Härförleden hade jag vägarna förbi Da Peppe Due på lunch, med deras trevliga lamm i färskt minne. Med någon slags missledd känsla för hälsosamt leverne valde jag deras torskrygg med ris. Folk har många gånger sagt mig att torsk är otroligt gott, och när jag uttryckt mitt tvivel, framhållit den goda såsen man har till, så jag tänkte att jag kunde ge det en chans. Nu kan man ju förstås alltid hävda nån variant av “no true Scotsman”, och säga att jamen för tusan, det var ju inte skreitorsk, och inte var det senapssås heller, men jag blev i varje fall gruvligt besviken. Fisken var ingalunda torr, riset inte dåligt kokt, men kombinationen var, trots försök till sprittiga såser, riktigt urbota tråkig. Flera nyanser av intet, utspätt vatten, och så till detta trötta grönsaker som påminde om den där frysta blandningen småbitar av paprika, majs och ärter, som återfanns i den där lustmordet på risotto som serverades när jag var liten.

Det slog mig även hur djupt ironiskt det var att sitta där och äta just torsk med ris, som jag på grund av diverse ohemula ådragelser med min matsmältning åt flera gånger dagligen under en alltför lång tid. Med ett fritt val, var det detta jag återvände till. Säkerligen hälsosamt, men inte precis en lisa för själen. Hur som. Med lammet i åminnelse låg det nära till hands att avskriva denna tråktorsk med ris som en miss i arbetet, ett måndagsexemplar. Dessvärre var dock min lunchkumpan likaledes synnerligen besviken på sin caesarsallad, och efter ett smakprov kunde jag bara hålla med. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Da Peppe Due, men då får det allt bli på kvällstid.

Två utspädda vatten av fem möjliga. 119 kr, restaurang Da Peppe Due.