Det finns mycket god öl, ofta fler än att man hinner dricka alla som frestar. Men sen finns det rätt mycket medioker öl, med. De där riktiga fullträffarna, helt fantastisk öl, kan kännas sällsynta. För varje god öl höjs ribban, och det blir allt svårare att hitta den där perfekta ölen. Kanske är det inte fråga om en perfekt öl så mycket som ett perfekt tillfälle: efter lång svettig vecka i soligt land, eller efter lång tid med blaskig öl, fredag eftermiddag i solen, fredag till middagen, fredag efter maten.
Men några öl sticker ju ut. Epic Armageddon IPA får nog sägas vara något av en favorit här hos avd. Bromma. Nu hann ju mer välförsedda delar av Gödsvinet före och recenserade, men vi hade gett den vid pass 4.5 i betyg. Även om den bara fick en rak fyra, är den härligt egen i stilen, så 400 Pound Monkey hade nog fått åka med i korgen, om den bara funnits på bolaget. Maris Otters Vintage Ale får kanske ta dess plats som bortbyting bland IPA och Imperial Porter. En eller annan rökporter eller rökstout har vi numera svårt att vara utan heller, och kanske kan man ta sig en Black Ingvars-IPA med? Eller en belgiskt anstruken IPA? Sedan finns det ett otal öl till som definitivt hamnar i kylen, dricks med glädje, men kanske inte riktigt förtjänar det där särskilda omnämnandet.
Vilka är era femmor? Eller nästskogs?
En av mina absoluta favoriter är Lagunitas Maximus IPA. Efter att ha lagrats ett par månader blev Brewdogs ”Helllo my name is Ingrid” helt fantastisk!
Ja, här har vi ju en intressant personlighet. Å ena sidan allusioner till klyschor om Sverige, den svenska synden och blondhet, tydande på viss självdistans och självironi, och å andra sidan en välgjord, rättfram, rak och vettig bruks-IPA, utan krusiduller eller konstigheter, som inte drar uppmärksamheten till sig genom pajaseri, utan gör ett solitt jobb, i fast förvissning om att det talar för sig själv. En bra ölpersonlighet, helt enkelt.