Okategoriserad

Massöserna och kvacksalvarna

av Jonas

Ett par gånger i min karriär har jag haft förmånen att jobba för företag som erbjuder de anställda massage. Tro mig, det är ett privilegium som jag är mycket tacksam för. Men jag har märkt en underlig åkomma hos nästan alla massöserna (det har hittills inte varit någon massör), låt mig exemplifiera:

Den första massösen träffade jag i början av det här millenniet. Henne gick jag inte till mer än några enstaka gånger, men jag vet att hon brukade försöka få mina kollegor att gå med i något pyramidspelsliknande äventyr som hon själv var involverad i. Vad jag vet gick ingen på det.

Istället brukade jag gå till hennes kollega. Det var en mycket trevlig massös, och hon försökte aldrig lura på mig något. Men hon berättade att hennes besvärliga hund blivit mycket bättre efter att hon anlitat en hundpsykolog som behandlat hunden i fråga. Brevledes.

Om hunden kunde läsa eller ej förtäljer inte historien.

Efter detta hade jag ingen jobbmassös på ett par år, men nyligen slog jag in på den lyxiga banan igen. Jag började gå hos en hårdhänt dam som riktigt kunde knåda musten ur en. Det sista jag hörde när jag låg där och halvslumrade en dag var något om hennes kurser i ”kinesisk medicin”, och sedan gjorde hon några kvicka vridningar med min nacke. Jag hade problem att gå rakt i en vecka efteråt. Och när jag kunde gå igen, då gick jag inte tillbaka till henne.

Den nya massösen utövar ingen dylik misshandel på min kropp. Men nyligen föreslog hon att jag skulle besöka en kringresande man med speciella förmågor för att få bukt med min trilskande rygg. Han var tydligen väldigt svår att få tag i, men han kunde bota det mesta med sina krafter lovade hon.

Är det något speciellt med massage som gör att utövarna dras till kvacksalvare? Är det all den där lugnande panflöjtsmusiken de lyssnar på som ställer till det? Är massage i sig en alternativmedicinsk företeelse utan stöd i vetenskapen?

För min egen del föreslog en sjukgymnast nyligen att jag skulle prova akupunktur, så snart kommer jag säkert vara Gödsvinets främsta förespråkare för homeopati och örtmedicin. Tills dess, kan man få några förnuftiga reflektioner över frågorna ovan?

Torbata

av zonk

”Torbata” betyder, enligt ordboken, torv-aktig, ”peaty” som de hade sagt på engelska. Det är nog veckans underdrift, vad gäller den här ölen från sedan tidigare välbekanta Almond 22, som ju gett oss flera trevliga öl. Nåväl. Redan när man korkar upp sin Torbata & häller sig ett glas, känner man en distinkt arom av gammal vältjärad fiskebåt och dito tross, och när man vågar sticka näsan ner i närheten av den mörkbruna, vagt skummande vätskan i bägaren, ja, då får man en känsla av att ungefär såhär torvig känner sig en såndär mossman som har legat på botten av en myr ett par tusen år. Smaken blir förutsägbart därefter – som långvarig entusiast för hyfsat rökiga single malt-whiskys som Lagavulin & Laphroaig ska det ju sägas att jag uppskattar ett visst mått av dessa tjäriga toner, men i det här fallet handlar det snarare om något som för tankarna till granrötter som långsamt släpper från sig svarta droppar i en industriell torrdestillationsapparat. Vi snackar bitumösa kolväten här, svart guld, asfalt. Om det fanns en eller annan ton av humle eller malt någonstans i bakgrunden, så var det i varje fall inte något som Gödsvinets utsände kunde uppfatta.

Dessvärre var ljusförhållandena vid tillfället inte optimala, och det är oklart om läsaren kan känna igen och undvika flaskan med utgångpunkt från bifogat bildmaterial. Vi på Gödsvinet syd känner dock att vårt samhällsansvar inte sträcker sig så långt att vi kommer uppsöka Torbata för en bättre bild – vi får trots allt ägna en tanke åt vårt personliga välbefinnande också.

En grundstött oljetanker av fem möjliga – arbetsmiljöverket hade eventuellt haft vissa invändningar mot PAH-nivåerna. Undvik!

Thisted Limfjordsporter (11237)

av Johan

Thisted är namnet på en liten stad vid den vida Limfjorden i norra Danmark. Thisted är också namnet på ett bryggeri som gjort den flaska Limfjordsporter som du ser på bilden. Om det inte finns ett samband så har de gått långt för att få det att framstå så.

När drack du en porter senast? Om du är det minsta som mig, och låt oss hoppas på det bästa i det avseendet, så var det förmodligen ett tag sedan. Den senaste portern jag drack var förmodligen ett glas viktoria-porter på Monks i gamla stan. Den var ok men fick mig inte att vilja köpa hem en back. Thisted Limfjordsporter är dock en helt annan historia.

Limfjordsporter är kraftfull som en porter ska vara men det är en naturlig kraftfullhet, långt ifrån det experimentella brygder av tusen smaker som översvämmat genren. Smaken av pumpernickel är välrundad med små inslag av söt frukt som lyfter helhetsupplevelsen utan att göra den märklig. Detta är en mycket bra porter.

23,10 kronor, nummer 11237 i katalogen

4 Jylland av 5 möjliga 

Old Scratch Amber Lager

av zonk

Mja, vad har vi här då? Flying dog kallar det ”Amber Lager”, och det för ju tankarna till tja, blek lättdrucken öl, samt.. bärnsten? Honung? Tja, det skulle väl kunna hålla som snabbsammanfattning, en lager med honungstoner. Den öppnar förvisso med en trevlig liten beska, och maltigheten blir bara sådär aningens, aningens honungsaktiv, och det har en lång fin efterbeska, med en vag ton av sur frukt – men på det hela taget känns den lite tunn, lite spenslig. Beskan, liksom sötman, är lite endimensionell. Med sina 5.5% är den heller vare sig övermåttan stark eller svag. Så på det hela taget är det en överraskande slätstruken öl, inte dålig, men knappast spännande. Kanske har mina första intryck av Flying dog gett mig en viss bias – exempelvis deras Gonzo imperial porter är ju allt utom slätstruken.

Tre surrande, sockerhöga bin av fem möjliga.

Evil twin soft dookie (11168)

av Johan

Det här är en stout men mycket mer än så kan jag inte säga. Herregud, vad har de gjort med den här? Hur kom Evil twin soft dookie att smaka så här? Jag kan bara hoppas att namnet inte ger någon vägledning.

Den är mörk, den är stark, den är dansk och om jag inte skriver snabbt så kommer dryckens potenta egenskaper att hinna ifatt och omöjliggöra all form av grammatik. Ölen är en lika kraftfull som mystisk brygd och en beskrivning av smaken kan göras både lång och mycket motsägelsefull.

Min bästa gissning är att detta i själva verket är jäst vaniljcola. Nu har ju aldrig gissningar varit min starka hand men utan tvivel smakar Evil twin soft dookie just fruktig vaniljcola kryddad med nejlika och anis. Eftersmaken är den av en kall kopp löfbergs lila. 

Soft dookie, vars namn bara kan ha givits av en dansk, håller 10,4% alkohol och du kommer att veta vart de där sista fem procentenheterna tog vägen. Ölen är svagt kolsyrad och om man studerar den på nära håll ser man att den är full av partiklar. Resterna av det som grundlade den märkliga smaken simmar omkring i glasets mörka djup, nästan helt dolda i den mörka färgen. Låt oss inte ta reda på vad det är för något. En del saker är det bättre att inte veta. 

64,90 kronor, nummer 11168 i katalogen

3,5 amager av 5 möjliga

Lakritsen lyfter

av Johan

Tidigare i veckan var jag på ett ärende till Hållplatsen tobak och tidningar på Folkungagatan i Stockholm. Jag var nära att vända i dörren eftersom det var väldigt mycket folk inne i butiken. Eller egentligen var det kanske bara 4-5 personer men det är en mycket liten butik. Hållplatsen är postombud och även om det bara är några personer före i kön så kan det ta väldigt lång tid, folk har alltid glömt någon del av adressen när de ska posta surdeg till sitt fadderbarn i Oagadougou eller vad det nu är folk gör på posten. 

Jag gick in ändå och till min förtjusning insåg jag att folket där inne inte köade till postkassan utan istället betraktade den nu riktigt imponerande lakritshyllan. När jag skrev det där om att Hållplatsen hade Stockholms bästa lakrits så var det tydligt att det var en sidoverksamhet och inte en helt naturlig sådan. Det var just det som var så tilltalande, butikens ägare var helt enkelt en entusiast som satsade på lakrits trots att de yttre omständigheterna för det ärligt talat inte var de bästa. Då krävdes det ett tränat öga för att se att godishyllan var fylld med saker som man inte finner i en vanlig tobaksbutik. Nu har lakritsen tagit över. I själva verket vet jag inte ens om de säljer tobak längre. 

Sidoprojektet har definitivt lyft och Hållplatsen har blivit ett naturligt stopp för alla som söker de svarta varorna i Stockholm. Vi här på Gödsvinet är naturligtvis övertygade om att det är våra hyllningar som klarat den tunga delen av lyftet, vi får en del trafik på googlesökningar som ”stockholm+lakrits”. Småaktiga skeptiker kanske skulle hävda att det i själva verket är resultatet av årtals med arbete för en eldsjäl inom området. 

Vi har även fått veta att Hållplatsen kommer att figurera i en kommande bok om lakrits som bland annat tipsar om smultronställen som den lilla butiken på Folkungagatan. Jag kommer att läsa den och du kommer att få höra om det.   

Testar min tolerans

av Johan

Vi får en del rätt intressanta brev till Gödsvinet. Det är Jonas som vittjar den elektroniska brevlådan, nere i Malmö, men han brukar dela med sig av vad han finner. Bara härom dagen fick vi ett brev av någon som funnit en gummihandske i maten, någonstans i Östersund. Om du läser detta vill jag hänvisa till Östersundsposten, lokaltidningar älskar sådana historier. 

Ett annat brev var långt mer kritiskt. Även om det var svårt att finna och följa innebörden av brevet så framgick det att personen som skrivit det hyste hat mot bloggar i allmänhet och vår i synnerhet. Hon skrev några ganska svepande saker och några mer specifika om att man inte får kommentera andras ”levnadsförhållanden” vilket fick mig att tro att hon nog formulerat ett standardbrev som hon skickar till många bloggar i någon sorts enpersonskorståg. Brevet var alltså osammanhängande och allmänt förnumsigt på ett helt motbjudande sätt men kanske hade denna okända galning från internet ändå en poäng, någonstans i sina många gåtor? Har vi på gödsvinet utsatt någon grupp eller någon person för övergrepp? Det är ju inte minst en intressant fråga när man försöker lista ut exakt vad den där förvirrade kvinnan syftade på.

Jag har gått igenom en del gamla inlägg, varav oroväckande många är skrivna av mig, och endast en enda grupp människor framstår som kategoriskt förlöjligade på vår blogg. Denna grupp är söderhipsterna. Det började någon gång under våren 2010 då jag hävdade att folk som äter sushi på Södermalm i Stockholm alla är män i 35-årsåldern klädda som Anderssonskans Kalle. Sedan har det fortsatt i ungefär samma anda, från en berättelse om ett besök på El Mundo till en guide till Södermalm där jag hävdade att alla som bor i denna stadsdel i själva verket kommer från Kristianstad.  

Jag är inte ångerfull och jag ska berätta varför: Söderhipsterna är en resursstark grupp individer i konstiga byxor och de har en position i samhället som tillåter att man skämtar om dem. Som illustration kan jag ge det motsatta exemplet; det är inte speciellt roligt att skämta om uteliggare. Har du däremot en 1,5:a för fyra miljoner på Kocksgatan så kommer du inte att marginaliseras som medborgare bara för att jag skämtar om ditt cheap monday-skägg. 

Det är mot denna bakgrund som jag läser i nr 39 av Södermalmsnytt att folk på söder betalar 18 kronor för en rödlök. 

Reportaget handlar om ”bondens marknad” på Katarina Bangata, där lokalbefolkningen köar i upp till en timme för att få köpa ekologiskt odlade grönsaker från en riktig bonde. Är man lika mycket från landet som jag, och få människor är det, så går man gärna igenom ett jämförbart mått av ansträngning för att undvika en riktig bonde. Personligen tror jag att skillnaden i organiskhet mellan matbutikens och gatuhandelsböndernas produkter är kraftigt överdriven men trots detta har jag egentligen inget elakt att säga om fenomenet.

Naturligtvis finns det inget alternativt eller radikalt i att handla direkt från bonden inne i stan. En bra tumregel är att en gatumarknad varken är alternativ eller radikal om den inte marknadsför braj. Samtidigt finns det inget fel med att skära bort mellanhänderna och det är absolut inget fel i att bönder får en möjlighet att sälja saker dyrt till folk som är villiga att betala. Jag tänker alltså inte alls ironisera över att människor betalar bisarra överpriser för mycket enkla livsmedel i tron att det gör någon skillnad.

Med detta beslut i ryggen lutar jag mig tillbaka i stolen, blickar ut över ljusen från Stockholms västra förorter och gratulerar mig till min nyfunna tolerans.   

 

Bat out of hell

av Jonas

Tidigare i somras fick jag med mig en liten liten flaska fatlagrad Bat out of hell från Holland. Det är en sammarbetsbrygd mellan amerikanska Flying Dog och holländska De Molen, som jag skrivit om tidigare.

De Molen är kungar på tunga imperial stouts och porters, och detta är en av de senare. Den är dessutom ekfatslagrad, något som i ärlighetens namn inte brukar tillföra något positivt till öl. Namnet lovar dock en hel del, så jag sätter på Bat out of hell, häller upp de få dropparna (flaskan är nog inte större än 2dl), skrålar högljutt med i den fantastiska och precis lagom långa låten och smakar.

Den segt rinnande brunsvarta drycken har alla de kännetecken man lärt sig lita på från amerikanska bryggerier. Det är hårt och torrt. Alla smakerna är maxade, och i början påminner det om en Yeti. Brinnande kaffeodlingar, krutrök och vattenkvalitén i mexikanska gulfen är bilder som målas upp för mitt inre. Men efter bara några sekunder skiner holländarnas elegans igenom. Det smakar aningen vinöst, med en söt och fyllig avrundning. Jag anar en vagt passerande portvinsfylla. Allra sist känner man en hint av fatlagringen, men bara som om en ektunna rullat förbi sakta i vinden. En minut efter senaste klunken dröjer en diskret smak av torrt trä kvar sig i munnen. Det smakar skrinda.

Den här ölen var helt fantastisk. Fem köttfärslimpor av fem möjliga är det enda rimliga betyget. Köp den här om ni hittar den! Och dela den inte med någon!

Dugges Gustafs Finger (1313)

av Johan

Dugges Ale och Porterbryggeri har lett Gödsvinet till både besvikelser och långvarig lycka. Deras Lager no 1 har tagit plats som någon sorts husöl här på vårt Vällingbykontor medan den märkliga Kals stout testats en gång men aldrig mer. Samma motsatsföhållanden gäller Dugges säsongsöl, deras Spring beer är en förträfflig bekantskap medan jag inte kan förmå mig att ringa tillbaka till deras julöl Rudolf ren ale. Det är mot den här bakgrunden som man mottar nyheten om en ny öl med Dugges med en viss försiktighet. Det finns dock ingen anledning att frukta Gustafs finger. Detta är en av de goda. 

Dugges Gustafs finger är en mycket frisk bitter som kommer att rå om ditt gomsegel med järnhand. De amerikanska humletonerna tar kontrollen direkt och det finns inga alternativ till en fullständig kapitulation inför den efterföljande beskan. Smaken är flerbottnad och som så ofta med Dugges öl berikad med toner av citrus. Gustafs finger smakar som en välhumlad ale och vad som gör denna dryck till en bitter är för mig okänt men det är också ett stycke information jag kan leva utan. 

18,90 kronor på systembolaget, nummer 1313 i katalogen

4 fingrar av 5