En människa behöver lite uppmuntran ibland. Inget konstigt med det. Ett väl utfört arbete är inte lön nog för någons möda om ingen uppmärksammar det. Det är därför vi uppfann Facebook.
En sak som håller mig från att laga mat är förgängligheten i värvet. Man står där som ett fån vid diskbänken i timmar. Sedan äter man upp alltsamman och konstaterar att ännu en av ens räknade dagar försvunnit utan att lämna ett spår efter sig. Det är inte konstigt att man dricker till maten.
Eftersom Facebook förutsätter vänner så är det ett fenomen jag känner långt sämre än många andra. Jag har dock förstått att det mer än något annat är ett sätt att få uppmärksamhet för alla de sakerna i livet som man annars inte får tillräcklig uppmärksamhet för. Matlagning är en sådan sak. Inte sällan kan man läsa om någons imponerande middagsmeny i det ständiga flöde av trivialiteter som är “social media” och jag kommer inte undan känslan av att budskapet är viktigare för avsändaren än mottagaren. De där timmarna med näsan i grytan betydde något, de gjorde ett avtryck.
Ibland kan man även få en bild på någons middag. Att se mat på bild är dock fortfarande en fattig reproduktion av måltiden. Åter igen minns jag Frank Zappas ord om att “skriva om musik är som att dansa till arkitektur”. Att ta bilder på mat är som att göra en ljudupptagning av höstlöven.
Nu är förstås inte matlagning det enda som folk söker uppmärksamhet för på Facebook. Alla områden där man gör något svårt på ett bra sätt utan att en vidare krets av människor uppmärksammar det kan vara aktuellt för Facebook. Ok, inte ALLA områden.
Ett område som är ständigt aktuellt är barnuppfostran. Småbarnsföräldrar har ett otacksamt jobb och det är bara naturligt att de vill att någon ska känna till vad de går igenom. Ifall man gått igenom kolik, blöjkatastrofer och byggare Bob så ska någon veta det.
Problemet med detta är att vi som inte har barn varken kan eller direkt känner för att visualisera den sortens misär. De enda som har den förmågan är andra föräldrar och de är omöjliga att imponera. Ifall någon skriver på Facebook att de endast fått 2 timmars sömn en natt så svarar någon annan förälder att 2 timmar är lyx och att de själva aldrig fick mer än 45 minuter någon natt de första 22 åren.
Att bekämpa förgängligheten med Facebook är förgäves. En god buddist vet bättre än så. Vi andra fortsätter försöka.
För var dag som går inser jag allt mer att en dag utan blogginlägg på Gödsvinet är en förlorad dag. Man känner sig tom och ensam inombords de dagar det inte skrivs något.
Tack Ola, det är så jag ser det också 🙂
Usch, jag blir verkligen inte frestad att börja med det där Facebook. Inte för att jag hade gjort det ändå, tror jag, men tack för att du upplyser oss utomstående, Johan, så vi inte frestas hänge oss åt sånadär förskräckligheter.
“Att ta bilder på mat är som att göra en ljudupptagning av höstlöven” Underbar liknelse 🙂
En ren travesti på Zappa förstås