Okategoriserad

Abbaye de bonne espérance

av zonk

Jag har ett lite komplicerat förhållande till belgisk öl. Vi var länge väldigt förtrogna, ständigt tillsammans, men numera finns liksom inte spänningen där längre. Till på köpet så är det flera bekanta som har märkbart svårt för dess sällskap, ja, förutom då några som fortfarande sätter den väldigt högt. Man känner sig lite sliten mellan två läger, ja mellan trofasthet, och att söka något nytt. Det blir rent omöjligt att bara mötas som om inget hade hänt, på neutral mark.

I det här läget är det hopplöst att säga något vettigt om belgiska bryggeriet Brasserie Lefebvres trippel, Abbaye de bonne espérance. Den är ju rätt trevlig! Maltig, hyfsat stark (7.8%), och med ett trevligt litet rått riv. Fast.. inte så spännande, eller hur? Lite som en standard-belgare, fast med påtagligt blek karaktär. Men hade jag sagt nej till ett glas? Fan heller. Ja.. det får bli tre sådär lite oklart halvbra handgester av fem. Lite sådär så man inte vet om man förolämpat italienaren bredvid eller bara verkat tillfälligt förvirrad.

Bloom in the park revisited

av Jonas

I lördags lyxade jag till det med en middag på Malmös dyraste och märkligaste restaurang. Bloom.

Man skulle kunna tro att det är svårt att gilla en restaurang där man varken får beställa mat eller dryck. Där man inte ens får veta vad man blir serverad. Och där man inte ens alltid får veta det strax efter man ätit det. Men skådespelet man bjuds på är så spektakulärt att den underliga attityden snabbt blir en naturlig del av kvällen.

Vi inledde med att knappt hinna öppna truten innan vi hade varsitt glas skumpa i handen. Sedan fick vi en stående förrätt som var en asiatiskt inspirerad liten tallrik med nudlar, sötpotatispuré och en friterad boll med okänt innehåll. Jag hade gissat på kyckling, men det enda man kan vara säker på på Bloom är att det inte är det man tror det är, så jag vet inte. Lite storbladig, delikat och slemmig tång rymdes också på tallriken. Perfekt liten aptitretare.

När vi satt oss till bords fick vi en tallrik med vit fisk formad som en maki-rulle, men tillagad. Till det en mängd olika småsaker, ett par delikata oliver i märkligt geléformat satte avtryck i minnet och ruccolaglassen var fantastisk.

Nästa rätt var en lila platta. Jag vet fortfarande vad den bestod av, men den var både platt och lila. Men ovanpå fanns en bit kalvbräss och en friterad rulle med kalvkind. Båda ytterst delikata. Under den dolde sig ett flertal oidentifierade grönsaker. Som bestraffning för att jag lyckades gissa rätt på brässen kom nästa kötträtt till våra spända bukar nästan omgående. Det var gräddig matvete med lårfilé från någon av de ankor som en gång bodde ute i pildammsparken. Samma anka hade även fått fylla en liten ravioli i randigt fodral. Inte alls dumt.

Härpå fylldes vi ordentligt med rödvin och sedan en spektakulärt rykande limeblandning för att rensa smaklökarna innan efterrätterna tog vid. Den första av dem hade varit en svår gissningslek om jag inte fått gåslever med glass innan. Gåslever är en smak som sitter i till dagen efter, och det är bra eller dåligt lämnar jag åt läsaren. Den vagt parfymerade glassen var gjord på rosenblad.

Nästa steg mot en tidig blodtrycksrelaterad död var en tallrik med små bakelser. Vid den här tiden på kvällen var min blick dimmig på grund av det myckna vinet och den höga halten av blodfetter. Med ett magiskt trick som inbegrep kolsyreis och en oidentifierad mejeriprodukt förvandlades tallriken till ett skummande mjölkvitt bad. Till kaffet efteråt kom en skog av sockervadd som jag hoppas var där mer för prydnad än för att faktiskt ätas, samt ett par små pralinliknande godsaker och en bensinångande grappa.

Vi vinglade därifrån med magarna spända som trumskinn. Mättnaden är allt annat än central på Bloom, men den är ett oundvikligt resultat efter så många rätter. Det är svårt att inte tycka om Bloom.

Open

av zonk

Baladin i lilla italienska Piozzo (984 själar) brygger ett flertal trevliga öl som man med lite tur kan hitta på bättre restauranger eller kanske rentav i butik. Deras Open har en dygd framför andra – den är en av de mer drickbara öl som finns att tillgå i nån lokal livsmedelsaffär. Ja, om man råkar vara bofast nånstans runt fotknölarna på de italienska alperna, som Gödsvinet syd, alltså. Huruvida den går att få tag på i Sverige ska vi inte uttala oss om. Nåväl. Open ska inte framhållas som något överdrivet spännande: det är en schysst ale, med en trevlig, fyllig beska, en myndig maltighet, alltigenom sådär lite trevligt balanserad, utan att gå till ytterligheter. Med tanke på att de flesta enkelt tillgängliga italienska öl mest utmärker sig genom att sorgfälligt undvika att låta humlen sätta ett märkbart avtryck i smaken, är den alltså en vinnare som standardöl i kylen. Nu får jag ju den att låta rätt medelmåttig, lite tråkig nästan. Det hade den kanske varit också, bredvid något ur flying dogs sortiment – som av en händelse så dök faktiskt flera av dessa upp på en lokal restaurang och ett axplock ligger på kylning härhemma till nästa törstiga tillfälle – men den är absolut inget man har något emot att korka upp. Tvärtemot, det är mycket angenämt.

3.5 av 5.

Blossa 11 arabica (76200)

av Johan

När jag sa att jag hatar alla traditioner så gjorde jag ett tyst undantag för Blossas årgångsglögg. Det finns något fint med att ge varje vinters berusning ett särskilt tema och gud vet att julen, den mest motbjudande av alla högtider, kräver varje tänkbart tillskott av alkohol. Efter att ha testat årets Blossa 11 arabica känner jag trots allt viss tillförsikt på vägen in i det stora mörkret.

Årets årsgångsblossa heter alltså Arabica och precis som namnet antyder så är årets ingrediens just råolja. Råolja är en unik och mycket karakteristisk blandning av hundratals olika kolväten men inte vanligtvis ansett som ett livsmedel, precis som i fallet med förra årets Blossa 10 Saffran.

Oljan för Blossa 11 arabica kommer från de soliga sluttningarna på Nahr Umr fältet utanför Basra, berömt för sin rika förekomst av jordartsmetaller och den därav så tydliga mineraltonen i alla grader av raffinering. Den numera finska producenten Altia har förstås ifrågasatts för sitt val att inkludera ett fossilt bränsle i en annars huvudsakligen organisk glögg men företagets VD Antti Pankakoski meddelar i ett sällsynt framträdande att Altia har planer på ett system för klimatkompensation.

Blossa 11 arabica är en fin årgång efter ett antal år av tvivelaktiga smakval. Den har en stabil grund som påminner väldigt mycket om blossas egna starkvinsglögg och endast en diskret överbyggnad med smak av kaffe och möjligtvis något litet lakrits. Det påminner på det stora hela om när man fyllt en mugg med blossaglögg utan att först diskat bort resterna av kaffe. För slapphänta diskare som mig känns det som en upprättelse.

89 kronor på systembolaget, nummer 76200 i katalogen

3 oktan av 5 möjliga

Old Stock Ale

av Jonas

En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.

Typiskt.

Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.

Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.

Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.

Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.

Murasaki

av Johan
Ett brott är begånget

Stockholms hårdast trafikerade leråker är ett litet stycke mark utan asfalt precis vid tunnelbaneuppgången i Björns Trädgård. Där passerar dagligen tiotusentals människor på väg till Medborgarplatsen, moskén eller happy hour på Carmen. Om man vill beskåda dem så gör man det lämpligen på sushirestaurangen Murasaki. Det är också det bästa jag har att säga om stället.

Vi gick dit för att vi skulle finna varandra och för att vi inte visste bättre. Det första intrycket är egentligen ganska positivt, det är en prydlig liten restaurang med en mycket trevlig japansk bar på terrassen en trappa upp. Vi valde dock det nyktra alternativet på marknivå, trots att det hunnit bli fredag eftermiddag med sex minuters marginal.

Problemen började när det var dags att betala. För en sushi bestående av mycket blygsamma nio bitar lax blev jag skyldig 103 kronor. Eftersom jag först inte noterade att det fanns vanligt vatten att tillgå så beställde jag även en Loka mineralvatten och blev på så sätt tvungen att skilja mig från ytterligare en tjugokronorssedel.

Laxbitarna var mycket små på ett dekorativt men i slutänden otillfredsställande sätt. De serverades traditionsenligt med ingefära och en wasabi med lobotomeringsstyrka och det finns egentligen inget att invända mot smaken.

Upplevelsen solkas dock bortom räddning av det hutlösa priset. Det finns gott om sushiställen på söder och även om de för de mesta är lite dyrare än andra asiatiska restauranger så finns det gott om bättre och billigare alternativ. För den som finner sig stående i leran utanför Murasaki med lust för rå fisk så finns exempelvis alternativet att vandra några hundra meter bort till Folkunga sushi. Det är vad jag kommer att göra.      

Fang Yuan Shi Wu

av Johan

Det finns en del av Södermalm i Stockholm vars gator jag trampar nästan varje dag kring lunchtid. Det är ett område som definieras av hur långt jag orkar gå från min arbetsplats för att köpa något att äta. Fang Yuan Shi Wu ligger inom detta omårde och det är jag glad för. 

Gödsvinet har tidigare recenserat restaurang 58 Dimsum på Renstiernas gata och då spritt en ganska återhållen för att inte säga måttligt mängd uppskattning över detta bidrag till söders dumplingskultur. Fang Yuan Shi Wu är ett av många alternativ inom en ganska begränsad yta i kvarteren mellan Folkungagatan och Sofiakyrkan. FYSW ligger  på den östra halvan av Bondegatan. 

Den vägbeskrivning jag fick till FYSW berättade att den lilla restaurangen låg ”mellan en grek och en thailändare” vilket kan vara nästan var som helst på söder. Antingen hittade jag fram eller också gick jag till någon helt annan dumpling-restaurang än den jag skulle till, det finns som redan nämnts rätt många i denna den hipstraste delen av södermalm. Hur som helst fann jag FYSW vara en liten och enkelt inredd restaurang, på sådant sätt som jag föreställer mig att de faktiskt är i Kina. 

Dumplingmenyn är omfattande men inte oöverskådlig på FYSW men helst av allt önskade jag en stor portion av vad personalen där äter. Vad gör dem så uppåt, pratglada och sociala? Är det lagligt? Var kan jag köpa lite? Efter att jag beställt blev jag ombedd att sitta ner och när jag tackade nej till en kopp te fick jag en vårrulle istället. Jag åt den tillbakalutad medan de två kvinnorna i personalen skämtade med kunder, skrattade och ibland sprang en runda till köket. Av alla saker som inte går att beskriva i ord så är förmodligen stämningen den mest svårbeskrivbara när man besöker en restaurang. Därför får jag hänvisa till att nästan alla som åt på FYSW den dagen verkade vara stammisar och mycket uppskattande sådana. En av dem var en tidningsdistributör som lämnade några tidningar som en slags dricks på jobbets bekostnad. 

Dumplingarna på FYSW är större, godare och billigare än de på 58 Dimsum, utan att de senare är direkt dåliga. Dessutom får man sina lådor att ta med på kring fem minuter medan jag på andra dumplingställen väntat upp mot 20 minuter. För 65 kronor får man 17 rätt stora dumplings vilket bland bohemiskt överprissatta matställen på söder är att betrakta som billigt.

Det finns väldigt många dumpling-restauranger i Stockholm och det har säkert öppnat två nya bara under tiden det tog att skriva detta. Det finns dock ingen större anledning att gå någon annanstans än till Fang Yuan Shi Wu 

Lilla Pakistan (snabbrecension)

av Nils
Lilla Pakistan, bland annat för korianderälskare
Lilla Pakistan, bland annat för korianderälskare

Indiskt har vi väl alla ätit både en och tre gånger vid det här laget. Pakistanska restauranger går det inte samma inflation i. Vi var sex stycken som käkade. Fem köttätare och en vegetarian.

Allt som allt var det väldigt vällagat, rimligt prissatt om än en smula korianderbemängt. Lammet var mört och fint och raitan satt som en smäck efter några tuggor på de starkare köttbitarna. Ankbiffen med mangoröra var en annan favorit.

En liten sipp på vattenglaset och snart sköt en arm fram med påfyllning när glaset åter nuddade bordet.

Trevligt hak, god mat och uppmärksam (på gränsen till påträngande) service.

4 av 5 hypomana kypare.