Okategoriserad

Peter Luger Steakhouse

av Jonas
Peter Luger ligger bakom kameramannen, utsikten åt det här hållet är mycket bättre.

Förra gången jag var i New York kunde jag se skylten hos Peter Luger från fönstret. Jag konstaterade snabbt att det här är något för mig, men besöket fick vänta. Nu, två år senare, hade jag äntligen framförhållning nog att boka bord innan avresa, och besöket är nu avklarat. Så här var det.

Vi äntrade Hr Lugers etablissemang vid kvart i fem. Det var nämligen så dags man fick nöja sig med att äta middag om man bokat bord så sent som en vecka i förväg. En mustaschprydd och purken man visade oss till vårt bord. Här satt alla tänkbara sorters sällskap, från affärsmän till barnfamiljer. Vi visste att restaurangen skulle vara dyr, men det fanns inget elegant över den.

På menyn fanns i stort sett bara en huvudrätt: porterhouse steak. När man valt att det var det man ville ha fick man välja storlek efter antal deltagare i sällskapet. En steak for two gick loss på saftiga 90 dollar, och då ingick ingenting, inte skatt, inte dricks, inte potatis och definitivt inga grönsaker. Som förrätt kunde man få räkcocktail eller canadian bacon, men visa som vi var hoppade vi över det och gick rakt på huvudnumret.

Kyparen fortsatte vara riktigt sur. Att inte veta hur det fungerade på den restaurangen var en ignorans han inte uppskattade, och det visade han med all önskvärd tydlighet. Han fnös, spillde och skällde på oss. Till slut kom köttet, och det var tramsigt mört. Man hade kunnat skära genom det med smörkniv. Vi åt mer kött än vi någonsin gjort innan, och vi fnös högaktningsfullt åt potatisen vi så onödigt beställt till. Det är så här kött smakar i himlen!

Men allt gott har ett slut, och i det här fallet var det magens storlek som satte gränsen. När vi lämnat en bit kött på tallriken fick vi en åthutning av kyparen. Jag sa att vi borde istället fått beröm som kommit så långt på den enorma t-bensteken. Då skällde han ännu mer på oss och sa att vi hade ju inte ens gnagt av det sista från benet, det hade han minsann sett folk göra. Men här började vi ändå ana ett svagt leende bakom den barska mustaschen, och kanske var det hela bar ett skådespel ändå.

I efterhand, så var den här måltiden inte värd pengarna. Det var kanske det godaste köttet jag ätit i hela mitt liv, och det var en upplevelse som jag inte ångrar, men värt pengarna är det svårt att hävda. I linje med sin snorkiga ton accepterade Peter Luger inte kreditkort, så plånböckerna var svävande lätta när vi vinglade därifrån, berusade på kött i ett kvällsljummet Brooklyn.

 

Pabst blue ribbon export (1574)

av Johan

Det finns en ny öl på systembolaget och jag tror att vi alla känner igen den. Det är Pabst Blue Ribbon, känd från amerikansk populärkultur. Det är en känd öl som ändå ganska få har drucikit i Sverige. Eller i USA, när jag tänker på det. 

Den första gången jag hörde talas om ölen var, som för de flesta, genom David Lynchs klassiska film ”Blue Velvet”. I den uttrycker Dennis Hoppers karaktär sin preferens för just Pabst blue ribbon i en jämförelse med Heineken. Eftersom detta var tidigare än den andra april 2012 så fanns ölen ännu inte i Sverige. Lyckligtvis gjorde inte jag heller det. Jag såg filmen på en biograf på ett universitetscampus på den kaliforniska stäppen och då jag trädde ut ur biografmörkret styrde jag i princip omgående mina steg mot närmaste försäljare av Pabst blue ribbon.

Detta var tio år sedan och ölen hade ännu inte gjorts till en favorit för hipsters från Brooklyn till Berkeley. År 2002 var Pabst blue ribbon fortfarande ölen för människor som någon gång förlorat en kroppsdel i en arbetsplatsolycka. Människor någon gång tvingats bo i en bil på parkeringsplatsen utanför sitt jobb. Människor som någon gång kommer att betala några cent till för att få ett sexpack Budweiser istället, när deras lottorad slår in. Det var inte en fin öl 2002.

Naturligtvis var det just denna prägel av arbetarklass som gjorde ölen så oemotståndlig även för människor i mustasch som skriver dikter på en reseskrivmaskin de släpat med sig till något kafé i Williamsburg så att alla kan se.

Det är förstås också därför ölen nu kommer till Sverige. Det som korsar läpparna på en amerikansk hipster når snart de svenska motsvarigheterna lite längre ner bland matsmältningsorganen. Någon på Galatea Spirits i Sverige såg den tysta efterfrågan och agerade genom att börja importera en öl som man ärligt talat knappast kan motivera fraktkostnaderna för.

För detta är ingen bra öl. Den är en av de saker som gjorde Milwaukee berömt och det är ett ursprung som knappast förpliktigar. Stadens blaskiga öl är idag samlade i Millers produktutbud och det säger egentligen allt man behöver veta. 

Ibland säger man om bra öl med hög alkoholhalt att de lyckas hålla spritsmaken under kontroll. Med Pabst blue ribbon gäller egentligen motsatt förhållande. Den smakar som en spritosande öl ur lågbudgetsortimentet trots att den bara håller fyra och en halv procent.

Detta är en vattnig öl med en ganska kantig smak av citron och majssprit. Det är verkligen ingen behaglig upplevelse. Nu är det förstås inte därför man dricker den. Man dricker den för att Dennis Hopper gjorde det i en film av David Lynch. Det gör jag fortfarande.  

12,90 kronor på systembolaget, nummer 1574 i katalogen

1 Frank av 5 möjliga

Togservice

av Johan

 

Danmark är som land vida överlägset Sverige. Det visste du redan. Vidden av den danska överlägsenheten är dock inte känd för alla. En liten bildexposé från en för mig okänd del av Internet påminde mig om att de i Danmark gör rätt med mycket av det som vi gör så väldigt fel i Sverige. Mejeri-Robin visste redan detta. Han är av ett åtminstone delvist danskt ursprung och det var han som fann detta fantastiska bildreportage. 

Vad är då så fantastiskt med bilder klippta ur DSB:s ombordtidning från 1981? Jag tycker att bilderna talar för sig. Eftersom pedagogik är mitt kall låter jag dig ändå få en särskild förklaring om du behöver den eller inte. 

Den stora bilden ovan är bara vacker. Vacker på ett ganska brunt sätt. Det är inte svårare än så. Notera att man på tågen i kunde få både en öl och snaps serverat utan knussel direkt på en bricka av en dam i brunt. Om man bläddrar vidare i tidningen får man se bilden nedan. Den presenterar två sätt att njuta av resan. Jag ser bara ett. Vad de menar är förstås att man kan välja mellan att handla i kiosken eller i serveringsvagnen. Oavsett vilket är sortimentet tillfredställande på sådant sätt att det endast undantagsvis saknar alkohol. 

Så fortsätter det tidningen igenom. Man kan köpa öl och snaps i kiosken, i serveringsvagnen, i stationens DSB restaurang, i DSB kvikbar, i DSB minibar och förmodligen på en hel rad andra ställen som de låter en finna genom personlig nyfikenhet. Tidningen erbjuder möjligheten att hålla konferens på tåget och erbjudandet illustreras av en bild på glada män kring en groggbuffé. Allt är mycket vackert och brunt. 

Som jämförelse är Sverige idag och än mer 1981 en slags frireligiös sekt av nordkoreanskt snitt där en skandinavisk typ av leviatha gömmer flaskor för vuxna människor. Bara några kilometer bort över havet ruvar och ruvade friheten. Medan vi i Sverige tittar på klockan för att se om den slagit midsommar innan vi vågar röra en butelj så är några munnar öl en hjälpare i vardagen på andra sidan sundet. En dag ska jag ta mig dit. Danmark 1981

Ceres strong ale export art edition 2011

av zonk

Härförleden dryftade jag med några bekanta huruvida det är möjligt att på ett meningsfullt sätt välja öl med utgångspunkt från flaskans formgivning och estetik, och då särskilt etiketten. Vi kom rätt snabbt fram till att det är snårig mark. Självklart hade man i en pressad situation inte velat lita enbart till utsidan på flaskan, och hade hellre gått på något mer handfast, som öltyp och bryggeri. Samtidigt är det ju fel att säga att flaskan och dess etikett inte säger nåt. Gödsvinet syd vill här hänvisa till bifogat bildmaterial, people’s exhibit A, Ceres strong ale export art edition 2011.

Vilka associationer får man av den här flaskan?

Gödsvinet syd hade ett spontant intryck som till stor del påminde om det man får av insekter randiga eller prickiga i skarpt gula, röda och svarta nyanser, grodor i samma färgskala som ett trafikljus, eller polisens avspärrningstejp. Akta, peta inte, håll dig långt borta, inte bra, aj aj, fara! I ett hörn står dessutom ”birra doppio malto”, dubbel-malt, vilket sällan är ett gott tecken.

Men det är ju så ofta nåt med fara som lockar, och ett hånflin mot bleka dödens käftar senare låg den i varukorgen. Den där kittlande känslan av fara var dock långt borta när ölen väl var upphälld. Danskar jag talat med beskriver med sedvanlig generositet Ceres sortiment som billig studentdricka, likväl tolerabel i sina mer klassiska inkarnationer. Det skulle kunna vara en hyfsat rättvis beskrivning även av Strong ale export art edition 2011. Det är en stark, söt öl, och till dess fördel får man säga att de 7.7 procenten alkohol inte slår igenom helt. Speciellt initialt har den en viss beska, men eftersmaken är obehagligt plastig, med en spetsig, tryckande syrlighet över gomseglet och tungspetsen. Men på det hela taget är det inte något konstigt med den, något apart fel, det är inte där det brister, nej den är bara så medelmåttig, blek och tråkig.

En och en halv billig fylla av fem.

Raasted forår (1390)

av Johan

Våren kommer tidigt till hjärtat av Jylland och den kommer med öl som gör resan värd att genomföra. I Hobro tillverkas Raasted forår vilket också är allt jag vet om både ölet och staden. Redan efter en halv flaska är jag dock villig att lära mig mera. 

På systembolaget i Vällingby står Raasted forår bland påskölen men den har aldrig verkat hemma där. De svenska påskölen är tung och halvmörk, som Oppigårds eller Nynäshamns, men vanligtvis tyvärr inte lika bra som dessa två.

Raasted forår är något helt annat. Den smakar som en hel rabatt av vårblomster men med karg beska som talar om att det inte riktigt är sommar än. Detta är en intensiv humleupplevelse med en ton av karamell. Det är en stor smak ur en liten flaska.

23,90 kronor på systembolaget, nummer 1390 i katalogen

4 starka fjordar av 4 möjliga 

von Wunster Analcolica

av zonk

Vi på Gödsvinet fortsätter vårt hårda arbete för de som, av ett skäl eller annat, framhärdar i alkoholfri öl. Hittills har resultatet varit rätt blandat, men vi har inte för avsikt att ge upp. ”It aint over til it’s over”, som en viss baseball-coach så vacket sa. När tillfälle ges, ser vi även fram emot att dra nytta av de goda råd vi fått från våra läsare, men då Gödsvinet syd för tillfället befinner sig just i syd, får vi f.n. hålla till godo med lokala alternativ.

Först ut är von Wunster Analcolica. Sitt germanskt klingande namn till trots stammar denna alkoholfria öl från Heineken Italia (se där ett giftermål satan själv skulle vara stolt över). Den kan hittas i välsorterade italienska livsmedelsaffärer, på en flaska som, något ironiskt, i form och design mest påminner om de stilfulla behållare malt liquor saluförs i, eller någon annan prisvärd och stark öl, köpt mer för alkoholinnehållet än smaken.

Vid upphällning ser ölen faktiskt rätt ok ut, den skummar på ett alltigenom normalt sätt, och är, tja, gul, lite fisigt orangebrun kanske, men inte värre än att man kan tänka sig att dricka den. Men så sätter man näsan till glaset och skådar, eller snarare luktar, intigheten. Enligt näsan finns ölen knappt alls, och endast långvarigt snusande farligt nära ölets yta ger en vag arom av sunkhumle, säg ungefär som utspilld lågprisöl en varm dag. Första klunken är däremot inte så dålig, i varje fall inte i början, med viss beska och riklig kolsyrning, men sen går det snabbt utför. En märkligt söt smak sprider sig i munnen, närmast honungsaktig, med vaga toner av gamla kakor och torrt grahamsbröd. Eftersmaken domnar fort bort i en vattnig, tom känsla, med en rälig syrlighet på tungroten, som ett bett av en granithård äpplekart. Så på det hela taget är det alltså ett steg upp från många alkoholfria öl, som inte ens smakar dåligt, och absolut inte är nästan ok vare sig i början eller slutet. Efterforskningar ger dock vid handen att det är en sanning med modifikation att von Wunster är alkoholfri: den håller sina modiga 0.4%. Gödsvinet syd har börjat nära en enkel tes om ”alkoholfri” öl: eftersmak och allmän drickbarhet har ett väldigt starkt samband med alkoholhalten, och redan en halv procent är mycket bättre än inget alls, eller de lägre halter som påstått alkoholfri öl håller. Vi har som mål att i framtida tester avgöra riktigheten i denna hypotes.

En och en halv enögd kung i ett land av blinda.

Dagen efter

av Johan

Jag har aldrig varit bra på födelsedagar. Jonas är i detta avseende, men förstås ganska få andra, mer civiliserad än mig. Jag hade helt glömt bort att Gödsvinet fyllde två år igår. Skadan blir förstås inte mindre av att det är ett svin som jag kommit att spendera rätt mycket tid med. Nu syftade jag inte på Jonas. 

Historien om Gödsvinet är en som har berättats många gånger. Ändå har det nog undgått en bredare allmänhet varifrån namnet kommer. Det är resultatet av en från början rätt misslyckad associationslek. Vi spånade namn enligt principen ”det ena värre än det andra” ett tag över e-post och kom fram till en lista med förslag. Valspråket ”Att äta, dricka och överleva” var från början ett förslag till namn. Jag var särskilt mån om ämnesförklaringen ”överleva” eftersom det är en restkategori som möjliggör inlägg om nästan vad som helst som vi finner viktigt för vår fortlevnad. Tanken på att jag skulle skriva om mat var helt enkelt för märklig. 

En alternativ slogan var för övrigt ”För att det ändå blandas i magen”. Jag är rätt glad att vi inte bestämde oss för den, även om jag tror att det var jag som föreslog den.

Hur vi fastnade för Gödsvinet är en fråga som kommit under debatt. Det verkar som att ingen av oss var helt övertygad av valet men att alla också ansåg sig ge efter för vad de uppfattade som en stark vilja till förmån för förslaget hos de övriga. Om du har tre terminer CSN-stöd över så kan jag förklara grunderna för detta fenomen i politiskt beslutsfattande.

Ingen ville alltså egentligen döpa Gödsvinet till Gödsvinet men samtidigt stod det tidigt klart för oss att det var ett gödsvin vi skapat. Namnet växte och idag är det förstås ingen som kan ifrågasätta det. 

Det är svårt att inte bli nostalgisk så här vid ett jubileum. Tankarna letar sig oundvikligen tillbaka till när svinet kom till världen. Det var jag som skrev det första inlägget, den var en recension av en flaska vin. Redan i detta första inlägg riktade vi oss mot att beskriva genom att inte beskriva. Att beskriva smaken på ett vin är rätt tråkigt och även vi gör det också ibland så försökte jag förklara betydelsen av vinet genom att väva in en beskrivning av vem jag, rent subjektivt, tror dricker en sådan flaska.

Det är förstås inte en teknik man ställer klockan efter. Ibland vill jag tro att det är vad Werner Herzog kallade extatisk sanning, beskrivningen av den sanna innebörden istället för det faktiska skeendet. Som när Hunter S Thompsons rapportering från 1972 års valkampanj kallades för ”The most accurate and the least factual”.

Det första inlägget och rätt många av de följande skrev jag i en mycket liten lägenhet på David Bagares gata som jag hyrde i andra hand på ett rätt skakigt kontrakt. Sedan min flytt från Malmö var alla mina världsliga tillgångar inlåsta i ett hus i den Blekingska obygden, många mil bort. Istället satt jag omgiven av saker som lämnats kvar av ägaren, i många fall av goda skäl. För att få lite personlig prägel på stället började jag inreda med stora mängder tomglas.

En fördel med lägenheten var att den låg nära systembolagets stora paradbutik vid Passagen på Regeringsgatan, vilket gav mina recensioner av mer eller mindre obskyra drycker en flygande start.

Ändå känns det som om flytten till vällingbykontoret var av godo. Det är först här, i örnnästet överst i ett betongtorn som tankarna och det skrivna ordet fick luft och höjd på ett sätt som inte varit möjligt någon annanstans. Vällingby ligger lite utanför Stockholm och lite vid sidan om allt som är Stockholmskt. Gödsvinet är fullständigt hemma här.

Hur ser då framtiden för Gödsvinet ut, så här på randen till det tredje året? Som Jonas nämnde har en viss existentiell diskussion förekommit. Medan jag skriver detta har jag mellan 3 och 8 andra saker som jag egentligen borde skriva med hänsyn till min karriärmässiga överlevnad. Det exakta antalet beror på hur man definierar överlevnad.

En liknande situation gäller övriga skribenter.  

Samtidigt tror jag att svinet kommer att lunka på, om än i lite maklig takt emellanåt. Det är inte i ett gödsvins natur att göra slut på sig själv. Två år är ingen ålder på ett svin.          

En tvåårig kulting

av Jonas

Det är idag det händer. Det är idag vi fyller två.

När Gödsvinet ger sig ut på sitt tredje levnadsår är det med mer självinsikt och tillförsikt än någonsin tidigare. Svinet är inne i en fas av existensialistiska grubblerier, och den här födelsedagen har föregåtts av en djup diskussion om nämnda bloggs plats på jorden.

Vad gör vi här?

Jubileumsinlägget, detta alltså, är definitivt mindre pampigt och högtravande än det förra, för exakt ett år sedan. Det blev inte ens en svulstig middag på restaurang Djuret. Istället en ost- och skinksmörgås framför tv’n med en vilsen blick. Det är så mycket vi inte vet om oss själva.

Nåväl. Svinet må grubbla, men ur tvivlets aska kommer ett nytt svin att resa sig. Vi på redaktionen har ju trots allt en uppgift att fylla. En disträ redaktör kläckte under ett möte ur sig ”vi har inget att berätta och vi gör det utmärkt”, och så är det ju. Det Ranelidska förhållningssättet ”ingen annan blogg kan göra det vi gör” skulle vara för självgott för det blygsamma svinet, men ibland undrar jag om det inte är sant.

Så välkommen till år tre och ett pånyttfött Gödsvin. Kanske kommer du inte ens att märka någon skillnad mellan det nya och det gamla svinet, kanske kommer du knappt att känna igen dig. Det är icke desto mindre nyfött. Det finns energi, självinsikt och vilja nu mer än någonsin. Fritiof Nilsson Piraten sa ”Det finns ingenting, som inte hänt, men mycket som inte berättats”. Och det är ju så mycket vi inte berättat än.

Det handlar om att äta, dricka och överleva.

Kung Fu Girl Riesling (2690)

av Johan

Jag kan inte komma ihåg varför det var så viktigt att dricka det här vinet. Det är möjligt att jag aldrig riktigt vetat. Kanske var det den vackra etiketten eller det fantasifulla namnet. Kanske var det bara så att jag redan druckit alla andra riesling på systembolaget. Likväl var det klart att detta vin hade något att säga och när en flaska kallar skall man aldrig försumma anropet, oavsett vad den vill dig.

Om förpackningen är fylld av mystik så är vinet i sig dessto enklare att se igenom. Detta vin från nordöstra USA är inget bra vin i den mening som vi använder ordet för riesling från Tyskland. Kung fu girl har ingen torr syrlighet, den har ingen metall eller mineral och den har ingen politiskt ifrågasättbar logotyp. Den har dock något.

De, och med de menar jag i huvudsak mig själv, brukar säga att riesling mer än kanske någon annan druva tar smak av myllan som den finner sig växa i. Med det påståendet som vägledning drar jag slutsatsen att Kung fu girl riesling förmodligen är resultatet av rankor som växt på en komposthög.

En komposthög rik på fruktskal från citrus, päron och melon som tagits upp i en mycket rik, lite funkig mylla. Smaken är torr men inte krispig utan snarare lite smörigt rund. Jorden som gav oss detta vin var inte en sandig sluttning i Hessen, det var en fuktig humus i delstaten Washington.

Nu är förstås inte Kung Fu Girl något dåligt vin. Det är ett speciellt vin. Dess nästan lite halvtorra rundör gör sig säkert ypperligt till kryddstark mat. Asiatiskt.

119 kronor på systembolaget, nummer 2690 i katalogen

3 tjejvin av 5 möjliga

 

Att överleva

av Jonas


Att äta, dricka och överleva. Så lyder Gödsvinets uppdrag.

Igår när jag gick till mataffären och trängdes fick jag en uppenbarelse. Jag insåg hur stor roll själva överlevnaden spelar i mitt matbeteende. Visst, jag behöver inte jaga mammut med en kniv mellan tänderna eller äta späck från en levande säl ute på isen. Jag behöver inte kämpa för min överlevnad överhuvudtaget i jämförelse med många av de som inte fötts in i en välmående svensk medelklass. Men lik förbannat handlar en stor del av vardagen om jakten på föda.

Hela morgonrutinen är byggd runt hur och när jag får tag på frukost. Klockan 9 kan jag äta en bit på jobbet, men för att klara mig fram tills dess behöver jag en liten munsbit. Hur stor beror på hur dags jag lyckas ta mig ur bingen, och vardagen sätts emellanåt i gungning då det ofta brister i kylskåpets sortiment.

Några få timmar därefter knackar lunchen på dörren. Mängder med val susar genom huvudet då jag är bortskämd med att jobba mitt i stan. Det blir till ett av de svåraste besluten som ska tas på en normal arbetsdag. På vägen hem från jobbet tänker jag noggrant över hur utbudet ser ut där hemma, och inser snabbt att det troligen inte går att kombinera till något ätligt. Jag går, med stor vånda, och handlar. Sedan hem och lagar. Någon timme eller två tar det säkert. Ungefär så här ser det alltså ut varje dag.

Jag tycker om att gå ut och äta. Och jag tycker om att laga mat. Men hur kan det komma sig att hela vardagen är uppstyltad kring måltiderna? Precis på samma sätt som en semester är uppstyltad kring när man får mat, och var man kan sova under natten. En enda missad måltid (eller nattsömn) kan haverera en i övrigt fullt funktionsduglig tillvaro.

Tänk att vi människor, skapelsens krona, är helt beroende av dessa primitiva ting. Borde vi inte ha kommit längre än så, anno domini 2012?

Tydligen inte. Det handlar fortfarande om att överleva.