Under de senaste veckorna har jag fått lära känna innebörden av Hunter S Thomsons liknelse mellan skrivande och sex där likheten består i att ”det bara är roligt för amatörer”.
Sena kvällar i full jakt efter deadlines som kommit och gått är också mycket roligare när man läser om dem i böcker av Hunter S Thompson.
Det har alltså skrivits volymer här i örnnästet i Vällingby men du har inte fått se något. Det senaste jag skrev här på Gödsvinet var en rätt affärsmässig beskrivning av en vegetarisk stroganoff. Det är, i likhet med veganoffen faktiskt, gott men inte gott nog.
Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt att berätta något om samhällsvetenskapen. Samhällsvetenskap är på många sätt väldigt befriande i sin totala brist på moral. Vi samhällsvetare måste tidigt i vår gärning byta ut ”rätt” och ”fel” mot ett väldigt omfångsrikt ”intressant” i det mesta vi gör.
Vår enda moraliska förpliktelse är mot vetenskapen i sig, vi måste vara ärliga mot våra resultat och de som studerar dem. En del samhällsvetare är så drivna att de även hoppar över denna moral.
Låt mig ge dig ett exempel på hur en samhällsvetare är: Låt säga att det kommer fram att personen som sitter mitt emot dig är pedofil. Om du är det minsta normal så avslutar du samtalet med hen. Om du är emotionellt lagd så kanske du stormar ut. Är våld din grej så kanske du improviserar utifrån det. Det skulle vara helt på sin plats, det är inom moralen.
Nu testar vi att byta ut dig mot en samhällsvetare. Jag tror att hen skulle ha reagerat så här: ”Du är alltså…pedofil? Ok. Intressant. Hur fungerar det? Typ står du i buskagen intill lekparken i en lång beige trenchcoat? Så gör man inte längre? Det är internet som gäller. Så klart. Man måste kunna data idag. Intressant. Är du duktig på datorer? Mac eller PC?” Och så vidare.
Med andra ord är samhällsvetare lite som bra journalister med skillnaden att journalister måste finna saker som är intressanta även för andra än sig själva. Samhällsvetaren har det lätt i det avseendet eftersom hen, som du säkert minns från början på denna text, har ett väldigt omfångsrikt ”intressant”.
När vi ändå är inne på detta ämne så vill jag passa på att berätta lite om hur det är att leva som samhällsvetare. Som jag redan nämnt så är skrivande något som faller sig väldigt naturligt för en samhällsvetare. Språket är vårt arbetsredskap och den kreativa nihilism som kommer av att sakna moral ger ett ledigt intellekt.
Tyvärr så kan svåra fall av samhällsvetenskaplighet även leda till flera sociala problem. Låt mig ge ett exempel från mitt liv: Jag bodde ett tag i en del av Malmö där de enda som ringer till polisen är andra poliser som blöder. Nu kanske jag överdriver lite men det var ett område med problem.
I detta område sysslade man med något så rart som gatulangning av narkotika, ett utdöende hantverk. Eftersom jag ”arbetade hemma” under en stor del av tiden jag bodde där så hade jag obegränsat med tid att studera fenomenet, som samhällsvetare. Jag hade redan, för vetenskapen, kartlagt hur man gatulangar i USA men Sverige var ännu en gåta.
Med hjälp av en strategiskt placerad balkong, en bra kikare och, som sagt, väldigt mycket tid kom jag lite närmare fenomenet. Det visade sig att gatulangning idag är för friluftsentusiaster och folk med väldigt dålig datorvana. Lite som med pedofiler som fortfarande står i buskage intill lekparker i beiga trenchcoats.
Som samhällsvetare var jag förstås inte ute efter att handla men inte heller efter att ringa efter polisen. Som du redan vet står jag över rätt och fel och sådana trivialiteter som Svea rikes lag är för folk som inte har disputerat.
Jag bevakade langarna och jag bevakade polisen. Efter ett tag bevakade alla mig. Det var då det var dags att dra sig tillbaka till tangentbordet.
Det är där jag sitter nu. Livet som samhällsvetare kan vara svårt men det är ett liv värt att leva. Det är svårt att passa in men det är inte heller vårt mål. Vi vill bara forska och leva ett nästan normalt liv.
Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else.
