Okategoriserad

Gallia, Malmö

av Johan

Hungern kom redan på tåget. Det var mil kvar till Malmö men en del av mig var redan på Ahlmansgatan. Även om det är långt dit från stationen så fanns det inget annat mål för mig. En hunger som den kan bara stillas på Gallia.

Det var nästan tomt när jag kom dit men genom eftermiddagsdunklet såg jag restaurangägaren stå bakom bardisken. Han är en väderbiten man vars yttre vittnar om några för många år i krogbranschen. Han kommer från Sölvesborg och pratar därför ungefär som Jimmie Åkesson utan att vara på långa vägar lika gnällig som denne. Han blev tvärtom glad när jag beställde en entrecote och en stor Hofbrau till lunch. Det verkade vara ett val han kunde relatera till.

Rätt snart började eftermiddagens första after work gäng ramla in, några gubbar i sänder. Det var stora kraftiga män som var närmast patologiskt malmöitiska. För 40 år sedan hade jag sagt att de var varvsarbetare, kanske jobbade de nu på något lager eller liknande. Efter en liten stund kom en liten rund dam och anslöt sig till dem med ett glas husets röda. Ifall stereotyperna håller var det receptionisten.

Entrecoten var stor, mör och i sällskap av grillade grönsaker och, förstås, bearnaise. Lagergubbarna tittade långt efter tallriken när sölvesborgaren bar bort den till det hörn jag alltid väljer om det går. Den hade kostat mig 90 kronor.

Det tog inte lång tid innan lokalen var fylld med öldrickande män men också en rad andra fascinerande människor. Bakom mig stod en ung man i träningsbyxor som spelade Jack Vegas och drack ständigt nya gin och tonic. Ett av borden delades av en ensam, öldrickande kvinna i stora glasögon som läste en bok och ett par som förmodligen druckit ikapp sedan 1987. De senare beställde vars en stor stark och vars en irish coffee. Vid den mindre spelautomaten på bardisken stod en liten asiatisk kvinna som sörplade rödvin medan hon attackerade knapparna med frenesi och ett stelt pekfinger.

En fredagseftermiddag vid ett bord på Gallia är mycket mer än bara fet mat och alkohol. När jag satt där kom jag att filosofera om staden jag befann mig i och tiden då jag bodde bara ett par kvarter därifrån. Utanför skymtade de gula bussarna vid Södervärn. Den fantastiska malmöitiskan steg allt intensivare från bordet med gubbarna, den lilla asiatiska damen hamrade på och det alkoholiserade paret stod mitt på golvet och kramades. Själv beställde jag en öl till.

På väggen fanns ett anslag om vilka kvällar som Gallia serverar gåsamiddag. Jag minns inte riktigt när det var men jag önskar att jag kunde vara där.

Gallia är ingen exklusiv restaurang. En del skulle kalla den en sylta. Det är i sådana fall en vacker sylta och både det fina ölsortimentet och menyn vittnar om originalitet och känsla. Framför allt kännetecknas Gallia av en hygglighet och en gammaldags hederskänsla nu nästan okänd i restaurangvärlden. När en person jag en gång befann mig i sällskap av på Gallia inte kunde äta upp sin entrecote på grund av en orelaterad medicinsk åkomma vägrade restaurangägaren att ta betalt för maten. God mat och dryck ska inte kosta mycket för sakens skull och om man inte kan uppskatta den så betalar man inte alls. Detta enkla recept gör Gallia till en av de finaste restaurangerna i Malmö.

5 diftonger av 5 möjliga

Tre sorters bourbon

av Johan
George Jones

Inget berättar en historia som sakerna man finner nedtryckta i sina fickor efter två dygns fylleri i hjärtat av Skåne. Dessa saker ligger nu framför mig på skrivbordet, tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby. Det är en historia som påkallar mig sin uppmärksamhet och den kommer att få den oavsett om jag önskar det eller inte.

Där ligger till exempel min slips med Scans företagslogo längst ner på spetsen. Det är ingen vacker sak men slipsar ska inte vara vackra, åtminstone inte ifall den på något sätt skall bidra till intrycket att man nyss lämnat ett Rotary-möte. I högen ligger även ett tomt paket cigaretter, skrynklat till en liten boll. När jag fick det fanns det tre kvar och den som gav mig det var helt enkelt trött på att låna ut sina egna. Detta var kring klockan fyra på natten och min bästa idé just då var att man kanske skulle börja röka. Förresten fanns det inte så mycket annat att göra då. Ingen var vaken som fortfarande kunde formulera en fullständig mening.

Bland mina förtappade tillgångar finner jag även en lapp med text som jag skoningslöst måste erkänna är skriven av mig själv. Det var mina stolpar till en inte så improviserad bourbonprovning som ägde rum sent på lördagsnatten. De berättade alla de viktigaste sakerna om tre sorters bourbon och jag använde dem inte. Det var sent och ingen var egentligen upplagd för mycket långa meningar fyllda med svåra ord. Cicero lär ha sagt att ”om jag hade mer tid skulle jag fatta mig kortare” och jag fattade mig kort och mycket lite av någon jag skrivit på lappen jag just fann. Så här lyder texten, i oredigerad form:

Wild Turkey 101 proof (50%) “The kicking bird”

Wild Turkey är USA:s mest sålda bourbon vilket illustrerar varför de är världens enda supermakt.

Den mest sålda spriten på systembolaget är X och x är förmodligen den enskilt viktigaste förklaringen till varför Sverige inte tagit över världen (TA REDA PÅ VAD SOM SÄLJER BÄST PÅ BOLAGET).

Mitt livs enda allvarligt menade politiska kampanj var för att få in Wild Turkey i systembolagets ordinarie sortiment.

Den enda jag övertygade var förmodligen Jonas, som försökte köpa en flaska wild turkey på en väldigt förnäm vin och spritbutik på Manhattan i New York.

De kunde inte expediera hans beställning.

Det finns ett par saker ni bör veta om wild turkey: Det är den enda sinnesutvidgande drog som HST skrev Fear and Loathing in Las Vegas på, ifall ni upplever kraftigt nedsatt hjärnkapacitet och temporär blindhet så är inte Austin Nichols skadeståndsskyldig och det är inte en dryck man beställer på en exklusiv vin och spritbutik på Manhattan i New York.

  1. Håll upp glaset och beundra den misstänkt transperanta vätskan
  2. Önska att du hade en isbit
  3. För glaset till näsan och dra in ångorna
  4. Kontemplera att du just förlorat 30 miljoner hjärnceller
  5. Drick bourbonen på valfritt sätt

Diskutera smaken – öppna för kommentarer

Bulleit

En kentuckey bourbon som säljs i en karakteristisk medicinflaska återfinns i Systembolagets ordinarie sedan ett par år. Den introducerades, närmare bestämt, mindre än fyra timmar efter det att Jonas kom hem från USA med vad han trodde var ett unikt exemplar

Det går inte att tala om bourbon utan att nämna George Jones. Ingen kan skilja Jones från hans bourbon. En av hans fruar försökte. När han sov tog hon alla flaskor och försvann i en bil med nycklarna till den andra, vilket lämnade George kvar i ett öde hus långt ut på landet utan bourbon. Ett par timmar senare kunde en sliten men mycket målmedveten George Jones ses svänga in på parkeringen till den närmsta baren, 3 mil bort, på en åkgräsklippare av märket John Deere.

Vad driver en människa till något sådant? Alkoholism, visst, men efter att ha druckit ett glas av denna bulleit tror jag vi alla kan vara överens om att det finns något mer som drar.

  1. Vi börjar med att lukta på bourbonen. Känn petroliumet, känn doften av fuktiga askfat morgonen efter, känn en svag, svag förnimmelse av att ditt liv kanske inte utvecklades till det du hade hoppats.
  2. Drick
  3. Smakdiskussion

Maker’s mark

Makers mark är ytterligare en klassisk bourbon. Även denna bourbon köpte Jonas med sig från USA vid ett tillfälle. Systembolaget reagerade blixtsnabbt på detta försök till orginalitet. Jonas var knappt genom tullen på Kastrup när systembolagets specialtränade varuintroducerare luftlandsatte 100 000 flaskor Makers Mark så att de skulle nå butikerna innan Jonas var över öresundsbron.

Makers mark är en bourbon för sena höstkvällar, sena höstmorgnar, grannfejder och utdragna vårdnadstvister där båda parter vill slippa ungarna. Detta är bourbonen som får dig att klia dig som en hund och beställa saker på internet för att de har fin färg.

  1. Skål
  2. Smakdiskussion

Det är inte mycket till bourbonprovning men alla de överenskomna delarna finns där: Alkoholromantik, elakheter mot Jonas och mer eller mindre slitna anekdoter från countrymusikens värld. Under perfekta omständigheter är det allt man behöver.

Yeti Imperial Stout

av Jonas
En BP special i glaset

Jag häller sakta upp den omtalade Yeti Imperial Stout från Great Divide brewing company. Vätskan är tjock och svart som råolja. Det finns inte ett spår av skum på toppen. Det varken bubblar eller plaskar, den trögflytande vätskan lägger sig lugnt utan svallvågor i glaset. Det är nästan så att man hade kunnat hälla upp en liten hög av den här drycken på en tallrik utan att den skulle rinna över.

Imperial Stout är en extra stark stout man började brygga i England på 1700-talet för att exportera till Rysslands tsarer. Inte bara behövde man något attitydrikt till de väderbitna Ryssarna, stouten behövde också vara stark nog att inte frysa under transporterna över den ryska tundran. Just Yeti kommer som så mycket annat nuförtiden från USA, och den väger in på stadiga 9,5% alkohol. Nog med historia, jag ger mig i kast med den tjocka brygden.

Doften är dämpad men stenhård. Jag känner att innehållet i glaset är potent nog att golva mig för resten av den här kvällen. Det doftar gammal ek, kaffe och brinnande bildäck.

Smaken slår som ett godståg. Som en extra koncentrerad espresso, med inslag av slitet sadelläder och industriell revolution. Man skulle kunna tro att Yeti ska smaka berg och skogar, men istället smakar den industriområde, uttjänta kamremmar och skjutvapen.

Eftersmaken är torr och bitter. Som en påminnelse om att man tuggat på på ett slutstycke från en mauser. Får jag inte hår på tungan av detta kommer jag aldrig få det. Samtidigt saknar jag en viss elegans och balans, något som jag tycker att den till namnet besläktade Bigfooten har.

Jag drack den nog lite för kall, se till att låta den komma upp i runt 12 grader innan du ger dig på den. Den blir mjukare då. I övrigt, fyra brinnande industritomter av fem möjliga. Ny i ordinarie sortiment sedan månadsskiftet.

Lurad. Igen.

av Jonas

Jag hatar att känna mig lurad. Jag förstår att i dagens samhälle måste man bli lurad ibland, och jag kan i viss mån acceptera det. Men jag blir ändå alltid väldigt besviken när jag får reda på att något jag litat på bara är lurendrejeri.

De flesta falska fenomen vill såklart dölja att hela deras existens bygger på att lura folk som villigt sväljer det skräp de blir matade med. Men oftast kommer det på ett mer eller mindre offentligt sätt ut. Parlamentet körs efter manus. Gästerna i Så ska det låta vet i förväg vilka låtar som kommer. Krokodiljägaren letade inte upp några djur i naturen, de hade filmteamet med sig. Tv-kockarnas mat serveras kall, torr, gammal eller halvfärdig till de stackars colgateleende mediamänniskorna i tv-soffan. Jag har blivit så cynisk att jag numera utgår från att allt som visas på tv är lögn, hur trovärdigt det än är.

Stekt tapetklister med lite playdolera och figurmålad koloritsoja

Idag läste jag en artikel i Svenska Dagbladet som handlar om hur man fotograferar mat så att den duger åt kokböckerna. Stolt som en tupp berättar matjournalisten hur man lägger stenkulor i soppan, trälim i filmjölken, osmältbar glass på efterrättstallriken och diskmedel i drinkarna. Inte för en sekund reflekterar hon över att åtminstone vissa konsumenter är mer intresserade av att laga maten i kokböckerna än att titta på deras överstajlade bilder. Inte för en sekund tänker hon på att folk följer ett recept till punkt och pricka, för att sedan få fram en rätt som inte ens liknar den på bild. ”Ja just det, jag glömde ha i trälim och stenkulor!”

Så nu läggs matfotografier till den digra hög av fenomen där jag vet att jag alltid luras, och jag blir ett snäpp bittrare.

Jag hatar att känna mig lurad.

Pasta bolog… jag menar med köttfärssås

av Jonas

Idag lagade jag ett försök till en pasta bolognese. Inte spaghetti med köttfärssås, utan just en ragu bolognese, med kalvfärs, fläskfärs, sidfläsk och kycklinglever. Och rödvin såklart. En sådan kulinarisk utsvävning tänkte jag att jag kunde skriva om.

Men så kom jag att tänka på de senaste årens politiska händelser. Vi går tillbaka några år i tiden. Att kunna bli avlyssnad är bara jobbigt för de som har något att dölja, sade buggningsentusiasterna när FRA-lagen var som hetast i debatten. Vi är ju så otroligt demokratiska i Sverige att inget ont kan komma av att vi övervakar våra invånare.

Visst var jag en övertygad motståndare till bodströmsamhället redan då, men visst kunde det ligga något i det den mörka sidan sade. Om terrorism kan avslöjas och människoliv räddas, samtidigt som vi har en rättssäker kontrollapparat som ser till att man inte avlyssnas i onödan, kunde det då inte vara ok?

FRA-lagen infördes som bekant, och jag kan inte påstå att mitt liv ändrats nämnvärt på grund av det. Men så hände något i senaste valet som inte kunde hända enligt FRA-ivrarna. Ett odemokratiskt parti sitter nu med viss makt i sina händer. Vad har de egentligen för möjligheter att använda data från FRA? Och om de blir större, finns det någon väg tillbaka? En Ctrl-z?

Vad händer med oss som inte alltid hyllat det svenska före det icke-svenska? Jag gjorde narr av Christer Sjögren i en diskussion på jobbet idag, men lyssnade med stor njutning på Townes Van Zandt. Vilka repressalier kan det ge mig?

Vi på Gödsvinet är naturligtvis politiskt obundna och neutrala i politiska frågor. Det är det enda seriösa valet för ett mediekonglomerat i den här storleken. Men likt alla professionella journalister kommer jag närma mig den här frågan på ett moget och moraliskt sätt. Med självcensur.

Jag lagade vanlig svensk patriotisk köttfärssås, och därmed pasta.

Facebook till bordet

av Johan

En människa behöver lite uppmuntran ibland. Inget konstigt med det. Ett väl utfört arbete är inte lön nog för någons möda om ingen uppmärksammar det. Det är därför vi uppfann Facebook.

En sak som håller mig från att laga mat är förgängligheten i värvet. Man står där som ett fån vid diskbänken i timmar. Sedan äter man upp alltsamman och konstaterar att ännu en av ens räknade dagar försvunnit utan att lämna ett spår efter sig. Det är inte konstigt att man dricker till maten.

Eftersom Facebook förutsätter vänner så är det ett fenomen jag känner långt sämre än många andra. Jag har dock förstått att det mer än något annat är ett sätt att få uppmärksamhet för alla de sakerna i livet som man annars inte får tillräcklig uppmärksamhet för. Matlagning är en sådan sak. Inte sällan kan man läsa om någons imponerande middagsmeny i det ständiga flöde av trivialiteter som är ”social media” och jag kommer inte undan känslan av att budskapet är viktigare för avsändaren än mottagaren. De där timmarna med näsan i grytan betydde något, de gjorde ett avtryck.

Ibland kan man även få en bild på någons middag. Att se mat på bild är dock fortfarande en fattig reproduktion av måltiden. Åter igen minns jag Frank Zappas ord om att ”skriva om musik är som att dansa till arkitektur”. Att ta bilder på mat är som att göra en ljudupptagning av höstlöven.

Nu är förstås inte matlagning det enda som folk söker uppmärksamhet för på Facebook. Alla områden där man gör något svårt på ett bra sätt utan att en vidare krets av människor uppmärksammar det kan vara aktuellt för Facebook. Ok, inte ALLA områden.

Ett område som är ständigt aktuellt är barnuppfostran. Småbarnsföräldrar har ett otacksamt jobb och det är bara naturligt att de vill att någon ska känna till vad de går igenom. Ifall man gått igenom kolik, blöjkatastrofer och byggare Bob så ska någon veta det.

Problemet med detta är att vi som inte har barn varken kan eller direkt känner för att visualisera den sortens misär. De enda som har den förmågan är andra föräldrar och de är omöjliga att imponera. Ifall någon skriver på Facebook att de endast fått 2 timmars sömn en natt så svarar någon annan förälder att 2 timmar är lyx och att de själva aldrig fick mer än 45 minuter någon natt de första 22 åren.

Att bekämpa förgängligheten med Facebook är förgäves. En god buddist vet bättre än så. Vi andra fortsätter försöka.

Inverterad Coq au vin

av zonk

Bland gamla papper hittade jag ett litet experiment som jag utan blygsel skickar ut i internet-etern igen. Rester och kreativitet ledde till något som skulle kunna beskrivas som en inverterad coq au vin, eller kanske som en rödvins-biffstroganoff. Jag hade helt enkelt en panna rödtjut som öppnats på en efterfest en knapp vecka tidigare men inte druckits upp, och ville göra nåt av den.

Ingredienserna blev alltså
3/4 fl rödvin som stått i kylen en vecka och blivit lite syrligare
5 dl lätt-creme fraiche
1.3 kg stroganoff-bitar av biff
3 medelstora gula lökar

Först lät jag det mesta vinet börja koka ihop i en gryta, sen hackade jag löken grovt (halvera och sen skiva) och fräste upp och slängde ner i vinet och lät det koka ordentligt ett slag för att få lite mindre vätska och få det att gifta ihop sig lite. Sen kylde jag det hela med ca 1dl kallt vatten innan jag la ner creme fraiche, så att det inte skulle skära sig. Lättare creme fraiche innebär större risk att det skär sig, dessvärre. Efter en snabbkryddning med salt och peppar lät jag det koka en kvart eller så. Köttet fräste jag fort så det fick yta och saltade och pepprade det samtidigt, la i det i såsen och lät det koka ihop 5 min (man får anpassa koktiden efter köttet, helt enkelt). Allt gott från pannan fick jag upp genom att fräsa sista slatten vin där och hälla i. Det är inte alls fel om vinet är lite surt, det är tvärtom behövligt. Ev får man tillsätta lite rödvinsvinäger om det inte blir tillräckligt med spets på det. Man har väl annars ofta rosépeppar i rödvinssås, kanske ett litet stänk sådan, men inte mycket, det tar lätt över.

Resultatet blev trevligt, avnjöts med linguini i gott sällskap.

Ensam dog fiskhandlaren

av Johan

Många har skrivit in till Gödsvinet och undrat hur det gick med fiskhandlaren jag skrev om i april. Eftersom jag inte har någon praktisk möjlighet att besvara alla frågor i den omfattande brevskörden får jag istället försöka sammanfatta historien om den ekonomiskt utsatta fiskhandlaren här. Han dog.

Egentligen borde jag skriva att hans rörelse dog. Den är inte med oss längre. Berövad på liv har den kastat sitt jordiska skal. Hade fiskaffären varit en papegoja så hade den pressat upp tusenskönor nu. Vad som har hänt med själva fiskhandlaren vet jag mycket lite om. Kanske sover även han med fiskarna.

Det var alltså i april som jag först skrev om livet som fiskhandlare i en tid då ingen köper fisk utom möjligen på restaurang, för att visa sin överlägsna världsvana. Jag gör det själv, JAG TAR FISKEN, varje gång alternativet ges på restaurang. Ingen tar fiskhandlaren.

Den senaste, förlåt, sista gången jag såg fiskhandlaren var när jag som vanligt gick för att köpa min lunch, det var en dag i början på september. En sak som jag observerade den gången var att affären var totalt befriad från fisk vilket, givet att det var en fiskaffär, förvånade mig.

Där fanns dock ett alldeles för stort antal färdiga portioner av olika fiskrätter och jag köpte en. När jag betalade de 59 kronorna mötte jag fiskhandlarens blick och jag önskar den inte hade ingått i köpet. Han såg ut som om den där panerade torskfilén var hans sista inventarie men också som om han uppskattade att göra en affär med mig, för gamla tiders skull. Så värst gamla var ju förstås inte tiderna. De blir sällan det för en fiskhandlare.

Jag var där igen förra veckan men kom inte längre än till en låst port. På dörren satt en lapp: ”Stängt på grund av ägarbyte”. Det brukar heta så och det var inte första gången. Fiskaffären på Borgmästargatan har haft en lång rad ägare under kort tid. Fiskhandlare kommer i stim. Frågan är om det går att hitta någon som vågar ta över butiken. Vem vet, kanske är det någon som nappar. Någon som inte är rädd för att torska. Men vem? Ja sej det…

Bowl of red

av zonk

Det är smidigt att ha ett par hyfsat flexibla rätter man kan återkomma till i matlagningen, där man kan ändra och improvisera rätt friskt utan att det blir dåligt. Bowl of red, som jag ursprungligen hittade på öl/kött-fokuserade www.briansbelly.com, faller utan tvivel i denna kategori. En enkel men god chili, som funkar att göra på ett flertal sorters kött, eller rentav helvegetarisk. Det är alltså ett ganska pretentionslöst och chosefritt recept, till skillnad från vissa andra chilis.

Nåväl, i korthet är ingredienserna som följer

Gul lök
Kött (t.ex. grytbitar av nöt, svin, eller lamm, eller köttfärs, eller kyckling. Vill man ha en vegetarisk variant får man alltså göra en rockad här, men den lämnar jag till läsarens fantasi. Som icke-vegetarian är min uppfinningsförmåga i denna aspekt något begränsad.)
Hyfsat kraftig öl (tänk engelsk ale, inte riktigt IPA dock, det kan ta över något..)
Tomatpuré
Oregano
Spiskummin
Kakao
Vitlök
Chili (helst ett flertal sorter, så det blir lite bredd, och inte bara styrka)

Tillagningen är heller inte komplicerad. Hacka & fräs upp löken, den kan få bli lite brun, och släng i en gryta. Dela köttet i bitar & fräs upp det tills det blir brunt och fint, varpå även detta kan få åka i grytan. Häll på en flaska öl, ev. två, på ett ungefär så att det täcker köttet och sen lite till. Tillsätt kryddor samt tomatpuré, säg en matsked vardera för en normal gryta – möjligen lite mindre chili. Pressa i 2-3 klyftor vitlök. Beroende på köttsort låter man sedan chilin puttra långsamt under lock, säg 2-3 timmar för nöt, rätt mycket kortare för t.ex. kyckling.

Under resans gång smakar man av och tillsätter efter behov alla dessa småsaker man kan ha i en gryta, kanske t.ex. salt, peppar, worcestershiresås, köttfond, rödvinsvinäger, kanske rentav en slatt ketchup eller lite socker, för att balansera med lite sötma. Eller lite mer av de kryddor som egentligen skulle ingå. Snåla inte på kakaon, oreganon eller spiskumminet! Chilin tar däremot tid på sig att utveckla sin fulla hetta. Så om det smakar lite småstarkt i början, blir oftast rätt bra fart i det till slut. Alldeles på slutet kan den som vill ha en lite tjockare gryta reda med maizena e.d.

Nils och Andrea´s southern honey chipotle green beef supreme

av Nils

Tidigare har vi konstaterat att vi har ganska få recept på Gödsvinet. Med detta bidrag hoppas jag skjuta jämvikten några millimeter i en annan riktning.

Att laga fantasifull och god vegetarisk mat måste inte vara en balansakt, här är ett snabbt och enkelt koncept som vi ständigt vrider och vänder på och som senast stannade i den här formen.

Att ha i (4 biffar):
Vegetarisk färs (frysta i block)
Flytande honung
Grillsås med chipotle eller liquid smoke
Timjan
Mald rosé, grön och svartpeppar
Salt efter smak (grillsåsen och osten ger ett grundbidrag av sälta)
Chèvre eller fetaost i tärningar/mindre bitar
1 ägg

Att göra:
Tina färsen
Kläck i ett ägg
Ringla i grillsås och honung efter smak
Ha i timjan, peppar och ostbitarna
Blanda ihop till en homogenare härlighet
Eftersom vi inte har med kött att göra går det alldeles utmärkt att provsmaka innan man steker
Forma ihop biffarna noggrant
Stek på låg värme

Kortfattat alltså: Blanda ihop allt, forma biffar, stek på låg väme.

OBS! Biffarna ramlar lätt isär när man vänder dem, var försiktig och beredd att improvisera för att löda ihop dem igen…

Serveringsförslag är tillsammans med rödvinssås (+/- kantareller) och potatisgratäng eller som biff i hamburgare. Naturligtvis går det att byta ut veggiefärsen mot köttfärs.

Dryckesval bör föra tankarna till New Orleans (tänk bourbon, cane sugarläsk etc), äter du själv avnjutes härligheten lämpligen till ett avsnitt True Blood.

Förresten, ni vet väl att gödsvin finns överallt?