Ok, färdiga såser är aldrig samma sak som hemlagat. Häromveckan tänkte jag fuska lite vilket straffade sig ordentligt. Rydbergs färdiga grönpepparsås var bland det vämjeligaste i livsmedelsväg jag smakat. Kemiskt, beskt och allmänt vämjeligt. Extra knepigt eftersom jag i vanliga fall är något av en grönpeppargroupie.
Big NO-NO!
ICA Maxi Lindhagen. Stället har utöver sitt hyfsade sortiment framför allt en stor behållning, importhyllan. Här trängs allehanda svulstiga amerikanska livsmedel. Färdiga drinkmixar, lönnsirap, ett gäng olika coca-colasmaker med mera. Jag brukar ta paus där med större delen av beslutsvåndorna i backspegeln med i princip bara strössel, konserver och vegetariska köttsurrogat innan kassorna.
I undantagsfall går jag vidare till en riktig finstund bland strösslet, medan ett landskap av cupcakes flimrar för mitt inre öga. Sen bär det bryskt tillbaka till verkligheten igen med tunga matkassar genom slasken.
Häromkvällen förunnades jag en produkt som skulle passat utmärkt i importhyllan. Canfields diet Cherry Chocolate Fudge. Med lukt av körsbär och smak av marängsviss. Ingenting är tydligen omöjligt i e-nummernas värld. Till den knepiga produktens försvar kan sägas att den faktiskt inte smakade så där värst kemiskt beskt som många andra plastdestillat. Trots viss entusiasm lyckades vi inte klämma 33 centiliter på tre personer.
Flaska: 3
Smak: 2
Känsla av exklusivitet/gödighet: 3
Nils subjektiva drickupplevelse: 2
Så kom då sista dagen för den kanske mest slitsamma avgränsade perioden i mitt yrkesverksamma liv hitintills. En flaska vin på morgonmötet av chefen för förtjänstfullt förrättat värv under året. En guldmedalj i choklad av en kollega. Jag riktigt pös av välbehag.
Dagen efter bar det iväg till Egypten för min första riktigt gödsviniga all inclusivesemester. Ett litet orosmoln vilade väl i och för sig vid horisonten redan innan avfärd. Revolution i Tunisien och man spekulerade i möjligheten till att intilliggande makter kunde falla som dominobrickor.
Strålande sol, 25-30 grader, lite kallt i Röda havet men varmt i den uppvärmda jättepoolen. Frukostbuffé, lunchbuffé, middagsbuffé och fri dricka större delen av dygnet. Man kan ha det sämre. Trots den långa sträva tillvaro som föregått semestern klämtade ändå en liten kulturklocka i min svällande buk och jag bokade in en plikttrogen tur till Kairo.
Tisdagen kom och jag steg upp i arla morgonstund för att sätta mig på bussen. Kairos gator var proppade med poliser och deras pansarbussar. Det var då det hände, det fantastiska. Den engelskspråkiga lokala guiden greppade bussmikrofonen och slog som i ultrarapid ut armen med ett snett leende och något ogreppbart i blicken. Munnen rörde sig långsamt och hennes oförglömliga ord sköt genom luften.
– Det är polisens dag idag. Det är därför det är så många poliser ute.
Kanelbullens dag, våffeldagen och så…polisens dag. Fantastiskt.
Egyptiska muséet förlöpte smärtfritt, några djurmumier till livs och den där kulturplikten i buken började svalna. Så rullade vi vidare mot pyramider och sfinx förbi avdikningar av Nilen fullkomligt igenproppade av sopor. Efter en stunds rundvandrande vid pyramiderna uppmärksammade jag svart brandrök över Kairos hustak. Knäppte några bilder med mobilkameran och skämtade om att revolutionen börjat och att jag skulle få bra betalt av AP för bilderna. Jag fick rätt, inte om AP då naturligtvis utan om revolutionen. Bussen rullade tillbaka till hotellet igen.
Så medan Suez och Kairo stod i lågor fortsatte vi äta buffé, dricka oss snygga och solbada oss till små runda rosa charterpolkagrisar. Vi fick inte lämna hotellet pga utegångsförbudet och den nyligen färdigställda projektplanen kunde inte skickas in pga att regimen stängt ner internet tillsammans med 3G-trafiken. Men sammantaget var vi ändå ganska lyckliga där vid poolkanten. Jag blev mer oroad när jag fick höra att flygplatsen stängt än av de civilklädda Miami Vice-stylade poliser som letade bomber under blecket med pommes frites.
Efter en sann pärs på en överfylld flygplats, några hårresande slapphänta säkerhetskontroller och en utdragen, förvirrad passkontroll fick vi syn på SAS-planet ute på flygbanan. Några timmar senare var det snö utanför flygbussfönstret. Det konstigaste av allt var väl ändå att Apollo skickade ner nya stackars turister efter att de med nöd och näppe fått hem oss.
Tidigare har jag skrivit om Chinotto, svulsten i den ädla San pellegrinokroppen. Som del två i min läskodysse tänkte jag gå vidare till en annan svårsmält camparisläkting, San Bitter.
Med ett nätt välsvarvat yttre och blodrött innehåll lockar den sitt byte. När den väl tagit sig in i värdkroppen nästlar den sig snabbt ut i lukt- och smakorgan. Effekten är omedelbar, giftet härsket. Tungan vrider sig i plågor några varv innan den med ett förvånat, klandrande ”varför?” faller död ner i svalget.
Gillar du att svalka dig med en fyra bäsk efter joggingturen? Då är San Bitter något för dig.
Flaska: 5
Smak: 2
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4
Nils subjektiva drickupplevelse: 3
Tur att flaskan inte är så stor, då svider det mindre att hälla ut det som inte slinker ner. Hade det inte varit för de förutsättningar som råder när man bor två stycken i en etta hade jag kanske sparat flaskan, för fin är den.
I sin naturliga miljö:
Ur en annan vinkel:
Två gånger har jag imponerats av både mat och service på cajun- och kreolrestaurangen Marie Laveau i Stockholm. Konceptet går ut på att man väljer en grundrätt, t ex någon form av kött eller kanske en cajunklassiker i stil med yambalaya eller gumbo. Sen beställer man ett gäng cajunosande smårätter som tillbehör. Förrätter och efterrätter finns för den som mot förmodan inte blir mätt.
Om arbetet inte kallar nästa dag rekommenderas ett uppföljande besök i den guldiga bar som ligger i anslutning till matsalen (inte den som ligger vid ingången alltså). Sist prövade jag en drink som i huvudsak bestod av absint och champagne (kunde av förklarliga skäl inte låta bli). Det smakade förskräckligt och sen satte jag snart punkt för kvällen. Började ana oråd när bartendern istället för en harmlös flarra från Systemet plockade upp en liten facetterad karaff och på bästa alkemistmanér sivade ner det gröna giftelixiret i glaset. Hur som helst en ny och intensiv drinkupplevelse. De andra drinkarna föreföll en smula mer lättillgängliga men även de andades originalitet.
Sammanfattningsvis kan jag varmt rekommendera stället som nu har några år på nacken men också återuppfunnit sig själv i mellantiden. Att priserna är så vänliga är obegripligt men sjukt gött!
Fyra starka voodootanter av fem möjliga.
Jag brukar säga att jag sparar tre saker till medelåldern eftersom jag har lika svårt för dem idag som jag en gång i tiden hade för mögelost och kaffe. Att jag nu (om det inte vore för missprydande bristsymtom vid skörbjugg) gärna levt på ost och kaffe uteslutande, får mig att tro att jag kan komma att uppskatta de här potentiellt tre goda tingen till fullo när jag nått ökad mognad.
Tingen är:
1. Finsprit med färg, typ whiskey, cognac etc i glas. Tycker inte illa om det men föredrar det i såser, tryfflar etc.
2. Formel 1. Bara obegripligt tråkigt.
3. Cigarrer. Ännu en gång är jag ingen aktiv motståndare men jag ser inte heller riktigt tjusningen.
Nu har jag ännu ett tillskott till denna lista. San Pellegrinos Chinotto. Svårtillgänglig, mycket vuxen smak. Som koncentrerad, kolsyrad Campari. Jag får nog vänta några år till innan nästa försök.
Tidigare har vi konstaterat att vi har ganska få recept på Gödsvinet. Med detta bidrag hoppas jag skjuta jämvikten några millimeter i en annan riktning.
Att laga fantasifull och god vegetarisk mat måste inte vara en balansakt, här är ett snabbt och enkelt koncept som vi ständigt vrider och vänder på och som senast stannade i den här formen.
Att ha i (4 biffar):
Vegetarisk färs (frysta i block)
Flytande honung
Grillsås med chipotle eller liquid smoke
Timjan
Mald rosé, grön och svartpeppar
Salt efter smak (grillsåsen och osten ger ett grundbidrag av sälta)
Chèvre eller fetaost i tärningar/mindre bitar
1 ägg
Att göra:
Tina färsen
Kläck i ett ägg
Ringla i grillsås och honung efter smak
Ha i timjan, peppar och ostbitarna
Blanda ihop till en homogenare härlighet
Eftersom vi inte har med kött att göra går det alldeles utmärkt att provsmaka innan man steker
Forma ihop biffarna noggrant
Stek på låg värme
Kortfattat alltså: Blanda ihop allt, forma biffar, stek på låg väme.
OBS! Biffarna ramlar lätt isär när man vänder dem, var försiktig och beredd att improvisera för att löda ihop dem igen…
Serveringsförslag är tillsammans med rödvinssås (+/- kantareller) och potatisgratäng eller som biff i hamburgare. Naturligtvis går det att byta ut veggiefärsen mot köttfärs.
Dryckesval bör föra tankarna till New Orleans (tänk bourbon, cane sugarläsk etc), äter du själv avnjutes härligheten lämpligen till ett avsnitt True Blood.
Förresten, ni vet väl att gödsvin finns överallt?
I dessa bloggtider fotograferar varannan människa det dom äter (bland annat jag med flera här på bloggen). Resultaten kan vara både inspirerande och avskräckande, hur som helst är det ju alltid kul med en bild!
Idag stötte Gödsvinet på någon som verkligen kan. Här är ett urval:
The Artificial Mirror, 10 september – 6 november 2010 på Fotografiska , Stockholm
Några rader om en styggelse som smugit sig in i butikshyllorna.
Sedan kebabmjukosten har det inte direkt haglat förolämpningar mot oss konsumenter. Några små avvikelser som “stekbollar” och “dryck med ciderkaraktär” är väl snarast ett uttryck för en centralt påtvingad uppriktighet från handlarna gentemot köparna.
Men nu är det tydligen dags igen. Halloumin, det feta ljuset i den som bekant torra norra kylan, har på sina håll ersatts av plastreplikan “Grilloumi”. Min närmsta livsmedelsaffär hade en dag helt sonika bytt ut all halloumi mot den falska kopian. Som om originalet aldrig funnits, ingen förklaring och heller inga ursäkter. Djup orwellkänsla. Som att vakna bredvid sin partner och inse att den man älskar blivit ersatt av en robot.
Med böjt huvud hostade jag ändå upp motsvarande hutlösa summa som man brukar få punga ut med för det grekcypriotiska guldet. Väl hemma och jag fick sätta tänderna i eländet nådde kränkningen sitt klimax. För att greppa vidden av sveket måste man förstå att halloumi med fördel förtärs direkt från grillen eller stekpannan. Medan kärnan fortfarande är len och halvt viskös. Sedan tar det inte lång tid förrän det karaktäristiska gnisslet intar scenen. Och då är det försent. Som en fotbollsfinal i repris, ett fyrverkeri på tv eller varm champagne.
Här var champagnen förvärmd i mikrovågsugn. Utfluten, kemisk, gnisslande plast var allt jag fick.
En del delikatesser kan få en att inbilla sig att man befinner sig långt från storstadens myller, på en grön äng omgiven av kor och schweiziska ystare. Grilloumi för mer tankarna till labodlat in vitro-kött.
0 fryntliga bönder av 5 möjliga. Av och för robotar.