Den enda levnadsregel som jag någonsin tagit på allvar är att man ska dricka som det dricks där man bor. Jag har flyttat ett par gånger och varje gång har jag valt att assimilera mina dryckesvanor med den nya omgivningen. När jag fortfarande bodde i Karlskrona drack jag alltså tysk smuggelöl och när jag flyttade till Lund drack jag det som såldes på den Blekingska Nationen vilket på den tiden betydde ljummen Åbro. Under min vistelse i Kalifornien blev det mycket Sierra Nevada och ibland den lokala stoltheten Sudwerk. I Östersund fann jag Jämtlandsöl och i Malmö drack jag precis vad som helst. Allt i enlighet med de lokala traditionerna.
När jag flyttade till Stockholm bodde jag först på Norrmalm där jag gick och handlade franska viner med konstiga namn bland aktiemäklarna och affärsjuristerna på Systembolaget passagen. Nu bor jag till sist i Vällingby och vad är då mer passande än att börja dricka lådvin?
Jag har druckit Gnarly Head förrut. Det är ett av de underligaste vinet jag någonsin stött på. Det är mycket fruktigt och påtagligt alkoholsött. I smak ligger det någonstans mellan björnbärssaft och portvin och ju mer jag tänker på det misstänker jag att detta är vad drycken består av.
Vinet har nyligen kommit på dunk, förmodligen på grund av dess stora popularitet bland folk som vanligtvis inte dricker rödvin. Gnarly head sålde mycket även på flaska, trots att en sådan kostade 89 kronor, 20-30 kronor över systembolagets andra storsäljare. Även dunken är något dyrare än genomsnittet med sina 269 kronor.
Gnarly head olde vine zinfandel är utmärkt till lättare rätter, kallskuret, grillat och gräl i radhuset.
269 kronor på systembolaget, nummer 6597 i katalogen
Är det bara jag eller är etiketten till detta vin väldigt…tysk? Jag tänker inte minst på örnen som verkar ha diskret släppt svastikan och sedan nonchalant visslande vridit huvudet för att likna en helt vanlig tysk riksörn och inte längre en nationalsocialistisk partiörn. Det är något i blicken som ser för oskyldigt ut, som om något är i göringen.
Denna trocken från Kloster Eberbach har en stram och disciplinerad fruktighet där varje depraverat uttryck för vällustig sötma effektivt eliminerats. Den är torr och doftar himmlerskt. Kloster Eberbach finns i en rad olika versioner på systembolaget, där den bäst säljande är det halvtorra riesling kabinett. Steinberger riesling har sitt ointagliga näste i beställningssortimentet men kvalitetsskillnaden mellan denna flaska och det som säljs i det ordinarie sortimentet gör det väl värt att lägga en beställning. Beställningen går blitzsnabbt och bor mann nära systembolaget så finns det ingen anledning att inte göra en på en gång.
Gott till vitt kött, fisk och ljudet av tusen marscherande fötter.
125 kronor i systembolagets beställningssortimente, nummer 73777 i katalogen
En forskningskonferens är ett utmärkt tillfälle att presentera resultat för kollegor, bygga nätverk med andra forskare och få kommentarer på den uppsats man presenterar. Om någon frågar varför man åker så kommer svaret låta ungefär så. Det är dock inte hela svaret, det finns en annan anledning. Den andra anledningen är konferensölen.
En forskningskonferens består i grunden av två huvudsakliga element: De saker man borde göra och de saker man vill göra. De saker man borde göra är att gå på öppningsanförandet (det gör man inte), bära namnbricka (det gör man ibland), intressera sig för sponsorernas information (HA!) och komma i tid (glöm det). Sakerna man vill göra är saker som att smyga iväg med en grupp finska doktorander till någon lokal ölsylta nere vid stationen. Syftet med varje konferens är att minimera det första elementet och maximera det andra.
Det finns vid en konferens sociala sammankomster man borde gå på och det gör man också eftersom de alltid innebär åtminstone ett glas vin. Detta är formella mottagningar som inte sällan arrangeras av värduniversitetet, värdstaden eller till och med värdlandet. Under dessa tvingas man lyssna vackert på någon knappt engelskspråkig lokalpolitiker medan man diskret signalerar till serveringspersonalen att glaset är tomt på vad det nu är för slags närodlad vinäger de serverar.
Eftersom jag är statsvetare har jag varit på en del helt renodlade statsvetarkonferenser och under dessa är det helt omöjligt att ha någon sorts servering medan talet pågår. Särskilt om det är många nordiska statsvetare närvarande. Det finns ingen levande organism i universum som förkroppsligar giftemålet mellan snikenhet och alkoholism så bra som den nordiska statsvetaren. Gratis alkohol startar upplopp. Vid den Nordiska Statsvetarorganisationens konferens på Island 2005 var allt vin skyddat bakom en bemannad barrikad tills dess Reykjaviks borgmästare talat färdigt. Sedan bröt helvetet lös, folk trampade varandra på fötterna och drog i varandras hår i jakten på de första glasen. Snittarna var slut på under tio minuter och efter en timme var hundratals vinflaskor urdruckna och alla statsvetarna var redan på väg till hotellen för att dricka skattefri sprit på rummen.
Det finns sociala sammankomster som man vill gå på och det var egentligen de som jag skulle skriva om. Om man har varit på några konferenser så har man i regel arbetat fram ett informellt nätverk av personer man vet vill dricka en öl när alla tal är över och den sista gratisdroppen är drucken. När vi minglar runt bland de andra konferensdeltagarna möts våra blickar ibland och med dem berättar vi allt vi behöver veta om den väntande konferensölen. Vi vet men ingen säger något förrän det man borde göra till sist tar slut. Det är då det man vill göra börjar.
Bara timmar, ibland minuter, bort från de fina salongerna väntar mörka barer och öl köpt i en svag valuta. Ofta kan konferensölen vara en man dricker med ett par vänner och kollegor på någon trevlig pub på väg hem till hotellet. Ibland, tack och lov ganska sällan, leder den dig till att ställa upp i en armbrytartävling i en källarlokal nere vid floden i Ljubljana. Jag syftar på en riktigt utdragen konferensöl som slutade med att en medelålders förvaltningsforskare från Nederländerna dansade så våldsamt att han fick hjärnskakning. Jag hittade honom dagen efter på en uteservering med ett jättelikt och ganska komiskt bandage runt huvudet. Han såg ut som en djupt olycklig taliban.
Poängen med konferensölen är att det är den öl man väljer själv. Det finns massor med formaliserat socialt umgänge på en konferens men ölen man dricker efteråt är den som betyder något. Att gå med någon för en sådan öl är ett erkännande, ett erkännande att han eller hon är en person som man gärna tar en öl med bortom vad omständigheterna kräver. I en värld så ritualiserad som forskarvärlden gör det konfernsölen till konferensens själ.
Jag köpte vinet för flaskan och jag kommer inte att låtsas som något annat. Det är en vacker grön pet-flaska av bourdeauxtyp. Jag kunde inte låta bli att med ett brett flin slå två flaskor mot varandra redan vid hyllan för tillfälliga produkter på systembolaget i Vällingby. Jag fick en sur blick från en tant. Det var värt det.
Vinet är inte lika tillfredställande som förpackningen men det är inte heller något större fel på det. Det är ett friskt, för att inte säga syrligt, vitt vin som smakar svagt av päron. Det passar ypperligt till att koka fisksoppa på och ingen mår sämre av att behöva dricka upp det som blev kvar i flaskan.
77 kronor på systembolaget, nummer 92035 i katalogen
Djuret. Restaurangen där djurets alla (åtminstonde rätt många) delar tas till vara.
Tema gris. Mycket passande för gödsvinsjubileum således. Att det dessutom rörde sig om Cerdo Iberico de Bellota och Cochinillo de Leche (pata negragris och spädgris) gjorde inte det hela sämre.
Mitt första drag kändes lyckat. Kinden var mör och fin. Det övriga sällskapet delade istället på en väl tilltagen platta med svålar, cornichons, pata negra och annat. Kursen fortsatte spikrakt med grisnacke till huvudrätt. Allt ackompanjerat av en fin tempranillo.
Min stående fråga, ”har ni några skumma likörer” föll servitrisen i smaken som återvände med Bénédictine D.O.M. (deo optimus maximus). Var inte mycket kvar i flaskan så det bjöd hon på innan hon glatt spatserade iväg och hämtade en trevlig brandy. Bénédictine tillhör de där örtbemängda munkdekokterna i stil med Chartreuse. Smaken var betydligt mildare än doften, den skäller värre än den bits. Till slut bestämde jag mig ändå för en grappa som var karg men ärlig.
Som vanligt excellerar Djurets kockar på köttfronten, dristar mig påstå att det var den godaste gris jag ätit. Servicen var tillika oklanderlig. Vi tog farväl av Djuret och stegade vidare mot Monks där kvällen fortsatte med rojalistiskt tema i form av deras Madeleine, Carl Philip och Victoriaöl. Madeleine var ett skapligt öl, de övriga får ni fråga Jonas här på svinet om (eller så berättar han spontant).
Platta med svålar, pata negra med mera.
Sist men inte minst blev det en favorit i repris på hemmaplan, en egenkomponerad drink (hallonvodka, galliano, skumpa och hemmagjord hallon & szechuanpepparsorbet med zanzibarisk privatimporterad vanilj) till tonerna av våra spruckna karaokeröster.
A. Christmann riesling 2009 är systembolagets och därmed vårt bästa hopp om ett gott ekologiskt vin. Detta fina vin från Pfalz är dock mycket mer än så. Det kan mycket väl vara det bästa rieslingvinet i det ordinarie sortimentet.
A. Christmann sammanfattar alla smaker som man associerar med torr riesling och det gör det med ett fantastiskt sinne för proportioner. Det är friskt, fruktigt och har en mycket diskret metallisk klang. Riesling samlar som ingen annan druva upp smaker från jorden den växer i och precis som med alla bra riesling finns det därför en ton av fuktig marmor i A. Christmann.
Detta är ett vin som passar till allt man dricker vitt vin till och på frågan vilka dessa saker är tänker jag inte vädra några fördomar. Priset på 119 kronor per flaska gör vinet aningen för dyrt för att vara ett vardagsvin och jag bryr mig inte om hur småborgerlig det får mig att verka. A. Christmann är ett vin för särskilda tillfällen och alla tillfällen är särskilda med en flaska A. Christmann vilket gör att jag kan vara i början på en dyr vana.
119 kronor på systembolaget, nummer 5882 i katalogen
Man vet att man är mycket gammal när man kan dricka ett vin utan att komma ihåg att man besökt vingården tidigare i livet. Det hände mig igår. Vinet var Winkeler Jesuitengarten och jag besökte just den platsen i Rheingau någon gång i nådens år 2004. Det är ett bra vin och en bra plats i Rheingau.
Winkeler Jesuitengarten är ett vin som är mycket syrligt utan att vara surt. Det smakar av syrliga gröna äpplen och nästan alla andra gröna frukter du kan tänka dig. Smaken påkallar uppmärksamhet och den förtjänar det. Det gör det ännu mer besvärande att jag inte kunde minnas det från när jag var där. Hur som helst, det var ett lyckligt återseende.
Vinet gör sig bäst på egen hand men jag avråder från att dricka mer än en flaska på en och samma kväll, ditt PH-värde kommer aldrig att hämta sig igen om du försöker.
109 kronor på systembolaget, nummer 5823 i katalogen
Marlborough är den del av Nya Zeeland som jag gillar allra bäst. Jag har förstås aldrig varit på Nya Zeeland men jag vet ändå att det är så. Marlborough är Nya Zeelands främsta vindistrikt och det vet jag nu lite om.
Flaskorna på bilden kommer alla från denna den mest nordliga delen av sydön. I mitten ser vi Hunter’s sauvignon blanc, den druva som Marlborough kommit att bli mest förknippad med. Den är flankerad av två olika rieslingviner; Stoneleigh och Saint Claire. I lördags hade jag tillfälle att testa samtliga under vad som skulle komma att bli en rätt ambitiös utforskning av dessa viners många sidor och effekt på det motoriska systemet. Låt oss gå igenom flaskorna, en efter den andra.
Hunter’s Sauvignon blanc 2009 (6202)Hunter’s är ett friskt vin som smakar av grappa tonic, blodapelsin och tysk multivitamin. Det är ett mycket karaktärstarkt vin som är långt ifrån obehagligt men som nog har en besvärande tendens att dominera alla sällskap som det finner sig i. Serveras bäst till lättare samtal om vädret eller en påse med räkor som du hade glömt bort att du hade. 99 kronor på systembolaget, nummer 6202 i katalogen3,5 kiwis av 5 möjligaSaint Clair Riesling 2009 (6456)Detta är en riesling som smakar av aprikos, äpple och något annat än riesling. Vinet är torrt och syrligt som halsbränna en morgon i januari. Detta är inte den godaste riesling som jag har druckit men den har en elegant värdighet som kräver en respekt som vin från Nya Zeeland sällan får. Serveras bäst till äldre släktingar och all sorts mat som smakar lite mer än vad du hade tänkt dig. Saint Clair kommer att sätta båda på plats. 96 kronor på systembolaget, nummer 6456 i katalogen3 pärlhalsband av 5 möjligaStoneleigh Riesling 2010 (6498)Denna riesling smakar av tutti frutti, päron och gamla vitrinskåp. Vinet har en stickande fruktsyra som återkommer i många små utbrott av ungdomligt övermod. Stoneleigh är en frisk riesling som vinner på att vara den tredje av tre flaskor under en kväll av prövande provningar. Vinet kan användas till allt man vanligtvis använder en riesling utan att någon inblandad behöver bli besviken. Serveras bäst mitt i veckan för att du tänker att ett glas vitt inte är att dricka. 99 kronor på systembolaget, nummer 6498 i katalogen3,5 flaskor vitt av 5 möjliga
Så såg alltså lördagens resultat ut. Jag fick stifta bekantskap med en ny del av världen och jag är försiktigt positiv till den nya relationen. Detta är tre viner som lockar till vidare expeditioner till distriktet som heter som en cigarett och en adelsfamilj från Storbritannien. Marlborough är en plats att återvända till.
Efter Israels 12 stammar och den 36:e kammaren av Shaolin talas det nu om ett fjärde Monks. Ingen vet var denna mytiska plats ligger eller ens om den ännu existerar. På något sätt vet jag att jag kommer att hitta dit ändå.
Legenden kom till mig genom Monks nyhetsbrev. Det är inte speciellt länge sedan vi på Gödsvinet kunde skriva om etableringen av det tredje Monks och det är ännu mindre tid sedan vi recenserade detta Monks Porterhus. Nu annonserar den expanderande kedjan av vattenhål att de har för avsikt att öppna en vinbar.
Jag är generellt sett inte så förtjust i vinbarer, om än mest för att de brukar ha en inredning av glas, anställa nazistisk personal och vara belägna på flygplatser. Ifall Monks lyckas leverera en vinbar med samma rustika charm som deras övriga inrättningar så kommer jag att vara med på det experimentet.
Monks vid Sveavägen är en av ganska få barer som verkligen lyckats förena ett brett sortimente av belgisk fruktöl med en känsla av att Arne Anka kan komma in genom dörren när som helst. Det är därför man gillar Monks. Hur långt kan man sträcka ut det varumärket? Förmodligen ganska långt och vi kommer alltid att ha Sveavägen (?). Man bör dock komma ihåg att en gång i tiden var Seven Eleven en pittoresk liten butik i en dålig del av Dallas.
