I en märklig och ful byggnad, nära konserthuset i Malmö, ligger restaurang India. På avstånd är stället skickligt kamouflerat bakom stans tyngst trafikerade busshållplats. Men många har ändå sett stället någon gång, just för att man gått av bussen där. Där är aldrig något folk, och det udda läget ger ett intryck av skabbig kvarterskrog.
Men restaurang India serverar lunch också, och det är främst så jag kommit i kontakt med etablissemanget. Jag vet inte vem som bestämde att alla indiska dagens som serveras i Sverige ska bestå av ris och två valfria rätter i separata skålar, men så är det tydligen. Jag betvivlar att det är en företeelse som kommer från ursprungslandet.
Restaurang Indias hemsida antyder fräschör, nyttighet och delikatesser. Bilden kunde inte vara längre från sanningen. Den enda grönsaken jag sett som inte har lidit helvetets alla kval i en stor gryta med brunt innehåll är den pliktskyldiga lilla högen med isbergssallad som ligger på tallriken både före och efter lunchen. I övrigt får man ris (med rostad lök på) och två skålar med indisk sörja. Några kyckling, någon lamm och två vegetariska brukar det finnas att välja på, med varierande grad av styrka. Naanbrödet kan man kosta på sig om man känner att man har en tia över.
De här grytorna som serveras på indiska restauranger smakar allihopa likadant. Jag vet inte vad som gör den här restaurangen speciell. Men å andra sidan har jag aldrig blivit besviken här. En jämn och bra kvalitet är vad man får för sina 70 kronor. Dessutom blir man alltid mätt. Man kan lita på restaurang India. Lokalens sunkighet är en trevlig bonus.
Restaurang India, tre generiska indiska grytor av fem möjliga. Detta är ett ganska bra lunchställe.
Det finns nyheter på systembolaget som försvinner snart, det finns de som dröjer kvar lite längre och det finns de som inte blir sålda i systembolagets butik på Ångermannagatan i Vällingby. Rodenbach grand cru är en nyhet som stannar och det är definitivt en som ingen köper på systembolaget i Vällingby. Förlusten är helt och hållet Vällingbybornas.
Rodenbach grand cru är en flamländsk, brun öl som avtjänat två år på fat. Under denna tid hinner ölen utveckla en mångfacetterad personlighet som inte nödvändigtvis är återanpassad till samhället. Rodenbach grand cru är ett udda element i det ordinarie sortimentet.
Ölen är friskt syrlig med en sötsur, kvardröjande eftersmak av fruktkarameller och lakrits. Det är som en belgisk fruktöl utan frukten, vilket förstås delvis har att göra med att belgisk fruktöl ofta tillverkas just genom att någon patologiskt uttråkad belgare häller exempelvis stora mängder körsbär i öl av exakt samma typ som Rodenbach grand cru. För min del får de gärna låta bli med det.
21,90 kronor på systembolaget, nummer 1691 i katalogen
Detta är en bild från min arbetsplats. Framför allt är det dock en bild på utanförskap. Den gula lådan innehöll en gång en blandning av ett stort antal olika choklader och godispåsar. Kvar bland dem är endast de systematiskt och strukturellt åsidosatta. Varje gång lådan är tom återstår två påsar Djungelvrål som ingen vill befatta sig med. Dessa läggs i den nya lådan som ersätter den nästan tomma. Så håller det på tills det finns väldigt många Djungelvrål i lådan. Där är vi idag. Alla är borta, kvar är bara de icke önskade. Sverige 2011.
Jag är verkligen ingen bagare. Inte heller är jag speciellt duktig på att laga vacker mat. Jag är inte ens speciellt intresserad av att baka macarons som hela Sverige verkar göra just nu. Men igår ville jag baka något sött, och då råkade det bli så här. Fyllningen blev en nyttig blandning av grädde, vit choklad och blåbär.
Utöver att mina macarons blev väldigt fula, som man ser ovan, var de faktiskt väldigt goda. De tog en mindre evighet att laga. Recept kan man hitta både här och var, så jag behöver inte skriva ner mitt. Men jag kan ge lite tips.
1. Använd mandelmjöl om du kan hitta det. Om inte, köp i alla fall skalad mandel. Det är otroligt tidsödande att skålla, skala, torka och hacka. I mitt recept skulle man dessutom försöka sikta den hackade mandeln i någon halvtimme innan man gav upp.
2. Läs hela receptet minst en gång noggrant innan du börjar. Det gjorde inte jag. Många saker ska vänta en timme, och det kan de göra samtidigt om man har läst receptet.
3. Se till att din fyllning är ordentligt trög. Min flöt ut lite och bidrog inte bara till fulheten, utan också till vissa besvär med spillfritt intag. Blåbärshalten såg sedan till att dessa misslyckade försök till civiliserat frossande förevigades på kläderna.
4. Ha någorlunda gott om plats på plåten. Det är smartare att göra två plåtar än att trängas.
I övrigt var det inte så svårt som de säger. I mitt recept stod det att det var lätt om man var jättenoga med att följa alla mått i receptet. Men det hjälpte ju inte mig, då jag hade improviserat en hel del när jag väl läste detta.
Slutligen, ät bara några stycken åt gången. Ett maximum på sex stycken på raken tycker jag vi kan hålla oss till. Lycka till!
Tidigare idag befann jag mig på resa till fots mellan Rinkeby och Vällingby. Det var en riskfylld färd genom främmande territorier befolkade av volvoägare, lådvinsalkoholister och fientligt sinnade grannsamverkansföreningar. Utan karta navigerade jag efter solen och min moraliska kompass, båda täckta av moln. Ändå fann jag utan ansträngning vad som måste vara den absolut kortaste vägen genom villaområdena i Bromsten, Spånga och Nälsta. Jag kan mycket väl vara världens enda mänskliga brevduva.
Någonstans i utkanten av Spånga passerade jag ett litet värdshus vid kanten av vägen. Likt miljoner vandrare genom historien stannade jag till för att vila benen och beställa en Vesuvio. Gerds pizzabutik ligger på Sörgårdsvägen i Spånga, vägg i vägg med ett konditori. Det är en långsmal lokal med en väl tilltagen uteservering i ett grönt och lummigt område.
Gerd visade sig vara en trevlig irakisk man i övre medelåldern. Varför inte, när jag tänker på det så hade jag ett mustachprytt befäl i lumpen som hette Gerd i efternamn och efternamn var förstås de enda man använde. De och en rad andra namn som inte lämpar sig utanför det militära livets tillåtande klimat för könsord. Var var jag? Just det, sittande på en stol på en pizzeria i Spånga.
Bordet jag satt mig vid i väntan på min beställning bar färska spår av en tidigare gästs kalasande på en Calzone. Jag förde ett pekfinger genom fettdropparna och tänkte ”fortfarande varmt, de kan inte ha hunnit långt”. Detta blev jag av någon anledning väldigt tillfredsställd av. Sedan torkade jag av bordsskivan med ett pappersservett och kände mig som en liten och mycket bitter östermalmstant.
Medan jag väntade passerade slitna småbarnsföräldrar in och ut genom dörren med travar av ångande kartonger. Det var en söndag inte helt olik en som Kris Kristofferson skulle kunna tänka sig att skriva en sång om.
Vesuvion var en karneval av mättat fett. Bottnen var tunn och hade konsistensen av blött tidningspapper. På guppade ett hundratal små skinkbitar i en ocean av smält ost. Det var vanlig påläggsskinka och inte det där rivna och rimmade slaktavfallet som många pizzerior använder. På det stora hela uppfyllde pizzan vad man kunde förvänta sig av den och jag var nöjd när jag reste mig för att åter ge mig ut på vägarna.
Jag hade inte planerat att stanna för pizza på vägen men ibland blir det inte som man tänkt sig. Exempelvis satte jag mig egentligen framför datorn för att skriva en recension av Eriks bakficka på Östermalm. Det blev Gerds pizzabutik i Spånga istället. Jag har ingen kontroll över de här sakerna.
Jag vet inte om Gerds pizzabutik i Spånga är ett bra ställe på en dålig dag eller ett dåligt på en bra men jag misstänker att det kan vara båda. Hur som helst är jag glad att jag stannade till ett tag för att uppleva det. När jag lämnde Gerds kände jag dock att jag kunde gå vidare.
Ölutbudet i norra Italien verkade till en början skralt för Gödsvinet syd, men den senaste tidens kavalkad av ölrecensioner därifrån tyder onekligen på motsatsen. Men om sydeuropa är något av en öken för ölentusiaster är sydostasien som att vara på Pluto. Detta vet redan de 95% av Sveriges befolkning som åker till Thailand två gånger om året, och jag misstänkte det också när jag åkte till Malaysia för några veckor sedan.
I Kota Kinabalu, en liten stad på Borneos nordkust, kan man välja på den ganska äckliga Tiger och den lite mer acceptabla Carlsberg. Den senare kommer dock från danskarnas malaysiska filial, där den görs lite sämre än orginalet. Guinness finns också i viss utsträckning, och emellanåt Heineken och San Miguel. Nåja, i en liten stad ute i djungeln förväntar jag mig inga underverk.
Singapore är däremot en stad av en storlek och internationalitet som kräver ett visst utbud. Tiger härskar även här, men lite variation finns. Detta är vad jag fann bland bryggeripubbarna.
Brewerkz
We do what werkz säger Singapores första nya mikrobryggeri stolt. Och visst funkar det. Det finns mängder med öl att välja på. Tyvärr verkar bryggaren ha förväxlat malt med humle någonstans i processen, för alla humleintensiva brygder är snarare väldigt maltiga. De skryter mest om sin ipa, som är riktigt dålig, och sin golden ale vars största försäljningsargument är att den är lättdrucken. Men deras brown ale var en helt ok öl av amerikanskt snitt, och deras märkliga veteöl White rabbit är intressant för de med sådana böjelser. Stabbig amerikansk mat erbjuds också. Pluspoäng för gratis wifi, något som uppskattas när man är på resande fot. (länk)
Red dot
I ett partystråk för expats som kallas Boat Quay, mitt i financial district, ligger en av Red Dots två ställen. Generisk gastropubmat, grön lättdrucken öl som serveras i trelitersförpackningarna och hög musik. Trevlig uteservering bara någon meter från vattnet, utsikten är fantastisk. Prova deras Summer Ale om du kommer dit. (länk)
The pump room
Det enda stället jag hittade som serverade en anständig ipa. Precis som på resten av bryggpubbarna ligger fokus snarare på rocknroll och coolhet än hantverket i sig. Puben ligger i det aktiva, aningen plastiga och ganska trevliga Clarke Quay, ett helt kvarter som består nästan uteslutande av restauranger och barer, allt under ett stort paraplyliknande tak. Trevliga hamburgare. (länk)
Få diskussioner är så originella att man inte genast kan identifiera de vanliga positionerna och de vanliga argumenten. När man pratar om mat så inser man snart vem som har råd att betala lite extra för maten, vem som inte har det, vem som menar att Nestlé förgiftar barnmat och vem som av någon anledning innerst inne är säker på att allt som är fel med dagens mat har att göra med invandrarna. Ibland händer det dock att någon kastar fram ett argument som skär rakt genom leden och lämnar alla i ett förlamande tillstånd av förvirring.
Jag misstänker att Hirad Rezazadeh är en sådan person. Det är en ren gissning för jag känner honom inte. Det enda jag vet är att han skrev en debattartikel i Fria Tidningen för ett litet tag sedan där han förespråkar industriell odling av kött av miljö och djurrättsskäl.
Han inleder med att beskriva den stora miljöbelastningen med storskalig djurhållning och hur denna riskerar att mångdubblas när folk i Kina, Indien och en rad andra snabbt utvecklande länder börjar äta lika mycket kött som vi i Sverige ätit ett tag nu utan att direkt reflektera över det. Rezazadeh vallar alltså in Fria Tidningens läsekrets i den traditionella veganfållan och den följer förmodligen villigt.
Det är då bilan faller. För författaren föreslår alltså inte vegetarianism och han förslår inte heller den annars så populära strategin att vara lite hygglig mot kossorna innan man sågar huvudet av dem. Han föreslår att ersätta de levande korna med kött odlat i fabriker och han är tydlig med att han inte avser tofu eller liknande utan härligt, rött, saftigt kött från ett djur som aldrig funnits.
Sådant kött finns förstås inte idag men han gör ett hjälpligt argument för att det skulle kunna framställas storskaligt om man investerade bara lite av de forskningspengar som idag används för att göra våra existerande livsmedel fastare, fylligare, mer hållbara och generellt sett mindre lika den råvara de framställts från. Grunderna för konstgjort kött finns men inte tekniken för att få ekonomi i framställningen.
Varför är detta då så intressant? Det intressanta ligger i att de tidigare så homogena parterna i matdebatten splittras. Det är inte min mening att sprida stereotyper men människor som inte gillar att äta djur brukar inte heller gilla genmodifiering. Människor som menar att ”det är naturligt att äta kött” men samtidigt att man ska småprata med grisarna och klia dem på ryggen på väg till gaskammaren, gillar inte heller genmodifiering.
Hirad Rezazadeh gillar genmodifiering. Närmast i en bisats skriver han sorglöst att det odlade köttet kan modifieras för att få ”samma fettsammansättning som en avokado”. På så sätt har han effektivt skakat av sig allt stöd från miljörörelsen och istället sållat sig till en liten grupp tänkare som inte har något sorts politiskt inflytande utanför datorsalarna på våra tekniska högskolor.
Jag anar en helt ny varelse: Den progressive miljöaktivisten – en nörd med ett världssamvete.
Traditionella grönpartister motsätter sig tanken på ett samhälle som kan utvecklas och växa linjärt för all framtid. Istället menar de att vi alla måste lära oss att nyttja de begränsade resurser som finns inom ramen för dagens, eller egentligen gårdagens, nivå av utveckling.
Därför är det uppfriskande att läsa en sorgefri tilltro till att vi med teknikens hjälp kan lösa problemen istället för att retirera från dem. Det är förstås fullt möjligt att han har fel, att vi i dagens köttkonsumtion har ett problem som bara kan lösas med att vi går tillbaka till att äta så lite som jorden tolererar. Det är också möjligt att han är en förklädd Chalmers-liberal som helt enkelt är ute efter att så splitt bland utvecklingsmotståndarna. Vilket som är fallet är upp till den som läser det här att bedöma.
Som ett led i Gödsvinets insatser för folkhälsan (som kanske mest kännetecknas av annorlunda infallsvinklar) har avd. syd provsmakat ett s.k. alkoholfritt alternativ: Karamalz, bryggt av Eichbaum-Brauereien i Mannheim, Tyskland. I korthet skulle man kunna sammanfatta drycken som mörk sirap utspädd med vatten, då det fullödigt beskriver såväl doft, smak som färg. Det enda addenum som skulle behövas vore väl att nämna att drycken är lätt kolsyrad, ungefär som en rejält avslagen normal läskedryck. En biträdande provare föreslog att drycken påminde lite om alldeles för söt Coca-Cola, men efter en snabb kontroll fann vi att Karamalz faktiskt bara har 10% fler kalorier per volymenhet än den bruna amerikanska läskedrycken, så det är nog snarare avsaknaden av övriga smaker som ligger till grund för detta intryck. Humleextrakt ska enligt burkens utsida finnas bland ingredienserna, men det är sannerligen inte något man hade gissat sig till.
För att ytterligare utvärdera dryckens potential, förvisso inte längre som alkoholfritt alternativ, tillsattes olika proportioner av en enklare spritdryck som fanns till hands: Jack Daniels Tennessee Whiskey. En blanding i proportionerna 1:5 (där den större andelen är Karamalz) gav ett rätt skrämmande resultat: de båda dryckerna gifte ihop sig perfekt, men det blev verkligen inte gott. Resultatet skulle närmast kunna beskrivas som en svagare och väldigt mycket sötare Jack Daniels med lite bubblor i. Kombinationen tar fram det sämsta ur båda dryckerna. Möjligen hade extra is och citron kunnat hjälpa upp det hela något, men tyvärr fanns pga. något bristande förberedelser inte möjlighet att testa denna hypotes. Den biträdande provaren hävdade att det enda han kunde komma på som var äckligare var laxermedlet man dricker inför operationer på sjukhuset, eller möjligen T-röd, och förespråkade tvagning av munnen med sulfa efteråt. Avd. syds föreståndare å sin sida tyckte det påminde om drick-antibitika med sk ”Coca-Cola”-smak. Efter att ha slutfört provningen av denna blandning, testades även en variant med en del J.D. och två delar Karamalz. Resultatet blev inte acceptabelt, men till skillnad från föregående variant i varje fall inte kriminellt. Spritsmaken dolde lite av, ja, de andra smakerna. Som bubblig Jack Daniels, ungefär.
Avslutningsvis frågar sig avd. syd inkl. bisittare vem i hela fridens namn som dricker detta, utöver våghalsiga provavdelningar. Detta är inte ett alkoholfritt alternativ till någonting alls – lustar man efter mörk sirap, kan man om inte annat lugnt säga att det är fullständigt alkoholfritt. Betyg: svart, rakt, kompromisslöst streck. Ta ett glas mineralvatten istället, om du kör.
Det är dumplings som gäller nu. Det var åtminstone dumplings som gällde i eftermiddags men det var flera timmar sedan och det är en lång tid för en mattrend där jag äter lunch. Nu kan mycket väl renskav, röda linser, trafikskadat vilt eller nästan vad som helst ha ersatt de kinesiska degknytena på tronen. I väntan på att dumplingarna ska återkomma som ironisk retrorätt vill jag skriva något om restaurang 58 Dimsum på Södermalm i Stockholm.
58 Dimsum är en liten restaurang vars säregna namn helt enkelt kommer från att de säljer nästan uteslutande dimsum och att de ligger på just Renstiernas gata 23. Om inte det gick ihop så följer det ett tema som är restaurangens egna. Prissättningen följer samma logik. Om man väljer en sorts dumplings kostar det 58 kronor vid lunch och 68 kronor vid middag, vilket oavsett tid på dygnet är billigt i den delen av världen som jag befann mig då jag tidigare idag återbesökte 58 Dimsum för lunch. Eftersom jag valde att blanda olika dumplings så betalade jag till slut 68 kronor. Jag förmodar att variationen gjorde rätten till en middag.
När man kliver in genom dörren kvittrar en liten mekanisk fågel över dörren. Restaurangen är inte större än att fågeln fortsätter att kvittra ifall man sätter sig vid bordet närmast utgången. Inredningen är genuint södermalmsk med alla sina haremfärger, antika möbler och udda porslin. Däremot har den lite gemensamt med den man vanligtvis finner på dumplingställen utanför Södermalm. Dumplings är snabbmat och i Kina äter man dem gärna traditionellt sittande på en stenhård stålrörsstol på ett golv som luktar lite för starkt av ammoniak, under det hälsosamma skenet från glappande lysrörsarmaraturer.
I min lunchlåda fick jag med mig 18 dumplings av blandat köttinnehåll. De är relativt små och en fullt utvecklad homo sapiens kan utan vidare äta dubbelt så många små knyten utan att känna ens antydan till eftermiddagskoma framför skrivbordet. Jag har verkligen ingen aning om vad det skulle kosta. Kanske skulle det bli billigare.
Dumplingsarna är för det mesta riktigt goda. De görs förstås färska i restaurangen och den för lunchmat något utdragna väntetiden på kring 10 minuter antyder att de åtminstone kokar och steker varje beställning för sig. De enda tillbehören är soya, kinesisk peppar och strax under ett gram med sallad. En av fördelarna med rätten, om det nu är en fördel, är att man kan avsluta den på under två minuter utan att stressa.
Dumplings på 58 Dimsum är en lätt lunch som på en bra dag är relativt prisvärd. Man får dock stå ut med att dumplings är fruktansvärt ute.
Gödsvinet syd återvänder till skumma och dunkla lokaler för att provsmaka ytterligare ett alster från bryggarna på Almond 22: Blanche de Valerie. Det låter ju ganska vekt, och det är faktiskt fullständigt rättvisande. Denna lättsamt kolsyrade blekgula dryck ser vid första anblick ganska vattnig ut, och det är ett intryck som, efter en kort förnimmelse av humlebeska efter första klunken, står i sig. Doften är förvisso glatt humlig, kanske med ett stänk av citron, men när ölen försvunnit ner i strupen sitter man där utan mycket annat på tungan än en vag vattnig smak. En klen, ospecifikt brödig maltighet försöker dröja sig kvar, men försvinner utan minsta spår. Så där sitter man med en öl i glaset som för världens ser ut som en vanlig jävla stor stark, och ja, känner sig besviken.