Författare: zonk

Sigtuna Non Alco Lager

av zonk

Alkoholfri lager är kanske den svåraste typen av alkoholfri öl – om det ska vara en riktig lager får det liksom inte sväva ut i sötma eller rund humlighet, som ju annars kan användas för att jobba fram en smak och eftersmak där det inte finns någon alkohol att luta sig på. Det finns de som har lyckats bättre, och det finns de som har lyckats sämre – och de senare är utan tvivel fler. På rak arm kommer jag bara att tänka på norska alkoholfria ölen Freeze, som i totalt trots mot sin framtoning är en juste rak alkofri lager som passar perfekt till mat. Visst finns det massor av juste ljus alkoholfri öl, men helt ärligt är det oftare åt pale ale- eller IPA-hållet det drar, oavsett om de vill kalla sig lager. Och hur mycket jag än vill hylla Sigtunas NAPA, så är den hopplös till viss mat, säg t.ex. kinesiskt.

Så det var ju med viss spänning vi noterade att det dykt upp flaskor med alkoholfri lager från Sigtuna på den lokala butikshyllan. På gott och ont är det dock ingen rak lager, det är definitivt en tropisk humlighet här, söta frukter, ja nästan juice, och det är gott, det är schysst, jag köper det lätt igen, men jag vill kalla det pale ale eller lättviktig IPA snarare än lager. Den perfekta ölen till maten är det inte, och jag ser inte riktigt någon anledning att dricka den istället för en NAPA – förutom omväxling.

Tre och trekvarts inte-lager av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Ramune Strawberry

av zonk

Det ser så magiskt ut på film: en läskflaska försluten med en liten glaskula, som man trycker ner i flaskan, som fastnar i halsen. Flaskhalsen, alltså, inte i halsen på den som dricker den. Hursom. Ikoniskt är bara förnamnet, så när jag såg en på hyllan i en av det halvdussin asiatiska affärer som ligger som ett pärlband i Hötorgets närhet, så var det inte ens ett ögonblick av tvivel. Självklart köpte jag den.

Lever den upp till hypen, då? Nej, för jösse namn. Den är söt som fan, en smula syrlig, och med någon slags bärig smak som väl skulle kunna vara jordgubb. Kulören är extremt röd på ett lite obehagligt sätt, som för att undanröja varje tvivel om saken, men om man ska vara ärlig så är det snarare ett fall av diverse vaga fruktsmaker, hade man gett det en annan färg hade man säkert kunnat påstå att det var druvsmak eller päronsmak istället. Nej, det här smakar som någon slags kemisk 80-talsläsk som man drack när man var liten, men det är kanske mer nostalgiskt än bra.

Två röda ting av fem möjliga.

Dr Pepper

av zonk

Egentligen är väl Dr Pepper ganska krutig i smaken, med ett rejält tryck i bittermandel-tonen, men i sammanhanget är den subtil, sofistikerad och balanserad. Låt vara att sammanhanget är amerikansk läsk som trycker stenhårt på en enskild smak-knapp tills det bara dånar. Visst, det finns absolut annan läsk med lite mer väl avrundad smak, säg valfri cola, men sen finns det root beer, cherry soda, och liknande galenskaper. Rent tekniskt lär väl Dr Pepper sortera in under det senare, för enligt uppgift så är ju bittermandel-smaken ett försök att replikera körsbärslikör där kärnorna fått åka med, och gett av sig just bensaldehyd. Det blir också lite plats för mer bäriga toner av körsbär, kanske en hint av vanilj, och så den där allmänna smaken som jag bara kan kalla cola. På det hela taget en mycket trevlig läsk, sådär lagom mycket bittermandel-knas, ja, jag kan nog se mig själv dricka en på lördag kväll lite sådär.

Tre komma nio knas av fem möjliga. Runt 15 kr i dagligvaruhandeln.

Muttley & Jack’s Koke Washed Yirgacheffe

av zonk

Jag tror inte jag hade kunnat skilja M&Js två permutationer av Koke Yirgacheffe i ett blindtest, men de har det gemensamt att de kanske är aningen syrliga, att de är väldigt gott kaffe, och att de inte når riktigt hela vägen till den där nästan himmelska nivån som Yirgacheffe gjort i mitt minne. Samtidigt är ju minnet allt annat än pålitligt, men vad gör man om inte fortsätter leta och testa, för att försöka matcha det? Sedär livet i ett nötskal. Om Koke Washed hade jag sagt att det nog är aningen sötare och mer aromatiskt i smaken och aningen mindre syrligt än Koke Honey, vilket tar det ytterligare ett snäpp upp mot den sjunde koffeinhimlen. Det är ett förbannat bra kaffe och jag hade rekommenderat det till vem som helst som vill komma bort från mörkbryggt standard-kaffe som annars härjar fritt och ohejdat i vårt avlånga land. Inte för att skånerost är dåligt kaffe, kanske, men jag i varje fall sträckt mig efter Mollbergs istället, så länge jag kan minnas, och jag började dricka kaffe för att ta mig igenom tyskan på högstadiet utan att fullständigt falla igenom. Mitt enda aber med Koke Washed är att jag redan hittat ytterligare en Yirgacheffe-variant, från M&Js dessutom, som är strået vassare. Mer om den i en framtida recension!

4.15 iterationer av 5 möjliga. 139 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Boylan Black Cherry

av zonk

Boylan Black Cherry är en körsbärsläsk från USA, och som sådan har den en tydlig och distinkt doft av bensaldehyd, känt från bittermandel och Björnlim. Tydligen är bensaldehyd standard-smakämnet att approximera körsbär med i USA, men inte här borta på andra sidan pölen, så evt kan detta förklara varför körsbärsläsk har sådan tonvikt på denna smak. Kanske för att körsbärs-smak i USA associerades med körsbärs-sprit där smak från körsbärskärnor är tongivande – och där förekommer bensaldehyd. Vem vet. Hursomhelst är smaken liksom doften bittermandel och åter bittermandel, men även körsbär, lite syrligt någonstans. Det smakar och doftar ofantligt syntetiskt men är som flaskan proklamerar en ren naturprodukt – och vissa delar av naturen är onekligen ganska speciella. Många av dem samlas också i denna flaska. I teorin ska det även finnas vanilj, men jag har svårt att urskilja den, samt även bark från körsbärsträdet, eller extrakt av den får man väl anta.

Så visst, smaken och aromen är extremt ensidig. Men det finns en charm med det där, jag gillar det så, även om det i det här fallet kanske tangerar lite för mycket av det goda.

Tre komma trettiotre bittermandlar av fem möjliga.

Muttley & Jack’s Koke Honey Yirgacheffe

av zonk

Ett slag kändes det nästan som att jag hade glömt varför jag sökte mig till M&J, nämligen att de saluförde min gamla kaffe-käpphäst Yirgacheffe, denna etiopiska gudagåva till kaffedrickarna. Men nu har jag hittat till den här recensionen, slutligen. Jag har dragit mig för den, provbryggt kaffet med tratt och låtit bönorna dra en minut, tre minuter, fem minuter, testat olika tider i presso-bryggaren, malt det finare, malt det grövre. Jag har jagat den perfekta bryggningen av de här bönorna, och jag har gjort det för att de inte riktigt lever upp till min minnesbild av Yirgacheffe, det har varit lite för syrligt, lite för tunt, inte riktigt den där explosionen av smaker som jag minns. Missförstå mig rätt, det är fortfarande ett bra kaffe, det här, bara inte riktigt i världsklass. Man hittar fortfarande de där tonerna av citrus och mango, passionsfrukt, och tungviktig kakao, de malda bönorna har fortfarande en arom som får det att rycka i kaffetarmen, men det når inte riktigt upp till toppen. Men dessbättre finns det ju inte bara en sorts Yirgacheffe från M&J, det finns ju tre – just nu. Sorter kommer och går. Utan att gå saker alltför mycket i förväg har en av de andra två en helt annan resonans med avd Brommas kaffe-psyke, och förhoppningsvis ska vi kunna tota ihop en recension om det snart. Men idag är vi här med Koke honey. Sött hade jag kanske inte kallat det, visst har det en rund motvikt till beskan, närapå syrligheten, en balans. Tropisk frukt gör sig påmind på ett mycket fint sätt, eftersmaken är bred och fin och lång, lång, lång, ja, det är ett bra kaffe, det lever bara i skuggan av jättar. Jag kan utan tvivel rekommendera det, kommer antagligen köpa det igen, även om andraplatsen i Yirgacheffeligan kanske svider.

4 second place is first loser av 5 möjliga. Antagligen runt 139-159 kr för 250 g, dessvärre slutsålt på Muttley & Jack’s.

White Rock Root Beer

av zonk

Man har ju länge noterat att amerikaner har ett ganska speciellt förhållande till, säg, skjutvapen, och det kanske inte är så konstigt i sammanhanget att det glidit under radarn, men de har ett väldigt speciellt förhållande till läsk också. Och då menar jag inte att de dricker sig till en förtidig död på den här sataniska sockerlösningen som är läsk, utan hur de smaksätter den. Root beer smakar koncentrerad metylsalicylat. Men där Boylan på något sätt gjorde den här galna överdriften med stil, med panache (mitt rättstavningsprogram föreslår här “apache”, vilket känns oväntat rimligt), så är White Rocks root beer kväkande platt, söt, och smakar som om den borde vara grumlig och tilltala morfäder som bjuder på Werthers. Det är inte en trevlig association och det är inte en trevlig läsk, doften är liniment rakt av, jag öppnar en burk och tänker gammal man med hår på ryggen, det är bara automatiskt, jag vet inte varför, kanske är det ett tidigare liv som spökar. Det luktar felbalanserade tuggummin lång väg, det smakar hubba bubba satan cola, och jag tänker att visst kan jag äta och dricka onyttigt men då ska det fan vara gott. Men visst, jag drack upp den, det får man i varje fall säga.

Två plåster av fem möjliga. Runt femton kronor burken, City Gross.

Muttley & Jack’s AA Kariru Kirinyaga

av zonk

Det är svårt att sluta testa fler sorters kaffe från Muttley & Jack’s. Hittills har de bara bjudit på ljuva bönor, och varför inte fortsätta denna vandring genom det svarta guldets marker om man nu ändå dricker kaffe? Varför hålla mot sin djupa instinkt att nörda ner sig och pröva sig fram? Jag har inget svar, men jag har en tendens att ansamla fler sorters te och kaffe kontinuerligt, så mycket är säkert. Så medan jag får mig ytterligare en dos livgivande koffein avsmakar jag alltså dessa bönor från Kenya. Det är ett ganska speciellt kaffe, redan i doften av brända småkakor och dyr choklad, och smaken är syrlig, besk, och bärig, med en rejäl, tung efterklang av kakao långt bak på tungroten. Det är långt från mina go to-kaffesorter, men det är inte dumt. Jag är inte säker på att jag kommer köpa bönorna igen, men det är en trevlig utflykt lite i utkanterna av hur jag tycker kaffe ska smaka. Allt detta kan låta som ett fördömande med vagt beröm, men jag vill inte säga att det är ett dåligt kaffe, absolut inte. Bara lite speciellt.

3.5 udda naturer av 5 möjliga. 159 kr för 250g, Muttley & Jack’s.

Rangli Rangliot SFTGFOP 1, 1st flush, Chaikhana

av zonk

Det var med sorg vi insåg att Chaikhana slutat servera sin delikata räkmacka, och i brist på annat satte vi oss att döva sorgen med en kopp te. Rangli Rangliot är, trots namnet, ett delikat, lättfotat te, väl balanserat. Det är behagfullt och milt, renons på beska, runt och lent, med lite antydningar av jasmin och parfym, men utan att det tar över. Det är ändå ett svart te i grund och botten, eller tja, det ser ju i och för sig lite rosigt ut, men det heter ju rött te på kinesiska, så det får väl anses godtagbart. På det hela taget är det en trevlig kopp te, även om vi kanske oftare söker oss mot de lite robustare, kraftigare teerna.

Tre och en halv kopp av fem möjliga. 95 kr för en liten kanna, Chaikhana, Gamla stan.

Grace Ginger Beer

av zonk

Redan doften är misstänkt, det doftar kryddskåp och lösningsmedel lång väg. Smaken är först bättre, med en i och för sig rätt söt anfang, men sen kommer ingefära i långa banor, skarp och sträv, stickande, med ett rejält efterhugg som om man suttit och ätit kryddig mat. Det finns säkert en marknad för det här men jag ser det inte som riktigt vad jag eller mina sinusar behöver. Det kittlar i öronen och det drar i maggropen. Om det här är vad “Jamaican style Ginger Beer” innebär så ska jag i framtiden hålla mig långt borta från det.

En vaskrensning av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.