Jag lovade återkomma i ärendet. Häromdagen prövade jag en annan läsk ur Fentimans sortiment. Måste säga att de återigen lyckats få produkten intressant i exakt alla avseenden utom smaken. Det smakar riktigt illa. Igen.
Det här med mäskläsk är helt enkelt inte min grej. Synd, konceptet är så kul att jag ville tycka om den.
Flaska: 5
Smak: 1
Känsla av exklusivitet/gödighet: 2
Nils subjektiva drickupplevelse: 1
Indiskt har vi väl alla ätit både en och tre gånger vid det här laget. Pakistanska restauranger går det inte samma inflation i. Vi var sex stycken som käkade. Fem köttätare och en vegetarian.
Allt som allt var det väldigt vällagat, rimligt prissatt om än en smula korianderbemängt. Lammet var mört och fint och raitan satt som en smäck efter några tuggor på de starkare köttbitarna. Ankbiffen med mangoröra var en annan favorit.
En liten sipp på vattenglaset och snart sköt en arm fram med påfyllning när glaset åter nuddade bordet.
Trevligt hak, god mat och uppmärksam (på gränsen till påträngande) service.
4 av 5 hypomana kypare.
En kulinariskt bevandrad belgare och japanska. Våfflor, grillad kyckling, dumplingar och…inget annat.
Enkla bänkar och enstaka bord, inget måndags eller kvällsöppet, vacker utsikt över vattnet och hög omsättning på besökare. Inte så mycket krusiduller, vällagat, rimliga priser och trevlig atmosfär. Ta med eller äta där.
Osannolikt och bra koncept.
Rekommenderas.
Passa på att njuta av varma sensommarkvällar med Gödsvinets favorit (utgår från att övriga skribenter här inte har någon favorit i denna gren) bland roséskumporna just nu. Skaparna som huserar på Nya Zeeland har låtit prickarna ovan Gårdö falla, eventuellt till förmån för internationell genomslagskraft. Ärligt talat så tror jag det fungerar bättre på svenska marknaden också, annars hade jag nog misstagit det för någon form av avancerad cider.
Stanna upp ett ögonblick och notera flasketikettens spänst innan ni sippar, halsar, vaskar eller traskar efter eget skön. Själv har jag min bror Ludde och Diana att tacka för att de introducerade mig för denna dryck i samband med deras bröllop.
I sin genre (rosébubbel) 4 av 5 pris/prestanda.
Köp en låda (och skicka mig en inbjudan “så jag kan hjälpa till att smaka”) medan ni är igång vetja!
Sanpellegrino är en av mina laster sedan en kortare tid tillbaka. En kall fining i kylen som inte grumlar de små grå är ypperligt. Mina tidigare läsktester har varit en del ris men nu kommer en ros.
Det finns gott om billig slentrianläskeblask i mer eller mindre stora och anskrämliga förpackningar. Att Sanpellegrino stoltserar med 16 % “real juice” säger ju också en del om läskgenren generellt. Limonatan är en pärla. Serverad så kall som den förtjänar är det en perfekt balans av uppfriskande syra och balanserande sötma. Med en tillhörande espresso är Zeta´s konstruerade medelhavsromantisering inte långt borta. De runda, karaktäristiska flaskorna påminner om barndomens somrar vid Rivieran, 200 ml är allt som behövs.
Flaska: 4
Smak: 5
Känsla av exklusivitet/gödighet: 4
Nils subjektiva drickupplevelse: 5
Ka du sige hvornar smager en Sanpellegrino Limonata bedst? Hvergang.
Den Fentimanska familjen ruvar på en hemlighet. De själva kallar den “Fentimans Fearless Fermentations”. Som en kinderöveraskning väntar ett lager mäsk i botten på din uppfriskande läskeblask. Annorlunda smakar det men det är ju inte alltid samma sak som bättre. Om man råkat ägna dagen åt humana avföringsodlingar inklusive jästkulturer hjälper det inte att man följer instruktionerna och vänder på flarran några gånger innan första klunken. Faktum är att jag snarast ångrar tilltaget, nu singlar ju små jästflingor runt i min viktorianska citron, ört och ingefärsläsk!
Bah, det var inte alls det här jag var sugen på. Tur man köpte en bit St Agur också, de vet hur man krämar det bästa ur sitt mögel!
Flaska: 4
Smak: 1
Känsla av exklusivitet/gödighet: 3
Nils subjektiva drickupplevelse: 2
Stensubjektivt totalbetyg: En viktoriansk surkart av fem möjliga.
Att få åka på konferens innan tinningarna grånat var en smula oväntat. Milano dessutom. Endast en sak var obligatorisk enligt min kliniska handledare, ett glas prosecco på Corso Como. Lydigt käkade jag finbiff med grillad avokado och ett glas prosecco på den lummiga innergården. Tror inte jag käkat lunch för 500 spänn förr men som den speciella upplevelse det var tyckte jag det var värt pengarna.
Skulle ni hitta dit så glöm inte ta er en längre titt i den tillhörande livsmedelsbutikstora designshoppen. Ni blir garanterat inte besvikna. Köper ni något blir ni däremot en rejäl hacka fattigare.
Prosecco är i korthet den övergripande benämningen på norditaliensk skumpa som antingen bubblar lite mer och då kallas spumante som motsvarar den spanska cavan eller den franska champagnen. Vill man istället ha lite mindre bubblor väljer man frizzante.
Meny: 4
Service: 4
Miljö: 5
Pris/prestanda: 3
Totalbetyg: 4 väldressade milaneser av fem möjliga
Tack för tipset Tina!
Den bittra verkligheten i frukthyllan:
Tema gris. Mycket passande för gödsvinsjubileum således. Att det dessutom rörde sig om Cerdo Iberico de Bellota och Cochinillo de Leche (pata negragris och spädgris) gjorde inte det hela sämre.
Mitt första drag kändes lyckat. Kinden var mör och fin. Det övriga sällskapet delade istället på en väl tilltagen platta med svålar, cornichons, pata negra och annat. Kursen fortsatte spikrakt med grisnacke till huvudrätt. Allt ackompanjerat av en fin tempranillo.
Min stående fråga, “har ni några skumma likörer” föll servitrisen i smaken som återvände med Bénédictine D.O.M. (deo optimus maximus). Var inte mycket kvar i flaskan så det bjöd hon på innan hon glatt spatserade iväg och hämtade en trevlig brandy. Bénédictine tillhör de där örtbemängda munkdekokterna i stil med Chartreuse. Smaken var betydligt mildare än doften, den skäller värre än den bits. Till slut bestämde jag mig ändå för en grappa som var karg men ärlig.
Som vanligt excellerar Djurets kockar på köttfronten, dristar mig påstå att det var den godaste gris jag ätit. Servicen var tillika oklanderlig. Vi tog farväl av Djuret och stegade vidare mot Monks där kvällen fortsatte med rojalistiskt tema i form av deras Madeleine, Carl Philip och Victoriaöl. Madeleine var ett skapligt öl, de övriga får ni fråga Jonas här på svinet om (eller så berättar han spontant).
Sist men inte minst blev det en favorit i repris på hemmaplan, en egenkomponerad drink (hallonvodka, galliano, skumpa och hemmagjord hallon & szechuanpepparsorbet med zanzibarisk privatimporterad vanilj) till tonerna av våra spruckna karaokeröster.
Fyra iberiska svin av fem möjliga.
Vi borde jubilera oftare!
Få vet hur de kommer möta sin död. Kanske kommer hon som en befriare, kanske kommer han som en för tidig gäst. Kanske kommer den så där artigt några minuter för sent?
Hur som helst mötte jag marsipandöden i gottehyllan på ICA Maxi häromdagen. Det var ingen fager syn.