Operation dagsverke

Det är den där tiden på fredagseftermiddagen då hemarbetaren häller en liten skvätt Grönstedts i kaffet. Tvåtiden. Utanför fönstret fortsätter snön falla och jag har aldrig varit mer säker på att jag befinner mig på rätt sida glaset.

Dagens produktionsmål är nådda även om det mest beror på att jag satt dem själv. En annan anledning är att jag fått hjälp från oväntat håll. Vanligtvis brukar jag ju skriva om mat, dryck och överlevnad här nästan varje dag. Det behövs inte idag eftersom Fredrik Strage redan skrivit allt du behöver veta på ämnet just nu. Han gör det i På Stan bloggen och du kan läsa hela saken här. Är det bara jag som är sugen på en öl?

Bloom in the park

Härom dagen var jag på finrestaurangen Bloom in the park. Deras elvarättersmeny (!) var beställd, och förkylningen var tillfälligt bortskrämd med en pillercocktail som skulle gjort en mexikansk narkosläkare kallsvettig. Det dukade bordet mötte oss med en ocean av bestick. Kvällen var upplagd för frosseri.

Bloom är en restaurang utan meny. Man får en chans att berätta om man är allergisk mot något, men i övrigt får man äta vad de serverar. Och det de serverar är delikat, lyxigt och inte minst experimentellt. Vissa, inte minst vissa skribenter på just den här bloggen, kan jag tänka mig fnyser åt den här typen av extrema utsvävningar. Men själv tycker jag att det är fantastiskt kul.

Jag ska inte tråka ut er med att berätta om alla elva rätter, jag kommer inte ens ur mitt minne kunna räkna upp dem, men ett par kan jag nämna. Gåslever med glass var till exempel något jag aldrig ätit förut. Dekadent och vulgärt, men smakerna passade verkligen ihop. Pilgrimsmusslan serverades med rök. Japp, precis så konstigt som det låter. Blodkorv återkom i två rätter, och det är inte första gången jag blir serverad blodkorv på finkrog det här året. En välkommen återkomst alltså. Haren serverades ovanpå en annan hare, och tillsammans med en brysselkålpuré. Brysselkål är otroligt gott när det tillretts av någon som kan. Hela trynet på grisen var representerat på en tallrik med både tunga och kind. Hummern var perfekt i all sin enkelhet. Ett gurkostron slank också ner. Alla rätter serverades naturligtvis med utvalda viner.

Hovmästaren (mannen med horn ovan) berättade inte vad vi serverades förrän vi ätit det. Och tur är väl det, för jag misstänker att tjurtestikeln inte slunkit ner med samma smidighet om jag vetat vad den lilla panerade bollen var innan. Den smakade som kyckling.

Elva rätter kräver sin entusiast, och trots att varje ny rätt var fantastiskt spännande var fem timmars sittning aningen för långt för att kallas normalt. Men jag rekommenderar ändå alla som har en kväll och några lusentappar över att prova. Detta är något annat än en middag.

Betyg är i sammanhanget meningslöst. För det priset ska det vara en upplevelse. Och det är det också.

Östersund – en postapokalyptisk mardröm

Storsjöodjuret

Planet cirklade tvekande flera varv innan piloten vek ner nosen i det kompakta molntäcket på jakt efter en plats att landa. När vi stod på marken meddelande han att det var 17 minusgrader och dimma på utsidan. Jag förstod att jag anlänt till Östersund.

Ingen kan längre minnas hur Östersund var innan smittan steg upp ur Storsjöns mörka vatten för att sprida förintelse och diarré omkring sig . Ändå verkade ankomsthallen på Frösöns flygplats märkvärdigt bekant. Den verkliga chocken kom när jag för första gången på flera månader återsåg Prästgatan, gatan där jag bodde i fem år. Först när jag såg den ligga fullständigt öde gick katastrofens omfattning upp för mig. Sedan kom jag på att det var måndag förmiddag och att jag befann mig i Östersund.

På campus såg det mesta också ut ungefär som vanligt. Ett undantag var dock det fikarum där jag spenderade merparten av åren i Jämtland. Eftersom parasiten cryptosporidium gjort kaffet från automaten ännu mera otjänligt än vanligt så hade de människospillror som fortfarande hängde sig kvar där skapat en rad uppfinningsrika arrangemang för att göra kaffe. Forskning utan kaffe är otänkbart och det bryter mot allt vi vet om mänskliga rättigheter att låta studenter lyssna på föreläsare som inte fått sina dagliga koppar.

Det lilla pentryt i fikarummet såg ut som något sorts improviserat droglabb. Där fanns brännare och kokare, glas och kärl. Där fanns desperata människor villiga att göra vad som helst för att få koffein ur torrt pulver. Vattnet måste koka i en minut för att parasiten skall dö och vetenskapen leva.

Kampen för överlevnad har aldrig varit hårdare än nu och den var aldrig lätt i Österund. Som ett tecken på vad jag var redo att gå igenom för att rädda mig från cryptosporidium drack jag en loka till lunchen. Till kvällen drack jag utsökt öl från Jämtlands bryggeri och den gjorde mig frisk. I baren vid Stortorget fanns det alla möjligheter att variera skämt på temat ”jag behöver något starkare, ge mig ett glas kranvatten”. Sedan var det dags att åka hem.

Republik nu

Mitt inne i en avskymd del av Göteborg där inget annat ligger, ligger Ölrepubliken. Återigen har jag alltså, till ingens förvåning, besökt en specialiserad ölpub.

Ölrepubliken har en modern och fräsch framtoning. Här finns inga Bishopsliknande ambitioner att framstå som en inrökt engelsk pub fast med rena toaletter. De har ett halvplan till övervåning där man kan äta, dricka och se ner på pöbeln. Ölutbudet är som väntat bra. Varken mer eller mindre.

Maten som serveras är typiskt vanlig pubmat, men den fish’n’chips som jag åt kan vara den bästa jag ätit någonsin. Hamburgarna är också fina, och de har en handfull andra rätter också.

Sammanfattningsvis aningen attitydlöst, men med bra kvalitet. Fyra härligt svängiga ordvitsar av fem möjliga.

Margaret Thatcher och mjukglassen

En bägare med chokladströssel?

Ibland misstänker jag att det är mitt syfte i livet att lära mig allt om en handfull person bara utifall alla andra skulle glömma bort något. När jag hittar någon som intresserar mig så läser jag allt om och av personen i fråga. Under tiden får alla andra intressen stå åt sidan. Personer som jag läst allt om och av är Hunter S Thomson, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut, Philp Roth, Kinky Friedman, Klaus Kinski, Werner Herzog och fler countryartister än vad någon orkar läsa om. Det finns förstås andra men dessa är pelarna i mitt kulturella kanon.

Jag vet att jag inte är ensam om att läsa på detta sätt. Det kallas att vara en nörd och vi är ett stort och färgglatt sällskap med globala förgreningar. I själva verket är ovan nämnda personer också nördar i detta avseende. Hunter S Thompson lärde sig allt Nelson Ahlgren och F. Scott Fitzgerald skrivit utantill genom att skriva av deras böcker på maskin. I Kinky Friedmans böcker finns det en karaktär som heter Ratso som kan allt om ”Elvis, Jesus och Bob Dylan”. Ratso är en verklig person som heter Larry Sloman och när jag tänker på det så har jag läst allt som han har skrivit också. Låt mig dock inte börja, jag kommer aldrig att sluta.

Det finns ytterligare en pelare som jag inte nämnt och det är den enda kvinnan i sällskapet. Jag började läsa om Margaret Thatcher medan hon fortfarande var premiärminister och jag stod i begrepp att ta steget upp till högstadiet. Även om jag inte läst så förskräckligt mycket om henne under de senaste 10 åren så händer det ändå att man stöter på hennes välkända historia. Tidigare idag gjorde jag det i form av ett drama från BBC med titeln ”The long walk to Finchley”. Det är en ganska prydlig produktion som underhåller utan att direkt höja pulsen på någon utom möjligen Edward Heaths efterlevande.

Det främsta nöjet för någon som redan kan historien är förstås att roas av alla små referenser som de finurliga manusförfattarna kryddat föreställningen med. Ett exempel är när Margarets make Dennis reser iväg på en av sina många affärsresor till Afrika. När han säger adjö till familjen frågar deras son Mark ”can I go to Africa, I promise to be good?”. Skämtet består förstås i att Mark Thatcher många år senare åkte till Afrika för att avsätta Ekvatorialguinea ledare, en rätt obehaglig typ som sägs äta sina fiender, med hjälp av sydafrikanska legosoldater. Kuppen misslyckades och Ekvatorialguinea försökte få Thatcher utlämnad från Sydafrika, där han arresterats. Han kom undan med en villkorlig dom och bor nu i Spanien.

En mycket omtalad episod i Margaret Thatchers liv var när hon uppfann mjukglassen. Om hon nu gjorde det. Det är sant att hon arbetade i brittisk livsmedelsindustri med att finna sätt att dryga ut glass med luft. Vilken hennes roll var är inte känt men hon var precis färdig med sin kemistexamen, detta var under de första åren på 1950-talet, så hon var förmodligen inte projektledare. Oavsett vilket så finns det dock de tråkiga människor som påpekar att Dairy Queen har serverat mjukglass i USA sedan 1930-talet.

Arbetet med mjukglassen beskrivs också i ”The long walk to Finchely”. I ett underbart ögonblick av torr engelsk humor utbrister Thatcher att hon inte vill hålla på med att piska gas i vegetabiliskt fett för att få det att efterlikna mejeriprodukter. Hon säger att ”när jag blir parlamentsledamot så kommer jag göra så att det finns tillräckligt med riktig mjölk åt Englands barn”. Skämtet i detta fall är förstås att hon under sin tid som skolminister i nämnde Heaths regering i början på 1970-talet avskaffade subventionerna för mjölk i de offentlig skolbespisningarna. Detta var en mycket impopulär åtgärd som sparade ganska lite pengar och som gav Margaret öknamnet ”Thatcher the snatcher”.

Jag håller med Thatcher i den frågan, mjölk är ett gift och om de engelska barnen slapp det tack vare de uteblivna subventionerna så ska de bara vara lyckliga för det. Min morfar brukade säga ”jag har inte druckit mjölk sedan jag fick gylf i byxorna” så han var på vår sida också. Nu finns det dock de som gillar mejeriprodukter och vi får försöka lära oss att leva med dem. Några sådana är författarna till bloggen ”Mejeriprodukt.se” och jag kommer trots mitt motstånd mot mjölken att följa deras väg mot en slutgiltig klassificering av världens mejeriprodukter. Något säger mig att de är nördar också. Mejerinördar.

Ett stort steg för gödsvinet?

Många i Gödsvinets massiva läsarskara undrar säkert när Restaurang Gödsvinet skall slå upp portarna. Världen väntar fortfarande på denna helvegetariska sportbar men den väntar kanske inte förgäves. Såhär i jultider har jag kommit över ett recept som kan få oss lite närmare visionen om vegetarisk mat lika hälsovådlig som den som serveras på animaliska sportbarer.

Inspirationen, för att inte säga plagiatet, kommer från ett oväntat håll. Det är den vänsterradikala Fria tidningen som bjuder på ett recept på vegetarisk julskinka. Bjuder kanske inte är rätt ord eftersom jag stjäler det ut deras tidning men eftersom jag är en av deras 13 prenumeranter i Sverige så anser jag det är både min rätt och dessutom i enlighet med allmänintresset. Ifall någon från Fria tidningen ändå skulle komma och knacka tungt på min dörr en månfri natt så har jag ett par alternativa svar att erbjuda denna:

1. ”Jag trodde ni i gycklarvänstern var för coola för upphovsrätt?”.

2. ”Jag vet vad som får din jacka att lukta så där”.

3. *stickande spjutrörelse med tom Jamesonflaska i mellangärdet*

4. Alla ovanstående

Nu när detta är utrett kanske vi kan gå vidare till själva receptet. För den vegetariska julskinkan behövs:

1 st Vegoskinka

Ok, vi bryter där. Detta är kanske inte riktigt det revolutionerande recept som jag först anade. Grunden i det är alltså att man först hittar en butik som säljer en helvegetarisk skinka, förmodligen någonstans kring Möllevången i Malmö. Det är inte matlagning, det är att ”gå och handla”. Underskatta inte skillnaden. Men ok, vi ser efter vart detta leder:

3 msk Senap, gärna en grovkornig.

1 msk Tomatpuré

1/2 dl Ströbröd

Råsocker, salt, peppar

Blanda ihop senap, tomatpuré och kryddor. Eller med andra ord ”ingredienserna” med undantag för själva ”skinkan”, som du precis köpt färdig från stans enda charkuterist med ring i näsan. Bred smeten ovanpå skinkan och toppa med ströbrödet och sockret (ok, de skulle inte med i smeten). Kör skinkan i ugnen på 225 grader i 25 minuter eller tills du ger upp och börjar virka halsdukar åt lyktstolpar istället. Låt kallna, skiva upp och ät precis som en vanlig skinka.

Jag vet inte vad jag ska säga. Egentligen vill jag att detta ska fungera men det är inte lätt. Ska vi inte bara ringa efter en falafel istället? Eller helt enkelt koka en kålrot

Tecken i tiden

Ett mäktigt järtecken uppenbarade sig på himlen över huvudstaden tidigare idag. Från min plats överst på ett berg på Södermalm kunde jag skåda en enorm ljuskälla med en ring av mer ljus kring. Ljuskällan visade sig vara ”solen”, ett fenomen som är relativt vanligt i många andra länder. Ringen runt solen var ett mer ovanligt halofenomen som de säkert har något jättedyrt laboratorium för i Lund.

Tecken i skyn förebådar stora och märkliga händelser men vi kan inget veta om vilka dessa är. Kanske Zonk tänker göra ett inlägg till? Eftersom konungen ännu inte tolkat detta som ett gynnsamt tillfälle att föra hären över havet för att kristna folken i öster så väntar vi fortfarande på svar.

Signalerna blir dock en aning blandade då man läser om dagens andra järtecken. Två järtecken om dagen är mycket även i vanliga fall men när det ena uppenbarar sig i form av en kraftig doft av kattpiss så måste man börja undra om någon driver med oss. Särskilt som de pikanta aromerna bäddar in staden på samma dag som Stockholm får ett internationellt pris för sin goda luftkvalité.

Tecknen är många om man letar efter dem. Jag ser nya hela tiden men jag vet inte om detta är ett av dem.

Svin i örtagård

Gudarna ska veta att jag inte läser mycket böcker. Det finns dock böcker jag både läser och uppskattar, vissa så mycket att jag läser dem om och om igen. En märklig prioritering, kan tyckas, att välja böcker man redan läst när läsåret bara rymmer en handfull litterära verk. Men så är det.

En av dessa böcker är Bock i örtagård av Fritiof Nilsson Piraten. Detta är helt klart en av världens bästa böcker, visserligen med min nu erkänt snäva referensram. Nu läser jag den återigen.

Piraten är nästan okänd norr om hallandsåsen. Inte bara berövar detta nordsvenskarna på lysande litteratur, det gör också att de inte får ha Piratens besk i det statliga alkoholmonopolets fasta sortiment. Men det har jag redan raljerat över en gång.

Vad Bock i örtagård handlar om är inte något jag tänker avslöja för de trogna gödsvinetläsare som nu i tusental kommer att invadera bokhandlarna efter att ha läst det här inlägget. Men boken inleds med en fenomenal beskrivning av en supé på Hotell Horn i Malmö någon gång sent artonhundratal. Det är i dessa gastronomiska utläggningar som Piraten är allra bäst. Man blir rädd för, och fascinerad av, hur mycket mat och dryck man verkade kunna inmundiga på den tiden. Men man sörjer också att den tiden är förbi och att man aldrig kommer att få uppleva det kulinariska vansinnet som då verkade råda. Vågar jag föreslå att det kanske var bättre förr?

Så här beskrivs första tagningen av förrätten, det vill säga smörgåsbordet.

Entrén gick ingalunda i förlägenhetens tecken: dessa gentlemän rörde sig hemvant som i egen stuga; ingen vred sina händer, ingen slätade håret, ingen kontrollerade sina julpknappar. Målmedvetet slöto de upp kring smörgåsbordet, som var prisgivet till skövling. Golvplankorna gungade under deras tunga steg, ålen darrade i sin gelé, aladåberna skälvde, rödbetstärningarna lossnade och gledo utför sidan på sillsallatens stympade kon.

Hovmästaren gjorde tecknet som betydde småvarmt och flickorna skyndade ut genom svängdörren för att snabbt återvända med ångande fat och kastruller, pytt i panna, fläskkorv, impotatis, skinkomelett, sillgratin. […]

Trängseln kring bordet blev svår, ty var och en ville bärga första skörden på sin tallrik på stående fot, med mera mat och brännvin inom bekvämt räckhåll. Men sämjan var god. Främsta ledet langade tallrikar, knivar, gafflar, supar till de bakom stående. Och dessa harpunerade så gott sig göra lät sina aptitbitar över axlar, under armbågar, genom varje springa som yppades i väggen av smörgåsätare framför. Varunder det ej kunde undgås att mycket smått och gott fastnade i kostymtyg.

Bara första tagningen alltså. Både en portion till av detta och en huvudrätt ska ner. Supén fortsätter därefter med ständigt nya nivåer av dekadens. På något sätt kulminerar det efter maten då herrarna tar igen sig i caféet.

Snart rökte de som skorstenar och började dricka det värsta de kunde, börjande med några glas konjak att sätta maten med och fortsättande med punsch för att släcka törsten.

Att släcka törsten med punsch är bara det surrealistiskt eggande.

Jag ber Albert Bonniers förlag om ursäkt för att jag helt fräckt publicerar den text de åtnjuter en mängd juridiska rättigheter till, men hoppas att de förlåter mig då jag gör mer engagerad reklam för boken än de ens försökt göra på mycket länge. Och som ni vet står mig upphovsrätten mycket varmt om hjärtat, aldrig skulle jag vilja beröva Albert Bonniers förlag inkomsten från det någon annan skrivit. Förlåt, nu tappade jag bort mig.

Bock i örtagård, fem kreaturshandlare av fem möjliga. Finns även som ljudbok, fantastiskt inläst av Hans Alfredsson.

http://www.youtube.com/watch?v=P-BbHbQqS8w

Helgen vecka 48 – En bagatell i moll och lite dur

Det är väldigt, väldigt sent. Eller nej, klockan är väl kring elva. Men jag hade redan sovit i flera timmar innan jag hamnade här. Jag är inte säker på att jag har en dygnsrytm längre.

Det är helgen vecka 48 och jag har firat Bob Hunds helg med stil. I fredags kväll besökte jag Berwaldhallen för första gången och jag kommer att skriva om det här någon gång. Jag nämnde namnet Esa-Pekka för min vän Ulrich i Mainz och han har inte slutat att skicka mig tips på klassisk musik sedan dess. Det var något om Mozart.

Jag lyssnar på Rolling Stones skiva ”Some girls” så högt att det gör ont. Det är en bra skiva och jag bryr mig inte om vad du säger.

Imorgon går jag upp kring klockan fyra. Det är inga problem, det kommer att kännas som fem. I morse vaknade jag upp med ett märkligt tryck över bröstet, tveklöst ett resultat av ett mycket lyckat julbord på Källhagen som jag utan tvekan också kommer att skriva om här. Det är sådant jag gör.

Egentligen sov jag, gick till sängs vid klockan sju. Kring klockan tio ringde min mor. Hon hade jobbat hela dagen på ålderdomshemmet och hon undrade om jag sov. Någonstans under täcket ljög jag om att jag inte gjorde det. Nu sitter jag här. Det är fortfarande helgen vecka 48 och jag försöker dricka mig till sömns med en mycket dålig whiskey som jag tveklöst också kommer att skriva om här, någon gång.

Jag ska föreläsa någonstans i Norrland imorgon. Allt är planerat och det kommer att bli en trevlig tillställning. Först måste jag dock ta mig dit och medan jag skriver detta så skymmer ett ymnigt snöfall utsikten från mitt önrnäste  i Vällingby centrum. Gud hjälpe SJ. Det är en kall och våt kväll att vara ateist.

Det är dags att avrunda det här. Det är sent och det dröjer lite innan blommorna slår ut. Jag ser en bar, jag ser en man, jag hör ett tjut. Nu har helgen vecka 48 tagit slut.

Tre små rum

En gång för länge sedan, på en disputationsfest i Linköping, träffade jag en för mig tidigare okänd människa. Vi pratade lite artigt med varandra och någon gång i den här konversationen tipsade hon mig om göteborgskrogen Tre Små Rum.

Ibland kan man förbanna sin klent utrustade hjärnbalk när man glömmer vad man skulle köpa på vägen till affären, när man inte minns vad det är för veckodag, eller när man tappar ett telefonnummer från det att man läst det till att man hinner slå klart hela numret. Men vissa saker fastnar, och något halvår senare var jag i Göteborg och styrde naturligt mina målmedvetna steg mot Tre Små Rum på Kristinelundsgatan.

Detta är ett ölnördhak på riktigt. Stora förbudsskyltar påminner en bryskt om att det inte är ok att beställa ”en stor stark” och en lista på väggen berättar vilka öl man helt enkelt inte får beställa. Det är en lista som täcker in 95% av Sveriges krogars ölsortiment.

Mannen i baren ser ut som en pirat. På hans tröja står ett kaxigt ”Don’t ask for blask”. Aldrig avslöjar han med en min att man är välkommen på hans revir. En lite undanskymd skylt förklarar att ”All our visitors make us happy, some when they come and some when they leave”. Till och med med de bästa ölintentionerna känner man sig okunnig i den här baren.

Jag frågade en gång efter menyn. Piratmannen såg förnärmad ut, och pekade på ölväggen avbildad ovan. Ölväggen är menyn. Världens bästa meny för övrigt, varenda flaska finns framme, med pris och etikett väl synligt. Ett pris som relativt sett alltid är helt överkomligt. Och sortimentet är helt fantastiskt. Då krogen har attityd nog att strunta i de vanliga tråkmärkena, de köper inte ens in Flying Dog för att de tycker att de är för stora, så kan de koncentrera sig på de intressanta märkena. Gillar man belgisk öl, världens bästa, så hittar man definitivt sitt lystmäte på Tre Små Rum.

I övrigt är stället sunkigt som få andra. Här ska du inte vara för att trivas, här ska du dricka öl. God öl.

Tre små rum, fem ölpirater av fem möjliga.