Det har gått en vecka sedan jag sist skrev något här vilket förmodligen är den längsta perioden under Gödsvinets snart ettåriga historia. Det är förstås inte bra och under dagen har vi kunnat se att våra värsta farhågor har besannats; Jonas och Nils har hunnit få in tre inlägg mellan mina.
Den huvudsakliga anledningen till min frånvaro är att jag har korsat haven för att besöka Finland ännu en gång. Jag har aldrig haft tråkigt i Finland och det hade jag inte denna gången heller. Jag har i och för sig aldrig varit nykter i Finland heller, vilket är något av en bedrift med tanke på hur mycket tid jag spenderat i landet under de senaste 12 åren.
Detta tänker jag inte beskylla Finland för, även om en grupp finländska studenter tvångsmatade mig med vodka russchians direkt vid min första ankomst till Åbo en mycket tidig novembermorgon 1999. Den finländska alkoholkulturen är ungefär som den svenska men alkoholkulturen på båtarna som går mellan de två länderna är unik i världen. Eftersom jag känner den som ingen annan person med normal leverfunktion så måste jag dela med mig av ett par erfarenheter.
När man anländer till färjeterminalen är det förstås inget viktigare än att få sig ett par öl medan man står i kö till ombordstigningen. Redan här kan man råka ut för tråkigheter när man reser från den svenska sidan. Silja Line erbjuder visserligen servering med fullständiga rättigheter och inga som helst skyldigheter borta i Värtahamnen. Viking Lines sorgliga inrättning vid stadsgårdskajen kan dock inte erbjuda något annat än folköl, Norrlands Guld 3,5, vilket gör att viktiga promille går förlorade redan i startfasen av det sjögående fylleriet. Viking Line i Åbo har en liten och mycket välbesökt servering i avgångshallen men mest hjärta har avgångsserveringen i Helsingfors. Där har de spärrat av en del av hallen med band och innanför dessa kan man njuta av några snabba plastglas med mycket tunn ljus öl innan man halkar ombord.
Väl ombord finns förstås alla möjligheter att ta igen allt man eventuellt missade under de där minuterna i vänthallen. Ett vanligt tillvägagångssätt är att hamstra all sorts alkohol i tax free butiken och sedan hälla i sig den i hytten. På så sätt kan du få en flygande start på färden mot utlandet och bort från det som fick dig att dricka till att börja med.
I den välfyllda butiken finner man färdigpackade dragvagnar med ölflak, 24-pack med färdigblandade gingroggar och 1800 sorters söt gräddlikör. Det kan vara därför det är så viktigt att vara full redan när man går in i butiken.
Det finns förstås många barer ombord och i alla av dem är det svårt att köpa en öl utan att få en jägermeister att skölja ner den med. Även underhållningen, om vi vill kalla den det, är delvis ett sätt att marknadsföra olika spritsorter. Ibland händer det till och med att den helt och hållet består av att sprit lottas ut bland de som kommer fram på scenen och köper sprit till ett nedsatt pris. Det misslyckas aldrig med att locka ett par dussin lycksökande finländare och svenskar i övre medelåldern.
Kanske var det en av de lyckliga lottköparna som jag kunde läsa om i tidningen när jag kom fram till Åbo i fredags morse? Det krävs en del för att ge sig på ett svandyk från relingen på en färja, ner i ett istäckt Ålands hav. Det skulle dock förvåna mig om inte Viking Line har precis vad man behöver.
Tidigare har ju avhandlats ett öl som jag i misshugg kallat ”Flavort”, men som vid närmare inspektion faktiskt även det heter Fravort. Nu är det dags för ett till: optimismen har, som vanligt, fått övertaget över erfarenheten, och min hand plockade utan närmare fundering ner den oprövade Flavort jag såg i butikshyllan. Den här gången är det inte en tunn lager, den här gången blir det dubbel-IPA, hojtade någon del av hjärtat som ständigt fyller på med nya förhoppningar. Som så ofta kom ju dessa på skam, och intrycket man får av ölet där i glaset på bilden är väl ganska rättvisande: enkel, rättfram, simpel lager. Ingen beska som sticker ut, en sparsmakad maltighet, och en hyfsad kolsyrning.
