Bayerska ölsorter (11706)

Som du redan vet kommer delar av Gödsvinet se mer av Bayern nästa år. Jag reser aldrig oförberedd eller utan att lära mig landet och hur det ligger först. Det var därför som en ren bildningsgärning jag vandrade uppför Humlegårdsgatan och hakade vänster på Nybrogatan tidigare idag.

Kunskapsresan landade på den gatans fina systembolag och upplysningen kunde inledas nästan omgående. Som skräddarsytt för mina syften fanns där en färdigladdad sex-pack med öl från Bayern.

Paketen är komplett med en karta över bayerns drycker från Grossostheim till Irbach och från Reuth till Pfaffenhofen. Det finns förstås fler sidor av Bayern men jag nöjer mig med dessa sex för nu. Man måste börja någonstans.

99 kronor på systembolaget, nummer 11706 i katalogen

3 lokalhistoriker av 5 möjliga

Gödsvinet Bayern

Det är redan ganska många år sedan jag slutade försöka styra var i världen jag bor. Det var så jag hamnade i Östersund. Det var förresten så jag hamnade på alla platser jag bott sedan jag för många år sedan vandrade ut ur min blekingska skogsdunge mot en spännande ny värld av höga hus, trafikerade gator och människor med ett normalt antal tår.

Det är därför bara med delvis förvåning som jag konstaterar att jag till våren flyttar till München för ett tag. Gödsvinet Vällingby kommer alltså att flagga om till Gödsvinet Bayern under 2013.

Min vistelse är bara avsedd att bli fyra månader och förmodligen återvänder jag till Vällingby någon gång mitt på sommaren.

Även om jag alltså helt saknar kontroll över vart jag flyttar så har jag ändå en rudimentär förståelse av hur just den här förflyttningen gick till. Jag tror det var något sådant här:

Jag tipsades om att ett universitet i München sökte ett ungt geni för en post som gästlärare. Ett ungt geni som inte blir rädd av ölhallar och fet mat. Det är så jag minns det. Jag sökte inte tjänsten. Jag skrev istället ett e-post till sekreteraren på den aktuella institutionen för att fråga om jag kunde söka eller om jag borde anse mig förhindrad av det faktum att ansökningstiden gick ut för ett par månader sedan. För att avgöra om jag alls var meriterad nog att ansöka så skickade jag även med ett CV.

Någon timme senare ringer dekanus för fakulteten mig och tackar för min ansökan. När jag försöker förklara att jag inte sökt något än avslöjar hon att hon fyllt i en ansökan åt mig, komplett med en lista av kurser som jag tydligen ”vill” undervisa på. Hon praktiserade uppenbarligen någon sorts human-resources-management-without-asking-any-questions-first.

Jag är ett av de första fallen av shanghaining i den akademiska världen på vad jag antar är ganska länge.

Dekanus gick sedan vidare till att kalla mig för sin ”lilla present” vilket fick mig att misstänka att jag inte läst arbetsbeskrivningen tillräckligt noga. En andra misstanke var att hon läst någon annans CV.

Det är saker som detta som gör att jag inte försöker ha någon kontroll längre. Det är ingen idé.

På vilket sätt kommer denna omlokalisering att påverka innehållet här på Gödsvinet? Förmodligen väldigt lite. Det är alltid en dålig affär att omförhandla perfektion.

Desstom har vi ju faktiskt redan en utländsk fillial i form av Gödsvinet syd under ledning av Zonk. Han sitter som bekant i norra Italien så till våren kommer Gödsvinet på ett naturligt sätt att kontrollera Alpvärlden från två väderstreck. När jag läser Zonks inlägg känner jag mig trygg i att jag valt sidan med den bästa ölen.

En mäktig tidsrymd skiljer oss ännu från mars månad och mycket kan och kommer att hända innan dess. Ändå verkar ödet peka mot en tid i Bayern. Mer precist än så kan man aldrig veta.

Ni na ni nani nanna na

Jag köpte en bok förra månaden. Nej förresten, jag köpte ett 20-tal böcker förra månaden. Bara en fick plats på bilden och det är lyckligtvis den jag vill prata om. 

Boken på bilden är Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Den levererades till mitt Örnnäste i Vällingby centrum tillsammans med de 5-6 böcker jag egentligen skulle läsa. Så blev det nu inte. Jag öppnade Gardells bok och läste den från pärm till pärm i en sittning. Att lägga ifrån sig den hade varit okänsligt. 

För den som legat nedsövd den senaste månaden kan jag berätta att boken handlar om den första vågen av HIV och AIDS-fall i Sverige i början på 1980-talet. Genom berättelsen om ett par homosexuella män i epidemins centrum beskrivs hur plågsam sjukdom och oförklarlig död drabbar människor i samhällets utkant. 

Förhållanderna var på många sätt värre i Sverige än i många andra länder. Fördomarna om och diskrimineringen av homosexuella i allmänhet och HIV-smittade homosexuella i synnerhet var visserligen inte värre här än någon annanstans. Däremot har Sverige en tradition av att behandla individuella öden som samhällsproblem i större utsträckning än andra länder.

En person som blir sjuk upphör i Sverige att vara en person för att istället bli sin sjukdom. Det skedde under 1980-talet men också vid andra allvarliga epidemier i vårt land, tidigare under 1900-talet. De AIDS-sjuka blev ett hot mot samhällskroppen som skulle neutraliseras med alla till buds stående medel, utan hänsyn till att de fortfarande var levande, kännande medborgare. 

Homosexuella har en annan ställning i Sverige idag och få enskilda personer har haft mer att göra med det än just Jonas Gardell. Det skedde inte av sig själv. Jag minns när han först dök  upp på TV, det är väl kring 20 år sedan. Många gillade honom inte och de som gjorde det pratade inte gärna om det. Om man skrattade så gjorde man det ursäktande, så att ingen skulle tro något om ens egna sexualitet. Åtminstone där jag bodde. Det viktiga med Gardell var att han inte försökte smälta in, han vann över folk genom att vara kompromisslöst överbögig och samtidigt väldigt rolig.  

Jämte den stora, viktiga och i stora delar okända historien om en inte så avlägsen tid så är boken full av fina små historier. En sådan är den om hur Rasmus, en av de två huvudkaraktärerna, längtar bort till Stockholm och ett liv som homosexuell som inte är möjligt i hans hemort Koppom i Värmland. Längtan till eller från landet är förstås inget nytt tema i svensk litteratur, tvärtom är det ett av de mest använda. 

Sällan har dock någon lyckats beskriva de själsdödande konventionerna i svenskt svenssonliv så intensivt som Jonas Gardell i denna bok. Det skulle i sådana fall vara Jonas Gardell i någon av sina tidigare böcker.

Rasmus desperation blir direkt gastkramande eftersom de grundläggnade förutsättningarna för hans existens saknas där han och hans familj kommit att leva. Därför blir ankomsten till Stockholms centralstation en febrig katarsis, han kastar sig vind för våg mot bögringen i centralhallen för att oavsett konsekvenserna hänge sig åt sitt öde, så som han föreställt sig det i Koppom.

Flykten från en själsfattig landsbygd är en jag kan förstå. Byt ut ”homosexuell” mot ”kvasi-intellektuell”, ”Stockholm” mot ”Lund” och till sist ”bögringen” mot ”universitetsbiblioteket” så har du min historia. Nu när jag tänker på det har den faktiskt sin alldeles egna tragik.

Nu ska vi dock inte skämta bort detta inläggs centrala budskap: Du ska läsa boken omgående. Om du är lite mindre kvasi-intellektuell än mig, och låt oss alla be för det, så kanske du vill se den utmärkta TV-versionen istället. 

PS: Vanligtvis gör vi på Gödsvinet ett hederssak av att aldrig förklara titeln på inlägget. Jag är nu redo att göra ett undantag: Förklaringen ges av en kombination av följande två filmklipp: Detta och detta

Indslev hvede 5-pack (11714)

Jag hade bara varit inne på Systembolaget på Nybrogatan i mindre än en minut när jag insåg att jag behövde ett fempack med dansk veteöl. Den stod där i den underliga lilla hyllan för små partier och den var helt enkelt oemotståndlig. Jag förstod direkt att den måste bli min. Jag har aldrig sett tillbaka, aldrig ångrat någonting. 

Indslev bryggeri är ett litet bryggeri på Fyn som har specialiserat sig helt på veteöl och varför inte. När jag nu tar sats för att förmedla intrycken från min första tid med Indslev hvede 5-pack så gör jag det utifrån en nyfunnen insikt att veteöl är allt man behöver. 

Deras Hvede IPA förenar syran i en veteöl med humligheten i en IPA för att skapa något som inte liknar någonting. Det är en veteöl per definition men i väldigt få andra avseenden. Huruvida det också är en IPA är mer än vad jag vågar uttala mig om. Saken är dock att detta brott mot naturen smakar riktigt trevligt. Som en mjukt fruktig, nästan söt öl med ett försiktigt veteölsnyp.

På samma sätt är deras Hvede bock en öl för någon som redan druckit alla bocköl som finns bara för att ifrågasätta ifall hen inte borde ha samlat på kulspetspennor istället. Indslev Hvede bock smakar som ingen av de andra och den kan ge en ny mening åt bocken som fenomen. Eller också bara startar den ett helt nytt. 

I ett så esoteriskt sällskap är Svanehvete den som står ut genom att vara en veteöl med veteölssmak. Precis som med alla de andra har den en fyllig men välrundad smak och precis som med de andra är den fruktig. I inget fall avser dock fruktigheten på den sortens offensiv skumbanan eller ananassmak som man kan råka ut för bland de tyska veteölen. Istället är det en mild tutti-fruttismak som hittar hem varje gång, oavsett ifall det är till en IPA, bock eller något annat.

Indslev hvede 5-pack är en trevlig produkt om än något besvärlig att smakprova och betygsätta. Men det är ju inte ditt problem. Framför allt är det något av det snyggaste du kan köpa på systembolaget. Det måste vara värt något.

130 kronor på systembolaget, nummer 11714 i katalogen

4 fyn av 5 möjliga 

Śliwowica podbeskidzka

Warszawa i oktober. Dagarna är fortfarande ljumma men nattkölden letar sig allt längre in på morgonen för varje dag som går. Den friska höstvinden jagar öldrickarna bort från uteserveringarna och in i dragiga hallar och mörka källare. Säsongerna skiftar och med dem vad vi dricker. Årstiden som väntar oss kräver starkare drycker.

Śliwowica podbeskidzka är en starkare dryck. 50% alkohol. 100% plommonvodka.

Egentligen var jag på jakt efter en flaska slivovice. Jag vet att Polens huvudstad är en allt för nordlig jaktmark för den typen av plommonsprit som varit officiell sponsor av de senaste tre balkankrigen. Jag jagade med hoppet om att finna några flaskor från trakterna kring gränsen mot tjeckien eller – mer realistiskt – något exemplar från söder om samma gräns.

Śliwowica podbeskidzka tillverkas inte enligt samma metod som slivovice och inte bara på grund av att det inte finns någon särskild metod för att göra slivovice. Den polska drycken är vodka som smaksats av plommon på samma sätt som polacker och litauer smaksätter sin vodka med till exempel honung. Slivovice är det som händer när en bosnisk tant jäser och destillerar plommon i redskapsboden.

Jag kan inte låta bli att se Śliwowica podbeskidzka och drycker som den som den naturliga bryggan mellan sydösteuropas fruktsprit och den nordiska akvaviten.

Śliwowica podbeskidzka har en mjuk och varsam plommonsmak men du behöver inte tvivla på potensen i drycken. Även om du inte känner spriten i smaken så kommer du att veta att den är där.

Om du tillhör dem som tror att du inte behöver sprit med smak av plommon så kommer du förmodligen aldrig att köpa en flaska Śliwowica podbeskidzka. Men om omständigheterna någon gång får dig att omvärdera vilka dina behov verkligen är och den betydelse som en polsk plommonvodka kan ha för dem så hoppas jag att du har en flaska med en så trevlig dryck som denna. Res aldrig till Warszawa i oktober utan en.

49,90 Zloty på Frédéric Chopin-flygplatsen, ännu inte i katalogen

4 PKiN av 5 möjliga

Dagens korta: Marie Laveau

Baren på ML håller fortfarande hög klass.
Baren på ML håller fortfarande hög klass.

Marie Laveau kan numera anses vara en bra bar med bespisning för den riktigt hungrige som inte orkar gå någon annanstans. Synd, de höll stilen länge. Vill du äta, gå till exempelvis Svartengrens istället.

Som Gödsvinet konstaterat tidigare är det glest med bra vegetariska alternativ i Stockholm dessa dagar. Sötpotatispajen på Marie Laveau är inget annat än en klen kvoträtt.

På drinkfronten håller Little quarter fortfarande fanan riktigt högt, liksom Svartengrens.

Romri bar och restaurang

Det händer att jag åker till Hässelby gård. På bakfulla söndagar tar jag gärna en åktur ett par stationer västerut på den gröna linjen. Sedan går jag hem. Det känns alltid så exklusivt att bo i Vällingby när man har gjort den vandringen. Man har sett något annat.

Nu är jag kanske orättvis. På många sätt gillar jag Hässelby gård. Det är kanske ingen plats man gör vykort av men mycket få platser med själ är det. Under bakfulla söndag känner jag en själsfrändskap med Hässelby gård.

Vanligtvis ligger gatorna och torget i centrum nästan öde på sådana söndagar. Inne på de båda spelbutikerna sitter fullt med slitna gubbar i urblekta jackor som doftar av gammal rök och fylla. De stirrar tyst med trötta ögon in i en TV som visar fjärde loppet från Jägersro. Ute på gatan krafsar någon i en soptunna och en kamphund urinerar mot dörren till Apoteket hjärtat. Atmosfären är jämngrå. Det är så jag vill ha mitt Hässelby.

Nu är förstås inte varje scen från Hässelby gård som hämtad från en film av Stefan Jarl. Det bara känns så. Jag vet dock att det finns åtminstone ett glatt ställe i Hässelby gård. Som du förstår tänker jag på Romri bar och restaurang.

Romri är ett relativt nytt bidrag till västerorts nattliv. Jag vet eftersom jag väl minns reklamkampanjen från deras öppnande. De hade då tryckt upp klargula lappar som den på bilden och de knycklade in 4-5 stycker i varje brevlåda från Lövsta till Brommaplan. I mitt hus är alla postfacken placerade i porten och där såg det ut som om någon bombat en kopieringsmaskin.

Att jag och alla andra utom två hyresgäster hade små klisterlappar som artigt tackar nej till reklam på våra fack såg de bara som en uppmuntran. De fyllde varje box och slängde några på golvet, ovan på postfacken, på en bänk och i ett långt spår ut på parkeringsplatsen. Det såg inte vackert ut men det var en nykter varning om vad som händer om man blandar affischering med metamfetamin.

Den gången lockade de med romdrinkar för ett helt obetydligt pris. När jag stod där i trappen med gula lappar upp till fotknölarna framstod det som en konstig lockvara för en liten bar på vägen mellan Hässelby gårds centrum och Grimsta idrottsplats. Det verkar för övrigt fortfarande konstigt.

Efter den inledande affischeringsblitzen blev det tyst från Romri. Kanske fick Svenska Bostäders säkerhetsstyrkor tag på dem. Tills nu, lappen på bilden kom till mig alldeles nyligen.

Nu verkar entreprenörerna på Beata Sparres gränd ha slipat på konceptet. Nu är det billiga tapas, lika billig pizza, fransk a la carte och trubadur som gäller. Kom ihåg var du hörde det först.

Jag har aldrig varit på Romri bar och restaurang. En dag ska jag gå dit. De har öppet på söndagar.

”Det är ingen trivial fråga, sade Sokrates, vad vi talar om är hur man bör leva sitt liv”

Jag satt och såg Skavlan på SVT Play — avsnittet med Richard Dawkins — och något Bernard Williams sagt kom tillbaka till mig:

The people I really do dislike are the morally unimaginative kind of evolutionary reductionists who in the name of science think they can explain everything in terms of our early hominid ancestors or our genes, with their combination of high-handed tone and disregard for history. Such reductive speculation encourages a really empty scientism.

På senare år har jag blivit mer positivt inställd till religion. Det kan tyckas något märkligt med tanke på hur världen har förändrats just på senare år, och inte minst de senaste tio åren sedan attacken på World Trade Center 2001. Icke desto mindre är det så. Min personliga vändpunkt kom inte vid något specifikt tillfälle, utan kom gradvis allteftersom jag vid olika engelska universitet genomlevde politiska och filosofiska texter från Exodus till senaste utgåvan av Mind eller Philosophy & Public Affairs. Den första, gryende förståelsen för varför människor är religiösa och hur det kan liknas vid andra typer av kulturella Weltanschauung kom när jag läste den konservative filosofen Michael Oakeshotts ”Rationalism in Politics”. Den förståelsen cementerades dock inte förrän jag också satt mig in i en mängd klassisk sociologi (Marx och Weber, framförallt) och aristoteliansk filosofi, först, och mest minnesvärt, i Alasdair MacIntyres After Virtue.

Poängen är att en religiös persons utgångspunkt i första hand inte är att man med religionens hjälp förklarar biologiska eller fysiska fenomen — hur världen är uppbyggd — utan man börjar istället i något som liknar den Sokratiska frågan: hur bör jag leva mitt liv för att det ska gå väl för mig? Man ska inte underskatta tron på en Gud, men det kan vara värt att reflektera över hur en religion också ur sekulär synpunkt är en uppsättning regler och dygder som sammantaget ska leda till ett mer njutbart liv och ett mer harmoniskt samhälle. Jag förstår egentligen inte Dawkins korståg mot religion, eller snarare, vem han strider mot. Vad uppfattar han att religion är? Han slår mig som en person som själv hängt sin förståelse av den naturliga världen på en gudstro, men sedan kommit fram till att naturliga fenomen förklaras bättre med modern vetenskap — Eureka! Vilken upptäckt! Att alla dessa religiösa människor inte förstått detta? Jag måste omedelbart ut och rädda alla dessa stackare. Tror han att personer som idag är djupt troende och, får man förmoda,  därför att det är djupt troende, och i värsta fall därför kan begå stora brott mot mänskligheten likt ”9/11”, tror han att dessa personer på grund av Dawkins högljudda och arroganta argument skulle överge sin tro? Och varför ge denna särskilda plats till religion men inte andra former av fundamentalism? Var ska vi placera de välmenande ateistiska bolsjevikerna? Pol Pot? Hitler? När Charles Taylor, dvs inte diktatorn utan Oxfords förrförra Chichele Professor of Social and Political Theory, tog emot Templeton-priset så gjorde han indirekt en jämförelse mellan den här sortens argument mot religion och ett ramverk inom vilket vad man än argumenterar mot kan passas in. Ungefär som personer som argumenterar att även altruism är egoism, eftersom ”om det får en att känna sig bra att göra något för någon annan så gör man det av själviska skäl”. Om vi bortser ifrån den bisarra logiken i just det argumentet (det argumentet = definitionen av altruism. Egoism = det känns bra att göra något enbart för sig själv) så kan vi använda den typen av argument för att rättfärdiga nästan vad som helst som vi på förhand bestämt är rätt. Det är en form av ”question begging” som man ser alltför ofta idag hos människor som kallar sig upplysta, som kallar sig humanister. Jag ska villigt erkänna att jag själv tillhört den skaran. Charles Taylor:

”Religion” is being defined as the murderously irrational.
spacer Pretty sloppy thinking. But it is also crippling. What the speaker is really expressing is something like this: the terrible violence of the 20th Century has nothing to do with right-thinking, rational, enlightened people like me. The argument is then joined on the other side by certain believers who point out that Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, etc., were all enemies of religion, and feel that good Christians like me have no part in such horrors. This conveniently forgets the Crusades, the Inquisition, and much else.
spacer Both sides need to be wrenched out of their complacent dream, and see that no-one, just in virtue of having the right beliefs, is immune from being recruited to group violence: from the temptation to target another group which is made responsible for all our ills, from the illusion of our own purity which comes from our readiness to combat this evil force with all our might. We urgently need to understand what makes whole groups of people ready to be swept up into this kind of project.’

Vill man attackera religion som fenomen så bör man först förstå vad det är för något, sedan sätta sig in i substansen, sedan kritisera de dygder eller levnadsmönster man inte håller med om, alternativt förkasta religion helt. Men den typ av argument man hör idag, från Dawkins och andra, visar bara på en fullkomlig brist på förståelse och en arrogant tro på det samhälle man tar för givet, och de levnadsmönster man tar för givna, dag ut och dag in. Först föds man, sedan leker man några år, går på dagis. Sen givetvis skolan. Sen väljer man sitt liv, dvs man tar ett jobb man kan överleva på. Har man tur får man lite pension. Sen dör man. (Och man kommer fan inte till himlen, för den finns inte!!!)

Efter att ha slängt ut den provokativa texten på en svensk blogg — i Sverige! Där alla ser allt genom fullkomligt värdeneutrala och objektiva glasögon, alla vet att Gud inte finns och alla vet att meningen med livet är en våning i Vasastan med vita väggar, fiskbensparkett, parmiddagar och möbler från Svenskt Tenn — så bjuder jag på en Blue Collar Cocktail som de senaste två dygnen blivit en favorit:

Blue Collar på Little Quarter, Marie Laveau
  • 6 cl Sazerac Rye
  • 1,5 cl Carpano Antica Formula
  • ca 1 cl Maraschino Likör
  • ca 1 cl Amaro Cio Ciaro
  • 1 skvätt Orange Bitters

Rör och servera med en citrontwist!

 

New Dogtown Pale Ale

Systembolaget ler just nu ovanligt stort mot oss. Ett par varianter ur kalifornska Lagunitas sortiment har letat sig in bland hyllorna, och då är Gödsvinet Malmö snabbt där och provianterar.

Lagunitas har många brygder på sitt samvete, och naturligtvis är de alla inte perfekta. Men är man i en amerikansk livsmedelsaffär och ser några sexpack med de karakteristiska etiketterna blicka ut ur kylen så vet man att kvällen är räddad. Nu har systembolaget varken sexpack eller kylskåp, men de har ju tillfälligt fått in en uppsättning amerikansk vardagsbärs för finsmakarhipsters, och det räcker riktigt långt i min bok.

New Dogtown Pale Ale har en underbart fyllig humledoft. Det luktar karameller, blommor,  och allt annat som är vackert. Smaken stryker över gommen med en söt parfymerad humlesmekning. De amerikanska mikrobryggerierna är fortfarande ljusår framför de svenska, i alla fall när det gäller amerikanska ales. Och konstigt vore det ju annars.

Kroppen lyser med sin frånvaro, det finns ingen tyngd. Bara en lång och härlig eftersmaksvåg av humle.

Det här är inte en öl enbart för finsmakare. Inte heller är det en öl som passar till allt eller uppfyller alla smakkrav. Det är bara en frisk och härlig pale ale för folk som gillar smaken av humle. Den här ölen fyller bara det syftet. Avnjutes i ensamt majestät. Jag tar i från tårna och slänger ur mig fem amerikanska flaggor av fem möjliga. Tack systembolaget!

Om samhällsvetenskapen

Under de senaste veckorna har jag fått lära känna innebörden av Hunter S Thomsons liknelse mellan skrivande och sex där likheten består i att ”det bara är roligt för amatörer”. 

Sena kvällar i full jakt efter deadlines som kommit och gått är också mycket roligare när man läser om dem i böcker av Hunter S Thompson. 

Det har alltså skrivits volymer här i örnnästet i Vällingby men du har inte fått se något. Det senaste jag skrev här på Gödsvinet var en rätt affärsmässig beskrivning av en vegetarisk stroganoff. Det är, i likhet med veganoffen faktiskt, gott men inte gott nog. 

Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt att berätta något om samhällsvetenskapen. Samhällsvetenskap är på många sätt väldigt befriande i sin totala brist på moral. Vi samhällsvetare måste tidigt i vår gärning byta ut ”rätt” och ”fel” mot ett väldigt omfångsrikt ”intressant” i det mesta vi gör.

Vår enda moraliska förpliktelse är mot vetenskapen i sig, vi måste vara ärliga mot våra resultat och de som studerar dem. En del samhällsvetare är så drivna att de även hoppar över denna moral. 

Låt mig ge dig ett exempel på hur en samhällsvetare är: Låt säga att det kommer fram att personen som sitter mitt emot dig är pedofil. Om du är det minsta normal så avslutar du samtalet med hen. Om du är emotionellt lagd så kanske du stormar ut. Är våld din grej så kanske du improviserar utifrån det. Det skulle vara helt på sin plats, det är inom moralen. 

Nu testar vi att byta ut dig mot en samhällsvetare. Jag tror att hen skulle ha reagerat så här: ”Du är alltså…pedofil? Ok. Intressant. Hur fungerar det? Typ står du i buskagen intill lekparken i en lång beige trenchcoat? Så gör man inte längre? Det är internet som gäller. Så klart. Man måste kunna data idag. Intressant. Är du duktig på datorer? Mac eller PC?” Och så vidare. 

Med andra ord är samhällsvetare lite som bra journalister med skillnaden att journalister måste finna saker som är intressanta även för andra än sig själva. Samhällsvetaren har det lätt i det avseendet eftersom hen, som du säkert minns från början på denna text, har ett väldigt omfångsrikt ”intressant”. 

När vi ändå är inne på detta ämne så vill jag passa på att berätta lite om hur det är att leva som samhällsvetare. Som jag redan nämnt så är skrivande något som faller sig väldigt naturligt för en samhällsvetare. Språket är vårt arbetsredskap och den kreativa nihilism som kommer av att sakna moral ger ett ledigt intellekt. 

Tyvärr så kan svåra fall av samhällsvetenskaplighet även leda till flera sociala problem. Låt mig ge ett exempel från mitt liv: Jag bodde ett tag i en del av Malmö där de enda som ringer till polisen är andra poliser som blöder. Nu kanske jag överdriver lite men det var ett område med problem. 

I detta område sysslade man med något så rart som gatulangning av narkotika, ett utdöende hantverk. Eftersom jag ”arbetade hemma” under en stor del av tiden jag bodde där så hade jag obegränsat med tid att studera fenomenet, som samhällsvetare. Jag hade redan, för vetenskapen, kartlagt hur man gatulangar i USA men Sverige var ännu en gåta. 

Med hjälp av en strategiskt placerad balkong, en bra kikare och, som sagt, väldigt mycket tid kom jag lite närmare fenomenet. Det visade sig att gatulangning idag är för friluftsentusiaster och folk med väldigt dålig datorvana. Lite som med pedofiler som fortfarande står i buskage intill lekparker i beiga trenchcoats. 

Som samhällsvetare var jag förstås inte ute efter att handla men inte heller efter att ringa efter polisen. Som du redan vet står jag över rätt och fel och sådana trivialiteter som Svea rikes lag är för folk som inte har disputerat. 

Jag bevakade langarna och jag bevakade polisen. Efter ett tag bevakade alla mig. Det var då det var dags att dra sig tillbaka till tangentbordet. 

Det är där jag sitter nu. Livet som samhällsvetare kan vara svårt men det är ett liv värt att leva. Det är svårt att passa in men det är inte heller vårt mål. Vi vill bara forska och leva ett nästan normalt liv.