Jureskogs, Lund

Mycket har hänt i Lund. Smått legendariska nattamat-holken Hamburgerstället är ett minne blott, endast vaga spår synes i den fasad som annars tillhandahöll kaloririk snabbmat in på småtimmarna. Var går man då om man vill ha sig en burgare? Bara ett kvarter bort ligger Jureskogs, en nystartad kedja lyxburgar-ställen, nog för att man kunde tro att marknaden var mättad.

Nu senast har de slagit upp portarna i Lund, och som er utsände klev vi såklart in för en provsmakning. Jureskogs visuella koncept är om inte annat tydligt: matcha den novembergrå himlen i såväl fasad, som golv och väggar. Inredningen är enkel, i ljust trä, men den totala effekten blir kanske mer fritidsgårds-burgarjoint än det avskalat & classy man evt siktat på.

De har ett ölutbud som ser hyfsat ut, med viss dragning åt Brooklyn, och har satsat på en egen-etiketterad Brooklyn-öl, enligt uppgift en ljus lager, vilket kanske låter sådär lagom lockande. Istället blev det för oss en Special Effects till burgaren, vilket satt synnerligen fint, även om det hade varit strået vassare med en Sigtuna NAPA. Ja, burgaren då – schysst kött, får man säga, välstekt och mustigt, men brödet känns tyvärr mcdonalds-plus som bäst. Hyfsade pommes, även om de kunde varit lite piggare och sprödare. Helt klart dock snäppet (eller rentav ett par snäpp) över gamla Hamburgerstället, även om detsamma såklart gäller priset. Huruvida det står sig i lyxburgar-konkurrensen låter jag vara osagt, men det ger nog Lunda-institutionen Viggos en match för pengarna.

Tre och en halv pommes av fem möjliga. 129 kr för en liten cheeseburgare, en pommes och en alkoholfri öl.

Fiskboden i Lomma

Såhär års är det många som efter julens extravaganser finner för gott att klä sig i säck och aska, pina sig på springbandet och äta quinoa spätt med sågspån. Vi på Gödsvinet vet bättre än att utsätta oss för sådant. Efter en anstormning är det istället själen som behöver lite vård och omtanke, och den hittar vi på Fiskboden i Lomma. Fiskboden har en enkel för att inte säga sparsmakad inredning, med utsikt över fiskargubbar som halar upp dagens färska från båtarna.

Maten, däremot, är gudomlig, och då pratar jag såklart om den varmrökta laxen med romsås, räkor och potatis. Det säljs andra rätter men jag har sedan mina dagar som doktorand runt knuten (på SLU i Alnarp) varit den varmrökta laxen trogen. Den är fyllig, rik och alldeles, alldeles underbar, och ackompanjeras fint av såsen och det andra. Man sätter sig ner hungrig och straxt ler reptilhjärnan med alla sextiosju huggtänder, det är enkelt, och det är vackert. Lax är den ädlaste av alla fiskar och måtte mattanterna ta varje person som säger annorlunda!

Fyra och en halv reptil av fem möjliga. 159 kr exkl dricka. Fullständiga rättigheter vilket gör någon nytta för de som kommer till fots.

Swe/tnc gin & tonic glögg

Hur förhåller det sig då med den alkoholfria glöggen? Ja, jo, jag får väl erkänna att jag inte är någon större glöggfantast, till skillnad från vissa av mina medsvin, men när man nu fick en flaska från Länna Bruk i julpåsen från jobbet får man väl passa på att testa. Glöggen ifråga stoltserar ju dessutom med att vara en gin & tonic-inspirerad dryck, vilket ju låter som en intressant vinkel på det här med kryddat varmt vin.

När man korkar upp så är det dock något helt annat man tänker på, och det är pepparkakor. Visst finns kanel, nejlika och stjärnanis bland ingredienserna men effekten blir kanske något mer än man väntat, ja, det är pepparkaksburk för hela slanten, vilket ju i och för sig är en trevlig doft, om än inget man kanske förknippar med drycker eller för delen glögg. Smaken, däremot, är lite av en överraskning. Visst är det sött, annars finge det väl inte kalla sig glögg, men det finns en motvikt, en beska, det drar lite åt kinin och man förstår vart den där inspirationen från tonic tog vägen. Annars smakar det i mångt och mycket som man hade kunnat förvänta sig från en glögg, lite juligt och ganska runt och kryddigt, och även om tonic-beskan kanske är lite oväntad funkar det inte så tokigt ihop. Därmed inte sagt att det är en lysande glögg värd att springa benen efter sig av, men den går i varje fall att servera utan att skämmas. Och det är ju faktiskt inte så tokigt.

Tre julfusioner av fem möjliga. Finns någonstans i handeln, oklart var.

Falcon Vinterbrygd alkoholfri

Är man en hönshjärna om man försöker dricka Falcons julöl? Man får se det stora perspektivet, tänka på folkbildningen. Urvalet av alkoholfri julöl är inte precis mastodontiskt och med den här recensionen har jag nu täckt in 100% av City Gross Brommas utbud på fronten. Man får tänka på sitt eftermäle, på nationen, sina ölfränder och korka upp.

Det första som slår en är att det doftar konstigt. Metall? Råg? Nej! Kall stek. När man får korn på det är det omisskännligt och det ger drickandet en vagt surrealistisk inramning. Det är också den enda behållningen man har av Falcon vinterbrygd. Försmaken är dävet humlig och därefter sprider sig eftersmaken som en bomb i munnen, plastig, jolmig, och obehagligt efterhängsen, man ryser och kisar, hostar och väser. Falcon vinterbrygd är en hemsk öl och den får bli en del av kretsloppet i ett något rakare led än vad som annars är brukligt med öl.

En pippi av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Mariestads Alkoholfri Julebrygd

Varför dricker man då alkoholfri julöl från ett större svenskt bryggeri? Du kan lika gärna fråga en rik amerikan varför han låter ett dussin sherpas släpa honom uppför Mt Everest. Man bara måste. Du kan lika gärna försöka hindra laxen med något mindre än ett metspö eller ett vattenkraftverk, naturens drift är stark och när jag väl sett flaskan på City Gross var båda våras öden beseglade: vi skulle mötas i glaset.

Till en början blir man riktigt optimistisk. Det ser mörkt ut i glaset och mörk öl kan ju vara riktigt god, och det doftar faktiskt riktigt öligt, ja, lite åt porter till, inte av kryddor eller dumheter. Första dropparna på tungan (vågar man kalla det försmaken?) är inte så dumma heller, det är som en lite besk och aningen torr porter kanske. Men sen kommer en sur eftersmak med någon vag aning av kryddor och det där som började så lovande får en viss grimasch. Ändå vänder jag inte mot vasken, det är inte så pjåkigt, det går ner, nästa klunk lite godare än förra. Det är inte sött någonstans och om det nu inte skulle passa till precis all julmat, kan jag i varje fall tänka mig den till det småvarma, eller kanske i fåtöljen efter maten. Med tanke på utgångsläget måste jag alltså säga att Mariestads julebrygd är en trevlig överraskning och jag tror nog jag kommer köpa några till i jul. Låt vara att det inte precis är gödslat med god alkoholfri porter, och att det alltså finns ett visst mått av enögt kungaskap här.

Tre och en tredjedels monokel av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Version 2.0

Viss försöksverksamhet kräver envishet för att bära frukt. Pizzan på bilden är fortfarande en bit från det platonska ideal dess italienska anfader satte, men det går framåt. Man saknar fortfarande buffalomozzarellan men resten är på god väg mot det eldiga, onda hav som det ska vara, av gorgonzola, tabasco, stark korv och tomat. Lite extra tomatsås och en uppmaning till stor frikostighet med den starka såsen hjälpte otvivelaktigt. Hade man nu haft en vettig pizzeria som handhar buffalomozarella inom rimligt avstånd, hade saken varit biff. Men det är inte alls dumt som det är, faktiskt – det är redan en fördömt god pizza. Leve La Bomba! Leve pizzan!

Tre komma nittiofem ideal av fem möjliga.

Fulkorvs-frossan

Såhär i juletid är det lätt att titta på mänskligheten och skåda frossa, inte bara vid julbordet utan vid gator och torg, där handel bedrivs med en nästan obehaglig frenesi. Eller så är det bara för mycket folk och för trångt och alla har brått. Ett av de två. Det är dock lätt att glömma att det minsann inte bara är vid jul som vi blott alltför lätt trillar dit för frossan. Det brukar räcka med en rea eller en buffé för att trigga loss den där lusten efter mer, mer och mer, tills man står där missmodig och inser att man ätit ett dussin Dennis-hotdogs utan någon annan anledning än att man kunde. Inget är heller mer fulkorvigt än just fulkorvs-frossan, ingen korv är mer obehagligt verklig än dessa tingestar från Dennis som kallas hotdogs. Länge hette det att de pga sitt innehåll (eller dess brister) inte ens fick kallas korv, därav namnet, men numera får de faktiskt kalla sig grillkorv. Sedan är just grillkorv förvisso en fullständigt odefinierad korvtyp, dvs, man kan stoppa i lite vad som helst, bara det kan anses tjänligt som människoföda, dvs inget sågspån och ingen tippex, annars är det lugnt, bara kör. Jag kanske är kontroversiell här men just i det här fallet tycker jag det är utmärkt när EU lägger sig i vad som får kallas korv egentligen, det är ju kul om det kunde vara kött i dem, till exempel.

Likväl. När man är liten, och det är öppet hus på en kompis dagis, och man kan få hur många varmkorvar som helst, ja då är fulkorvsfrossan där i full fart. Fri korv? Hur många man vill äta? Alla vet hur varje rimligt barn (dvs jag) reagerar på detta, och åtta korvar senare var man sällsport nöjd. Trots allt hamnar man ofta där, efter frossan, även om svetten pärlar i pannan och man andas ansträngt. Man är jävligt nöjd. Ens förfäder nickar och gör tummen upp – massor av mat, och du har magen full! Bra jobbat, nu klarar vi oss om det blir hårda veckor framöver. Det gäller att hålla sig framme! Sen kan det förstås iakttas att de individer (säg t.ex. min bror) som inte riktigt har denna kontakt med sitt arv ser aningen slankare ut i vuxna år. Nåväl, måhända är det så för oss som är lite mer i kontakt med våra rötter. Jag och mina andra frossande vänner får betala det priset, helt enkelt. Sån är naturens lag. Den dag svångremmen måste dras åt har vi mer att ta av!

Julbord på Gondolen

Såhär års lägger sig julröken tät över huvudstaden, eller så är det bara solen som inte syns på månader i sträck under någon slags meteorologisk förbannelse, och det är inte konstigt att människorna samlas inomhus för att äta som om det vore just domedag på gång, med mer näring och salt per tallrik än man annars ofta ser på en salladstorftig vecka. Så även Gödsvinet. Denna gång fick våran avdelning från Bromma förmånen att bevista just Gondolens julbord, som ju handhas av Erik Lallerstedt, i varje fall i teorin. Annars har nog denna restaurangs dragningskraft huvudsakligen bestått i location, location, location: vem vill inte sitta till bords i en metalltarm som sticker rakt ut från ett hus? Det är i varje fall fullständigt oemotståndligt för mig. Nu visade det sig såklart att verkligheten var något underlägsen dikten, och huvud-delen av restaurangen låg sådär rationellt och vettigt inuti själva huset, istället för ute i luften med bara några aluminiumstänger som stöd. Detta till trots var det en riktigt trivsam lokal, som andades femtiotal eller något däromkring, med pastellgröna sittdon och glasdekorationer på finurliga platser i rumsavdelarna.

Ja, så julmaten. Jag tycker alltid det är svårt att bedöma julbord, för man tar ju sig an dem på så olika sätt. Det finns de som nogsamt börjar med sillen, sen tar lax, sen går vidare på småvarmt, sen tar ål, sedan virrar bort sig i ost och sist avslutar med knäck och gröt. Min enda personliga regel är att inte äta efterrätt samtidigt som resten, och på detta sätt komponerade jag min tallrik. Gondolen har gjort riktigt bra ifrån sig på de flesta fronter, möjliga hade jag önskat något mörare revben, och kanske hade Jansson behövt några minuter till i ugnen, men det är detaljer. Jag var annars imponerad av deras bredd, såväl grisfötter som andra saker jag inte vill äta men som är kul att se dök upp, men även en del riktigt läckert kallskuret, som anka. De serverade även en högst habil alkoholfri öl från Warsteiner, en besk och frisk pilsner som passade utmärkt till julmaten. Efter maten bjöds ett efterrätt-bord som bara kan beskrivas som livsfarligt, och det var endast med nöd och näppe jag undslapp det med livhanken.

Sålunda lunkade man hemåt i vinterrusket med åtminstone hälften av energin till en längre vinterdvala, mätt och belåten. Fint så.

Julbord på Gondolen, tre komma sjuttifem tomtenissar av fem möjliga. Rullar lätt iväg på uppåt tusenlappen om man inte dricker alkoholfritt.

Nilgiri Supreme

Nilgiri supreme kommer från det sydindiska distriktet med samma namn, som länge dragits dragits med lite av ett B-rykte, med en massa billiga och lätt glömda teer som såldes till gamla Sovjet. Men det finns bättre grejer härifrån och efter perestrojka och glasnost har man varit tvungen att försöka få igång kvalitetssidan lite mer, i brist på femårsplaner och inköp per ton. De torra löven doftar onekligt spännande, intensivt bäriga, en ren orgie i svarta och röda vinbär. Efter detta överraskar de våta löven med en lödig och glödig arom av knäck, sirap och honung, och teet fortsätter också mer på denna kurs, sött och runt, som bär fast utan syra, maltigt brett, lönnsirap, med en mild och subtil beska. Det är ett runt och aromatiskt te, fullt av smak, men utan vare sig mycket till syra eller beskt bett, ja, det blir kanske lite för milt och snällt, även om det smakar massor. Det är ett eget te, och känns som ett fint sätt att vakna en trött morgon, men när man är sugen på något mer robust och beskt bör man nog leta annorstädes.

Tre och en halv lugn och tyst frukost av fem möjliga. Bortglömt pris och finns ännu inte på websiten, In the Mood for Tea.

Störtebeker 1402 (1900)

Som en del av avd Brommas projekt att avsmaka alkoholfri öl omdracks härför leden Störtebeker 1402, som ju en gång avsmakats av dåv. avd. Vällingby. Fjortonhundratvåan är en rätt besk och kraftig typ, dimmig och lite lätt märklig men ändå sådär fyrkantigt tysk. Den är faktiskt inte söt, underligt nog, men lyckas ändå klämma i med viss eftersmak. Alkoholfria öl vill ju annars ofta luta sig mot sötman i brist på annan kropp, men här lyckas Störtebeker hitta andra smaker, ja, det smakar en hel del, men inte bara gott, det är sådär lite svårbestämbart och märkligt, utan att bli något laboratorie-missfoster för den delen. På det stora hela sällar den sig alltså till mellanskiktet av alkofri pilsner som inte är direkt dålig men heller inte precis bra, men dessbättre finns det ju i bästa fall något trevligare att dricka.

Två fördömanden med vagt beröm av fem möjliga. Nr 1900 på systemet, 13:90 kr.