man med anställda som man inte kan kalla till ett möte med förväntningen att någon faktiskt dyker upp? Det finns ett sätt och det doftar svagt av smör och kanel.

Akademiker kanske inte kan lockas till att göra något för att det är deras jobb men vi gör vad som helst för att få något gratis. Förmodligen har det att göra med att alla universitetsanställda har många, fattiga studieår bakom sig, vi har helt enkelt inte stängt av den ekonomiska överlevnadsinstinkt som kommer sig av att leva i enlighet med CSN:s många infall och nycker. När någon kallar oss till ett möte så gäspar vi men när de samtidigt utlovar gratis fika så vaknar rovdjuret i oss.

Jag har spenderat över en timme med att diskutera halkskydd på en arbetsplatsträff i utbyte mot en kanelbulle. Jag har hört allt som finns att höra om framtidsvisioner för Norrlands inland för en fastlagsbulle. En liten bit kladdkaka drev mig till en genomgång av det nya kursplaneringssystemet och så vidare. Fikans makt är märkvärdig och fundamental.

Nu är det för all del inte bara universitetsanställda akademiker som låter sig ledas av de gräddade sötdegarna. Jag har själv använt bakverkens makt för mina egna, dunkla syften. Under hösten har jag ägnat mig åt att ringa ihop människor till gruppintervjuer för ett projekt jag jobbar med. Eftersom vi akademiker helst inte skiljs från våra pengar så kan vi inte betala intervjupersonerna. Kvarstår gör då att sätta sitt hopp till fikabrödets lockelse. Jag har aldrig haft anledning att bli besviken.

Jag intervjuade en grupp med tonåringar som saknade fullständiga skolbetyg på en ort i södra Sverige. Eftersom det inte fanns kaffe att tillgå så tog jag med coca-cola och eftersom jag inte hunnit till konditoriet så köpte jag diverse delicatoprodukter. En bit in i intervjun inser jag att jag matat 10 unga personer med koncentrationssvårigheter med tillräckligt med socker för att skicka en skolklass till månen. Det slutade dock väl, intervjun tog slut innan de hann tända av på sockerruset.

Att muta intervjupersoner med kaffebröd är dock förenat med helt andra problem. Det är inte utan sina utmaningar att försöka få igen utlägg på flera hundra för fika från ekonomiavdelningen. När jag senast försökte fick jag en försynt fråga från en handläggare om varför jag spenderat som en full sjöman på ett konditori i en mellansvensk stad. Förmodligen såg de framför sig hur jag bakom fördragna gardiner på kontoret slukade en pistagelängd efter en annan. Jag skrev ett långt brev där jag förklarade ungefär det som jag förklarat hittills i detta inlägg, om hur fikabröd är det närmaste jedi-krafter man kommer i Sverige. Eftersom jag inte kan kontrollera sådana här saker så kunde jag dessutom inte låta bli att lägga till att jag inte kände till den korrekta kontokoden för ”mutor medels bakverk”.

Några dagar senare fick jag ett nytt meddelande om att förklaringen godtagits. Allt ekonomiavdelningen behövde var namnen på de som ätit alla bullarna. Det var med både förtjusning och viss oro som jag fick skriva tillbaka och berätta att alla intervjupersoner var anonyma, jag hade själv inte mer än förnamnen på någon av dem. Det är där fallet står idag. Det finns i jättefikans hemland ett juridiskt hålrum som gör att man inte kan bjuda anonyma människor på vetelängd och förvänta sig att bli ersatt för det av sin arbetsgivare. Varför hörde man inget om det i valrörelsen?

Egentligen är jag inte så förtjust i kakor och kaffebröd. Jag skulle aldrig, under några omständigheter, gå och köpa sådana till mig själv. Fika som man betalt själv känns bara smutsig. På så sätt bevaras den förunderliga kraften i den fika som man får gratis.

Sveriges mat

av Johan
Blekingsk matambassadör

Östersund är årets svenska mathuvudstad. Nu vet ni det. Ingen annan utanför Östersunds kommun vet om det så sprid det inte. Utmärkelsen kom i en tävling utlyst av jordbruksminister Eskil Erlandsson. Erlandsson har under den gångna mandatperioden visat sig vara en förkämpe för lokalt producerad mat. Lokalt producerad mat och människans bästa vän, hunden.

För lokalt producerad mat ligger i tiden. Just i Jämtland har den småskaliga produktionen av mat kommit att bli ett riktigt samtalsämne. Inte minst den småskaliga produktionen av ost har kommit att utmärka sig, särskilt då den fina chevrén från länets västra del. Enligt en uppgift som nådde mig under mina år där så bor 2/3 av alla Sveriges getter i Jämtland. Samma uppgift fick en god vän till mig att fråga om den resterande tredjedelen rymt.

Jag har besökt två jämtländska ostproducenter, båda belägna långt ut i den svenska fjällvärlden. Om man bortser från de fina och våldsamt kostsamma produkterna de producerade så var det mest anmärkningsvärda med dem att de oberoende av varandra båda drevs av helt manliga, äkta par. Det är förstås deras ensak men som samhällsvetare kan jag inte undgå att bli nyfiken på vad det är som driver just homosexuella par från storstaden att flytta ut i vildmarken tillsammans med en flock ostproducerande getter. Är detta en subkultur som gått vetenskapen förbi? Jag känner många sociologer och jag tvivlar på att de missat någon.

Jämtland är alltså ett matlän och de är stolta över det även om stora delar av Sveriges befolkning  främst associerar Jämtland med tundra, tjuvjakt och after ski. Problemet är att Jämtland inte är ensamma om att utnämna sig själva till matlän. Ett annat län (ok, REGION) som jag bott i är Skåne. Det är många skåningars fasta övertygelse att mat från Skåne smakar mer. Ett helt allvarligt argument som jag hört är att det gynnsamma klimatet förstärker smaken i livsmedlen. Dessutom finns enligt samma människor någon diffus koppling till ”kontinenten” och allt vad det på något sätt betyder för influenser och spännande recept.

Det är onekligen sant att Skåne producerar mest mat, där finns Sveriges bördigaste jord och det mest storskaliga jordbruket. Liksom i fallet med Jämtland så har entusiasmen för den egna maten inte riktigt haft det genomslag i det egna varumärket som skåningarna kanske önskat. Men låt oss ändå säga att BÅDE Jämtland och Skåne utmärker sig som matlän. Vilka län höjer de sig då över? Alla andra? De tre småländska länen talar också gärna om sin matkultur, liksom de gamla kulturbygderna i Öster och Västergötland.

Det är därför kanske mer relevant att hitta länen som inte utmärker sig genom mat. Län där maten är slätstruken, ointressant och producerad någon annanstans. När jag tänker på tråkiga län så är förstås aldrig Örebro län långt borta. Ingen som någonsin slagit ihjäl några timmar i Örebro kan tvivla på att det är en fullständigt ointressant plats på jorden. Raskt inser jag dock att även Örebro län har aspirationen inom matområdet. Det är ju i Örebro län som Grythyttan med dess Gastronomiska Akademi ligger. Därmed var jag tillbaka där jag började.

Var hittar man Sveriges matointressanta län? Medan jag skriver detta inser jag att svaret funnits under min näsa hela tiden. Jag behöver bara blicka lite längre tillbaka, jag behöver bara blicka hem. Hem till Blekinge.

En gång på den Blekingska Nationen i Lund talade jag och en annan person med Jan-Öyvind Swahn, som var inspektor för nationen vid denna tid. Vi undrade om det fanns någon typiskt blekingsk mat som vi kunde utsätta övriga nationers aktiva för. Han skrattade på sitt eget lite kluckade sätt ett tag och sedan sa han ”nej”. Av ren generositet föreslog han att ”det skulle vara sill då”. Man behövde dock inte vara professor i varken etnologi eller marinbiologi för att inse att sillen är större än Blekinge.

Blekinge är Sveriges minsta, mest avlägsna och anonyma län. Där finns inget annat än arbetslöshet, sverigedemokrater, alkoholism och Mjällby AIF. Matkultur i Blekinge? Det enda typiskt blekingska jag kan tänka mig är vanan att stoppa allehanda änder, ankor och måsar i kroppkakor som ersättning för de rika smålänningarnas fläsk.

Blekinge är inte länet av dignande smörgåsbord. Blekinge är länet för en folköl i en fuktskadad husvagn. Situationen är kanske annorlunda i den semi-skånska västra halvan men min östra hörna av länet liknar inget i världen utom möjligtvis koldistrikten de amerikanska Appalacherna. Ett lerkrus med hembränt har alltid köpt dig en ny fru där.

Blekinge är länet för tubost och tysk smuggelöl, bullens korv och annanas på pizzan. Plötsligt är allt så klart för mig. Jag förstår vad som har format mig, jag har hittat mitt ursprung.

Imorgon sätter jag mig på planet som tar mig hem. När jag tar mark i Kallinge kommer jag att se på landet som omger mig på ett nytt sätt. Blekinge – mitt eget redneck paradis!

Närodlat någon annanstans

av Jonas

Senare års matlagningstrender har gått mot att det är väldigt fint att göra allt själv. Blogg-Martin ser till att vi gör eget surdegsbröd. Folk som tidigare levde på pasta med ketchup kan nu sitta och diskutera sin jäsande surdeg som om de fått barn. Grytor ska vi koka själva tills köttet är upplöst i molekyler, och grisen ska man tillaga i ugn på 38 grader i fyra veckor innan den är klar. Kan vi, så ska vi ha odlat rotfrukterna själva.

Är man riktigt lat odlar man inte sitt kaffe själv, utan köper bönorna som man sedan rostar och maler bara minuterna innan man gör en 8 millimeter djup espresso till sig själv.

Naturligtvis är detta inte en hållbar trend, trots att ett av ledorden i detta är hållbarhet. Vanliga hushåll kan inte klara sig utan konserveringsmedel, och vår jord håller inte för att alla ska odla sina morötter själv på en gård där korna betar fritt med havsutsikt och ekologisk latteservering. Inte heller är det hållbart att brämhults juicepress importerar hela frukter istället för transportoptimerade koncentrat som alla andra. Men vad är då nästa steg?

Jag, och Gödsvinets avdelning för framtidsstudier, tror att övergången kommer genom att allt hemgjort och varsamt behandlat kommer färdigförpackat. Alltså med väldigt liten skillnad från förut. Vi tvingas lita på att någon annan ser till att vår mat är politiskt korrekt. Tanken slog mig när jag gjorde mig en trendriktig espresso för någon minut sedan. Jag kan välja vilka kaffebönor, vilken styrka och alla tänkbara nörderier, men utan att anstränga mig själv. Min nespresso och dess färdigförpackade ampuller kan allt det där åt mig. Det är hemmagjort utan att jag gjort något hemma.

Folk som vill vara närodlade och säsongsbetonade har för det mesta insett ganska snabbt att det inte ens är teoretiskt möjligt för en heltidsarbetande familj, så de har lagt ut det på entreprenad. Hem kommer matkassar fulla med närodlade matvaror och gott samvete. Än så länge packas dessa av miljömedvetna universitetsutbildade ungdomar med rastaflätor. Den mjuka övergången till att hela Europas närodlade påsar packas fyra veckor i förväg av slovakiska lagerarbetare på ekologikonglomeratets lagerhögkvarter utanför Bratislava kommer knappt att märkas.

Buljongtärningar har man reagerat hårt mot, men steget till att koka sina egna märgpipor och lårbenshalsar till buljongen där hemma är för stort. Knorr snappade upp detta snabbt och lanserade en färdigförpackad koncentrerad ”hemgjord” buljong. På samma sätt snappade bagerijättarna upp surdegstrenden, och införlivade den i deras överoptimerade bageriprocesser som kan jäsa limpor på fem minuter.

Vi är snart alltså i stort sett tillbaka där vi var från början. Närodlattrenden dör inte ut, men får i framtiden skötas av storföretagen som själva avgör definitionen på ordet ”nära” (och för den delen ”odlat”). Det enda vi har uppnått är ett omarbetat produktsortiment hos tillverkarna, och det kanske inte är så dumt i och för sig. Jag och min gode vän Nespresso ser framtiden an med tillförsikt.

Lurad. Igen.

av Jonas

Jag hatar att känna mig lurad. Jag förstår att i dagens samhälle måste man bli lurad ibland, och jag kan i viss mån acceptera det. Men jag blir ändå alltid väldigt besviken när jag får reda på att något jag litat på bara är lurendrejeri.

De flesta falska fenomen vill såklart dölja att hela deras existens bygger på att lura folk som villigt sväljer det skräp de blir matade med. Men oftast kommer det på ett mer eller mindre offentligt sätt ut. Parlamentet körs efter manus. Gästerna i Så ska det låta vet i förväg vilka låtar som kommer. Krokodiljägaren letade inte upp några djur i naturen, de hade filmteamet med sig. Tv-kockarnas mat serveras kall, torr, gammal eller halvfärdig till de stackars colgateleende mediamänniskorna i tv-soffan. Jag har blivit så cynisk att jag numera utgår från att allt som visas på tv är lögn, hur trovärdigt det än är.

Stekt tapetklister med lite playdolera och figurmålad koloritsoja

Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet som handlar om hur man fotograferar mat så att den duger åt kokböckerna. Stolt som en tupp berättar matjournalisten hur man lägger stenkulor i soppan, trälim i filmjölken, osmältbar glass på efterrättstallriken och diskmedel i drinkarna. Inte för en sekund reflekterar hon över att åtminstone vissa konsumenter är mer intresserade av att laga maten i kokböckerna än att titta på deras överstajlade bilder. Inte för en sekund tänker hon på att folk följer ett recept till punkt och pricka, för att sedan få fram en rätt som inte ens liknar den på bild. ”Ja just det, jag glömde ha i trälim och stenkulor!”

Så nu läggs matfotografier till den digra hög av fenomen där jag vet att jag alltid luras, och jag blir ett snäpp bittrare.

Jag hatar att känna mig lurad.

Pasta bolog… jag menar med köttfärssås

av Jonas

Idag lagade jag ett försök till en pasta bolognese. Inte spaghetti med köttfärssås, utan just en ragu bolognese, med kalvfärs, fläskfärs, sidfläsk och kycklinglever. Och rödvin såklart. En sådan kulinarisk utsvävning tänkte jag att jag kunde skriva om.

Men så kom jag att tänka på de senaste årens politiska händelser. Vi går tillbaka några år i tiden. Att kunna bli avlyssnad är bara jobbigt för de som har något att dölja, sade buggningsentusiasterna när FRA-lagen var som hetast i debatten. Vi är ju så otroligt demokratiska i Sverige att inget ont kan komma av att vi övervakar våra invånare.

Visst var jag en övertygad motståndare till bodströmsamhället redan då, men visst kunde det ligga något i det den mörka sidan sade. Om terrorism kan avslöjas och människoliv räddas, samtidigt som vi har en rättssäker kontrollapparat som ser till att man inte avlyssnas i onödan, kunde det då inte vara ok?

FRA-lagen infördes som bekant, och jag kan inte påstå att mitt liv ändrats nämnvärt på grund av det. Men så hände något i senaste valet som inte kunde hända enligt FRA-ivrarna. Ett odemokratiskt parti sitter nu med viss makt i sina händer. Vad har de egentligen för möjligheter att använda data från FRA? Och om de blir större, finns det någon väg tillbaka? En Ctrl-z?

Vad händer med oss som inte alltid hyllat det svenska före det icke-svenska? Jag gjorde narr av Christer Sjögren i en diskussion på jobbet idag, men lyssnade med stor njutning på Townes Van Zandt. Vilka repressalier kan det ge mig?

Vi på Gödsvinet är naturligtvis politiskt obundna och neutrala i politiska frågor. Det är det enda seriösa valet för ett mediekonglomerat i den här storleken. Men likt alla professionella journalister kommer jag närma mig den här frågan på ett moget och moraliskt sätt. Med självcensur.

Jag lagade vanlig svensk patriotisk köttfärssås, och därmed pasta.

Facebook till bordet

av Johan

En människa behöver lite uppmuntran ibland. Inget konstigt med det. Ett väl utfört arbete är inte lön nog för någons möda om ingen uppmärksammar det. Det är därför vi uppfann Facebook.

En sak som håller mig från att laga mat är förgängligheten i värvet. Man står där som ett fån vid diskbänken i timmar. Sedan äter man upp alltsamman och konstaterar att ännu en av ens räknade dagar försvunnit utan att lämna ett spår efter sig. Det är inte konstigt att man dricker till maten.

Eftersom Facebook förutsätter vänner så är det ett fenomen jag känner långt sämre än många andra. Jag har dock förstått att det mer än något annat är ett sätt att få uppmärksamhet för alla de sakerna i livet som man annars inte får tillräcklig uppmärksamhet för. Matlagning är en sådan sak. Inte sällan kan man läsa om någons imponerande middagsmeny i det ständiga flöde av trivialiteter som är ”social media” och jag kommer inte undan känslan av att budskapet är viktigare för avsändaren än mottagaren. De där timmarna med näsan i grytan betydde något, de gjorde ett avtryck.

Ibland kan man även få en bild på någons middag. Att se mat på bild är dock fortfarande en fattig reproduktion av måltiden. Åter igen minns jag Frank Zappas ord om att ”skriva om musik är som att dansa till arkitektur”. Att ta bilder på mat är som att göra en ljudupptagning av höstlöven.

Nu är förstås inte matlagning det enda som folk söker uppmärksamhet för på Facebook. Alla områden där man gör något svårt på ett bra sätt utan att en vidare krets av människor uppmärksammar det kan vara aktuellt för Facebook. Ok, inte ALLA områden.

Ett område som är ständigt aktuellt är barnuppfostran. Småbarnsföräldrar har ett otacksamt jobb och det är bara naturligt att de vill att någon ska känna till vad de går igenom. Ifall man gått igenom kolik, blöjkatastrofer och byggare Bob så ska någon veta det.

Problemet med detta är att vi som inte har barn varken kan eller direkt känner för att visualisera den sortens misär. De enda som har den förmågan är andra föräldrar och de är omöjliga att imponera. Ifall någon skriver på Facebook att de endast fått 2 timmars sömn en natt så svarar någon annan förälder att 2 timmar är lyx och att de själva aldrig fick mer än 45 minuter någon natt de första 22 åren.

Att bekämpa förgängligheten med Facebook är förgäves. En god buddist vet bättre än så. Vi andra fortsätter försöka.