Mohawk barleywine

Efter en slapp lördagseftermiddag, och strax innan kvällens restaurangbesök, passar det fint med en liten aptitretare. Jag grävde fram en Mohawk Barley Wine från Sigtuna Brygghus ur kylen.

Barley wine är en typ av engelsk öl som nästan är stark som vin. Därav namnet. För att matcha alkoholen är de traditionellt väldigt smakrika, och numera ofta väldigt välhumlade (=beska) då det är på modet i bryggerikretsar. De går också bra att lagra tack vare den höga alkoholhalten, och den säljs ibland som årgångsöl. Barley wine är något du dricker när du ska smutta, sörpla och rynka på näsan, och känna dig lite finare än andra.

Mohawk smakar starkt, mycket frukt, och förvånansvärt lite beskt. Inte beskt alls faktiskt, vilket är lite konstigt då etiketten skryter med 100 IBU, vilket betyder att det är väldigt väldigt beskt. Skalan är 1-100, så detta är alltså ölnördarnas motsvarighet till level 55 i World of Warcraft.

Det känns som att det saknas något i den här. Alkoholen tar lite överhand och jag upplever att den dränker andra smaker. Jag tror att den utlovade humlebeskan gömmer sig någonstans bakom de 10,5 procenten alkohol. Nej, jag rekommenderar er att välja en annan barley wine, till exempel utmärkta Sierra Nevada Bigfoot som släpps i augusti varje år.

2 rynkor av 5 möjliga.

Malmö Brygghus, del II

Nej, det räckte inte för mig att smaka på en överklassdesignad flaska i hemmets trygga vrå (här). I fredags kväll lufsade jag iväg till Malmö Brygghus för en rundvandring och provsmakning.

Ägaren Anders möter upp med ett fast handslag och visar oss runt i bryggeriets lokaler. Allt är under uppbyggnad, men jäskaren och kokkärlen är blanka och nya. Han berättar en spännande historia om huset som varit bryggeri en gång i tiden, sedan blivit chokladfabrik, sedan rivningskåk och till slut uppköpt av Anders med familj. De har återupptagit chokladtillverkningen i den gamla chokladfabriken, och nu tar de alltså även upp bryggeriverksamheten.

Ölen de brygger är fem fasta och sedermera en månadsöl. I slutet av visningen får vi prova de fem ölarna, och här är mitt omdöme:

Veteöl. Detta är en veteöl av belgisk typ, alltså en witbier. Här knockas jag direkt, den är fyllig, syrlig, söt och frisk. Den är grumlig som tropicanas äppeljuice (som jag för övrigt kan rekommendera). Precis såhär vill jag att en veteöl ska smaka. Full pott!

American Pale Ale. En Ale av amerikansk typ (duh!). Den är lite stark och lite obalanserad. Den doftar intensivt och har en lång besk eftersmak. Den är inte dålig, men inte heller så spännande.

Pilsner. En pilsner av nordtysk typ. Betydligt fylligare än den tjeckiska typen som vi är vana vid. Ägaren själv jämför den gärna med Jever. Den här är jättegod. Utöver fylligheten har den en skarp gräsig beska som ger den karaktär. Det är riskfyllt, det är inte en vanlig ljus lager som kommer tilltala den stora massan, men det är roligt att de vågar.

India Pale Ale. IPA’n har jag recenserat tidigare, men trots att jag fick den upphälld från en flaska från exakt samma batch den här gången, smakade den helt annorlunda. Den var inte speciellt njutbar den här gången, vilket verkligen är mystiskt. Jag får ge den en tredje chans innan jag ger ett slutresultat.

Cacao Porter. Den sista är flaggskeppet. Det är den här ölen som kommer att föra bryggeriet till den utländska marknaden. De använder kakao från den tillhörande chokladfabriken, så valet är naturligt. Och det är alltså inte en så kallad chocolate stout som finns i många varianter, utan det är just kakao som är smaksättaren. Det är en mörkt fyllig, stark och bitter historia. Den luktar fantastiskt av kakao, och den smaken följer med genom hela glaset. Ingen sötma kan skönjas, istället är den bitter från kakaon. Till en början känns den aningen tung och hård, men i och med att ölen blir lite varmare, och med den ökande alkoholkoncentrationen i mitt blod, smakar den bättre och bättre. Detta är en specialöl som man inte korkar upp till sin pasta bollnäs framför fångarna på fortet, men det är ett klart uppskattat tilltag. Kanske snarare till efterrätten.

Provsmakningen avnjuts i den provisoriska puben som serverar öl tills den riktiga öppnat. Priserna är överraskande behagliga, och lokalen är gammal och trevlig. Framåt kvällen ökar samtalsnivån till ett rejält ölhallsbrus, och stämningen är riktigt skön.

Jag kan inte annat än leende glädjas åt att vi har ett bryggeri i Malmö, och jag rekommenderar varmt alla att besöka det. Prova framförallt veteölen och cacao portern.

Hjort är hjort

Ett helt onödigt djur

Jag ber redan nu om ursäkt för rubriken. Det var omöjligt för mig att hålla det inne.

Men det döljer sig trots allt ett visst allvar bakom den mycket roliga ordvitsen. Hjort är nämligen inget positivt, utan det är bara just hjort. Ett jävla djur. Jag ska förklara varför.

Igår plockade jag fram de finfina hjortgrytbitarna jag köpt av viltspecialisten i Malmö, i akt och mening att göra en riktigt mastig gryta. Jag hade inget bra recept, men beslöt mig för att improvisera. Såhär blev det:

  1. Mjöla och bryn köttbitarna. Lägg över dem i en gryta.
  2. Fräs hackad lök, sidfläsk, och några hela schalottenlökar som finns över. I med dem också.
  3. Slå i lite mindre än en hel flaska god porter. (Lite mindre än en hel flaska eftersom man behöver provsmaka lite också. Jag kände mig som Per Moberg där jag stod och halsade och skrockade över gjutjärnsgrytan.) Jag kompletterade också med lite vatten så det skulle bli flytande.
  4. Komplettera efterhand med allt annat kul som får rygghåren att resa sig, jag valde en kopp espresso, köttbuljong, kakao, rosmarin, lagerblad, chili och en liten nypa rörsocker.
  5. Koka i en halv evighet.

Om du tycker att ovanstående låter gott så besitter du troligen samma begränsade kunskaper i vilthantering som jag gör. Tycker du inte det så är jag tacksam om du delar med dig i kommentarerna nedan om vad jag gjorde för fel. Grytan i sig smakade visserligen bra. Den var lite för tjock, och det berodde nog på att jag mjölade köttet i början. En vanlig toppredning är nog bättre. Men köttet var fullkomligt oätligt. De riktigt små bitarna gick att mala sönder i munnen, men i övrigt var det så torrt och segt att jag valde soptunnan åt dem. Hur blev det såhär? Jag hade ju kokat dem jättelänge, och de recept på hjortgryta som finns förespråkar bara någon timmes kokning.

Om du anser dig veta var felet ligger, så är jag tacksam om du delar med dig av den kunskapen. Tills dess förutsätter jag att felet ligger hos hjorten. Jag ska aldrig med försöka tillaga hjort.

Jag ber återigen om ursäkt för rubriken.

Malmö brygghus

Vi lever i en ljus tid. I alla fall vi som lever i Malmö.

Malmö brygghus håller långsamt på att slå upp portarna i det gamla bryggeriet vid möllan. För någon vecka sedan ägde den första provsmakningen rum, och härom dagen släpptes de första flaskorna till oss trånande entusiaster utan tillstymmelse till egentligt liv. De första stora dyra buteljerna som nådde systemet är deras IPA och deras Cacao Porter. Flaskorna är elegant matt kolsvarta, med bronsbrun text och den här första batchen är begränsad och flaskorna numrerade. De vädjar direkt till habegäret längst in i min primitiva hjärna.

Sydsvenskans Håkan Engström har redan gett dryckerna godkänt, så nu är det med spänd förväntan jag öppnar och läppjar på Malmö Brygghus IPA. Det är enligt bryggarna själva en engelsk IPA, alltså inte av amerikansk typ som vi fått se många av på sista tiden.

Mitt första intryck är att ölen helt saknar den gräsiga beska humledoften som många ipor har. Snarare luktar den sött och fruktigt. Smaken är också mjuk och rund, på det sättet man känner igen från engelska ales. Den är aningen söt, men inte påträngande. Först i eftersmaken sitter beskan på ett elegant sätt och den är kvar ganska länge. Detta är en ganska lättdrucken IPA, som är mer fyllig än besk. Det har en tyngd, men är inte skarp. Men trots det är en flaska på 75cl lite väl mycket att hantera ensam. Jag misstänker att de kommer ut i normalare storlekar framöver.

Det här var riktigt bra, och jag ser fram emot portern som har fått ett bra mottagande. Fyra överklassdesignade flaskor av fem möjliga. Grattis Malmö!

Spaten Oktoberfestbier

Tyskland i en liten flaska

En god vän, vi kan kalla honom Johan D, har på senare tid verkat leva i någon form av trans. Hans blogginlägg och facebookuppdateringar handlar alla om samma sak: Spaten Oktoberfestbier. Jag tror inte att han är sponsrad, men tanken slog mig ändå. Systemets höstsläpp påverkar oss alla på olika sätt helt enkelt. Jag hängde visserligen också på låset den förste september, och mina steg gick snabbt till hyllan med märkliga, starka och smakrika nyheter i ölsortimentet. Oktoberfestölarna intresserade mig inte, jag har helt enkelt inte utrymme för ordinär lager i mitt dryckesschema, det finns för många andra sorter jag måste dricka.

Men tack vare den intensiva internetkampanjen från min vän J. Dalén lyckades jag vidga mina vyer för ett par viktiga sekunder inne på systembolaget, och styrde mina darriga steg mot oktoberölhyllan. Jag måste ha sett aningen vilsen och skamsen ut där jag stod, klart utanför min egen comfort zone. Jag såg mig oroligt omkring, tog resolut en flaska Spaten och gick därifrån, och försökte se ut som att jag visste vad jag gjorde.

Nu med ett glas i handen kan jag koppla av och se nyktert på situationen. Visst, jag dricker ur ett alldeles för litet glas, jag sitter inomhus och jag blev inte serverad av en muskulös och yppig tyrolsk fräulein i hängslebyxor, men jag blir ändå påmind om meningen med ljus lager. I dagens samhälle med en ypperlig tillgång till olika sorters perverterad ale med beska och styrka som kan knocka en björn är det lätt att glömma poängen med en god och lättdrucken lager.

Spaten oktoberfestbier smakar läskande, aningen brödigt, lätt på rätt sida om gränsen till vattnigt, och med en oklar eftersmak. Eftersmaken är oklar därför att den inte hinner komma innan man tar nästa klunk. Den här ölen kan man dricka många av, den slinker ner blixtsnabbt, man mår mycket bra av den och man vill snabbt ha en till. Det finns inga smaker som sticker ut, inget man minns, utan detta är en öl som är perfekt balanserad för sitt syfte. Att drickas.

Spaten Oktoberfestbier, 4 öl av 5 möjliga.

I Rocheforts namn

Sean Connery

När Rosens namn går på tv’n i bakgrunden känns det helt rätt att plocka fram en gammal trappistöl ur kylen. Trappistes Rochefort 8 har väntat på mig där en längre tid. Jag har ett tag nu försökt lära mig uppskatta de belgiska trappisterna, med blandad framgång. Eller tja, utan framgång ska det egentligen vara, trots att jag försöker hålla mitt sinne öppet.

Den handfull munkar som jobbar med att brygga ölet i klostret Notre Dame de St Remy brygger bara för husbehov, och för att kunna sälja nog för att finansiera klostret och ett par välgörande ändamål. I mina öron låter det som vilket företag som helst, och ska man vara celibat någonstans hade jag nog föredragit ett sånt här ställe. Man får ju i alla fall dricka öl.

Rochefort 8 med sina 9,2% alkohol, är mitt mest positiva möte hittills med Belgiens religiösa. Det första som slår en är att den är mörk, nästan svart, med en beige ton. Det andra som slår en är en kall lukt. Den luktar dragig källare, sten, mörker och senhöst. Inga fylliga toner når mig. Smaken är till en början väldigt spritig, men blir efter ett tag angenäm och man börjar känna något bakom alkoholen om man tar små klunkar. Det påminner om en lättare stout, men utan fyllighet. Smaken är subtil men elegant. Återigen smakar det kallt (kan bero på temperaturen i kylskåpet) och tomt som i mörkret i en stenkällare. Lite brödigt som många andra belgare. Aningen söt också kanske, men här är alkoholen i vägen. Stundom känner jag också viss beska. Ölen skiftar med varje scen.

Nej inte var väl den här heller fantastisk, tänker jag när Christian Slaters rollfigur förlorar oskulden med en vacker bondflicka på ett stengolv. Ett stengolv inte helt olikt det som Rochefort 8 luktar och smakar av.

En flaska öl

När jag tittar upp på tv’n inser jag att min beskrivning av ölen också stämmer in på Rosens namn. Mörker och kall sten, elegans och skärpa. Har jag blandat ihop de två upplevelserna eller smittar de av sig på varandra? Har de i symbios levererat en upplevelse av medeltid i mitt vardagsrum? Hur som helst kan jag nu omöjligt ge betyg åt bara drycken utan den kontext den befinner sig i.

Trappistes Rochefort 8 tillsammans med Rosens namn, 4 puckelryggiga munkar spelade av Ron Perlman av 5 möjliga.

Kulinarisk skymning över Malmö

Den som läser nyheterna noggrant har säkert uppfattat att det förekommit skottlossning mot Malmös kollektivtrafik den senaste tiden. Man kan lätt tro att krutröken ligger tät som en dimma över Malmös gator när man läser domedagsartiklarna.

Och visst ligger dimman tät. Men det är inte krutrök utan grillrök som stiger i stora gråa moln från Malmös gator. Gustav Adolfs torg ångar som ett tyskt kolkraftverk, med en påträngande doft av fulimporterat griskött som letar sig in i alla gränder och vrår i centrum. Festivalen stoltserar med ett par rätt stora band, men det är maten som lockar de flesta. Skåningarna dras som flugor till exotiska höjdpunkter som vildsvinskebab, älgwok och langos, maträtter som ingen vit man tidigare sett.

Som seriös matblogg har naturligtvis Gödsvinet åtagit sig att ge ett trovärdigt reportage om maten, likt våra okritiska kollegor på lokalblaskan. Så vad finns då för läckerheter att fynda?

Langos

Detta påstådda ungerska ofog har antagligen fötts på en svensk stadsfestival och inte alls i Ungern. En förrädisk rätt, som till en början verkar lockande. Särskilt om man levt i langoscelibat sedan senaste festivalen man var på. Och visst är det gott, men i ungefär tre tuggor. Under resten av langosen, och kvällen, mår man rätt risigt. Langos är helt enkelt aldrig en bra idé.

Burgare

I alla dess former. Kön utanför tältet med texasburgare ringlar sig så lång att langoskrängaren bredvid fått ägna en stor del av sin tid åt att dirigera om konkurrentens kö så att den inte skymmer hans innovativa och unika matstånd. Burgaren är en formpressad röd biff, rå lök, ajvar och lite fefferoni i ett bröd som liknar en källarfranska. Ätbart, men underkänt. Att kön är festivalens längsta är obegripligt.

Afrikanska rätter

Det finns ett flertal afrikanska tält, och jag har ätit på det som heter African Queen. Stället hade fått fina omdömen i de extrabilagor som frodas i festivalens kölvatten så mina förväntningar var höga. Friterad sötpotatis med etniskt kryddad (?) oxgryta blev det. Den friterade sötpotatisen gick nätt och jämnt att skilja från papptallriken hela kalaset ligger på. Tallriken såg intakt ut när jag var klar, men känslan av att ha ätit kartong fanns kvar. Oxgrytan liknar ganska mycket det vi kallar chili con carne i Sverige, det vill säga blandfärs i krossade tomater med bönor och utan chili och utan smak. För 60 kronor är detta i det närmsta kriminellt. Tur att man fick jättelite.

Minimunkar

Detta kan man lita på. Man mår fruktansvärt illa efter att ha ätit lite för många, men det är väldigt gott strax innan man kommit dit. Onödigt, oexotiskt, men godkänt. Finns överallt.

Det övriga utbudet är jag inte ens sugen på att prova. Den internationella (inter)nationalrätten grillspett finns i ett syndigt överflöd, och korvar likaså. Allt från samma köttfabrik i södra Slovakien om jag får tro min cyniska instinkt. De olika kebaberna är inte så olika som de låter påskina. Och jepparna som lagar oxgryta med choklad har fortfarande inte fattat att choklad i matlagning var en väldigt snabbt övergående trend i början av millenniet. Det ryktas alltid i tidningarna om nya fräscha matentreprenörer, men de hittar man aldrig i verkligheten. Troligen är de bara ett marknadsföringstrick.

Jag är ledsen om jag regnar på någons parad. Maten på malmöfestivalen är inte en anledning att ta sig dit, det är en anledning att hålla sig därifrån. Och mitt personliga statistiska underlag: tre dåliga maträtter och inga beskjutningar, visar tydligt att det är viktigare att akta sig för maten än för krypskyttarna.

Så lämna kevlarvästen hemma, men glöm inte att äta innan du åker in till stan.

Välkommen, herr Berntson

En midsommarafton för några år sedan berättade en god vän att hon skulle dricka små glas med pressad citron till maten. Hon var gravid, men vad har det med citron att göra tänkte jag. Hon förklarade att hon inte ville missa traditionen att efter snapsvisan blunda och hälla ner ner en mindre mängd stark och genomvidrig vätska i halsen.

Jag förstod fortfarande inte. Vem gör det? Vi brukar ju dricka god och livgivande snaps efter snapsvisorna.

Efter ytterligare ett förtydligande insåg jag motvilligt att hon tyckte att snaps var äckligt. Det var den hon ersatte med citron. Jag var förstummad. Och med åren har jag tvingats inse att ganska många tycker att snaps är ett nödvändigt ont till våra två främsta högtider: midsommar och kräftskivan.

Så är det naturligtvis inte. Snaps är väldigt gott. Dessutom är det ytterligare en kulinarisk detalj att nörda ner sig fullständigt i. Likt allt man fördjupar sig onödigt mycket i blir man mer och mer kräsen, och man får större och större smak för det obskyra. Till slut gillar man besk.

Länge har man kunnat välja i systembolagets nästan oändliga sortiment mellan Bäska droppar och Piratens besk. Den förra smakar tvål och vansinne, och den senare finns bara i Skåne, där man är bildad och läser Piraten. Men den är å andra sidan otroligt god.

Till kräftskivan, och min stora glädje, i år hittade jag ett litet paket med snapsar från skånska Snälleröd på systemet. I det paketet bodde Herr Berntsons Besk. Troligen har Snälleröds funnits länge i beställningssortimentet, men för mig har utbudet av drickbar besk precis utökats med inte mindre än 100%, och det firade jag såklart med en provsmakning att skölja ner skaldjuren med.

Den klara drycken hade en aningen klen smak av malört. Nästan lite söt, men åtminstone utan andra smaktillsatser. Eftersmaken var lång och behagligt besk. En fin malörtssmak vältrade sig omkring i munnen under någon minut likt en katt som mornar sig.

Herr Berntsons Besk når inte upp till Piratens dito som smakar mer oförlåtande och brutal natur, men det är ändå en klart godkänd besk. Äntligen kan även folk uppåt landet få tag i en besk som inte smakar tvål, och med detta slipper unga män och kvinnor växa upp i villfarelsen att snaps i allmänhet och besk i synnerhet inte är gott.

Ännu enklare hade det förstås varit om systemet serverade piratens besk i hela landet från början. Då hade jag sluppit stå som en fågelholk och undra över stolligheterna med pressad citron inför min stockholmska vän.

Systembolagets sortiment av Snälleröds, bara ett klick bort.

Ändrade matvanor

Som student var jag snål. Det krävdes av studenter på den tiden som inte ville jobba extra. Och det krävs ännu mer av dagens studenter.

På den tiden (jag är inte ens säker vilket sekel det var) ägnade jag mig alltså inte åt samma lyxiga kulinariska utsvävningar som idag. Jag tvekade inte ens att tillaga den klyschiga pasta med ketchup och korv. Sådant får jag inte längre för mig. Nu ska jag istället ge er ett väldigt enkelt recept på en riktig lyxvardagsmiddag: Pasta med tomatsås och korv.

Numera äter jag lyxmat
  1. Ett par timmar innan du är hungrig, börja med tomatsåsen. Tomatsås ska koka lääänge. Hacka en halv till en lök, fräs den lite mjuk. En vitlöksklyfta om du gillar det också. Häll på en burk bra krossade tomater, tex Mutti. Lägg i en halv tärning köttbuljong, och peppra lite.
  2. Låt bubbla i några timmar. När det blivit lite torrt första gången kan man fylla på med lite vitvin om man har det hemma. Sedan med vatten. När såsen är klar ska den vara aningen torrare än vad de krossade tomaterna var direkt från burk.
  3. En timme innan du är hungrig tar du fram en lång färsk köttrik chistorra. Det är en baskisk korv som smakar fantastiskt om man köper den färsk (alltså rå) och av bra kvalitet. Den kan man numera hitta i många välsorterade mataffärer, eller på korvhuset om man bor i Malmö. Lägg den i ugnen på 100 grader. En timme, som sagt.
  4. Ungefär när du är hungrig kokar du pastan enligt gängse normer. Vid det här laget är du så frestad av de härliga dofterna som sprider sig i ditt hem att det inte är läge att krångla mer.
  5. Lägg upp lika snobbigt som jag gjort ovan. Njut.

Wijnjas ostkällare

Det hade hunnit bli eftermiddag och kväll på Kungsholmen. De sista kostymklädda kontorsarbetarna skyndade hem till folköl, allsång på skansen och ett gräl med frugan. De rusade fram likt lemlar som kommit på efterkälken från den stora flocken som lämnade jobbet för två timmar sedan. Alla med en telefon mot örat. Deras längtan efter helgens familjerutiner sken som eldar ur deras ögon. Jag önskade stilla att jag var en av dem. Att mitt liv också följde en vardagstråkig taktfast rytm. Att mitt liv var som dansband. Men den här eftermiddagen på Kungsholmen liknade mer epileptisk improvisationsjazz.

Mina febrigt röda ögon flackade fram och tillbaka. Var var jag? Och vart skulle jag? Den mystiska kvinnan var inte långt bakom mig. Jag hade irrat runt i vad som kändes som veckor utan att veta vart jag var på väg. Men när jag stod utanför Scheelegatan 3 visste jag. Det var dit jag skulle. Wijnjas ostkällare stod det ovanför porten. Märkligt. Eller kanske inte alls egentligen, doktorn gillade ju ost.

Innanför porten gick en smal trappa ned i en källare. Ingen överraskning för mig som hade läst på skylten för några meningar sedan.

En man i välansat ansiksbehåring, vi kan kalla honom skägg-Paul, mötte mig och den mystiska kvinnan som följt mig hela dagen. Hon hade kommit ikapp i trappan och nu var det för sent för henne att vända om. Både hon och jag var påtagligt nervösa över att det bara verkade finnas en utgång. Hon såg ut som en tränad spion när hon proffsigt sökte av rummet med blicken. Men jag visste att hon inte var spion. Hon var bibliotekarie.

Skägg-Paul var pratsam och vänlig och visade oss till ett av många lediga bord. Han verkade tro att vi kommit tillsammans, och innan vi visste ordet av satt vi mitt emot varandra. Min panna började bli fuktig av svett. Jag hade inte sovit på flera timmar, och Pauls pratsamhet kändes pressande som en fat-suit runt hela kroppen. Han visste. Och han visste att jag visste att han visste. Jag var förvirrad. Jag visste ju nästan ingenting. Fat-suiten var trång.

Efter ett lite tag dök studenten upp och satte sig vid bordet. Jag och bibliotekariespionen tittade nervöst på varandra, men innan vi hann ta till orda såg vi att hon hade tagit med sig doktorn. Vi valde att vara tysta. Doktorn kallade till sig kyparen och beställde världsvant. Vi andra pekade på varsin enklare rätt och delade på en flaska husets. Doktorn sade vräkigt ”Ge mig det värsta ni har, och vin till det”. Kyparen och doktorn var helt uppenbart bekanta sedan tidigare, men det låtsades de inte om. Istället log Skägg-Paul sitt artiga leende och dukade upp glas efter glas till doktorn. Men ändå tog dokton girigt för sig av vår flaska. Vad ville han?

Jag svettades ymnigt och jag kunde höra mitt hjärta bulta snabbare och snabbare. Hatten smet åt om huvudet, men gick inte att få av. Den kaosartade improvisationsjazzen tjöt allt högre i mitt huvud.

Medan doktorn smörjde kråset satt vi och petade i varsin tallrik ost. Jag kunde inte koncentrera mig på maten, men visst smakade det bra. En ankrilette till förrätt lade en fin och välsmakande grund för de tio vältempererade ostar som utgjorde huvudrätten. Vissa flöt ut som feta valrossar över tallriken, vissa var hård och torra. Skägg-Paul berättade om var och en av ostarna, och han verkade uppriktigt insatt i ämnet. Det var intressant, men jag hade svårt att fokusera. Blicken flackade. Efter maten drack vi kaffe. Fortfarande hade ingen sagt något. Jag tittade på studenten. Hon vände blicken mot bibliotekarien. Bibliotekarien vände blicken mot doktorn. Doktorn tittade oförstående på oss alla. En efter en. Han visste. Men vad visste han?

Ingen sade något.

Vi lämnade källaren tillsammans under tystnad. Sedan tog vi tunnelbanan. Studenten och doktorn åt ett håll, jag och bibliotekarien åt ett annat. Jag tittade inte tillbaka. Vi var klara, men ändå var jag inte lättad. En ystig mättnad fyllde mig. Jazzen hade lugnat sig.

Wijnjas ostkällare, fyra Skägg-Paul av fem möjliga.