Riktigt äcklig sprit

Det finns mycket att säga om den sprit man dricker. Trots detta är kanske inte de flaskorna de mest intressanta. Det finns flaskor som vi köper och bär hem men sedan inte dricker eftersom vi köpt fel, tänkt fel eller helt enkelt låtit oss bli påverkade av flaskor innan vi ens kommit in i taxfreebutiken. Någonstans bland de övergivna panelhönorna i barskåpet väntar en stor berättelse på att bli berättad.

Flaskorna på bilden är två gamla vänner som jag helt förlorat kontakten med. De har gemensamt att de delar en hylla i mitt örnnäste här i Vällingby och att ingen dricker dem men de kommer från olika världar. Till vänster ser ni en flaska mycket billig kinesisk vodka. Jag köpte den 1999 i en liten jourbutik vid den himmelska fridens torg och jag tog den till ett ännu mindre korridorrum i Lund.

Flaskans resa var inte slut där. Sedan 1999 har jag släpat mitt bohag kors och tvärs över skånsk mylla, kalifornisk prärie och jämtländsk vildmark fler gånger än jag orkar räkna. Den senaste flytten skedde med linje 19 mot Hässelby strand och den stackars flaskan från Kina var med. Under all denna tid och alla dessa mil har ingen vågat dricka ur den.

Det finns förstås en lång rad goda skäl till att inte dricka ur flaskan och finkel är bara ett av dem. Med i den där jourbutiken i Beijing var en person som också bodde på den där studentkorridoren i Lund. Han köpte en liknande flaska som dracks upp med fasansfulla följder. Dessutom köpte jag själv en annan, något finare flaska. En flaska som kostade 10 kronor istället för 2 kronor, som den på bilden. Den finare flaskan är slut men jag kan ännu minnas den i mina drömmar innan jag vaknar kallsvettig på sovrumsgolvet.

Flaskan till höger har en mycket kortare historia. Jag köpte den under en dagskryssning till och från Åland förra våren. Bortsett från ett par klunkar jag tog under fotvandringen mellan färjeterminalen och Gärdets tunnelbanestation är den också helt oantastad. Det är förstås Stroh från Österrike, en vedervärdig dryck som smakar ägglikör och lut. På väg över landgången kunde jag höra mig själv säga något om att det kunde vara gott att hälla en skvätt Stroh i kvällsteet. Det hade uppenbarligen varit en alldeles för lång dag på de sju haven.

Detta är faktiskt den enda riktigt äckliga spriten jag äger för tillfället. En gång hade jag mycket mer men inte längre. Det är inte praktiskt att ha en massa flaskor som ingen dricker ur när man flyttar så ofta som jag. När jag bodde i Östersund förvarade jag ett par dussin konstiga flaskor i ett skåp ovanför kylen. I ett par medvetna försök att dräpa de riktigt gamla drakarna bland dem bjöd jag in till en serie av spritfester av buffétyp. På gästlistan stod genomgående universitetsanställda lärare och forskare vilket i det närmaste är en garanti för att ingen gratis sprit kommer att sakna uppvaktning. Trots detta tog det flera försök.

Ibland slutade försöken med att grannen under kom upp och hotade mig till livet och ibland slutade de med att gäster behövde två skidstavar för att ta sig ut i hallen. I ett inspirerat ögonblick liknade jag en gäst som druckit fyra glas absinth vid ”en dansande björn på ravefest”. Gemensamt hade försöken att de sällan ledde till att den riktigt äckliga spriten försvann.

Så jag ändrade strategi. Jag började ta med flaskor när jag var hembjuden till folk.

”Hej, jag tog med en flaska slovakisk örtlikör”.

Flaska för flaska kom jag längre in i skåpet och när de var slut packade jag ihop och flyttade till Malmö.

Idag bor jag i Vällingby men jag äger bara två flaskor riktigt äcklig sprit. Hur allvarligt ska man ta Stockholm? Är det dags att skaffa fler?

Stockholms bästa lakrits

Det finns få väl bevarade hemligheter bland huvudstadens försäljare av mat och dryck. Stockholms medvetna och patologiskt trendkänsliga konsumenter vänder på varje sten och plundrar varje smultronställe. Det finns dock en plats de sällan hittar till, trots att den ligger mitt på Södermalm. Vad de inte funnit är Stockholms främsta försäljare av lakrits.

Jag syftar på Hållplatsens Tidningar och Tobak på Folkungagatan. Det är den minimala tobaksaffären som ligger vägg i vägg med Folkunga sushi. Nej, ingen hade gissat det men inne i denna till synes högst ordinära butik finner man lakrits av sorter tidigare okända för mänskligheten, dit jag i detta fall räknar mig själv.

Nu när jag har skrivit detta kommer förstås många säga att ”herregud, ALLA känner ju till lakritsmeckat på Folkungagatan”. Det hör till saken. Det finns förstås de som har skrivit om Hållplatsen tidigare men jag känner ändå att jag måste berätta om stället för någon som faktiskt äter lakrits.

På utsidan av butiken kan man finna en mycket anspråkslös skylt som annonserar isländsk lakrits, flaggskeppet i sortimentet. Populärast lär den isländska saltlakritsen vara men man finner en bit över 20 olika sorter från samma land på hyllorna. För islandskännare kan jag slänga ut varumärken som Bombur, Djúpur, Sterkir, Opal, Nizza och Draumur.

Där finns klassisk holländsk lakrits, finsk salimak i alla dess former och flera andra sorter som jag ärligt talat vet mycket lite om. Vad som är uppenbart är dock att lakrits är något av ett specialintresse hos innehavaren av butiken.

Mannen bakom kassan är också en stor del av behållningen för oss som har ett mycket, mycket litet lakritskonto. Han har insett att det bästa sättet att vara trevlig mot kunderna är att inte vara vänlig. En gång ursäktade jag för att jag betalade ett par kuvert för kanske 15 kronor med kort vilket utlöste en kolerisk predikan om alla fel med folk nu för tiden där just vanan att inte ha kontanter var ett av de främsta. Han gjorde det, konstigt nog, dock på ett mycket trevligt sätt.

Hållplatsens Tidningar och Tobak är även postombud och när jag skickade ett rekommenderat brev därifrån var jag tvungen att uppge min hemadress. På den tiden bodde jag på Norrmalm. Nu ska man veta att lakritsmannen bakom disken förmodligen inte varit av Södermalm på 40 år. Jag tror det var därför som han stelnade till när han hörde min adress. Kanske misstänkte att jag inte höll på Hammarby vilket måste vara en misstanke fruktansvärd nog att få någon som honom att tappa luften. Han avbröt vad han gjorde och såg mig rätt i ansiktet. Sedan sa han: ”Nu är du VÄLDIGT långt hemifrån”, vilket fick mig att gå runt och fnissa resten av dagen.

Han har nya medarbetare varje gång jag går in i butiken och han kör med dem skoningslöst. På ett mycket roligt sätt. Det känns på något vis som att kliva in i en pågående sit com varje gång man går in för att handla.

Idag när jag köpte frimärken vägrade han att lägga mina frankerade kuvert i postsäcken om jag inte gick med på att först testa en bit isländsk saltlakrits från Nammi (se bilden). Jag tror att han ger bort den första gratis för att sedan höja priset när man har fastnat. Jag tror dessutom att det fungerar.

Ett fjärde Monks

Efter Israels 12 stammar och den 36:e kammaren av Shaolin talas det nu om ett fjärde Monks. Ingen vet var denna mytiska plats ligger eller ens om den ännu existerar. På något sätt vet jag att jag kommer att hitta dit ändå.

Legenden kom till mig genom Monks nyhetsbrev. Det är inte speciellt länge sedan vi på Gödsvinet kunde skriva om etableringen av det tredje Monks och det är ännu mindre tid sedan vi recenserade detta Monks Porterhus. Nu annonserar den expanderande kedjan av vattenhål att de har för avsikt att öppna en vinbar.

Jag är generellt sett inte så förtjust i vinbarer, om än mest för att de brukar ha en inredning av glas, anställa nazistisk personal och vara belägna på flygplatser. Ifall Monks lyckas leverera en vinbar med samma rustika charm som deras övriga inrättningar så kommer jag att vara med på det experimentet.

Monks vid Sveavägen är en av ganska få barer som verkligen lyckats förena ett brett sortimente av belgisk fruktöl med en känsla av att Arne Anka kan komma in genom dörren när som helst. Det är därför man gillar Monks. Hur långt kan man sträcka ut det varumärket? Förmodligen ganska långt och vi kommer alltid att ha Sveavägen (?). Man bör dock komma ihåg att en gång i tiden var Seven Eleven en pittoresk liten butik i en dålig del av Dallas.

Barkbröd – den nya ekobaktrenden

Barkbröd är nästa ekobaktrend enligt Göteborgsposten. Det ekologiska består i att man genom en extremt arbetskrävande process avlägsnar ett millimetertjockt ytskikt från en hel furustock för att få råvaran till det cellulosamjöl som kan utgöra en obetydlig del i en brödlimpa. Nu vill jag inte verka negativ. Det viktigaste i en ekobaktrend är ju att den är dum, bakåtsträvande och exklusiv. Därmed måste det sägas att barkbrödet är en fullträff.

Du känner till reglerna. En mattrend börjar som ”äkta”, ”genuin” och påstått ”hälsosam/ekologisk”. Det krävs en kritisk massa på ett par personer, med fördel bosatta på Södermalm i Stockholm, för att saken ska ta fart men sedan blir trenden bara mindre värd för varje person som ansluter sig. Rätt snart står folk från Ystad till Kiruna med surdeg upp till armbågarna utan att någon egentligen förstår hur det gick till. Då är trenden redan död och de som bryr sig om sådant har redan börjat med en ny, som barkbröd. Detta går att uttrycka i en enkel ekvation och den förklarar allt.

Nu är förstås barkbröd lite dummare än vanligt men också lite mer harmlöst. Egentligen har jag svårt att se medelålders hipstermän i för små byxor smyga omkring i Tantolunden med såg och yxa, på jakt efter material till nästa bakprojekt. Fast den dag som Urban Deli börjar sälja specialimporterat barkmjöl från lika delar japansk dvärggran och nordamerikansk douglas med samma kilopris som kokain så kan förstås vad som helst hända.

Bark är ju redan från början en förorening i brödet som man godtog som ett sätt att dryga ut mjölet under svåra år i svunna tider. Samma sak är dock sant för allt som gör bröd mörkt och fiberrikt. Under förindustriell tid och på förindustriella platser lämnade bönder sin spannmål till en mjölnare som mot en mindre provision malde det till mjöl åt dem. Denna transaktion krävde en viss nivå av tillit och det fanns alltid en misstanke om att mjölnare drygade ut mjölet med annat än spannmål för att själv lägga beslag på mellanskillnaden.

Speciellt problematisk verkar mjölsituationen ha varit i England. Där var det inte helt ovanligt med omfattande och mycket våldsamma upplopp kring kvarnen då någon hittat något som inte var helt vitt i mjölet. Ifall det faktiskt hände att mjölnare, som det påstods, hällde ekollon och halm i kvarnen är svårt att fastställa idag. I vreden och misstron mot den lokala mjölnaren hände det dock även att bönderna gemensamt fantiserade ihop rykten om torkad dynga, ben, självdöda djur och andra hemskheter så fort det dök upp hela korn och gryn i mjölet. Detta var, med andra ord, långt innan fullkornsbrödet.

Vi kan vara ganska säker på att dessa, mer osannolika, komponenter aldrig förekommit i bröd i någon historiskt relevant omfattning. För säkerhets skull föreslår jag dock att du inte nämner varken dynga eller självdöda djur för folk som bakar surdeg. Man vet aldrig vilka nya baktrender som kan dras igång.

Ett inlägg om lakrits

Lakritsroten på Sveavägen - gå dit och köp något

Det kan inte ha undgått någon att det har varit svårt att finna nya ämnen att skriva om här på sistonde. För bara ett par dagar sedan skrev jag om nyårsafton 2001. Ingen ska behöva gräva så djupt.

På liknande sätt använde jag ännu en liten bit av Internets värdefulla utrymme åt en avskrift av en gammal dikt. Det var en mycket fin dikt transkriberad med ett pubertalt syfte. Det är dit vi har kommit. Jag tänker inte ens nämna inlägget som baserade sig på en felskrivning på en av SL:s ljustavlor.

Jag fick ett förslag till ett möjligt inlägg. I en kommentar menade någon att jag borde skriva något om en lakritsbutik på Sveavägen. Även om vi kan förutsätta att denna någon äger en andel i butiken så gick jag dit. Det var lite längre upp på Sveavägen än vad jag räknat med. Jag såg norrsken innan jag såg lakrits.

När jag klev in i lakritsbutiken fann jag en butik med lakrits. Så långt allt väl. Där var svart lakrits, blå lakrits, grön lakrits och…nej, där var nog bara svart lakrits. Lakrits i olika förpackningar. Förpackningar som man kunde köpa. Jag gick ut i snömodden igen. Det var en lång, kall promenad till Rådmansgatans tunnelbanestation.

Det var nog inget större fel på lakritsbutiken. Tanken på en butik som endast säljer lakrits är nog en liten del av den större tanken på att bo i Stockholm. Om en stad är stor nog att ha en sådan butik så finns allt annat också. Själv brukade jag säga att om en stad är tillräckligt stor för att ha en frisör som specialiserar sig på afrikanskt hår så är det en stad stor nog att bo i. Det slutade jag med när jag fann en i Sundsvall.

Jag minns när jag kunde skriva ett euforiskt inlägg om en sjunde korv i ett sexpack med röda pölser. Nu kan jag inte hitta något att skriva om en hel butik med lakrits. Var ska det här sluta?

Sista tåget till Vyn

Det roliga med den här bilden är att det inte finns en tunnelbanestation som heter Vyn. Huvudstadshumor. Skylten är ett resultat av att SL tappat begreppen efter att ha utsatts för minusgrader. Tåget till höger hade redan avlidit när jag kom till platsen. Det stod där mörkt och övergivet med texten ”Vyn” skrivet som en kryptisk dödsruna över perrongen. Jag antar att det ligger på samma linje som den där bussen i Ghost World.

Tåget till vänster hade till avsikt att färdas till Farsta men det var uppenbarligen ett sådant där livsprojekt som ingen kunde säga  när det skulle bli av. Egentligen visste vi alla att det aldrig skulle hända .

På morgonen då bilden togs kom jag för sent till ett möte på Södermalm. På kvällen tog det två timmar att komma hem med hjälp av fler sorters transportmedel än vad Jules Verne kunde komma på när han skrev Jorden runt på 80 dagar. Det kommer att bli en lång, hård vinter i förorten.

Tecken i tiden

Ett mäktigt järtecken uppenbarade sig på himlen över huvudstaden tidigare idag. Från min plats överst på ett berg på Södermalm kunde jag skåda en enorm ljuskälla med en ring av mer ljus kring. Ljuskällan visade sig vara ”solen”, ett fenomen som är relativt vanligt i många andra länder. Ringen runt solen var ett mer ovanligt halofenomen som de säkert har något jättedyrt laboratorium för i Lund.

Tecken i skyn förebådar stora och märkliga händelser men vi kan inget veta om vilka dessa är. Kanske Zonk tänker göra ett inlägg till? Eftersom konungen ännu inte tolkat detta som ett gynnsamt tillfälle att föra hären över havet för att kristna folken i öster så väntar vi fortfarande på svar.

Signalerna blir dock en aning blandade då man läser om dagens andra järtecken. Två järtecken om dagen är mycket även i vanliga fall men när det ena uppenbarar sig i form av en kraftig doft av kattpiss så måste man börja undra om någon driver med oss. Särskilt som de pikanta aromerna bäddar in staden på samma dag som Stockholm får ett internationellt pris för sin goda luftkvalité.

Tecknen är många om man letar efter dem. Jag ser nya hela tiden men jag vet inte om detta är ett av dem.

Marie Laveau, Sthlm

Två gånger har jag imponerats av både mat och service på cajun- och kreolrestaurangen Marie Laveau i Stockholm. Konceptet går ut på att man väljer en grundrätt, t ex någon form av kött eller kanske en cajunklassiker i stil med yambalaya eller gumbo. Sen beställer man ett gäng cajunosande smårätter som tillbehör. Förrätter och efterrätter finns för den som mot förmodan inte blir mätt.

Om arbetet inte kallar nästa dag rekommenderas ett uppföljande besök i den guldiga bar som ligger i anslutning till matsalen (inte den som ligger vid ingången alltså). Sist prövade jag en drink som i huvudsak bestod av absint och champagne (kunde av förklarliga skäl inte låta bli). Det smakade förskräckligt och sen satte jag snart punkt för kvällen. Började ana oråd när bartendern istället för en harmlös flarra från Systemet plockade upp en liten facetterad karaff och på bästa alkemistmanér sivade ner det gröna giftelixiret i glaset. Hur som helst en ny och intensiv drinkupplevelse. De andra drinkarna föreföll en smula mer lättillgängliga men även de andades originalitet.

Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera stället som nu har några år på nacken men också återuppfunnit sig själv i mellantiden. Att priserna är så vänliga är obegripligt men sjukt gött!

Fyra starka voodootanter av fem möjliga.

En thai till, Stockholm

Det var redan mörkt och ett elakt regn föll långsamt över Folkungagatan. S klagade över att hon fick mickfrilla av fukten. Det var hög tid att hitta någonstans att äta. Jag har gått förbi En thai till tusen gånger men igår var första gången som jag avvek från mönstret och gick in. Det skulle visa sig vara en helt godartad avvikelse.

En thai till präglas av en dubbelhet, eller två. Inredningen är mycket prydlig och välputsad även om man kan argumentera för att de gått för långt med de röda ljusrören täckta av ett tunt bomullstyg i taket. Samtidigt är bardisken, lite längre in i lokalen, en abnormitet i vass och halm som ser ut att vara hämtad från ett mycket billigt motell i utkanten av Miami. Menyn består av moderat prissatta och mycket vällagade rätter serverade i redan nämnda propra miljö. Samtidigt kan man köpa en stor stark för 25 kronor, förslagsvis i den strandkitchiga baren.

En thai till greppar efter två koncept samtidigt, fin-thai och lågprissylta, och i dessa tider av överkonceptualisering blir jag upprymd av deras snedsteg på området.

Vi beställde två sorters wok. S undrade om den serverades med nudlar eller ris. Servitrisen svarade att thailändsk mat aldrig serveras med nudlar. Jag antar att hon har en upprivande konflikt i denna fråga med åtminstone 16 olika thaiställen på samma gata, där man utan vidare serveras wok med äggnudlar.

När woken och riset anlände frågade vi om rätten serverades med soya. Servitrisen sa nej. Senare såg jag ett par andra besökare som hade fått en flaska med soya. Jag tror att de frågade om de kunde få en flaska istället för att ställa den förtäckt akademiska frågan om rätten serverades med soya. Det gäller att hålla reda på sådana detaljer.

Jag hade beställt den kryddstarkaste rätten i hela menyn. Som jag tänkte då var detta det enda sättet att driva ut allt fukt och kyla från gatan utanför. Det och ett par stora stark för 25 kronor styck. Ändå var woken inte alls särskilt stark. Jag hällde ett halvt glas med chiliolja över anrättningen och det hjälpte onekligen ansiktssvettningarna att slå ut i full blom. Efter ett tag inser vi att servitrisen blandat ihop våra rätter.

Nu kanske det verkar som om servicen var en katastrof på En thai till. Så var dock inte fallet. Det serveringen saknade i precision tog man igen på snabbhet. Min andra öl kom på strax över 22 sekunder. När man satt i sig ett antal små, ilsket röda pepparfrukter så är det något man uppskattar. Dessutom var alla vänliga på ett förtjusande förvirrat sätt.

Namnet En thai till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal thairestauranger på Södermalm  i Stockholm. Namnet kan alltså tolkas som ett resultat av en befriande självdistans. Det kommer sig dock inte av någon betydande originalitet. En liten bit ner för samma gata ligger nämligen restaurangen En grek till. Namnet En grek till kommer sig förstås av att det finns ett i det närmaste oändligt antal grekrestauranger på Södermalm i Stockholm. När man tänker på det så finns det ett i det närmaste oändligt antal av vad som helst på Södermalm i Stockholm.

Maten på En thai till kretsar en liten bit ovan den genomsnittliga thairestaurangens. Allt är lite bättre preparerat och lite vackrare presenterat. Ändå är, som sagt, priserna högst humana. Vi kom därifrån med en nota på lite över en hundralapp per person och då hade jag försökt svalka de svedda områdena i min mun med enorma mängder Åbro original, uppenbarligen till en helt obetydlig kostnad.

En thai till är en fin restaurang för den som vill äta äta under civiliserade former till en ringa kostnad. Varför man inte skulle vilja det är bortom mig.

3 patong av 5 möjliga

Spuntino, Stockholm

Bild stulen på Spuntinos Facebooksida. Gå dit och stjäl en egen.

Det finns inget ställe i Stockholm där jag ätit fler luncher än på Spuntino på Erstagatan. Det är i sig lite konstigt. Jag borde verkligen inte tycka om det stället.

Observanta och ganska tålmodiga läsare av gödsvinet har förmodligen noterat att jag har för vana att ironisera över saker som helt enkelt är för mycket Södermalm. För att nämna ett exempel så höll jag på att dra på mig ljumskbråck på grund av alla tunga sarkasmlyft i min recension av Spuntinos granne El Mundo.

Kaféer blir inte mer Södermalm än Spuntino. Där finns allt: Glada färger, medelålders män i barnkläder och konst med tillhörande konstnärer. Ändå har jag svårt att säga något ont om detta lilla kafé i utkanten av vad folk inte längre på skämt kallar SOFO (SOuth of FOlkungagatan).

Det är ett kafé men nästan varje dag serverar de lunch även om ingen, inklusive kocken, vet riktigt vad det blir förrän klockan börjar närma sig elva. Det är åtminstone det intrycket jag får. Ingen av de luncher jag ätit där har någonsin liknat någon tidigare eller något annat tidigare serverat någonstans. Det är inte ofta man har anledning att kalla en ”intressant” maträtt för ”god” men Spuntino lyckas som kanske första kafé någonsin kombinera dessa två beskrivningar i en och samma rätt.

Om den lilla lokalen är färgglad så måste platsen där de kommer på maträtterna se ut som ett avsnitt av Dr Snuggles. Jag kan se det framför mig. Någonstans inne i de inre köksregionerna finns ett maskhål bakom en skärbräda som leder till regnbågslandet där knark-kamelen Puckly förklarar att dagens rätt ska bestå av saltgurkor, böngroddar, sesamfrö, hummus, guacamole, riven parmesan och stekt fläsk. Utan att tvivla för en sekund skriver Spuntinotjejen ner receptet och skrider till verket med vad som skulle vara en ganska genomsnittlig lunch på Spuntino, om man kan tänka sig en sådan.

När jag var där härom dagen stod det ”långpannkaka” på en liten griffeltavla ovan espressomaskinen. Med detta avsåg de ugnspannkaka men de kunde även erbjuda linsgryta under disk till tvivlande lunchgäster med traumatiska minnen från skolbespisningen. Jag beställde pannkakan och fick som vanligt något jag absolut aldrig sett förut. Naturligtvis smakade det fantastisk.

Antingen ingår en espresso eller också har jag bara för vana att gå därifrån utan att betala. Ingen har sagt något.

Ni som läst mina tidigare restaurangrecensioner vet också att pengar är en faktor att ta i beaktande. Vad kan då lunchen på Spuntino kosta? Få se: Trendig mat+ konstnärlig inredning+ Södermalm = 139 kronor? Sanningen är att en lunch på Spuntino kostar i sammanhanget skäliga 75 kronor och därmed dunkar de hem en fempoängare.

5 konstfack av 5 möjliga