Sjukdomen rasar vidare i mitt örnnäste mitt i Vällingby centrum. För att undgå att fullständigt försmäkta lyckades jag precis få i mig lite näring. Det blev 4 kokta potatisar, ett paket stekt bacon, två sorters sill, några husman med västerbottenost och ett par OP Andersson. Ingen öl. Ändå känns det lite bättre. Ska ta en liten Jameson också, och hoppas på det bästa.
När jag åt mig igenom den rätt välfyllda tallriken funderade jag över potatis och varför jag äter den med skalet på. Jag kom att minnas min norrbottniska handledares ord om att äta potatis med skalet på. Han kallade det för ett tecken på “medelklassens ångest”. Han menade att småborgerligheten enbart gör sig till genom att med en spelad världsvana äta potatisen på ett chict rustikt sätt. Själv kom han från ett gruvarbetarhem i Kiruna där en kokt oskalad potatis lika gärna kunde vara rå. Samma sak gäller stekta eller ugnsstekta potatis i alla former.
Personligen vill jag hävda att jag egentligen bara försöker slippa ett arbetsmoment i matlagningen men anklagelsen om att ge uttryck för “medelklassens ångest” dröjer sig kvar. Naturligtvis vill man inte bli associerad med människor som tänder ljus och, ännu värre, sätter på lite lugn musik på låg volym vid varje måltid.
Visst kommer jag från någon sorts djupt agrar blekingsk medelklass men denna skiljer sig ändå ganska mycket från villaområdenas inferno av familjemiddagar med bordsduk, Orrefors-lyktor och lådvin ur glas av Hydman-Vallien. Min far tycker det är fisförnämt att äta med både kniv OCH gaffel. Ibland ställer han den retoriska frågan om kniven är till för att “peta sig i örat med”.
Vi åt dock alltid potatisen skalad hemma hos mina föräldrar. Om min gamla handledares rön håller så beror det på att mina morföräldrar kom från ungefär samma omständigheter som hans, om än från motsatt ände av landet. Jag träffade aldrig mina farföräldrar men jag har hört att de tillhörde den sortens nervöst polerade småstadsborgerliget som kan få någon att inte vilja äta med kniv i ren protest.
Arbetarklassen skalar och medelklassen strävar uppåt genom att inte skala. Hur gör då överklassen? Överklassen gör precis så som ingen annan gör för tillfället. På så sätt håller de medelklassen förvirrad och på mattan.
Jag tror det börjar klarna nu och jag syftar inte enbart på potatisfrågan. Ett lätt mål kan ha vänt sjukdomsutvecklingen. De säger att näringen sitter i skalet.
“villaområdenas inferno av familjemiddagar med bordsduk, Orrefors-lyktor och lådvin ur glas av Hydman-Vallien”
Jag tror inte att du insåg det när du skrev det, men det är en ytterst pricksäker beskrivning av min uppväxt.
Aj då. Men det är ju inget fel med det. Skalar du?
Upphävde ett mellanting mellan fnysning och skrattfrustning när jag läste om handledaren och tecknet på “medelklassens ångest” och blev samtidigt nästan lite illa berörd å hans vägnar.
Jag är inne på din linje med ett arbetsbesparande moment, men samtidigt blir potatisen också blir lite godare. Nån ångest över detta anfäktas jag inte av, men så är jag bonnapöjk också.
Jag skalar, det kan du hoppa upp och smiska dig på. Redan innan tillagning till och med.
Barbar.
Ola: Detta är inte helt enkelt, jag vet att bönder kring där jag bodde kokade potatisen med skal som de sedan satt och pillade bort på tallriken. Jag äter allt, rakt av.
Jonas: En skalare alltså, intressant. Jag noterade att mitt sätt att äta bakad potatis stack ut, jag skär potatisen i gaffelstora bitar och äter den skiva för skiva, skal och allt.
Johan: Jo, det finns ju dem som tillhör den skolan, men då spar man absolut inget arbete, upplever ingen smaksensation och bränner sig dessutom på tummen
Men det är å andra sidan väldigt sällan jag ser en anledning att koka potatisen istället för att steka den.
Jonas: Men du skalar den likafullt, vilket är föga förvånande eftersom du råstekta potäter är arbetskrävande.
Jag skyr inte hårt arbete, bara meningsfullt arbete.