Det måste ha varit något jag åt. Det är det enda sättet jag kan förklara det. När jag vaknade upp måndag morgon kände jag den första förkylning jag haft sedan Göran ledde landet. Inte konstigt att jag inte kunde placera dess ursprung i de senaste dagarnas kronologi.
Det skulle vara lätt för mig att säga att den kom sig av mitt val att möta gryningen i det fria huvudsakligen klädd i en John Deere t-shirt. Ändå väljer jag att rikta uppmärksamheten mot en inlandsskåning i lång rock och slokhatt som fick mig och en skara människor att trä grillspett i lördags kväll. Tanken var att vi i likhet med riktiga cowboys skulle ära inrättningens vilda västern tema genom att “grilla våra egna spett”. Vad är grejen med skåningar och spett?
Alla cowboys jag någonsin läst om eller sett på film verkar huvudsakligen livnära sig på bönor. Min gissning är att den cowboy som grillar sitt eget spett förmodligen bara sitter för nära lägerelden.
Livet som sjuk är ungefär som livet i stort fast lite långsammare och med fler pauser för att betrakta stationära objekt utan synbar anledning. Jag spenderade måndagen med att gästföreläsa på en skola för media och kommunikation. Jag är inte riktigt säker på vad jag kommunicerade men alla var väldigt nöjda när jag slutade.
Mina instruktioner var att jag fick prata väldigt fritt och att jag inte ens behövde beröra kurslitteraturen. När jag tänker på det var det en av de intressantaste föreläsningar jag haft. Den kursansvariga läraren kallade mig för “akademiskt alibi” och hon sa det som om det var något jag borde vara stolt över. I likhet med Woody Allen tog jag pengarna och sprang.
Man måste lära sig att spela med. Speciellt om man är förgiftad av en skånsk cowboy och hans spett.
Det är nu onsdag kväll och sjukdomen börjar endast långsamt att ge med sig. Jag har varken haft tid eller lust att lägga ner arbetet under min konvalescens. Det är inte arbetslinjen, det är “smitta-ner-kommuntjänstemän-linjen”. Jag har nämligen intervjuat ett par sådana tills jag i morse insåg de smittskyddsmässiga fördelarna med att stanna hemma och bemanna telefonerna istället. Forskning är inte utan offer.
Nu går jag runt omgiven av min egen sjukdom och hyser okristna tankar om män i hatt. Jag skulle inte har varit i detta eländiga tillstånd om det inte varit för dem. Jag har förresten alltid hållit på indianerna.
Vit man göra stor eld, sitta långt ifrån. Röd man göra liten eld, sitta nära.
Jag har hört att samer ibland gör pyttesmå eldar och sitter över dem men det kan vara en hörsägen.