Adelsö bryggeri

adels

Chansen att du bor i närheten av ett bryggeri har som alla vet växt avsevärt under senare år och Systembolaget har på sitt sätt försökt dra konsekvenserna av det. Under ”lokalt och småskaligt” hittar man i var och varannan butik öl som kanske tillverkats i någon källare som du passerat på vägen dit.

Adelsö bryggeri är ett utmärkt exempel på ett sådant lokalt och småskaligt bryggeri även om det förstås bara är det förra om man råkar bo i västra Stockholm. Flaskorna på bilden fann jag på systembolaget vid Brommaplan, vilket alla som åkt gröna linjen vet är bytesplatsen för bussar till mälaröarna.

Adelsö är en mälarö och jag hyser inte längre några tvivel om att man kan göra öl där. Det är förvisso inte en fråga jag ägnat någon större uppmärksamhet men hur som helst är den nu utagerad och den slutgiltiga upplysningen torde därmed vara ett litet steg närmare.

Ölen i mitten är en strävt citrussmakande blonde som skulle kunna fungera som ersättning för nästan vilken annan strävt citrussmakande blonde som du kan komma på. Om du precis tänkte blanda till en läskande drink på gin med lime och ingefära så kan du lika gärna låta bli och öppna en Boom boom blonde istället. 

Ölen till vänster är en Rocket I.P.A och även om jag nog kommer att vilja fortsätta att dricka även andra IPA så är detta ett exemplar väl värt 27 spänn och tio minuter. Det går att hitta en fruktigare IPA men man får bläddra ett tag i systemkatalogen. Rocket I.P.A smakar som ett maltigt marlboroughvin om det är något du kan föreställa dig.  

Ölen till höger är en fullväxt stout som innehåller samtliga smaker som folk säger att de känner i stout. Jepp, kavringen är där också. En fullständigt respektabel dryck. 

Saken med det lokala och det småskaliga Adelsö bryggeri är att du förmodligen inte kan få tag på det. Adelsö bryggeris öl finner du på systembolaget på Ekerö och båda i Bromma och du kan fiska upp lite uddaflaskor i städer som Varberg, Karlshamn och Malmö.

Det är svårt att säga varför någon skulle beställa någon av dessa öl till sitt lokala systembolag någon annanstans i Sverige. Det är bra öl men varför vänta på leverans från en mälarö när det förmodligen finns en lokal öl nästan var man än är i Sverige. 

Söderledskyrkan

Trots att Stockholms kyrkor mestadels är lika onaturligt tättbefolkade som resten av staden, finner man på Söderledskyrkan, liksom en del andra kyrkor Gödsvinet besökt, den där känslan av att ha råkat smita in bakom kulisserna. Det är en plats till synes ämnad för allt utom besökare, med udda vrår och vinklar utan uppenbart syfte. Kanske är det bara en naturlig följd av den tid dessa kyrkor är barn av, med arkitektoniska vurmer för modernitet av ett intensivt men kanske något ofokuserat slag. Likväl finns det dock en viss pirrande känsla i att besöka det obesökta, se det osedda, även om det bara är en modernitetens bakgård, med en lastkaj och ett par betong-tegel-avigsidor av alldagliga byggnader i kolossalformat. Låt vara att en del av betongmodernismens framsidor skulle kunna tas för baksidor. Här nedan följer fotodokumentation från en vårtur avd. Bromma och avd. Vällingby företog sig, som nu sent omsider hittat online.

soderledskyrkan-1Uppförd ett stenkast från den modernitetens pulserande åder som den tar sitt namn från, är Söderledskyrkan fullkomligt omfluten av denna nutidens livgivande flod, vägen.

soderledskyrkan-2Det är fyrkantigt, väldigt fyrkantigt, och det är tegel, väldigt mycket tegel. Söderkyrkan ger omedelbart ett kraftfullt och modernt intryck.

soderledskyrkan-3Kyrkskeppet arbetar vidare med detta tema av kubiska former och, ja, tegel, mer tegel, och åter tegel, samman med den lika spontana som sköna obehandlade betongen. Som kronan på verket hade vi turen att vårt besök sammanföll med ett övningstillfälle för organisten (eller möjligen en extremt sparsamt besökt gudstjänst).

soderledskyrkan-4Glasmosaikväggen av Uno Lindberg kastar ett färggrant ljus över de föredömligt kraftfullt fyrkantiga träbänkarna som församlingen andaktsfullt kan sitta och få träsmak i.

soderledskyrkan-5Över all denna ståtliga tegelkubs-tomhet vakar en grupp små träfigurer, till synes en smula ensliga inför detta hav av storslagen tegel-modernitet.

soderledskyrkan-6Grovt och lite oformligt snidade påminner de oss om forna dagar, då gubbar och gummor satt på små torp och slöjdade näverkontar och träslevar, långt innan modern och rationell produktion av samma föremål i glansig och stryktålig hammarplast.

Dessvärre var Gödsvinets utsända alldeles för tagna av all denna storslagna modernitet för att uppmärksamma att det någonstans i Söderledskyrkan finns ett kolumbarium, denna kanske inte alltför välkända begravningsform som vi tidigare uppmärksammat. Vi när en förhoppning att i en framtida rapport kunna låta er läsare ta del av detta!

Alberget 4A (89110)

alberget

Jag fann denna öl på systembolaget i Hässelby gård och om man hittar något man inte känner igen där så köper man det. Det händer inte ofta och jag ansåg mig ha gjort en lyckad räd i grannförorten när jag kom hem med en flaska Alberget 4A till Vällingby. Nu är jag inte så säker längre. 

Alberget är en plats på Djurgården och 4A är adressen för ett kafé där man en gång för länge sedan grundade en idrottsförening som kom att dela namn med ön. Ölen har alltså med idrott att göra vilket förstås var en starkt bidragande orsak till att jag inte kände igen den. 

Flaskan bär inte klubbens insignier och Djurgårdens IF nämns inte på ett enda ställe på etiketten. Istället talas det på frimurarsvenska om en ”plats vi är för evigt trogen” etc. Någon som till skillnad från mig inte googlar alla öl hen dricker skulle vara förlåten om hen trodde denna var bryggd av någon polis-orden som någon gång figurerat i en Palme-utredning. 

Nu är det ju inte så, ölen bryggs med avsikt att stödja Djurgårdshjälpen, en slags biståndsorganisation vars främsta drivkraft verkar vara att stötta Djurgårdens ishockeylag ekonomiskt. Det är inte ett ändamål jag vanligtvis stöttar, till stor del på grund av att jag inte ser på ishockey, men de gjorde ju sig ändå besväret att brygga en öl och sådant måste ju uppmuntras. 

Att flaskan inte nämner Djurgården måste tillskrivas möjligheten att någon törstig AIK:are köper ett dussin och den tillfredsställelse det skulle ge kassören på Djurgårdshjälpen. 

Ölen tillverkas av Grebbestads bryggeri och de gör det med en entusiasm man kan förvänta sig av ett västkustbryggeri i färd att stödja ett ishockeylag i Stockholm. Det är möjligt att detta inte är en Pripps blå men i sådana fall vill jag ha bevis för det. 

Möjligtvis skummar den lite mer och möjligtvis är den för Pripps blå kännetecknande smaken av fenol lite nedtonad till förmån för en viss fruktighet men i det stora hela är detta en Pripps blå. 

Det håller naturligtvis inte och om du inte lever för att garantera någon ishockeyspelare med infantilt tilltalsnamn en säsong till i klubb som bildades på Alberget 4A så anser jag att du dricker något som inte påminner ens lite om Pripps blå. 

2 Rosenvik av 5 möjliga

26,80 kronor på systembolaget, nummer 89110 i katalogen

Funiculära höjder

nybohov

Texten ovan skjutdörren av metall löd ”Bergbana” och det var ett förtydligande som behövdes göras. Utan det hade man förmodligen kunnat missta anordningen för en något överdimensionerad rullstolshiss. Men nu stod det ”Bergbana” så vi visste att vi var framme vid vår resas mål. Det var en lördagseftermiddag i Skärholmen sommaren 2014 och detta var det bästa vi kunde komma på.

Att turista i Stockholm är svårare om man också bor där. Visst, logistiken underlättas och man slipper svara på frågor om huruvida man har rört något i minibaren eller inte. Det svåra består istället att hitta något att se som inte innebär att man måste komma i kontakt med verkliga turister.

Så här långt i vår gärning har vi på Gödsvinet trots allt klarat den uppgiften relativt väl genom en serie av utflykter till kyrkogårdar, bruna kubkyrkor och några av huvudstadens trevligaste kolumbarium. Lagom till den verkliga semestersäsongen tvingades vi dock inse att vi därmed kanske redan sett och upplevt alla av de lågintensiva turistattraktioner som vi gjort till vår nisch.

bergbana-skarholmen-2

För vi på Gödsvinet söker inte någon häftig yrsel av svindlande sinnesintryck när vi letar upplevelser att göra i Stockholm. Istället söker vi de mer personlighetsavvecklande aktiviteterna som om något snarare sänker pulsen än höjer den. Det var så, till sist, som vi kom på idén att besöka några av Stockholms fyra bergbanor.

Det var i sig inte mycket till plan men den fick mig att korsa villahelvetet mellan Vällingby och Bromma medels cykel en alldeles särskilt svettig julidag. Lyckligtvis hade Brommafilialen fyllt upp kylen med karakteristiskt konstig öl lagom till min ankomst så allt slutade lyckligt. Så lyckligt, i själva verket, att det sedan tog oss en dryg timme att promenera vidare från Bromma gymnasium till Alvik, om det säger dig något. 

Anledningen till både min cykeltur och vår promenad var att SL i ett utfall av drucket sommardelirum bestämt sig för att plocka ner gröna linjen i sina minsta beståndsdelar för att sedan sätta ihop den igen. Av alla saker som var fel den dagen var dock den döda tunnelbanan en sak av mindre betydelse än det beklämmande faktum att det inte går att hitta en rimlig öl kring Alviks torg efter att ha promenerat en dryg timme. 

bergbana-nybohov-1

Väl framme i Liljeholmen var vi nära dagens första bergbana men den var tvungen att vänta. Vid Liljeholmens torg finns det öl och även om den i flera avseenden inte alls var rimlig så fick den en halvtimme av den tid vi så tydligt hade alldeles för mycket av. 

För några som lagt ner tid på att hitta sätt att undvika upphetsning i när de besöker sevärdheter så är Nybohovshissen nästan lite för mycket. Det är en tvåhundranågonting meter låg bana som de med hänsyn till den idylliska utemiljön i Nybohov sprängt in i en tunnel. Tvåhundranågonting meter bergtunnel för en hiss, någon på 1960-talet måste ha tyckt det var en bra affär. 

Resultatet är dock ganska imponerande och generellt sett ingen man hade förväntat sig att hitta i änden av en livlös korridor från Liljeholmens tunnelbanestation. Färden tog ungefär en och en halv minut och det var ungefär så mycket som jag klarade av. Trots alla sina tilltalande egenskaper och sin charmiga skyddsrumsestetik så saknade hissen något så elementärt som en ölservering. Vi chansade på att det skulle finnas en sådan väl på plats uppe bland molnen i Nybohov. 

Nybohov visade sig inte bara ha en källa till delvis kyld spendrups på fat i form av en pizzeria med marint tema, området är också ett kuttersmycke bland huvudstadens betongboplatser. Perfekt kubistiska längor som långsamt smalnade av mot horisonten berättade att Roy Anderson hade kunnat spara in på kulisserna till ”Sånger från andra våningen” om han bara tagit hissen upp till där vi satt och drack.

Bergbanan i Skärholmen kom på många sätt som en befrielse. Efter all spänning med den överdimensionerade och underjordiska hissen i Liljeholmen framstod den i Skärholmen som en behagligt våt filt för våra nästan stimulerade sinnen.

25 mycket långsamma meter skiljer de nedre delarna av förorten från de högst marginellt högre delarna i samma förort. Vi gjorde resan och hade kunnat berätta om det om något funnits att återge.

Uppe på höjden, som också kunde nås med hjälp av en i sig rätt beskedlig trappa, blickade vi ut över de något lägre delarna av Skärholmen centrum. Jag började säga att det i alla fall var rätt trevligt där uppe men jag kunde inte fullborda meningen. Det kändes inte rätt.

En intressant detalj – och som du vet använder jag ordet ”intressant” rätt frikostigt här – är att den spårburna rullstolslyften i Skärholmen faktiskt är en bergbana och att den atombombsäkra tunnelvagnen i Liljeholmen är en hiss. Om du undrar vad som ligger i de definitionerna så är du mer illa ute än mig och jag tänker inte berätta.

Mariatorget är ett torg man kan dricka en rimlig öl kring och snart satt vi vid det. Såvitt jag vet finns det ingen bergbana i närheten men vi kunde inte längre bekymra oss över det. Det hade varit nog med spänning för en dag.  

bergbana-nybohov-2

Kina Hörnet, Farsta

När man så insupit det allra modernaste Sverige har att bjuda, dvs. Farsta Centrum, vad faller sig då naturligare än att söka sig bort, till exotiska länder man knappt kan föreställa sig? Kina Hörnet står här till buds med en närande och smaklig buffé för endast 109 kr (vardagar serveras lunchbuffé för 85 kr). För den som likt undertecknad helt gärna läskar sig med vatten blir det heller inte dyrare, men för den som så vill, finns även starköl på flaska, fast då av enklare svenskt slag.

kina-hornet

Maten är om inte överdrivet spännande icke desto mindre fullt njutbar, av typisk svensk-kinesisk buffé-typ, mättande och med ett bra fokus på de där bitarna som reptilhjärnan föredrar. Det friterade är krispigt utan att kompromissa med flottigheten, riset suger upp den umami-osande såsen ordentligt, det söta är lagom surt, o.s.v. Det är ingen revolution, men det är en njutbar matkultur.

kina-hornet-mat

Tre komma fem exotiska tillfällen i betongstaden av fem möjliga.

Farsta Centrum

När nu Gödsvinets avd Bromma & avd Vällingby besökt diverse höjdpunkter från betongens favoritårtionden var det bara en tidsfråga innan det var dags att besöka en av ABC-städernas kronjuveler, Farsta centrum. Huruvida Farsta eller Vällingby förtjänar att inta tronen som den svenska framstegsoptimismens främsta betongcentrum frågar vi oss dock nog fortfarande, för där Vällingby nog hade den storståtligare generalplanen, är Farsta istället mer välbevarat, och flankeras av två fullständigt gigantiska parkeringsplatser i markplan, något som bara kan sägas vara av allra högsta betong-vurmeri-halt. Butiksmässigt har de båda dränkts i nyare varianter av intetsägande masskedjor. Frågan är dock inte om den mer varsamt förändrade bebyggelsen i Farsta drar längsta strået, samman med de orgier av giga-betong-kuber som omger det. Med detta sagt ska vi ta en liten bildutflykt genom ett vårlikt Farsta Centrum, anno 2014.

1-oversiktRedan från första stund ser vi att Farsta centrum ser framtiden an, anpassat som det är till det ädlaste av transportmedel, bilen!

2-parkeringMan kan inte annat än nicka inkännande och ge högsta betyg till de väl tilltagna parkeringsplatser som finns i direkt anknytning till centrat. Såhär ser framtiden ut!

3-torgDe lätt oformliga huskolosserna omsluter ett lätt oformligt torg, enligt uppgift inspirerat av en italiensk piazza, oklart exakt hur. Från början ska det ha varit täckt av diverse fontäner, dammar etc, men på senare tid har dessa ersatts av de lika käcka som klädsamma vita plasttält som numera åtföljer all torghandel.

4-fasadDe välbevarade fasaderna är kanske annars den främsta behållningen med Farsta C. Eleganta geometriska mönster möter oss här.

5-fasadÄven trä, kanske till synes något gammalmodigt, får vara med på ett hörn!

6-fasadEn nyare addition (t.h. i bild) passar rätt hyfsat till de något mer lekfullt betongiga äldre delarna.

7-kopcentrumInnehållet bak dessa fasader är dock dessvärre ett köpcentrum, som är ungefär lika lockande som sådana vanligen är.

8-kolossSom för att läna det ytterligare majestät tronar invid Farsta C en köttfärgad stenkoloss i halvkilometersklassen.

9-terrassenDen är även det första man ser från t-banestationen. Helt logiskt har denna stenbjässe fått namnet ”Farsta-terrassen”.

Vetandets roll för uppskattningen

skylt
Eftersom man inte tar bilder av illa placerade traktorstall, får ni hålla till godo med en bild på en annan till synes icke planerad del av skogskyrkogården. I själva verket är denna skylt kanske redan prisbelönt och kortlistad för årets skylt.

Vi har nog alla gjort det någon gång. Nickat och mumlat lite instämmande, och sagt att ja, jo, det är ju ett viktigt verk, många bottnar.. och tittat eller lyssnat vidare på något som vi i all ärlighet tyckte var rätt platt. Men det är ju något viktigt, av någon viktig, så vi letar liksom vidare efter någon slags poäng, och intalar oss att det finns nån, någonstans.

I realiteten är ju kejsaren lite allt som oftast mindre beklädd än han kanske borde vara, något som demonstrerades med all önskvärd tydlighet när er korrespondent ögnade igenom listan över de 10 kandidaterna till årets byggnad i Stockholm, i DN. Mycket kan sägas om denna lista, och de som gjort den, men till att börja med vill jag gärna dra er uppmärksamhet till alternativ 4. Det tog ett par ögonblick, men sen trillade polletten ner. Inte var det första gången jag såg den byggnaden, nej, jag hade råkat på den på en söndagstur genom Skogskyrkogården. Vid det tillfället var vi, trots vissa efterforskningar (dvs, en snabbläsning på wikipedia), helt obehindrade av bättre vetande. Såvitt jag kan minnas, gick kommentarerna ungefär enligt linjen ”bara för att det ligger skymt bak träden behöver de ju inte strunta i hur det ser ut”, ”fyrkantigast möjliga betongbarack”, och liknande. Allt i enlighet med hur man reagerar på en illa placerad byggnad innehållande traktorstall, eltransformatorer, etc.

Kanske är vetandets roll enkom att trassla till det för uppskattningen?

Mediaskuggan lämnar Hållplatsen

hallplatsen
Foto: @lakritshandel

Jag gick förbi Hållplatsen tidningar och tobak idag. Inget konstigt i det vandrar ner för den delen av Folkungagatan nästan varje dag. Nu för tiden är det nästan alltid något nytt på gång i den lilla butiken. Idag var det en på karakteristiskt vis improviserad annonskampanj för potatischips med lakritssmak. Jag har förstått att de säljer bra. 

Anledningen till att jag vet att de säljer bra är att jag läst det på butikens twitterflöde. Att det finns ett sådant twitterflöde berättar i sig lite av det jag ville ha sagt med detta inlägg. 

Lakritsbutiken på östra Folkungagatan har lämnat obskyriteten, den är inte någons hemlighet längre men att vara någons hemlighet har heller aldrig varit någon vinnande affärsidé. 

Vi här på Gödsvinet är förstås de första att gratulera framgång som vi hoppats och trott på i en lång rad tidigare inlägg. Denna framgång får sägas ha nått en ny nivå då Dagens Nyheters ekonomibilaga gjorde ett reportage om Hållplatsen tidningar och tobak. Låt vara att DN förstod vad som hände sådär tre och ett halvt år efter Gödsvinet. Grattis till dem och grattis till Hållplatsen. 

Blå söndag, II

Somliga upplevelser är för stora, för mäktiga, för tunga för att lätt sätta ord på, andra för undflyende, undanglidande, svårbegripliga. Den ofta rätt bastanta arkitektur som kännetecknar framstegsoptimismens Sverige kan onekligen sägas framkalla en del stämningar som inte helt lätt vill sätta sig på pränt. Det är därför storartat att en annan Gödsvinet-avdelning redan gett sig i kast med den grannlaga uppgiften att uttolka vår söndagsexpedition till ett par av förra århundradets mer imponerande byggnadsverk i Stockholm. Till denna fylliga och klara resedagbok finns inte mycket att addera, men (på förfrågan) ska ett litet urval bilder från sagda tur presenteras. Bilden ska ju som bekant säga mer än tusen ord, och kanske ländar sig just denna arkitektur väl till detta medium, t.ex. ifråga om att illustrera dess tyngd och inpassning i lokalmiljön. Vi får hoppas att denna korta exposé kan kasta lite ljus över dessa och andra intressanta aspekter hos den blå söndagens studieobjekt.

St Tomas tronar över Vällingby, uppe på sin kulle, i fyrkantigt tegelmajestät.
St Tomas tronar över Vällingby, uppe på sin kulle, i fyrkantigt tegelmajestät.
Peter Celsing undvek stuprör etc på fasaden, och lät det dovt röda Helsingborgsteglet härska oinskränkt.
Peter Celsing undvek stuprör etc på fasaden, vilket onekligen ger ampra möjligheter att uppskatta det dovt röda Helsingborgsteglet.
Även insidan är sparsmakat inredd, utöver en dopfunt som minner om en bortsprungen kvarnsten, och en träjesus av Bror Hjorth.
Även insidan är sparsmakat inredd, utöver en dopfunt som minner om en bortsprungen kvarnsten, och en träjesus av Bror Hjorth.

Träjesus ser lite trött och butter ut, men det är svårt att klandra honom.

Träjesus ser lite trött och butter ut, men det är svårt att klandra honom.
Uppenbarelsekyrkan vid Aspudden utmärks istället av gult tegel och en originellt placerad klockstapel, som vi på gott och ont inte fick uppleva in action.
Uppenbarelsekyrkan i Hägerstem utmärks istället av gult tegel och en originellt placerad klockstapel, som vi på gott och ont inte fick uppleva in action.
Då det var fullt blås med musikkonset på markplan. fick vi hålla till godo med Ralph Bergstens & Randi Fishers glaskonst på våningen under.
Då det var fullt blås med musikkonset på markplan. fick vi hålla till godo med Ralph Bergstens & Randi Fishers glaskonst på våningen under.
Det var inte helt trivialt att navigera de nedre planen, men man fick gott tillfälle att verkligen uppleva det gula tegel som frikostigt använts i kyrkans konstruktion.
Det var inte helt trivialt att navigera de nedre planen, men man fick gott tillfälle att verkligen uppleva det gula tegel som frikostigt använts i kyrkans konstruktion.
För den som undrar hur ett kolumbarium i framstegssverige kunde te sig, är det här alltså tydligen ett exempel. Lite som ett högtidligt kommundelsbibliotek under marken. Fast utan böcker.
För den som undrar hur ett kolumbarium i framstegssverige kunde te sig, är det här alltså tydligen ett exempel. Lite som ett högtidligt kommundelsbibliotek under marken. Fast utan böcker.

Det är onekligen svårt att inte känna en viss känsla av tyngd inför ovanstående, av solitt, verkligt påtagligt byggande, vilket kanske inte är helt opassande givet ämnet. För den som får mersmak, kan det kanske vara glädjande att planer smids på vidare expeditioner till dessa resterna av Sveriges mest optimistiska årtionden. Exakt vad som resulterar återstår att se.

 

Samtal vid Slussen

pejling002

Joe Strummer skulle precis berätta något om Victor Jara när han hejdades av att ett telefonsamtal bröt musiken i mina hörlurar. Jag hade kommit så långt som till ingången till Slussens tunnelbanestation vid Södermalmstorg när jag nu konfronterades med en främmande människa på andra sidan av en dålig ledning. 

Det var från Radiotjänst. Jag har alltid haft en god relation med Radiotjänst. När jag hade en TV så betalade jag till och med deras avgift. När jag i ett koleriskt infall förpassade apparaten till en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund slutade jag betala denna avgift. 

Historien borde ta slut där. Historien var slut där. Tills de tog upp samtalet igen, idag vid Slussens tunnelbanestation. 

Efter ett par kraftigt förminskande trevligheter kom personen på andra sidan till saken. Hade jag en TV? Precis som alla andra som idag gärna berättar att de inte har det valde jag det långa svaret, sa något om Melodifestivalen, koleriska infall och en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund.

Personen på andra sidan skyndade vidare. Fortsatte med frågan om ”dator med TV-kort” vad i all världen det nu är för något. Jag är rätt säker på att det fanns en TV-tillsats till Commodores datorskärmar på 1980-talet, kanske var det en sådan frågade efter. Hur många fångar de på det sättet?

Den frågan var hur som helst bara introduktionen till huvudnumret. Det lät ungefär så här:

RT: Har du en vanlig dator?

Jag: Bra fråga, den låter för jävligt.  

RT: Vad använder du den till?

Jag: Jag…skriver saker. Den är rätt dekorativ också, fin i sig. 

RT: Du betalar kanske räkningar och så med den?

Jag: …nej?

RT: Hur gör du det då?

Jag: För hand…gillar känslan…kul att träffa folk…och så…på postkontoret…

RT: Du har inte internet till datorn?

Jag: …nej?

Det var svårt att undgå känslan av att personen på Radiotjänst inte alls trodde på mig. Det är en hemsk sak när människor inte kan lita på varandra. För att inte helt lägga skulden på den andra parten så kan jag gå halva vägen och säga att jag inte var fullständigt uppriktig.

Hade jag varit uppriktig så hade jag sagt att tanken på TV-avgift för datorinnehav är en som kräver mer än en driven telefonutfrågare för att genomföras. Dålig verklighetsförankring bygger i motsats till vad många tror på fantasilöshet och den tanken bär alla symtom på det. 

Framför allt är TV-avgift för datorer ett ojämlikt sätt att dra in pengar. De hem som inte har en TV har en dator av något slag men de flesta har båda. Om man kräver de som har TV på pengar så är det just en avgift. Om man kräver alla på pengar så är det en kapitationsskatt, en skatt som utgår med samma belopp oavsett inkomst eller förmögenhet. 

Hade jag varit uppriktig så hade jag påmint Radiotjänst om Margaret Thatcher. Hon var en av ytterst få som på fullt allvar föreslog en sådan typ av skatt. Vanligtvis är ju skatter platta, det vill säga baserade på en procentsats, eller progressiva, alltså baserade på en stigande procentsats utifrån inkomst.

Hur fungerade detta förslag för Margaret Thatcher? Låt mig förklara det som jag skulle ha förklarat det för personen från Radiotjänst om samtalsklimatet hade tillåtit det.

Margaret Thatcher var en person som lyckades med nästan allt hon företog sig. Då företog hon sig ändå en del rätt galna saker. Thatcher skrämde halvt ihjäl den konservativa mansklubben i det konservativa partiet och blev partiledare genom att vara illa omtyckt av alla. Hennes mest kända politiska merit vid den tidpunkten var att hon som utbildningsminister dragit in mjölken i de brittiska skolmatsalarna.   

Hon expedierade sedan i raskt takt den egna partieliten, de andra partiernas eliter, den samlade ekonomivetenskapen, ett dussintal mycket mäktiga fackföreningar, kvinnomodet, IRA, folk med bergsprängare i Brixton, alla andra i Brixton, den argentinska juntan, de långhåriga och alla i Storbritannien boende norr om, låt säga, Northampton. Fan, när jag tänker på det så fixade hon till och med Joe Strummer.  

Hon lät inget stoppa henne och inget gjorde det. Tills hon införde en kapitationsskatt. Det var helt enkelt för mycket och hon fann sig snart stående på gatan med lite att säga och utan modet att ge världen fingret. 

Det är vad jag hade sagt till Radiotjänst om jag hade varit uppriktig. Istället dränktes vårt samtal av ljudet av 2:ans blåbuss som tog sats uppför Katarinavägen. När jag hörde något igen var Radiotjänst borta och Joe Strummer kom till sist till saken angående Victor Jara.