Det var dags för möte, och det behövdes en panna starkt te. Kanske blev det lite mer te-blad än vanligt, kanske var några av dem lite smuliga. I kopp såg det ut som steget till kaffe var kortare än vanligt. Är jag på väg över teets event horizon? Blir nästa steg te-spresso? I själva verket kliver jag i välkända fotspår, och så har nog många andra gjort utan att inse det – det jag hade i koppen var inget annat än s.k. “builder’s tea”, som engelska byggjobbare njutit i årtionden, om än med en ordentlig slatt mjölk och kanske ett par teskedar socker: te bryggt ohemult starkt, te där tepåsen får åka med i koppen, te bryggt för styrka, inte för subtila nyanser. Efter en kanna builder’s ser jag var charmen ligger. Visst är det beskt, strävt och rått, men det kittlar fint i ådrorna, svetten lackar och tangentbordet glöder, dokumentationen rasslar fram i god takt. Fint så.