vin

Bloom in the park

av Jonas

Härom dagen var jag på finrestaurangen Bloom in the park. Deras elvarättersmeny (!) var beställd, och förkylningen var tillfälligt bortskrämd med en pillercocktail som skulle gjort en mexikansk narkosläkare kallsvettig. Det dukade bordet mötte oss med en ocean av bestick. Kvällen var upplagd för frosseri.

Bloom är en restaurang utan meny. Man får en chans att berätta om man är allergisk mot något, men i övrigt får man äta vad de serverar. Och det de serverar är delikat, lyxigt och inte minst experimentellt. Vissa, inte minst vissa skribenter på just den här bloggen, kan jag tänka mig fnyser åt den här typen av extrema utsvävningar. Men själv tycker jag att det är fantastiskt kul.

Jag ska inte tråka ut er med att berätta om alla elva rätter, jag kommer inte ens ur mitt minne kunna räkna upp dem, men ett par kan jag nämna. Gåslever med glass var till exempel något jag aldrig ätit förut. Dekadent och vulgärt, men smakerna passade verkligen ihop. Pilgrimsmusslan serverades med rök. Japp, precis så konstigt som det låter. Blodkorv återkom i två rätter, och det är inte första gången jag blir serverad blodkorv på finkrog det här året. En välkommen återkomst alltså. Haren serverades ovanpå en annan hare, och tillsammans med en brysselkålpuré. Brysselkål är otroligt gott när det tillretts av någon som kan. Hela trynet på grisen var representerat på en tallrik med både tunga och kind. Hummern var perfekt i all sin enkelhet. Ett gurkostron slank också ner. Alla rätter serverades naturligtvis med utvalda viner.

Hovmästaren (mannen med horn ovan) berättade inte vad vi serverades förrän vi ätit det. Och tur är väl det, för jag misstänker att tjurtestikeln inte slunkit ner med samma smidighet om jag vetat vad den lilla panerade bollen var innan. Den smakade som kyckling.

Elva rätter kräver sin entusiast, och trots att varje ny rätt var fantastiskt spännande var fem timmars sittning aningen för långt för att kallas normalt. Men jag rekommenderar ändå alla som har en kväll och några lusentappar över att prova. Detta är något annat än en middag.

Betyg är i sammanhanget meningslöst. För det priset ska det vara en upplevelse. Och det är det också.

KWV Pinotage 2009 (2029)

av Johan

Egentligen hade jag sparat den här flaskan. Tänkte den kunde vara bra att ha om man får besök av någon medelålders gymnasielärare. Det är de som jag föreställer mig dricker sydafrikanska viner. Nu känner ju inte jag några medelålders gymnasielärare och förresten är jag törstig.

Ett glas in på flaskan kan jag inte undgå att fyllas av en värmande känsla som trotsar beskrivning. Kanske är det tankar på Nelson Mandelas långa kamp, kanske är det sulfiterna som det varnas för på flaskan men förmodligen håller jag bara på att bli salongsberusad en söndagseftermiddag i november. KWV Pinotage håller 14,5% alkohol.

Från där jag sitter ser jag radhusen i kvarteret Atlantis där Olof Palme bodde en gång när Sverige under hans ledning var ANC:s lojalaste allierade i världen. Allt sedan dess har Sydafrika plågats av en aldrig sinande ström av svenska kommuntjänstemän, fackföreningsrepresentanter och gymnasielärare som regelmässigt druckit sig apfulla på sydafrikanskt vin under mer eller mindre motiverade studieresor. Som en liten kompensation för dessa härjningar har Sydafrika fått möjlighet att sälja en del vin till våldgästare som efter hemkomst vill sprida minnen om en fantastisk tid i Afrika till fullständigt oskyldiga och värnlösa vänner och bekanta.

Ifall man blir trängd till en sydafrikansk afton med vin och smakfullt censurerade bilder från fylleresan så ser jag inte varför inte KWV Pinotage skulle kunna vara ett lämpligt bedövningsmedel.

KWV Pinotage är ett mycket smakrikt vin som sprider toner av björnbär och hallon åt den som utan anledning finner modet att öppna en flaska en söndagseftermiddag. Det är ett vin med en påtaglig personlighet men ärligt talat är jag inte säker på att det är en som jag vill lära känna närmare.

75 kronor på systembolaget, nummer 2029 i katalogen

3 studiecirklar av 5 möjliga

Träd som fallit i skogen

av Johan

Jag inledde min akademiska bana med att läsa teologi. Efter två terminer var jag redo att gå vidare och jag var precis lika mycket ateist som när jag började. Jag hade dock fått lära mig en hel del om peyote och dessutom grunderna i hur man spår i spräckta sköldpaddskal. Dessutom minns jag en gästföreläsning av en man i skägg som under en tid bott tillsammans med zen-munkar i ett kloster i Japan.

Han berättade en del om den zenbuddistiska meditationen. Denna är till skillnad från andra sorters meditation tydligen assisterad av diverse hjälpmedel. Ett hjälpmedel är att tänka intensivt på en fråga utan svar. Exempel på sådana är “hur låter det när man applåderar med en hand?” och “om ett träd faller i skogen utan att någon hör det, gör det då ett ljud?”. Ett annat hjälpmedel var tydligen att få ett snabbt rapp i nacken med en bambustav då man minst anade det. På så sätt skulle man helt enkelt kickstarta nirvana.

När jag tidigare ikväll satte mig på gröna linjen mot Hässelby Strand kom jag att tänka på en av dessa frågor utan svar. Låter ett träd som faller i skogen om ingen är där för att höra? I mitt utförande löd dock frågan “om det händer något utan att någon bloggar om det, har det då verkligen hänt?”.

I själva verket tänker jag på detta ofta. Nästan varje dag på tunnelbanan händer det något som, om det verkligen hänt, skulle vara anmärkningsvärt. Det vill säga om någon bloggat om det. Ibland kan jag sitta och tänka “herregud, fångar någon detta?”. Det vore ju tråkigt om det inte skett, nu när någon ändå gjort sig besväret att göra det. Det är så man tänker efter att ha bloggat ett tag.

Det är ungefär samma fenomen som för personer som köpt sin första digitala kamera. “Vad bra”, kanske de tänker, “nu kan jag ta bilder på allt”. Sedan gör de det. De tar bilder på allt, hela tiden, tills de en dag känner sig fullständigt desorienterade ifall något händer som de inte kan ta en bild av. Har det verkligen hänt om det inte ligger en bild uppe på facebook inom en timme?

Ett sådant tankesätt kan komplicera ens vardag. Särskilt tråkigt blir det när man håller i en vinflaska. Detta skedde så sent som i fredags. Jag hade besök här i örnnästet för att dricka ett par glas (fyra flaskor) vin och en liten drink (en flaska gin). När jag stod där i hallen med en flaska gewurtztraminer i handen kunde jag knappt föreställa mig att dricka den utan att först fotografera flaskan och skriva en huvudsakligen kontrafaktisk recension av den. Kan man säga att innehållet i flaskan verkligen finns om inget skrivs om det?

Allt jag äter och allt jag dricker förvandlas till aska i min mun och obegripliga mängder text kort därefter. Just nu är jag i färd med att hälla i mig strax över en liter ekologisk gunpowder från Sibyllans kaffe och tehandel på Sibyllegatan och medan jag skriver detta så inser jag att precis bloggat om det också.

Hickory Urban Grill

av Jonas

Att lämna hemmet en kort stund för att äta något gott och ta ett glas vin tycker jag är ett utmärkt sätt att slappna av. Och slappna av behövde jag göra i fredags, dagen innan mitt eget bröllop. Jag och min (då) blivande fru slank ner på Hickory Urban Grill som ligger i här närheten.

Redan nu tänker du “Hör han inte varningsklockorna i epitetet Urban Grill?”, och du som vet var det ligger undrar säkert också vad jag gjorde i de ruffa kvarteren, särskilt med tanke på Malmös nutida rykte. Nåja, jag får väl skylla på att jag hade huvudet fyllt med annat.

Redan när vi kom in började vi ana att detta inte skulle bli en kväll som alla andra. I ett hörn satt en medelålders och en äldre herre. Den yngre vid ett klaviatur av den typ man oftast förknippar med finlandsfärjor, och den äldre med en fiol som han misshandlade efter bästa förmåga. Männen såg surrealistiska ut. Det var något som var snett och snurrigt med dem, men än idag kan jag inte sätta fingret på vad. De var oproportionerliga på något vis. De fick mig att tänka på de märkligare scenerna i Twin Peaks, och det är inget bra betyg på något man ska behöva möta i verkligheten. Vi tog plats så långt bort vi kunde.

Mitt huvud bultade av dagens stress och ansträngning, och av en omänsklig hunger. Vi beställde en ryggbiff, och sörplade på ett glas rött medan vi diskuterade allt vi borde vara stressade över. Musikerna spelade något som kanske skulle passat på en sibirisk begravning, såvida de hade spelat rent. Men de rena tonerna lyste med sin frånvaro och inte ens om det fanns ett sibiriskt begravningssällskap i lokalen hade musikvalet passat.

När ryggbiffen kom var det som om musiken tystnade och änglar började sjunga, och jag satte tänderna i den direkt. Till min besvikelse var den inte alls så blodig som jag hade beställt. Dessutom hade den en påträngande sotsmak som antingen kom av en lustig kötthantering eller av för mycket röksmaksättning. Hur som helst var det inte gott. Ätligt, men inte gott. Musiken gnisslade nu högre än förut. En av de som bestämde på stället verkade komma ut och berätta för de två Twin Peaks-männen att det kan vara lämpligt att spela något gladare. Sagt och gjort, pianisten satte klaviaturets autopilot på finlandsfärje-mode, och en melodi satte igång att spelas automatiskt. Det lät naturligtvis för jävligt, men det var i alla fall rent. Nu hade alltså både pianisten och violinisten som enda roll att bidra med falska toner, och detta var en uppgift de tog på allra största allvar.

Som ett ljus i en annars mycket dunkel stund erbjöd sig servitrisen omedelbart att byta ut mitt kött. Jag hade inte ork att krångla så jag sade att det var ok, och vi bjöds på te och kaffe och lite rabatt på notan. Mycket proffsigt, och uppskattat.

Efterrätten var en chokladfondant och vid det här laget hade mina förväntningar sjunkit till botten, och min huvudvärk tilltagit. Musikanterna visade inga tecken på att mildra sin atonala misshandel av oss stackars gäster. Men restaurangen överraskade med en god och nästan flytande fondant. Glassen som serverades till vet jag inte vad de hade gjort med, den hade varit bättre direkt från ett big pac.

Som om servitriserna visste att något var snett gav de oss ett litet utvärderingsformulär till notan. När vi kom därifrån var jag upprymd. Det hade visserligen varit ett plågsamt restaurangbesök, men ändå en roligt surrealistisk upplevelse. Dessutom lyckades besöket med sitt syfte, med de oerhörda ljudföroreningarna i bakgrunden var det omöjligt att hålla tankarna samlade på sin stress.

Hickory Urban Grill, två svaga baklängesdvärgar av fem möjliga. Hade det inte varit för servitrisen och efterrätten hade de suttit där med en stadig etta.

Redfin shiraz cabernet sauvignon (6832)

av Johan

The Redfin, den rödfenade abborren, introducerades först  till Murrayfloden i Australien under mitten av 1800-talet. Det har förstås inget med det här vinet att göra. Det har inte heller nedanstående fiskehistoria. Eftersom vinet Redfin är ett vin man inte pratar om så är det kanske ändå bäst så här. Ju mindre sagt om detta bäriga, unga vin med dess uppfriskade fruktighet, desto bättre. Så nu går vi vidare till en berättelse om när jag fångade en abborre på Storsjöns is för sådär 7 år sedan.

Abborren är liten ondsint rovfisk vars oskyldiga yttre icke bör lura någon. Den förekommer i svenska insjöar, Östersjön, Bottniska viken och där man minst anar det.

De fiskas och äts av folk som inte lyckas fånga något annat och jag kan inte säga att jag är ledsen däröver. Honfiskarna lägger sin rom i ris men de äts bäst med kokt potatis och smör. Jag blev alldeles nyligen (2003, när detta skrevs) anfallen av ett särskilt fientligt inställt exemplar.

Det var i en hörna av Storsjön vars exakta position jag helst håller för mig själv. Jag var ute och vinterbadade med mina fluglarver då vi blev helt oprovocerat attackerade av en abborre, kanske klarar inte de ondskefulla sumpdjuren av att se på den oförställda glädje som jag och mina fluglarver uppvisar när vi är och vinterbadar tillsammans. Eller egentligen är det väl mest mina fluglarver som badar, jag sköter helst kringfunktionerna, så som att borra hål i isen och hjälpa dem på badkroken.

Jag hjälpte på en i gänget fluglarver på badkroken och även om fluglarver inte säger mycket så var det tydligt att detta exemplar var väldigt upplivad av att fästas stadigt på kroken. Efter att ha skickat min larv-kompis upp och ner i vattnet några gånger började jag fundera på ifall killarna ville testa att bada i ett annat hål lite längre ut vid en udde. Det var då det hände.

Från ingenstans dök en abborre på säkert tre hekto upp och min stackars kompis fluglarven han inte ens skrika på hjälp, åtminstone hörde inte jag något. I rent raseri drog jag till mig badkroken och min vinterbadande vän men för sent, både krok och larv var slukade. Abborren stirrade på mig med kalla, empatilösa fiskögon och jag insåg genast att den var han eller jag.

Jag slet till mig isborren och skrek ut över Storsjöns isvidder mitt desperata rop på hämnd för min lilla vita vän. Med ett våldsamt hugg befriade jag världen från denna rödrandiga skräck, varvid jag sjönk ihop i snön av utmattning och känslomässig ansträngning. Det var i detta tillstånd som jag bestämde mig för att ta med den blodtörstiga besten in till Östersund så att stadens borgerskap skulle kunna ta en sista blick på det odjur som till alldeles nyss härjat obehindrat i Storsjöbygden. Jag skulle senare även besluta att filea och äta upp besten, mest för att lära den en läxa.

69 kronor på systembolaget, nummer 6832 i katalogen

3 storsjöodjur av 5 möjliga

Vit helg

av Johan

Det är inte speciellt svårt att få en inbjudan till mitt örnnäste, högst upp i ett torn i Vällingby. Har man två flaskor rieslingvin i sin ägo är det nästan omöjligt att undgå en. Det var så vi kom att hålla en improviserad vinprovning precis just här i helgen. Vitt vin på en söndag är en god grund för en blå måndag men min kalender har alltid varit svartvit.

Österrike (byt ut mot valfritt land) är ett underskattat vinland. Landets fina vintradition lider dock fortfarande av sviterna från en skandal som inträffade 1985. Rycket spreds om en glykoltillsats. Många människor lyssnade på. Vem faller platt om ett ryckte är sant? Just det, Österrikes samlade vinproducenter. Det är så sången säger det.

Jag tillhör varken dem som skräms av rykten eller ryggar tillbaka för lite glykol i mitt vin och det gjorde inte heller ägaren till de två flaskor riesling som i söndags kom att slå sig ner i mitt kylskåp. Tillsammans beslutade vi dock att ta det säkra före det osäkra och eventuellt det onda med det goda genom att inleda med en flaska från Alsace.

Hubert Beck (4592) är ingen riesling, det är en gewurztraminer. Detta sagt lite skämtsamt som om någon skulle kunna skilja på de två. Min uppriktiga och lite oroade reaktion på den första munfullen var att lyfta upp flaskan för att se om vinet var alkoholfritt. Jag har varit där förr.

Hubert Beck håller 13% alkohol så vi kunde nästan omedelbart blåsa faran över.

Återstod gjorde bara att finna smaken. Medan vinet långsamt tinade upp i det rumstempererade rummet så utvecklade det en svag smak av tunn äppeljuice, lite fläder och med tiden rätt mycket aprikos. Det är inte så illa om man är en sådan som gillar sådant.

89 kronor på systembolaget, nummer 4592 i katalogen

3 barnkalas av 5 möjliga

Salomon Undhof 2009 är ett elegant vitt vin tappad i en flaska så hög att kapsylen inte syns på bilden till höger. Detta är en förlust eftersom kapsylen i glas var ett bestående minne sedan tonera av stramt mineraliskt vitt vin ekat bort mot de oländiga trakterna av mitt svalg. De säger att ju närmare man är havet, desto torrare vitt vin skall man dricka. Detta vin slår man lämpligast upp ett glas av iförd sjömanskostym.

Det är därför bara passande att flaskan inte alls säljs på systembolaget. Det säljs på Silja Line.

Vad betyder blott ett år? För Salomon Undhof 2008 så betyder det ingenting. 2008 kanske var ett bra år för österrikiska vinproducenter och såvitt jag vet eller bryr mig så kan det mycket väl ha varit ett bra år för rosorna. Faktum är dock att Salomon Undhof årgång 2008 inte utmärker sig på något sätt som inte även 2009 gjorde. Nu är ju det förstås inte särskilt lite. Någon som anser att de smakar olika är förmodligen inne på sin tredje flaska i en prövande vinprovning. Sådana prövningar kan, på tal om inget alls, även göra utslag på ens förmåga att fotografera en stillastående flaska på en diskbänk full med stänk från Borsjtj.

4 liter kylarvätska av 5 möjliga.

Louis Cheze 2009 (94411)

av Johan

Jag ska vara fullständigt uppriktig med er: Jag kände bara för ett glas vin. Egentligen var jag aldrig ute efter att skriva en recension.  Nu är korken är dragen och glaset är fyllt. Vi får väl göra det bästa av situationen när vi ändå är här.

Allt bra annars? Lite kyligt i luften nu… höstaktigt…men hösten är fin på sitt sätt. Tänkte bara dricka upp det här glaset…det är ok om du har andra saker att läsa.

…

Kvar? Det kanske är lika bra att jag berättar hur vi hamnade här. Att jag tar saken från början. Denna vecka har bjudit på tre föreläsningar, ett par seminarier, några möten, två forskningsprojekt, fyra ouppklarade ärenden, en fransk förfrågan, ett holländskt hot, 96 telefonsamtal, 2000 sidor text, en tågexpedition till Sundbyberg och ungefär 900 mil på gröna linjen. Nu tar jag ett glas vin, ok? Veckans första, tro det om du vill.

Och vilket vin! Smakrikt och runt med en förtjusande arom men med en mycket diskret strävhet. Inte ett spår av fat. 100% syrah.

Av någon anledning är flaskans etikett väldigt mån om att berätta om all granit som finns i marken där druvorna till detta vin odlas. Det finns många skäl till att öppna en flaska som denna men geologi är inte ett av dem. Det är åtminstone inte mitt.

89 kronor på systembolaget, nummer 94411 i katalogen

4 livräddare av 5 möjliga

Hälsosvinet

av Johan

Sommaren är över och det hjälper inte att låtsas som något annat. Den alternativa verklighet vi känner som semester finns inte längre. Detta är den verkliga verkligheten där en pizza har kalorier, en måndag har förpliktelser och en flaska Jameson har konsekvenser.

Förändringen är tydlig på min arbetsplats. Idag på lunchen talades det vitt och brett om olika träningsprojekt som just skulle till att sjösättas. Friskvården vid min arbetsplats skiljer sig något från den genomsnittliga. Under våren bestod den huvudsakligen av att en teologie doktor som också är amatörboxare bjudit in sparringpartners till gymmet längst ner i byggnaden där jag jobbar. Det var därför med fullständig uppriktighet som vi idag kunde erbjuda vår nya praktikant att “få stryk av en präst i källaren”. Uppslutningen har hittills varit en besvikelse.

Själv springer jag runt Grimsta naturreservat en gång i veckan plus minus en gång. Mest minus. Det är ungefär åtta kilometer och det tar mig sådär en trekvart under vilken jag vanligtvis hinner med 1-3 hjärtstillestånd. Under min djupt ovärdiga uppvisning på denna sträcka under senaste lördagsmorgonen noterade jag markant skillnad i löparspåret. Vanligtvis är det bara befolkat av mig och ett par tusen kanadagäss med orolig mage (vilket spåret för övrigt har gemensamt med min förra runda i Pildammsparken i Malmö). I lördags var det dock relativt tätt mellan löparna. Löpare är förresten ett stort ord i sammanhanget. I de flesta fall var det medelålders kvinnor som skuttade fram i strax under normal gångtakt. Jag föreställer mig att det var just dessa kvinnor som under en normal semesterhelg hade legat utslagna på grund av en ansvarslös överdosering av grillad grishals och solljummen Oude Kaap. Nu är tiden att försonas med sina synder.

Nu är jag förstås direktdiskvalificerad att kasta den ordspråkliga första stenen. Min semester gick på det stora hela ut på att jag gjorde vad jag vanligtvis gör men på ett mer lättjefullt sätt. Att skriva på en vetenskaplig artikel är en ganska anständig sysselsättning om man kan kosta på sig rödvinspauser och oplanerade utflykter till storstadens många nöjen med jämna mellanrum. Jag har aldrig skrivit något så långsamt i hela mitt liv.

En viktig del i höstens hälsosamma omställning är förstås den mentala hälsan. En intressant form av självterapi uppenbarade sig för mig idag i form av en cyklande operasångerska. På väg ner för Katarinavägen mot Slussen hör jag ett märkligt ljud närma sig i hög hastighet. Det lät lite som Valkyriakörerna i “Apocalypse Now”. Innan jag hunnit vända mig om susade en kvinna i min egen ålder förbi ute på gatan på en cykel och hon sjöng för vad jag förmodar var toppen av hennes förmåga. Det var första gången som jag blivit omkörd av ett högt C. På vilket sätt det hjälpte kvinnan vet jag inte men själv kände jag mig stärkt på något sätt.

Förmodligen var den cyklande sångerskan ute efter att fördriva någon sorts demoner. Det är viktigt att få avreagera sig men också att utöva behärskning. Behärskning går att öva upp. Jag brukar ge mig själv små belöningar när jag lyckats behärska mig. Vid en tidigare arbetsplats drog jag ett streck på ett papper för varje dag som jag kunde kväva impulsen att ta med ett skarpladdat skjutvapen till jobbet. Ibland blev det flera streck i rad. Nu skämtar jag förstås. Det ska också vara hälsosamt.

Valréas 2009 (12815)

av Johan

Jag köpte en liten fransk dessertost på Konsum i Vällingby. Den såldes till halva priset för att den var gammal. Min filosofi är att ädelost inte blir gammal, den blir intressant. Min ost från Konsum är mycket intressant.

Konsistensen påminner lite som vältuggat tuggummi och den får mig att tänka på när John Cleese (“Mousebender”) försöker köpa en bit camembert från Michael Palin (“Wensleydale”) i en känd sketch:

Wensleydale It’s a bit runny, sir.
Mousebender Oh, I like it runny.
Wensleydale Well as a matter of fact it’s very runny, sir.
Mousebender No matter. No matter. Hand over le fromage de la Belle France qui s’apelle Camembert, s’il vous plaît.
Wensleydale I think it’s runnier than you like it, sir.
Mousebender (smiling grimley) I don’t care how excrementally runny it is. Hand it over with all speed.
Wensleydale Yes, sir. (bends below counter and reappears) Oh…
Mousebender What?
Wensleydale The cat’s eaten it.
Mousebender Has he?
Wensleydale She, sir.

Min poäng här är att min ost är “runny”. Nu skulle ju detta inte alls handla om ost. Har man en väldigt rinnande ost från la Belle France så ligger det dock nära till hands att öppna upp en flaska vin från samma land.

Valréas är ett fylligt vin som har en rad smaker som avlöser varandra i ordningsam succesion från den första klunken. En period av fat följd av en annan med lite syrliga bär efter en kort periodvila. Till sist följer en kraftfull arom av fotsvett men oss emellan kan den komma från osten.

Egentligen är detta nog inget typiskt ostvin, det är alldeles för smakrikt och sammansatt. Även om syran är kraftfull så saknas dock helt beskhet vilket nog har att göra med att detta vin, i likhet med de flesta från södra Rhonedalen, är ungt. Jag har en känsla av att inte heller denna flaska kommer att bli gammal.

99 kronor på systembolaget, nummer 12815 i katalogen

4 frankofiler av 5 möjliga