Ett infall kommer så fort. Man kikar i pizzamenyn, begrundar tillvaron för ett ögonblick, och så har man plötsligen insett att man aldrig ätit en pizza med pommes på, och varför inte, liksom. Ett äventyr varje dag, osv. Tyvärr kan jag inte riktigt säga att jag lyckades ge konceptet en ärlig chans. Kanske var det fredagsrusch, kanske hade chaufför nr 2 ledigt för att spela boule, jag vet inte, men i vilket fall så dröjde pizzan både länge och väl, och hade vid ankomsten en temperatur som jag snarare associerar med kallskuret, en helt klart suboptimal temperatur att avnjuta pommes. En kvick tur i ugnen fick bli det minst dåliga alternativet, men pommesen kan ändå inte kallas annat än soggig och sorglig. Detta sagt så nådde inte pizzan i övrigt några rarifierade höjder heller, även om den med all sannolikhet inte tjänat på att långsamt bli kylskåpskall i en välanvänd pizzabil. Samtidigt är ju hemkörd pizza ett helhetskoncept som inte kan bli bättre än sin svagaste länk. Det känns därför rättvist att ge Al Fornos King Kong-pizza jämnt en feferoni av fem möjliga.
Någon gång snart måste jag släpa mig förbi systemet igen. För närvarande är mitt lokala snabbköp enda sättet jag blir varse ny alkoholfri öl, och utbudet är om inte katastrofalt, helt klart begränsat. Ingen Sigtuna Napa, endast en sorts stout, och ett flertal flortunna lager som inte precis gör mig glad. Så när det dyker upp nåt man inte känner igen hugger man ju det, snabb som en orm. Sen står man där och korkar upp och inser att det visst var en suröl. Inte precis den sortens öl som jag går omvägar för att prova. Ska jag vara ärlig vet jag inte om jag provar den ens om den är rakt framför mig, i min väg. Men nu är det uppkorkat. Så vad gör man.
Malmöbryggarna South Plains Brewing bjuder på en suröl som förvisso inte är hysteriskt sur, och någonstans påminner det om de där äppelkarten och surchampagnen som kännetecknar en trevlig gueuze. Jag misstänker att om det inte vore för den dovt blodröda färgen, och för att jag kikat på ingredienslistan, hade jag kunnat missta det för just en enkel men trevlig gueuze, låt vara att det är ett par tre, fem-sju år sen jag drack en sådan. Och jag har ju suktat efter en alkoholfri sådan. Visst är det lite tunnare, lite bärigare, men källarfunken och de där smått perfida aromerna från jäsande frukt finns där nånstans, och det är inte så pjåkigt, ska sägas. Den här blir det fler köp av, och vi får hoppas den håller sig kvar i sortimentet ett tag. Lokala öl har annars en tendens att komma och gå med en deprimerande frekvens. Det är ett hårt liv som lokal bryggare, tydligen. Vinna eller försvinna och allt det där.
Det är lätt att ha bråttom. Jag såg en ny burk märkt Special Effects på snabbköpet och undrade i mitt stilla sinne över vad som lett Brooklyn Breweries att överge flaskan som denna trevliga alkoholfria öl dittills bott i. Först efter att ha sett den ett par gånger till, noterade jag undertiteln ”ipa”. Jomenvisst. Gamla fina Special effects är visst en hoppy lager, så var det ja. Raskt åkte ett par burkar i korgen, och så någon dag senare gavs tillfälle att testa.
De ytterst snarlika etiketterna och titlarna till trots är dock de två specialeffekts-ölarna allt annat än lika. Nej, Ipan är lätt vattnig, hetsigt humlig, med en arom av rakvatten, citronzest och kemikalieförråd. Efter ett par klunkar rinner den dock nerför strupen med visst behag, ja, det är ingen lysande öl, men den är inte något bottenskrap heller. Kanske köper jag den igen – om alternativen är få eller känns lite uttjatade.
Två och en halv begreppsförvirring av fem möjliga.
Det känns som om jag begår något slags synd. Efter flytten har det på något sätt blivit ont om hyllplats och nånstans så hamnar blickarna på de där böckerna som jag läst och inte kommer läsa om – och som inte är speciellt minnesvärda – eller böcker som jag fått i present och ännu inte läst på ett flertal, ibland uppåt dussinet, år – och inte riktigt planerar läsa, eller ens kan tänka mig att planera att läsa. Böcker som inte berättar en story eller väcker ett minne. Och nu åkte de ut. Bort till Emmaus Second Hand här i Lund, förhoppnings vidare därifrån till ett nytt hem och inte till pappersinsamlingen. Kanske uppskattar någon annan The Napoleon of Notting Hill mer än jag. Möjligen läser nån slut The Passion of New Eve. Eller öppnar den där boken av Kepler. Rentav ägnar mer än en förstulen tanke till att läsa boken med den ack så muntra titeln Vi, de drunknade. Jag vet inte. Deras vidare öden kommer för mig förbli obekanta. Egentligen är de inte först heller. Senast bohaget åkte runt inom landet (då från Skåne till Stockholm) så föregicks de av ett antal gamla kursböcker. Inte alla, bara de tråkiga, träiga, och de utan all charm. Det var några kassar. Dyra i inköp, nu rakt till pappersåtervinningen med sitt årtionde-gamla vetande helt ur takt med tiden. Om något borde man sålt dem second hand tidigare. Men någonstans fanns en illusion om att de skulle arbeta som små uppslagsverk. Eller om man vill och/eller behöver läsa in sig på något igen, som statistik. Jag har fortfarande kvar ett drygt dussin kursböcker i den här kanske inte helt genomtänkta eller realistiska avsikten. Eller för att de har någon slags charm. Filosofins Historia av Svante Nordin var ju rentav fascinerande läsning, ja, jag kan helt klart se mig själv läsa igenom valda delar av den. Någon dag. Snart, kanske, rentav? Men innan dess tror jag tyvärr hyllorna behöver rensas igen. Jag ska skaffa större, men det löser inte problemet att jag har ett flertal lådor böcker hos mina föräldrar, där de legat sen jag bodde på korridor, i väntan på den där ”riktiga lägenheten”. Jag vet inte om jag är där nu, men det är nog lika bra att ta tag i det. Tror jag. Även om det fortfarande känns lite som en synd att göra sig av med böcker.
Man skulle kunna påstå att det finns en beröringspunkt mellan stand up, bloggande och kåseri, och det är iakttagelsen av livets små detaljer och reflekterandet över dessa, ofta kanske med funderingar kring tingens väsen eller deras inneboende absurditet. The Mezzanine av Nicholson Baker är en extremt detaljerad kartläggning av en mans funderingar över just dessa livets småsaker och det som utspelar sig under hans lunch break från jobbet som ligger just på en mellanvåning över den första, en mezzanine. Det är svårt att ge någon begriplig sammanfattning av handlingen för det finns just ingen, även om vi får ett porträtt av en funderande och fundersam man i början av sin karriär, och alla de vardagens små ting och händelser, som att köpa skosnören och hur de slits ut olika fort, hur en bra städare sätter i soppåsen bättre i papperskorgen, samtalsämnen som är ok och hur man byter fraser med folk på arbetsplatsen som man aldrig frågat om namnet i början, och nu har det gått så lång tid att det vore pinsamt att fråga. Det är en bok av fotnoter, och fotnötter i fotnoterna, av iakttagelser och meta-iakttagelser, kataloger över återkommande tankar och kanske någonstans i detta en fundering över tillvarons innehåll, eller brist på det. Det är på många sätt en fantastisk bok och jag kan inte annat än rekommendera den, kanske särskilt till den som någonsin bloggat eller närt en fundering på att göra det.
Fyra funderingar av fem möjliga. Finns där böcker finns. Läses med fördel i ett format som gör det lätt att kolla in fotnoterna enkelt under läsningens gång (till skillnad från e-boken jag fick tag på), för de är en stor del av förnöjelsen.
Ibland är livet krångligt, och inte hjälper det att ha principer. Som att man varken vill köra och hämta sin kebabpizza (för då hade ju Avestas version varit lockande för en själv som Lundabo), eller vill använda de moderna slavdrivare som tar ut en ohemul avgift från såväl en själv som den hårt slitande restaurangen (eller pizzerian). Nej, på sant 1900-tals-manér vill man ju att pizzerian själv ska komma tutande i en liten, gärna vit, bil – och sen vill man betala kontant i dörren. För det låter sig faktiskt fortfarande göras, vad än alla digitala framstegskramare kan tro. Det finns dessutom flera alternativ även i en stad som Lund! Just den här gången föll valet på Palmyra, som 1. verkade undvika surdegen och dess magsurnande egenskaper och 2. verkade vara nån slags pizzeria med en baskompetens i kebab. Såhär i efterhand kan jag inte på något sätt redovisa för hur kriterium 2 sågs som uppfyllt från ett snabb-besök på deras hemsida. Och ja, vi letade på nätet. Det gjorde man fantamig på 1900-talet också, kom inte och säg nåt annat. Även om man kanske oftare ögnade igenom en pappersmeny som kommit med förra leveransen.
Hursomhelst. När sedan vår last century style kebabpizza anlänt via dessa antediluvianska logistiska metoder, hur var då pizzan? Ja, jo, den var … kompetent. Den där grönspräckliga vitlöks-olje-kuckelimucken var smaklig, kebaben var hackad (ve den som lägger på den klart underlägsna hyvelkebaben!), och degen inte alltför degig. Ingen hade heller fått för sig att slänga på en hel sallad (dvs tomat, isbergssallad och gurka, dessa grundpelare för det som kallas sallad). För denna sallad hör hemma på det som kallas Kebabpizza Special. Vanlig kebabpizza ska icke ha sådant grönt, endast feferoni och möjligen lök. Så. Om Palmyras kebabpizza? Allt i allo, högst smakligt – om än inte på långa vägar nära att detronisera Avestas skapelser. Framtida försök får utvisa om Palmyras kebabpizza kommer stå som herre på täppan i den till synes relativt exklusiva kategorin icke-surdegs-kebabpizza med egen utkörning. Den som lever får se!
Tre och en tredjedels feferoni av fem möjliga. 90 kr, gratis hemleverans vid beställning över 150 kr, Palmyra Pizzeria, Lund.
Det är förstås gamla nyheter vid det här laget, men det vore ju bra konstigt om inte svinet gav Widerberg & Ko en liten dödsruna. Det var tydligen uppförsbacke att nyöppna anrika Widerbergs som ett hantverksbageri mitt under brinnande pandemi, och när kommunen sedan passade på att göra sandlåda och bygglek av gatan utanför (som i detta nu stoltserar med det för Lunds stadskärna ovanliga materialet asfalt, så mjukt och jämnt och modernt att det är fullständigt omöjligt att tåla i en sån stad som just Lund är), ja, då var sagan all. I augusti 2021 meddelades det som tidigare hörts på andra vägar, att konkursen var ett faktum. Vi avåt ju deras version av den klassiska studentlunchen Widerbergaren, denna legendariska torped av allsköns pålägg i en baguette, och fann den bristande gentemot sin anfader, men likväl känns det tråkigt att de inte fick någon chans att lyssna till våra råd och pröva igen.
Men den som lever får se. Det här var trots allt den tredje inkarnationen av Widerbergs – månne vågar sig någon modig själ på att försöka igen, nu när pandemin förhoppningsvis snart är historia? Eller skrämmer kanske den ovana asfalten utanför lite för mycket?
Gudarna ska veta att det inte är gödslat med bra alkoholfria stouts. Som gammal tillskyndare av Guinness var det därför med ett glatt tillrop som jag hälsade förekomsten av ett flertal burkar alkofri Guinness hos min lokale hökare. Raskt åkte ett gäng av dem i korgen och när det några dagar senare blev tillfälle till en provsmakning var spänningen självklart stor.
Resultatet? Ja, jo, det är ju inte så tokigt. Nu är det förstås några år sen jag senast smakade en alkohol-innehållande Guinness (runt sådär 7-8 skulle jag tippa, sådär är nykterismens väg), men nog var den lite torrare, lite strävare, lite mer avmätt maltig. 0.0:an drar mer åt det sötsyrliga hållet, jag antar att förutan alkohol måste man hänga upp smaken på något, men jag vet inte riktigt om det här blev som allra bäst. Kanske är detta den bästa alkoholfria Guinness som går att skapa? Nej, låt oss slå sådana dystra tankar ur hågen och hoppas att man kan ta det ett flertal snäpp till! Vi har ju redan tidigare avdruckit ett par andra alkoholfria stouts och även om ingen når upp riktigt till den platonska idealbild som gammal fin Guinness och Beamish har i mitt sinne, så var de strået vassare än Guinness. Egentligen har nog Guinness 0.0 framförallt en sak som talar för den över sina konkurrenter – den finns på mitt lokala snabbköp. Så fler lär det med all säkerhet bli, för om inte annat så är den helt klart variation till de IPA och liknande alkoholfria öl som annars finns att tillgå där. Men om jag styr stegen till bolaget, för att köpa på mig några styck av den bästa alkoholfria ölen (det är Sigtuna Napa), så kommer jag helt klart plocka på mig andra alkoholfria stouts, så mycket är säkert.
Tre och ett halvt existensminimum av fem möjliga. Runt en tjuga för en burk.. tror jag mig minnas. Ringrostigheten visar sig i denna miss.
Jag ställde mig först lite frågande till varför det kallades just Hummus bar, men när jag såg menyn, insåg jag att det var ett ganska välvalt namn. Samtliga rätter bestod helt enkelt av hummus med diverse olika tillbehör. Som inbiten köttätare har fenomenet med att äta en stor tallrik med hummus med lite bröd till fullständigt gått mig förbi, tills den dag jag stegade in på Hummus bar hade jag väl hållit det för lika sannolikt och vettigt som att sätta sig och äta en stor tallrik med senap med kanske en skiva limpa till eller så.
Men jag blev överraskad över hur fint det satt med hummus till lunch, och liknelsen med en tallrik senap känns orättvis. Snarare går tanken till en lite fastare ärtsoppa, och där är man ju inte ens så väldigt långt från sanningen. Självklart är det matigare, saftigare, fetare, och smakstarkare, men inget fel i det. Nog kändes det något enahanda i längden, nästa gång kanske det blir en variant med lite fler tillbehör och tilltugg, men jag får ändå säga att det på det hela var en mycket positiv överraskning, och att jag gick därifrån med en mycket behaglig mättnad. Som lunch betraktat är det alltså inte alls ett dumt val, för just mättnaden har annars luncher tendensen att antingen överdriva eller helt missa, med efterföljande dåsighet eller hunger som resultat. Enligt min bordskamrat är det här den bästa hummus han hittat utanför Palestina. Själv kan jag som glad hummus-amatör bara säga om det smakade gott. Och det gjorde det!
Fyra hummusar av fem möjliga. 80-90 kr beroende på tillbehör, Hummus Bar, Lund.
Noll från South Plains bryggeri är en öl med en överraskning. Först tänker man att det här var en trevlig, rivig, mörk och barsk öl, men sedan sitter man där med eftersmaken.. och ja, det finns bara ett sätt att beskriva den: julmust. Förvirrad tittar man på innehållsförteckningen, men nej, South Plains bryggare följer nogsamt sitt Reinheitsgebot: blott humle, malt, jäst och vatten ingår. Sedan finns det ju förstås humle och humle, all malt är inte likvärdig, och knappast heller jästen – man behöver bara smaka något spontanjäst för att förstå just jästens roll. Jag sitter där och undrar vad Noll påminner mig om, och jag inser efter ett tag att med en ordentlig dos alkohol, hade det nog varit en öl i lättare belgisk stil. Och det är ju faktiskt inte så tokigt, faktiskt har just en alkofri belgare varit något vi sökt ett tag. Så även om just Noll kanske tar steget för långt åt must-hållet är det en öl vi måste applådera, rentav rekommendera, för dess egenhet och karaktär.
Tre komma sjuttifem oväntade mustar av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.
