Att resa är att dricka. Sitter någon annan vid spakarna, dricker man för nöjes skull. Sitter man själv vid ratten, dricker man för att överleva. Bilkörning är sövande; faller koffein-nivån i blodet alltför mycket, blir man fort bekymmersamt distraherad, och en paus är av nöden. Här är vägkrogen, annars en sådan berömvärd institution, dessvärre ofta en besvikelse för den som endast dricker te. I bästa fall kan den uppbåda Lipton yellow label, eller någon urtvättad Earl Grey, men alltför ofta råkar man ut för något som smakar som billig örttvål luktar.
Den garvade resenären har således med sig sina egna påsar, och istället för Lipton kanske man har turen att ha några från en anonym välgörare (antagligen vid namn Robin). I sådana fall kan man avnjuta ett trevligt hel-lövs-te från Ceylon, en ö som så smått blivit min favorit för just uppiggande, starkt, svart te. Sirocco levererar även under dessa hårda förhållanden en närande och livgivande dryck, med den där pigga, friska smaken av en något lättare variant av English Breakfast Tea, och har nu hamnat på min listas över oundgängliga accoutrements för en resenär.
Fyra och en halv trevlig ö av fem möjliga.
Ah, Ceylon Sunrise.
Man blir rörd.
Så hette det ja! Det blev pga visst slarv något bristfällig dokumentation av den exakta sorten, utöver att det var någon form av Ceylon!