Som student var jag aldrig snål. Jag var fattig. Nu är jag inte fattig. Jag tjänar pengar på studenter. Vad studenterna tjänar eller äter nu för tiden vet jag inte exakt men jag gissar att min inkomst skiljer mig mer från dem än vad min diet gör. Möjligtvis gör det mig snål.

Lönebesked förändras men inte människor. Jag är den första att gratulera Jonas till att ha funnit ett sätt att äta samma sak som förr till helt nya kostnader i tid och pengar. Det är att följa med i sin egen utveckling. Själv är jag helt tappad bakom min vagn och medan den försvinner mot solnedgången väntar jag på att pastavattnet ska koka upp.

Matlagning är i slutänden alltid mer begränsad av engagemang än av budget. Mitt engagemang för matlagning är lika stort som mitt engagemang för allt annat som inte uttrycks i textform. Praktiska arbetsuppgifter ger mig kvävningskänslor, galopperande eksem och vid åsynen av hängelsbyxor även rabies. Med stort tålamod och rätt medicinering kan jag klara av enklare praktiska göromål och matlagning är av fortlevnadsskäl prioriterat bland dessa.

Själva matlagningen är ärligt talat mer lättbearbetat än många kringsysslor. Att handla mat är för mig en ökenvandring. Fast utan solsken.

Eftersom det krävs ett uppbådande av all mitt engagemang för att handla mat till en måltid så är det inte tal om att försöka handla mat till två måltider samtidigt. Därför handlar jag hela tiden. Likt Jerusalems skomakare är jag dömd att för evigt vandra upp och ner för konsums dystra alléer. Mitt enda sätt att förkorta lidandet är att alltid köpa samma sak. Samma sak som när jag var student.

Ett långt liv av balanserande är över. Mänskligheten har gått vidare och jag med den. Det är inte längre nödvändigt att långsamt vandra mellan köksvask och frys med en isbricka i utsträckta händer som en bakfull bombdesarmerare. Isbrickan med lock är här.

Min hyresvärd Svenska Bostäder skröt i sin egen tidning på ett okarakteristiskt vis om att mitt nybyggda hyreshus skulle vara påkostat och välutrustat. Detta var svårt att tro på när man vet att det skulle gå att hyra ut en uppställd Ford Taunus som bostad i den här staden. Nu börjar jag dock misstänka att de talade sanning.

I frysen av märket Bosch upptäckte jag precis, efter två månader i lägenheten, ett speciellt isfack med två tillhörande isbrickor. Först förstod jag inte vad det var. Jag stod mitt på köksgolvet med ungefär samma ansiktsuttryck som de där människoaporna i 2001 som precis funnit en sinnesutvidgande fasadsten i trädgården. Med fumlande händer delade jag den undre halvan från den övre och långsamt insåg jag att den senare var ett lock. Insikten var drabbande och tankarna drog iväg mig som en tromb mot en köksstol som jag var tvungen att slå mig ner på.

Den revolutionerande locktekniken öppnar helt nya möjligheter inom is och dryckesområdet. Inte längre är människan begränsad i sin istillgång till tillfällen då hon är tillräckligt nykter för att balansera en isbricka med skvalpande vatten. Tänk alla Storsjöyror som skulle ha kunnat sluta annorlunda. Jag är vanligtvis ingen teknikfantast men detta tror jag på. Men det slutar inte här. Nu går vi vidare.

Kunskap kommer i många former och i många förpackningar. Ibland kommer den kokad i saltlag och serverad i tunna skivor. Som vanligt börjar alltsamman med en countrylåt.

I Kinky Friedmans begåvade pekoral ”Highway Café” sjunger han om en trånande servitris som varje dag serverar en macka bestående av ”corned beef on rye” till en flirtig men svekfull lastbilschaufför. En dag som i dag när jag egentligen borde ha skrivit om svenska statsbidrag åt en rysk tidskrift blev jag sittande med en undran om vad ”corned beef” egentligen är. Man hör ju begreppet ibland men jag ser inte biffen framför mig. Långsamt steg tankarna från min plats vid tangentbordet och de drev bort mot fenomenet ”corn dog”. En ”corn dog” är en panerad, friterad varmkorv som vanligtvis serveras på en pinne, som en pinnglass ungefär. Jag visste egentligen att det var fel riktning men i full flykt från arbetet uppehöll jag mig ändå ett par sekunder vid en fransk utbytesstudent som jag träffade i Kalifornien för hundra år sedan. Hon brukade be folk köpa henne en ”hotdog on a stick” för 80 cent i kafeterian på campus och jag minns hur väl det passade in i min bild av franska personer som de som äter sämst i världen. Nu svajar jag dock så våldsamt på den nästan osynliga tråd som är ämnet i detta inlägg att jag måste sitta ner.

Kanske fanns bilden av ”corned beef” i kopplingen till rågbrödet i Kinky Friedmans sång? Charles Bukowskis mest hyllade roman heter ju ”Ham on rye” och förmodligen är det en skinkversion av samma macka som avses. I Bukowskis version är dock namnet en lekfull anspelning på J.D Salingers ”Catcher in the rye”. Precis som Salingers bok är ”Ham on rye” en delvis självbiografisk uppgörelse med ungdomsåren och alla dess fasor. Den svenska översättningen av ”Ham on rye” blev av okänd anledning ”Min oskuld och Pearl Harbor” men det hjälper mig förstås inte ett dugg. Det är förresten en dålig översättning men en bra titel som sammanfattar två bärande teman i boken. Bukowskis oskuld varade tills han som 29-åring under grav berusning rullade runt i halmen med en av de prostituerade på den stambar i Philadelphia där han också jobbade med att få stryk mot pengar och springa ärenden. Detta är helt säkert saker som inte har med varken corned beef eller svenska statsbidrag att göra. Pearl Harbor är förresten en bombad plats på Hawaii.

För att rensa ut alla frågetecken och återföra mina tankebanor till några som bättre passar min arbetsbeskrivning så konsulterade jag wikipedia. Det visade sig finnas åtminstone två versioner av corned beef. Det finns en amerikansk som helt enkelt är nötkött kokat i saltlag och serverat i tunna skivor som pålägg. Det finns sedan även en europeisk eller framför allt brittisk version som med engelsmännens sinne för smak är kokad till patéform och nerkörd i en konservburk. Brittisk corned beef liknar nästan spam. Spam är förstås illa valda grisdelar som kokats i sitt eget fett och tryckts in i burkar. Denna maträtt besjöngs av vikingar i ett avsnitt av Monty Pythons Flying Circus. Monty Python är en humorgrupp som förutom sin TV-serie också gjort flera filmer där ”Life of Brian” är den mest kända. ”Life of Brian” finansierades delvis av George Harrison. George Harrisson var tidigare medlem i en grupp som hette Beatles där en ledarfigur var John Lennon. John Lennon mördades 1980 av en man vid namn Mark Chapman. När Chapman arresterades hade han i fickan en kopia av J.D Salingers bok ”Catcher in the rye”. Denna boks titel blev lekfullt anspelad på av Charles Bukowski då han döpte sin egna bok till ”Ham on rye”. Så allt hänger ihop.

Nu snurrar det igen. Det finns bara en väg framåt och den leder i daoistisk anda till ursprunget. Jag lyssnar åter en gång på ”Highway café” och hoppas att tankarna leder rätt denna gång. Här är en trevlig version av Tom Waits.