Fulkorvs-frossan

Såhär i juletid är det lätt att titta på mänskligheten och skåda frossa, inte bara vid julbordet utan vid gator och torg, där handel bedrivs med en nästan obehaglig frenesi. Eller så är det bara för mycket folk och för trångt och alla har brått. Ett av de två. Det är dock lätt att glömma att det minsann inte bara är vid jul som vi blott alltför lätt trillar dit för frossan. Det brukar räcka med en rea eller en buffé för att trigga loss den där lusten efter mer, mer och mer, tills man står där missmodig och inser att man ätit ett dussin Dennis-hotdogs utan någon annan anledning än att man kunde. Inget är heller mer fulkorvigt än just fulkorvs-frossan, ingen korv är mer obehagligt verklig än dessa tingestar från Dennis som kallas hotdogs. Länge hette det att de pga sitt innehåll (eller dess brister) inte ens fick kallas korv, därav namnet, men numera får de faktiskt kalla sig grillkorv. Sedan är just grillkorv förvisso en fullständigt odefinierad korvtyp, dvs, man kan stoppa i lite vad som helst, bara det kan anses tjänligt som människoföda, dvs inget sågspån och ingen tippex, annars är det lugnt, bara kör. Jag kanske är kontroversiell här men just i det här fallet tycker jag det är utmärkt när EU lägger sig i vad som får kallas korv egentligen, det är ju kul om det kunde vara kött i dem, till exempel.

Likväl. När man är liten, och det är öppet hus på en kompis dagis, och man kan få hur många varmkorvar som helst, ja då är fulkorvsfrossan där i full fart. Fri korv? Hur många man vill äta? Alla vet hur varje rimligt barn (dvs jag) reagerar på detta, och åtta korvar senare var man sällsport nöjd. Trots allt hamnar man ofta där, efter frossan, även om svetten pärlar i pannan och man andas ansträngt. Man är jävligt nöjd. Ens förfäder nickar och gör tummen upp – massor av mat, och du har magen full! Bra jobbat, nu klarar vi oss om det blir hårda veckor framöver. Det gäller att hålla sig framme! Sen kan det förstås iakttas att de individer (säg t.ex. min bror) som inte riktigt har denna kontakt med sitt arv ser aningen slankare ut i vuxna år. Nåväl, måhända är det så för oss som är lite mer i kontakt med våra rötter. Jag och mina andra frossande vänner får betala det priset, helt enkelt. Sån är naturens lag. Den dag svångremmen måste dras åt har vi mer att ta av!

Zum Franziskaner

Jakten på den tyskaste platsen att äta korv i Stockholm är hård och krävande, men avd Bromma och avd Johanneshov viker inte en tum från sitt uppdrag. Sån är deras verklighet. Efter rekognoscering till fots hade ett nytt mål anträffats, Zum Franziskaner i Gamla stan, eller Zumen, som den är känd på gatan. En sen eftermiddag slog våra spanare till, och satt snart till bords med de vanliga misstänkta framför sig.

Tyskar är hårda och det är inte lätt att få dem att knäppa upp, men mellan sig har våra oförtröttliga gaffelslitare många års hårt fältrecenserande under bältet. Snart sjöng de som fåglar, om surkål och kall öl och schysst wurre. Zumen levererar det teutoniska bordet och de gör det väl, folk återkommer och man kan se gamla tungviktare svänga förbi, ta ett bord i en hörna och njuta i all stillsamhet, garvade snubbar som Dojan trivs och tar det lugnt, ingen höjer ett ögonbryn. Kanske är det inte lika trivsamt inbott som på Löwenbräu. Kanske har korven en bit kvar till den hos Specialisten, även om den är riktigt schysst. Men Zumen har stil, Zumen har klass, den är långt bortom de billiga sjapp man kan hitta några gator bort. Zumen levererar, Zumen är kvar.

Lika fort som vi satt oss var det dags att gå, faten var tomma, tyskarna övermannade, svinen belåtna med ett gott dagsverke. Möjligen hade avd Bromma velat ha en öl till. Men kvällen var ung, och det fanns fler alkoholfria bira därute.

Tre och trekvarts hårdkokt tysk av fem möjliga. Gamla stan, Stockholm.

Östermalms Korvspecialist

Verklighetens korv existerar i ett spektrum. I den ena änden av skalan hittar vi rullkorven, i den andra huserar den mest overkliga korven, den från Östermalms Korvspecialist. I teorin är korvspecialisten en kiosk. I praktiken har den lika mycket gemensamt med en genomsnittlig korvkiosk som en Saturnus 5 har med en nyårsraket, och det är inte till dess nackdel. Här får man en frasig halv baguett med egenkomponerad tomatsås och surkål, och man kan välja om man vill ha en eller två korvar i den. Det finns en uppsjö korvsorter och de är av den där sorten där man kan prata om kötthalten med stolthet, istället för att skriva ut den med fyra punkters typsnitt i innehållsförteckningen. I korthet är det utmärkt och mycket delikat korv, som nog snabbt kan förhöja varje ögonblick lite bortom den grå verklighet som bebos av rullkorvar, stödkorvar, och andra väldigt påtagligt vardagliga mål som centreras runt tveksamma cylindrar av än mer tveksamt innehåll. Vi kommer söka efter en mer overklig korv, men det blir nog en svår kamp. Trots sin utmärkthet är ju ÖKs framtoning påfallande autentisk och gammeldags, och tillsammans med kvaliteten blir det nog en svårslagen kombination. Men ingen ska säga att Gödsvinet backar från en till synes hopplös uppgift. Vi kommer fortsätta vårt sökande, och vi kommer fortsätta att upplysa er konsumenter om hur det ligger till med verklighetens korv – även när den drar åt det overkliga.

Östermalms Korvspecialist, Fyra komma nio korvzenit av fem möjliga. En korv i baguette 65kr, två för 95kr.

Rullkorven

Det finns en korv bortom stödkorven, en desperatare och hungrigare korv, en enklare och grymmare, och det är rullkorven. De lever ett liv helt utan värdighet, roterande i sitt eget flott på valsar hos de allra mest rationaliserade av korvförsäljare, på mackar och franchise-kiosker i tunnelbanestationer. Blotta anblicken av deras perfekt cylindriska kroppar bannlyser varje tanke om en produkt med någon slags kontakt med sitt ursprung som handgjort livsmedel. Dess geometriska, symmetriska form leder tanken till vandringssägnens syntetiska organismer som växer för evigt i industriella tankar med näringslösning, så att perfekta segment kan avknoppas för konsumtion med jämna mellanrum. Korv är förvisso ett livsmedel vars ingredienser man sällan vill gå på djupet med i anslutning till någon form av måltid, men det känns som böjen och de små oregelbundenheterna i formen är den där sista gränsen, bortom vilket korven hamnar i någon slags matens uncanny valley, och inte längre ser ut som något menat för mänsklig konsumtion.

Kort sagt måste man vara ganska desperat för att ge sig i kast med en rullkorv. Kan man hitta en aldrig så enkel kiosk med ett grillbord eller ett varmt bad, där lite lätt sneda och vinga korvar kan få plats, är det alltid att föredra. Men ibland är tiden kortare än kort och magen tommare än tom, och då står man där med en vagt animalisk cylinder och prisar den själ som uppfann senapen, och tänker att det i varje fall är bättre än att vara hungrig. Sen äter man, och undrar om det verkligen var värt det. Oftast har man tillräckligt brått för att snart ha blivit distraherad, vilket väl får sägas vara silverkanten på molnet.

Zeughauskeller

Gödsvinets satsning ”Verklighetens korv” är så här långt ett misslyckande. Nästan ingen av de paraderade korvarna har varit verkliga i en vardaglig mening. Istället är det sällansköp av restaurangkorv som har dokumenterats och även om det varit vår verklighet under en tid så är det som bekant inte din.

Ingen uppskattar dock ett misslyckande som Gödsvinets lokala redaktioner och vi kommer därför att fortsätta på den inslagna vägen. Det här inlägget kommer att handla om en av den minst verkliga korvarna du kommer att läsa om idag. Vi kan kalla den schweizerkorven.

Vi kan kalla den schweizerkorven eftersom du finner den vid Zeughausplatz i Zürich. Jag passerade igenom denna del av det gamla Zürich i helgen och ett påbud hemifrån förpliktigade mig att pröva på korven på Zeughauskeller.

Zeughaus är ett Haus för vapen, kulor och krut men i Zürich har dess källare kommit att få ett fredligare och långt mer meningsfullt användningsområde. Hos Zeughauskeller serverar man korv och man gör det med visst allvar.

Menyn av korv är rätt lång och jag insåg snart att jag gjort ett misstag då jag försökt överbrygga den i sin helhet genom att köpa en provsmakningstallrik. Det var visserligen en vacker Wurstparade på spett men det var mycket av lite och lite av allting. När du går till Zeughauskeller uppmanar jag dig att istället välja en av deras klassiska korvrätter.

Det är kalvkorv, fläskkorv, paprikakorv, ramslökskorv och husets korv, allt uppträtt direkt från den aldrig falnande grillen. Till detta beställde jag en rösti och husets bärnstensfärgade öl, löksåsen ingick.

Det är en lunch för mästare och jag var mästerligt belåten när jag stegade ner för Bahnhofstrasse efter intaget mål. Bakom mig lämnade jag 29,50 franc för korv vilket var en investering som fördunklades något av det faktum att man kunde ha fått en hel haxe för 31 franc.

Likväl finns det inget att ångra och det finns inget att tveka inför nästa gång du råkar befinna dig i Zürich. Zeughauskeller är en oundviklig destination för dig som önskar din korv overklig.

Löwenbräu

Korvfesten tar aldrig slut här på Gödsvinet. För ett tag sedan tog den oss till en bayersk restaurang som tillhandahåller tyskhet i kubik, till skillnad från en del andra ”bierhaus” i Stockholm som jag skulle kunna nämna om jag inte varit så diskret till naturen (S:ta Clara).

Restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan håller den blåvitrutiga fanan högt och inte bara i oktober. Jag vet vad du tänker: ”Ligger inte Löwenbräukeller på Dachauer Straße 89 i München?”. Det har du förstås alldeles rätt i men eftersom det inte direkt har med saken att göra misstänker jag att du bara försökte arbeta in den informationen i en fråga för att verka märkvärdig.

Restaurang Löwenbräu ligger vid Fridhemsplan 29 men har sedan sitt grundande 1910 även hunnit med att vara placerad i de nu demolerade Klara-kvarteren. Utifrån allt jag har hört om gamla Klara så är Kungsholmen och Fridhemsplan en fullständigt naturlig fortsättning.

Jag och den västliga lokalredaktionen i Bromma tog oss dit en väldigt regnig valdag i slutet på maj. När menyn erbjuder korvfrossa så behöver man inte leta längre ens om även resten av listan på rätter är en parad av teutonisk frestelse.

Korvfrossa på Löwenbräu levererar på ett sätt som räkfrossa sällan gör. Till att börja med blir det mindre skal och färre urkramade skivor av citron. Frossan på bilden inkluderar fler sorters korv än vad jag kan nämna vilket är en besvikelse efter att ha gått igenom alla Stockholms restauranger som serverar korv.

Den tjocka vita är en Thüringer. Bakom berget av surkål ruvar en blyg Nürnberger. Den långa smala korven kan man kalla för Coburger om man vill och den lite kortare får helt enkelt heta Bratwurst. När jag tänker på det så är det en Bockwurst som sticker fram bakom potatisen. Så har vi nämnt alla fem ändå. Egentligen borde jag sluta skriva nu när jag ligger på plus.

Likväl fortsätter jag, det finns mer att säga om Löwenbräu, som att de har ett ypperligt öl-sortiment och att de inte ryggar tillbaka inför att servera det i krus stora som ditt huvud.

Jag beställde en maß Paulaner Helles och zonk beställde en Jever fun som han inte kunde sluta prata om. Han hävdar att jag drack två krus men jag betraktar det som ett obekräftat rykte tills han kan belägga det med trovärdiga bevis.

Något bör också sägas om den stämningsfulla atmosfären och det tyska gemyt som bara kan serveras av en fenomenalt erfaren servitris med karpaltunnelsyndrom från att ha burit för många maßkrug.

Allt kommer samman på Löwenbräu vid Fridhemsplan och jag kan inte förstå varför jag inte hittat dit tidigare. Nu när jag har hittat det tvivlar jag på att jag någonsin kommer att äta en korvfrossa någon annanstans.

S:ta Clara Bierhaus

Gödsvinet har under de senaste veckorna genomfört en kartläggning av de av Stockholms restauranger som serverar korv. Det har varit en svår tid men vi känner att det var värt det.

Det var för korven vi gick till S:ta Clara Bierhaus i gamla stan. Vi gick nästan dit redan för några år sedan för att besöka deras haxe. Det är fortfarande en ogjord bekantskap och med risk för att gå händelserna i förväg misstänker jag att den gör sig bäst så.

S:ta Clara har en korvtallrik som är tysk endast till namnet. I utbyte mot 189 kronor serveras två korvar, en knödel och lite surkål. Låter det tyskt nog? Inte på länga vägar. Bratwursten är en tvärsvensk lunch-korv och de serverar någon sorts skysås till knödeln(?).

Den allvarligaste bristen på tyskhet finner man dock i öllistan. För att vara ett Bierhaus har S:ta Clara märkvärdigt lite Bier. Endast tre sorter stammar alls från världens enda öl-supermakt, flugviktsölen Holsten, Bitburger och Münchens tråkigaste weissbier Erdinger.

Att den senare ofta är den enda weissbier från München som man finner på restauranger i Sverige är besynnerligt och djupt tragiskt. I väntan på ett svar på varför det är så tänker jag skylla på Spendrups.

I avsaknad av tysk öl har detta Bierhaus istället Carlsberg, Falcon och abnormiteter som Corona.

S:ta Clara Bierhaus är en tysk restaurang på samma sätt som din genomsnittliga förortspizzeria är en italiensk restaurang.

Varken korven eller ölen ger alltså någon egentlig anledning att besöka S:ta Clara. Om du däremot vill dricka en Guiness och lyssna på ett cover-band i en svenskt irländsk pubmiljö så ser jag inget som stoppar dig.

Stödkorven

Stödkorven uppfanns för ett enkelt syfte – att hålla hungern i schack tills den ordentliga snabbmaten är färdig, om det så är en burgarmeny, kebabtallrik, eller något annat mer avancerat. För dessa plågsamma minuter, med de underbara gatuköksaromerna ringlande under näsan likt doften av Edens rosor, finns stödkorven där för dig. Den kommer direkt från sitt tråg och med ett bröd och en snabb ringling senap och kanske ketchup är den klar. Den räcker inte hela vägen, men den håller dig på benen tills den riktiga maten kommer.

Men stödkorven har expanderat. Den finns nästan alltid där när du behöver den, i medgång och motgång, när det är soligt eller när tillvaron är regnig. När hungern pockar men tiden eller kontot inte riktigt medger att sätta sig ner och äta nåt lite bättre. När man har mat hemma och man borde skynda hem och laga, men blodsockret är rent åt pipan och man fladdrar med blicken. Då sitter den som en keps, stödkorven. Enkel, snabb, billig, och mättande – och till på köpet enkel att äta på gående fot. Det är en mycket fin uppfinning, och jag tycker det är dags att vi visar den vår uppskattning. Jag vill därför utnämna den 2:e maj till stödkorvens dag. Gå ut, idag, och visa hur du verkligen känner. Ät den, njut den, och tänk på vad den gjort för dig.

Verklighetens korv

En korv är inte bara en mängd mer eller mindre tvivelaktiga slakteriprodukter och andra billigare substitut i en alltför trång kavaj. En korv är ett tillfälle, ett mer eller mindre medvetet val, en genväg eller en billig ingrediens, ett impulsköp eller en tillfällig blotta i din gard. Ibland kan korven bli något medvetet tillkrånglat, men oftare är den nog en sänkning av ambitionsnivån, en lösning på tidsbrist eller ett skralt bemängt konto. En korv är dock alltid mer än bara sina smaker och dofter, och även om dessa kan beskrivas, så är det ofta intressantare att tala om dess sammanhang. I korven har vi ett tvärsnitt av livet, från sommarens piggt röda chorizo på kolgrillen, glatt skvättande över sin kock och den hårt ansträngda gräsmattan, till en blek och ledsen kokt grillad med bröd i novemberslasket, i all hast, innan bussen går. Korven är med dig i nöd och lust, och inspirerade av vår egen tidigare analys av ölens många olika sammanhang, vill vi skriva om korvens alla tillfällen i med- och motgång, sommar som vinter, natt som dag. Vi kommer skriva om verklighetens korv, och om hur korven genomlyser ditt liv, och du korvens.