Blå söndag

uppenbarelsekyrkan

Söndagen innan fastan är en helgdag man nästan aldrig finner mig uppmärksamma. Fastlagssöndagen eller Köttsöndagen anses vanligtvis inte heller vara någon anledning till något särskilt firande. Sedan hör det ju till saken att jag är ateist också.

Det är Gödsvinet Brommas Zonk också så det var bara naturligt, gödsvinet-naturligt, att vi skulle spendera den gångna söndagen med att besöka kyrkor, kapell och begravningsplatser.

Vi hade aldrig för avsikt att möta gud eller någon vi känner. Vad som förmådde oss att korsa Stockholm i fulla, korta söndagstunnelbanetåg var möjligheten att uppleva lite av den särskilda arkitektur som kännetecknar huvudstadens mer modernistiska institutioner för trosutövning.

När man fortfarande trodde på ett intelligent samhälle, det är rätt länge sedan nu, byggdes även kyrkorna i enlighet med någon sorts rationalitet. Den uråldriga kyrkan fann sin plats i världens modernaste land i 1950, 60 och 70-talens funkisbunkrar, betongbönerum och cementhelgedomar till kyrkor. Det var dessa vi ville besöka, eller några av dem.

Det var dock ändå söndag så vi var beredda på att vi skulle kunna utsättas för passiv andlighet men det är något man får vara beredd att ta för att få se en kyrka som den här i Vällingby.

St Tomas kyrka är utan tvivel en turistattraktion. Om man är den sortens turist. Väldigt få verkade vara det i söndags. Vi kunde helt ostört betrakta kyrkans utställning av ikonkonst. Det var en tillfällig utställning men de senaste nyheterna från Ukraina hade tidigare samma morgon antytt att den rysk-ortodoxa ikonografin skulle kunna ha alla möjligheter till en mer permanent plats långt längre västerut än tidigare.

Kriget ryckte närmare medan vi duckade de undrande blickarna från den övande kören i en stor, brun tegelkub till kyrka i ABC-staden.

Om kriget kommer tror jag att jag vill befinna mig i Uppenbarelsekyrkan i Aspudden.Skälen till det är, som du redan vet, inte religiösa. Skälen grundar sig istället på att jag fick en ny förståelse för betonggotikens robusta egenskaper under vårt besök där under samma söndag.

Det pågick en gudstjänst i kyrkosalen och vi skydde den helt instinktivt genom att vandra omkring planlöst på den lilla innergården. Efter ett tag kom det fram en kyrkovärd och frågade, på engelska, om vi var intresserade av att besöka underjorden. 

Hon syftade förstås på kolumbariet och om du aldrig har blivit tillfrågad av en leende kvinna om du är intresserad av att se hennes kolumbarium så måste jag berätta att ett kolumbarium är ett rum där man stoppar kremerade människor bakom små numrerade luckor. 

Det ser ut ungefär som en väldig uppsättning postfack eller som den sämsta omgången av Bingolotto någonsin. 

Om du ska besöka bara ett kolumbarium i år så ser jag ingen anledning till att det i Aspudden inte skulle kunna vara ditt val. Personligen tror jag inte att jag har sett mitt sista. Förvänta dig en följetong. 

Nu trodde jag förstås inte att det skulle bli krig i Ukraina på riktigt men jag tänkte på det när vi steg av tunnelbanan vid Skogskyrkogården. Jag tänkte på det mest eftersom jag i brist på något annat mål och mening i livet följt utvecklingen minut för minut de föregående 48 timmarna. 

En vecka tidigare, när Janukovytj tagit en taxi mot gränsen och Tymosjenko rullats ut på senen vid självständighetstorget i Kiev var jag så nära jag någonsin kommer att komma att spontanköpa en biljett till Ukraina för att se finalen på plats. 

Skogskyrkogården är på det stora hela en rätt väl lämpad plats för tankar om krig och fred. Och döden, förmodar jag. 

Jag hade aldrig varit där tidigare och något som jag och många med mig inte verkar ha vetat är att det faktiskt är en skog. 

skogskyrkogarden

Särskilt minneslunden är en högst genomsnittlig skogsdunge. Det är inte alls någon putsad parkanläggning utan just en samling tallar med en vildvuxen undervegetation.

Det ser mindre ut som en stiliserad minnesplats där man lägger sina närmaste till den sista vilan och mer ut som en mörk plats längs med E45:an där man kan komma undan med att gömma ett lik. 

Missförstå mig inte, det är vackert på sitt sätt och, om inget annat, ett alldeles underbart skandinaviskt koncept. 

Om det nu skulle bli en upptrappning på Krimhalvön så skulle den rätt snart övergå i ett dödläge. Tro inte vad du har hört om militärer, de älskar dödlägen. Det är dödlägen som håller igång försvarsbudgetarna, det där med järnridå lyckades de ju hålla liv i under 45 år med helt oöverträffade karriärmöjligheter för generaler som resultat. 

Om Ukraina styrts med samma sorts rationalitet som byggde kyrkorna i Vällingby och Aspudden så hade det meningslösa i uppdelningen mellan sovjetnostalgikerna i öst och EU-entusiasterna i väst varit lagd i det offentliga för alla att beskåda. 

Jag tänker mig att om den modernism som byggde Skogskyrkogården också byggde det nya Ukraina så skulle de förena öst och väst genom att genast resa en staty av en kissande Lenin på frihetstorget i Charkov. 

Nu fick Gunnar Asplund aldrig det uppdraget och vem ska fylla hans skor idag? Skogskyrkogården är verkligen en mästerlig skapelse. Funktionalismen i kapellen och krematorierna står i kontrast till den otyglade skogen. Vad de japanska turisterna vi mötte nog inte förstod var dock att skogen inte representerar dödens okontrollerbarhet utan naturen som den slutliga viloplatsen. 

Ett vackert ekumeniskt inslag i samma anda kan ses på bilden ovan. Det är den av Asplund ritade spegeldammen avsedd för vikingabegravningar. 

Vi gick ett nära fullständigt varv runt kyrkogården och lämnade genom huvudingången utan att tänka eller tro på något särskilt. 

Totaltorsk

Torsk i islŒda.

Det har hänt igen och denna gånger är det kanske för gott. Ännu en fiskhandlare har gått dit fiskhandlare går då de kämpat och fallit. Butiken på Borgmästargatan har skördat ännu ett offer. 

Det är snart fyra år sedan vi först uppmärksammade den lilla butiken på Södermalm och dess tendens att besegra alla som försöker göra den lönsam. Den senaste i ledet av fiskhandlare höll ut i ganska exakt tre år vilket såvitt någon vet är ett rekord. 

När fiskhandlare Starre tog över i februari 2011 noterades detta förstås också här på Gödsvinet. Sedan dess har jag gått förbi butiken nästan varje vecka och mitt intryck har varit att också nästan alla andra i den här staden måste ha passerat den förbi.

Det var hela tiden uppenbart för mig att även denna affärsrörelsen var rödlistad. Akut utrotningshotad. Utfiskad.

Beskedet kom någon gång i förra veckan, skylten i fönstret berättade historien som redan berättats så många gånger. 

”Lokalen överlåtes” läste den vita texten mot en ilsket orange bakgrund. På en lite mindre, handskriven lapp strax under stod det ”stängt på grund av sjukdom”. Kan det överhuvudtaget bli sorgligare än så?

Tårarnas väg leder varje fiskhandlare till en plats strax söder om Folkungagatan. Där är platsen där den sista striden står för alla som någonsin slagit in en filé i brunt paketpapper.

Om man lyssnar i vinden som blåser ner för Stigberget kan man höra dem viska samma ledsna ord. ”Begrav mitt hjärta på Borgmästargatan 4”. 

Dynastin

dynastinEtt stenkast från Clas på Hörnet, norrut längs Birger Jarlsgatan från dess korsning med Odengatan, ligger Dynastin. Hit styrdes stegen för en adjö-middag med en kinesisk kollega, efter ett par snabba öl på Flying Horse, en sportbar några kvarter bort, för Dynastin har inget starkare än lättöl i dryckesväg, och samtliga svenskar i sällskapet såg på varandra med den där blicken som sa att en avskedsfest utan något starkare än lättöl, det kom inte på fråga. Om nu ölen är svag, kan den kinesiska mat som serveras på Dynastin dock vara desto starkare, och för den som likt undertecknad hittills mest upplevt detta lands kök i formen fyra små rätter, är det något av ett uppvaknande. Den avresande kollegan menade att det var den bästa kinesiska maten han hittat i stan, ett påstående som är svårt att verifiera för en som bara är van att äta friterad svensk-kinesisk mat, och detta ytterst sällan, men att det var mycket gott, bitvis delikat, kan inte förnekas. Den absoluta favoriten var en kanelkryddad och sjögräs-inramad revbenssprällsrätt, vars namn (antagligen inte korrekt) framsades ”seatbelt”. Ett drag av salmiak, och den satt som en smäck, lika oväntat lätt som många av de andra rätterna som passerade revy, för på tydligen typiskt vis beställdes ett otal rätter in, varefter alla efter smak och kynne tog för sig av dem alla. En annan höjdpunkt var den inledande biffbuljongsoppan, med en rejäl dos chili och allra hastigast, lättast kokad biff i, aromatisk och ja, lätt, men även lammgrytan, fläskgrytan man rullade i små pannkakor med hackad purjo, och den avslutande kålrätten var synnerligen smakliga. En uppmärksam läsare märker här en viss brist på vokabulär, mer precist, att rätterna inte precis verkar ha några namn. Detta har sin förklaring i att menyn bara finns på kinesiska, ett språk er utsände har relativt begränsade kunskaper i. Nu trädde ju förstås de med kunskaper i denna skrift snabbt in i rollen som menyuttolkare, men serveringspersonalen visade vissa (om än kanske delvis begränsade) kunskaper i svenska och engelska, så ett besök utan tolk bör vara möjligt. En meny på engelska ska eventuellt vara i antågande, och likaledes alkoholtillstånd, och med detta borde alltså portarna öppnas för en svensk publik som trängtar att se bortom fyra små rätter.

Fyra varma rekommendationer av fem. Räkna med runt 150 kr per person om ni delar lite olika rätter. Birger Jarlsgatan 112, öppet vardagar lunch och kväll, helger bara kväll.

Södersvepet

sodermalm675

Gödsvinets folkbildningsinsats har hackat sig fram på hälften av cylindrarna under den första höstmånaden och så kan vi inte fortsätta. Internet och den breda allmänheten behöver ett Gödsvin för stöd och vägledning genom vad som annars kan vara en svårnavigerad samtid. 

Låt oss därför återvända till verkligheten med en uppdatering av vad du redan vet. Ämnet för dagens lektion är Södermalm. 

Under årens gång har vi på Gödsvinet återkommande rapporterat från den allra sydligaste av våra malmer här i Stockholm, framför allt från den del som ligger inom rimligt promenadavstånd från min arbetsplats i Sofia. 

Gödsvinets kompletta guide till Södermalm kom redan sommaren 2011 och även om den fortfarande är det bästa som går att läsa på ämnet så kan det vara på sin plats med att berätta vad som hänt sedan sist på de institutioner för mat, dryck och liv som beskrivs i den. 

Det lilla kaféet på Erstagatan som en gång i tiden hette Spuntino bytte ägare och namn till Davids utan att någon direkt behövde falla i koma av miljöombytet. Nu har den minimala lokalen bytt ledarskap en gång till och jag vågar påstå att det fortfarande går att känna igen sig.

Den konstnärliga apartheten dog med Spuntino men man kan fortfarande äta en småskaligt tillagad måltid till en rimlig kostnad på alldeles för lite utrymme så allt är fortfarande väl. 

Dumplingrestaurangen Fang Yuan Shi Wu bytte namn till det långt tråkigare ”Mormors dumplings” och namnet är inte det ända som har förändrats.

Mormor har lyssnat på kunderna och det är förstås något av det dummaste man kan göra. Det klagades på att de 17 dumplings som ingick i lunchen tidigare var för mycket. Nu får man 15 och det är för lite. Dessutom blev de mindre. 

Något som sagts ofta bland kunderna på Mormors är att de önska sina dumplings väl stekta, alltså inte sådär degiga som degknyten oundvikligen riskerar att bli. Därför steks dumplingarna jättehårt nu. På tallriken ser de till färg, form och storlek nu ut som 15 nygräddade köttbullar. 

Gödsvinets kanske längsta följetong på ämnet Södermalm är historien om fiskbutiken på Borgmästargatan. Det är inte minst därför vi med glädje kan konstatera att den lyckats behålla sin ägare i två och ett halvt år nu. 

Ersta terass fortsätter att vara Södermalms mest förbisedda lunchrestaurang, Carmen har naturligtvis inte förändrats på något sätt, meze-lådan på Aubergine har blivit en tia dyrare utan att vara något annat än väldigt billig och baren högst upp i skatteskrapan är fortfarande något av det otrevligaste du kan utsätta dig för.

Mycket är alltså som det har varit och allra roligast bland sakerna som bestått är den modiga satsningen på lakrits hos Hållplatsen tidningar och tobak. Vi här på Gödsvinet ser oss som en del av den sedan vi var först med att hylla den vitt och brett och det var också vi som fick den omskriven i en populär bok om lakrits. Jag var där bara härom dagen för att posta ett brev och betala portot med kort för att irritera ägaren och lakritskommersen verkade leva och må väl.

Så ser det alltså ut på Gödsvinets Södermalm. Det finns förstås saker vi inte nämnt men det får räcka med uppdateringar så här långt. Detta är allt du behöver veta tills vidare.    

Gullmarsspan

Gullmarsplan är som bäst innan man kommer dit och efter att man har åkt igen. När man är där vill man bara att minuterna ska gå. Du som har läst de senaste 476 inläggen som jag gjort här på Gödsvinet vet förmodligen mer om de plågor som är förenade med att pendla via Gullmarsplan än vad som är bra för dig. Nu får du veta mer.

Jag var där igen i morse och det var värre än vanligt. På något sätt hade jag lyckats arrangera ett 19 minuters långt byte vilket är mycket nära maxstraffet för att vilja söka sig söder om Stockholm på morgonen.

För att sysselsätta mig med något bestämde jag mig för att handla lunch trots att Gullmarsplan är en plats som lämpar sig utomordentligt dåligt för sådana idéer. Man väljer mellan Pressbyrån och försäljaren av smörgåsar nere i hörnan vid kebabrestaurangen.

Jag gick till Pressbyrån och jag vet inte varför, ångrade det redan vid första kylen. Det finns dock ingen tid för ånger eller något annat framför mikromatsdisken på Pressbyrån. Man hittar aldrig det man vill ha så man tar det man inte behöver.

Pressbyråerna har kommit att ersätta snart alla tobaksbutiker och kiosker som inte anslutit sig till koncernen och dess uniformer, logotyper och standardiserade utbud. Jag känner för Pressbyrån ungefär vad Kinky Friedman känner för Starbucks.

I kön irriterade jag mig på ytligheten i den bolagiserade fräschheten, den börsnoterade effektiviteten och den marknadsanpassade trevligheten hos personalen. Varför önskar de alla en ”bra dag”? Ska man komma tillbaka och berätta om man inte har haft en bra dag? Behöver de få veta för att orka vara så där trevliga nästa morgon?

Människor som ber en ha en ”bra dag” är sådana människor som säger sig ”älska” livlösa ting som nya tennisskor, mobiltelefoner och hamburgermål. Människor som har betalt för att säga det. Det var vilse i dessa tankebanor som jag bestämde mig för att visserligen köpa den sallad i plastburk som jag plockat till mig men att sedan gå till den lilla smörgåsbutiken för att köpa mitt kaffe där istället.

Nu kanske du undrar varför jag inte övervägde att gå till Espresso house för att köpa kaffe. Det ska jag berätta för dig: De hällde mjölk i mitt kaffe en gång för två och ett halvt år sedan och jag har inte glömt. JAG HAR INTE GLÖMT! HÖR NI DET ERA SKÅNSKA JÄVLA KAFFEKAPITALISTER. Förlåt. Tillbaka till berättelsen.

Hur som helst, jag lät min blodshämnd mot kaffebaren vila åter litet och gick till den trevliga kvinnan med smörgåsarna som alltid ser så där sorgligt trött ut som man själv känner sig en morgon på Gullmarsplan. Jag gillar hennes hörna och har skrivit om det här tidigare. Den enkla smörgåsdisken framstår som raka motsatsen mot Pressbyrån, det är ett litet familjeföretag som också driver snabbmatsrestaurangen i samma hörna av terminalen.

Jag har precis hunnit hälla en stor mugg kaffe i en liten mugg och åtgärdat en del av de brännskador som följde då kebabkocken kom ut ur sin restaurang till disken med rader av smörgåsar. Han satte blicken i den trötta kvinnan och sa högt och skarpt att ”du har betalt för att jobba, inte för att sova”.

Det trevliga lilla familjeföretaget blev plötsligt något annat. Precis som den egentligen rätt oskyldiga Pressbyrån för ett tag framstått som Babylons vakttorn så förvandlades nu smörgåsbutiken till ett redskap för övergrepp. Slavkontrakt, tyranni och och papperslösa gästarbetare som sover i torrförrådet. Charles Dickens i ciabattaköket.

Pressbyrån framstod inte som då dålig längre. De har säkert sina papper i ordning. Kollektivavtal och avtalsenliga löner. Kickoff och biocheckar till jul. En gång berättade tjejen bakom kassan att mikromaten jag precis köpt också var hennes favorit. Det hade hon garanterat inte betalt för.

Så nu vandrar man nu mellan den själslösa Pressbyråklonen, de försåtliga kaffeförgiftarna från Lund och smörgåsslavarnas gehenna borta vid trappen. Nitton minuter är en evighet där och man vill bara att de ska gå.

Livscykelanalys

trappa

Det är augusti och det betyder så vitt jag vet att vi närmar oss årsdagen av min födelse. Jag är inte säker eftersom jag sedan länge gått från att undvika dagen till att förneka och till sist aktivt beivra den. Kanske finns den inte alls längre.

Om den finns så borde den markera övergången mellan då man inte längre kan förväntas uppleva någon 30-årskris och då man hoppas på att gå vidare till en 40-årskris. Efter 40 föreställer jag mig att de periodiska kriserna övergår i en mer generell dödsångest för alla tider. Då slipper man hålla reda på sådant här. 

Du kan inte välja att inte ha kriser, du kan som bäst hoppas på att kunna kontrollera omständigheterna under vilka de sker. Jag har stora planer för min 40-årskris.

Jag tänker fira 40-årskris genom att INTE börja springa maraton. Det är, förstås, en fullständigt genial plan. Tänk efter: Istället för att försöka övertyga omvärlden att man inte alls är ett döende vrak som har spelat ut sin roll i det mänskliga sammanhanget genom att påvisa fortsatt förmåga att sätta en fot framför en annan så ställer man sig vid sidlinjen, bland åskådarna. 

Detta är budskapet: ”Se på mig, jag är så medveten om de överdrivna kroppsövningarnas roll i 40-årskrisen att jag omöjligen kan ha en själv, ett faktum som bevisas av att jag inte deltar i dem”. Bättre än så, jag hånar dem, för övrigt på ett väldigt ungdomligt vis. Jag står bredvid och därmed ovan och bortom. 

Detta bara bevisar vad vi redan visste; om något är svårt eller jobbigt så kan du alltid ta din tillflykt till metanivån. 

Även om det, vilket jag är oroväckande noga med att poängtera, är ett antal år kvar till det är dags för denna kris så har jag börjat förbereda den. Så sent som i morse avstod jag från att springa sex kilometer kring Grimsta naturreservat. Nästa vecka ska jag försöka avstå från att springa milen. En full maraton är inom räckhåll.

Under de närmsta åren kommer jag att med nit låta bli att fasta mig till blodsockerkoma, jag kommer inte att ta MC-kort och ingen kommer att behöva se mig kräkas blåbärssoppa i SVT i början på mars. 

Nu är jag förstås fullt medveten om att denna meta-kris också är en kris. Om du minns så skrev jag nyss att de inte går att undvika. Som kris sett har just denna utformning många fördelar, framför allt i det att den inte inkluderar någon som helst personlig utveckling.

Hur kom jag in på detta? Jag tror det var i samband med att jag blev krävd på legitimation på Systembolaget idag. Det var inte bara första gången på länge utan kanske sådär tionde gången någonsin.

Det inträffade kan naturligtvis enkelt förklaras med att expediten led av ett långt gånget stadie av delirium eller att hon mörkar för sin arbetsgivare att hon är nästan helt blind.

Eller också tänkte hon: ”Wow, det där är någon som verkligen ser ut som om han håller på att gå från 30 till 40-årsåldern. Han gör inga försök att dölja det genom att vara sådär bisarrt vältränad som varenda 40-årskrisande gubbe i hela Stockholms innerstad är. Han måste vara väldigt ung”.

Det är den förklaringen jag väljer.   

Häst på hästars vis

trojan-horse

De senaste dagarna har handlat om stora pensionsavgångar bland påvar och industriell lasange som varit en trojansk häst för hästkött. Det förra fenomenet kan vi här på Gödsvinet inte ge särskilt mycket vägledning till. Vi kan bara önska Benedictus XVI lycka till och känna oss trygga i förvissningen att om arbetsmarknaden för före detta påvar är sval så kan han alltid falla tillbaka på sin utbildning som luftvärnssoldat. Konjunkturen är på väg uppåt för folk med examen från Hitlerjugend. 

Frågan om hästkött ligger förstås betydligt mycket närmare vår kärnverksamhet. Saken gäller alltså den nu redan flera dagar gamla historien om hur hästkött fått ersätta nötkött i flera olika färdigprodukter. 

En bidragande orsak till att den internationella köttmarknaden översvämmats av billigt kött från häst och åsna lär vara att Rumänien förbjudit kärror dragna av sådana på de rumänska motorvägarna. Arbetslösa hästar och åsnor måste likt arbetslösa påvar ta vägen någonstans och tydligen var en kan en skolmatbespisning i Sverige vara en sådan plats om inget annat fungerar. 

Bland all upprördheten har det också höjts röster som ifrågasätter betydelsen av skillnanden mellan häst och ko när den väl hamnat i en lasange av fabrikatet Findus. 

Det är förstås en rimlig invändning men tydligen är det inte enbart artbestämningen som innebär problem. Hästköttet kan komma från hästar som kan ha medicinerats eller avlivats genom förgiftning. I själva verket kan en del av köttet innehålla så mycket droger att man redan efter ett par tuggor lasange börjar få någon sorts behållning av sina gamla skivor med Morphine. 

Problemet är alltså inte bara att kor är kor och hästar är hästar om ock i tunna lager mellan pastaplattor och bechamel. Problemet är att hästköttet är dåligt. 

Som det sista pragmatiska inslaget i mat och dryckbloggosfären vill nu Gödsvinet utgå från detta konstaterande för att slippa läsa dåliga hästskämt på twitter ett tag. 

Den slutgiltiga lösningen på problemet med de rumänska hästarna och var de hamnar är förstås att skapa en trend för exklusivt hästkött här i Stockholm. Tusenåriga tabun i all ära men mot kraften i en stockholmsk mattrend står de sig slätt. 

Hur startar man en sådan trend? Det hjälper förstås att hästköttet kommer från glada hästar som till näthatande bilisters förtret fridfullt skrittat i allsköns ro längs med rumänska landsvägar tills de en dag fått ta avfarten till slaktfabriken. Det är ekologiskt om än inte närodlat.

Viktigast av allt är dock att man höjer priset med minst 800%. Höj priset och efterfrågan kommer att öka, det är den enkla marknadslogiken för livsmedel i huvudstaden. 

Den dag restaurang Djuret i gamla stan inleder sin första hästvecka kommer vi att veta att problemet med köttförfalskningen är över.

En källa till inspiration och själva anledningen till att jag satte mig för att skriva dessa i övrigt rätt överflödiga rader är den rika hästkulturen i den slovenska restaurangvärlden. 

I det lilla landet mellan alperna och det adriatiska havet har man ätit häst med stor behållning och i ännu större omfattning så länge någon kan minnas. Personligen kan jag rekommendera denna kedja av snabbmatsrestauranger i Ljubljana.

I Slovenien är det osannolikt att någon skulle hälla hästkött i en lasange och kalla det nötkött. Det är också långt mindre troligt att någon skulle bli upprörd om det hände. På så sätt har de kommit längre än oss. 

Förvandlingen

forvandlingen

Dessa dagar i början av februari 2013 markerar treårsdagen av min flytt till Stockholm. Även det naturligtvis finns ett betydande allmänintresse för denna händelse så får du helt enkelt hålla till godo med beskrivningen jag gav vid ettårsdagen. Nu, två år senare, har jag viktigare saker att tänka på. 

För treårsdagen innebär för varje inflyttad stockholmare en kritisk brytpunkt. Perioden mellan den tredje och fjärde årsdagen är perioden då den inflyttade blir som allra mest stockholmsk och det är inte alltid ett snyggt tillstånd. 

Det är efter tre år som den inflyttade känner sig inte bara tillräckligt säker i sin identitet som ny stockholmare utan också berättigad till respekt från de som kommit senare och de som stannat kvar någon annanstans. Efter tre år av trevande och påtvingad ödmjukhet vänder den inflyttade kraften av all sin insamlade världsvanhet mot de som ännu inte uppnått den. Det är skördetid i identitetsodlingen. 

Jag förmodar att det är ungefär samma princip som vid en del internatskolor, de nya eleverna går igenom prövningar i ett par för att sedan få den animalistiska glädjen att utsätta sina efterträdare för den. 

Pennalismen mot de ännu nyare stockholmarna kan ta sig många olika former men vanliga uttryck är att håna dem för att de uttalar namnen på tunnelbanestationer fel och för att de inte förstått att bara turister och dagspendlare från Västerås handlar i butikerna på Drottninggatan. 

Efter fyra år inleds sedan vägen mot insikten att det kan finnas andra saker att bygga sin personlighet på än vilka kommungränser man råkar vara bosatt inom. 

Folk som är födda i Stockholm – jag har hört att de finns – har förstås inte alls dessa problem. Folk födda i Stockholm är några av de minst stockholmska människor som finns.

Så vad har jag att frukta nu på den absoluta randen till min treårsdag? Eftersom jag trots allt var över trettio år gammal när jag flyttade till Stockholm så kanske jag undgår denna förvandling? Kanske är man vid min ålder immun? 

Jag vågar ärligt talat inte hoppas på det. Det är därför jag från och med imorgon kommer att bära omkring på en 75 cm lång tretumsplanka i en liten påse på ryggen. På så sätt kan jag genom egen försorg tillhandahålla det nödvändiga tillhygget för eventualiteten att jag skulle börja referera till totalt obskyra stockholmsgator i dagligt tal. 

Den blanka flaskans etik

fickplunta

Allt fler finner i våra dagar anledning att bära fickplunta. Oavsett vem du är och oavsett vad du fyller den med så spår jag att fickpluntan kommer att bli årets accessoar 2013. Det är därför helt på sin plats att Gödsvinet i sin roll som ledande livsstilsguide ger dig några enkla förhållningsregler till fickpluntan och dess bruk. 

En fickplunta är inte bara vacker att se på den är också bra för att bedöva och förföra övriga sinnen. Det är därför den är hetare än någonsin. 2013 kommer att bli året för högre arbetslöshet, minskad tillväxt och stigande opinionssiffror för Sverigedemokraterna så det kommer inte att saknas tillfällen att visa upp sin blanka flaska. 

Den ekonomiska konjunkturen har förstås även en mer direkt koppling till bruket av fickplunta. När priserna på krogen och lönen för ditt arbete skiljs åt och går åt olika vägar så finns det kronor att tjäna på att ta varannat järn ur innerfickan. 

Den vanligaste frågan på ämnet är vad man bör hälla i sin fickplunta. Gödsvinets linje i frågan är och har alltid varit att inte ägna sig åt någon konservatism. Fyll upp din plunta och sedan dig själv med det du tror kan hjälpa. Jag tänker inte ha några åsikter om ditt val.

Det utesluter dock inte att någon annan har det. En gång en natt i Åbo såg jag en landsman hånas öppet av lokalbefolkningen för att han fyllt sin plunta med pepparmintsnapsen Minttu. Förmodligen bekräftade det lite av vad dessa finländare länge misstänkt om Sverige och de som bor där.

En annan vanlig fråga är i vilka sammanhang man bör ta med sig sin fickplunta. Det enkla svaret är förstås att den följer med i alla sammanhang där mörk kostym eller högtidsdräkt bärs.

I min mening är det dock för mycket av en begränsning och en eftergift för borgerliga konventioner. Fickplunta är snyggt till allt.

Med detta sagt skall det sägas att även jag ibland måste fråga mig om jag behöver 25 centiliter irländsk whiskey med mig då jag klär mig för ett offentligt evenemang. Frågan uppstod exempelvis en morgon i början på juni då jag stod i begrepp att i sällskap av ett hundratal seniora stockholmare se Anders Eldemans livsändning av Melodikrysset på musikmuseum på Östermalm. Den gången följde pluntan och whiskeyn med men jag kan förstås tänka mig att det hade gått precis lika bra med konjak.

En tredje fråga om pluntans bruk rör hur vett och etikett ser ut på ett rent allmänt plan i sammanhanget.

Kan man exempelvis fylla på sin plunta i offentliga sällskap? Det svårt att ge ett enkelt svar på den frågan, svaret varierar med sammanhanget. Du får helt enkelt känna av stämningen i miljön där du befinner dig.

Jag tänker mig att det är en avvägning som liknar den som gäller för var och när barn kan ammas. Trots detta måste Gödsvinet avråda från att amma och fylla på fickpluntan samtidigt, såtillvida du inte råkar befinna dig i Danmark.

Låt mig ge ett exempel på ytterligare en knivig etikettsfråga ur min vardag. Tidigare i år gjorde jag en resa till Åland med Eckerölinjen. I väntan på anslutningsbussen till färjelägret i Grisslehamn fann jag mig plågat sittande med en mugg pressbyråkaffe utan ett spår av whiskey. Sådan fanns dock, som du redan gissat, i min innerficka.

Plockar man raskt upp sin plunta för att göra vad pressbyrån misslyckats med att göra? Svaret är inte självklart, platser som Cityterminalen i Stockholm är en plats där missbruket av alkohol satt käppar i hjulet för bruket. Därför kan diskretion vara av värde.

Vad gör man då? Förflyttar man sig till närmaste, låsbara toalett? Nej, det gör man verkligen inte. Kaffet i kaffemuggen är äckligt nog ändå och för övrigt sänder det fel signaler att dricka på toaletten.

Inget väcker så ambivalenta känslor hos en man som ljudet av ett lock till en fickplunta som skruvas av i toalettbåset intill.  

Långt bättre är därför att – så som jag gjorde – söka sig ut i det fria och blända sin omgivning med en snygg plunta under bar himmel. Du har inte sett solen innan du har sett solen reflekterad i en liten flaska av stål eller silver.

Fickpluntan på bilden är något av en trotjänare. Det framgår av de många bucklorna och av texten på framsidan. Den har varit med mig sedan de dagar i en avlägsen forntid då jag engagerade mig i den Blekingska nationen i Lund

När jag tänker på det var det många fler som använde fickplunta på den tiden och många av de som gjorde det då gör det inte längre. Vad retfullt för dem nu när det vänder, nu när fickpluntan är på väg att bli senaste mode. Vi som aldrig lagt undan den står långt bättre rustade för 2013. 

När ljusen tändas där hemma

Ett spöke går runt Stockholm – vinterns spöke. Snön faller medan jag skriver detta och kölden tränger genom betongen som ett gift.  

Huvudstaden var en samling fruktansvärda scener då jag försökte lämna den tidigare idag. Uppe på Stigberget tycktes jag mig genom den yrande snön skymta en liten skara norrländska barn med en get i släptåg. Björns trädgård täckt av döda karoliner. 

Därför var det en befrielse att åter komma hem till förorten. Se så fridfullt de värmande ljusen bringar ett budskap om fred över jorden. Precis som alla säger blir vintern så ljus och varm när julen kommer. I en idyll som denna blir kölden till en värmande vind och snön till ett strålande solsken. 

Se alla lyckliga människor på bilden. Mer än något annat ger de oss julens budskap.