Eriksberg Hovmästarlager (1954)

av zonk

Eriksbergs hovmästarlager är en dimmig bekantskap från en sen kväll på en tveksam krog, eller så luktar den i varje fall, sådär ful-lager och ölslattar som hamnat på bordet, på golvet, i hörnet och i porten. Smaken är omedelbar och defintiv, just en sådär fyrkantig ful-lager-beska, tysk och krum som igor, lite platt maltig, men ändå inte hopplös, den funkar, den är i varje fall inte söt, man sitter med nån slags fulöls-nostalgi från sena kvällar, det är inte så dåligt, det är ju i varje fall en efterfest med något kallt att dricka, det är bättre än att alla ställena har stängt och ingen har något hemma, det är en till öl att fukta strupen med innan det är dags för burgare och hemgång. Gott så – det är inte en öl jag hade valt i första hand, men om man nu satt sig före att testa alla alkoholfria öl man kan hitta till salu (utan alltför stort omak), så finns det betydligt värre. Och det är ju inte fy skam trots allt.

Två och två tredjedels fyrkant av fem möjliga. Finns mot rimligt pris hos välsorterade livsmedelshandlare, eller hos Systembolaget, nr 1954, 11:90 kr.

Åseda Gräddost

av zonk

Det känns som ett guilty pleasure. Även om folk i åratal tjatat om att det är nyttigt med fett, känns en vanlig smörgåsost på 38% onödigt flottigt, väl rundlagt, aningen fryntligt. Egentligen kan man ju tycka att steget inte är så långt från en genomsnittlig prästost på 31% till gräddostens 38%, men skillnaden är milsvid, precis som att gå från 3 till 4 procent alkohol i en öl, det är som natt och dag, den ena är en folköl, den andra en starköl, två helt skilda ting. Och Åseda smakar mer krämigt, det gör den, mer fin och len, smälter i munnen på en bit toast. Min räddning är att de numera säljer små halvkilos-bitar, istället för de bjässar som tidigare var till salu, då kan jag övertala mig själv om att det är något övergående, en parentes, bara en smärre avvikelse. Men jag vet innerst inne att om en vecka är jag där igen, och käkar gräddost på rostebrödet och kexen.

Tre och två tredjedels saker jag inte borde göra av fem möjliga. Finns i blott alltför många livsmedelsbutiker.

Puttabong First Flush

av zonk

Puttabong first flush 2019 SFTGFOP1 Darjeeling är ett lätt, friskt te som är lite obestämbart, lite olika varje bryggning, ibland mer citrus, ibland mer gräs, stundtals en aning av barr. Tvetydigheten börjar redan med löven, som luktar syrligt gräsklipp, riktigt grönt, men sen doftar själva teet nattblommande söta blomster med en vag aning av broccoli, och teet.. ja, det är maltigt, såklart, lite lätt syrligt, ibland med en mer eller mindre tydlig touch av apelsinzest, men lika lätt med en smak som drar nåt åt spenat eller hö. Det är svårt att riktigt placera det, och det är en del av charmen, det finns alltid något nytt av se, ett lager till att hitta, kanske varierar det med hur disträ jag är vid bryggningen, kanske med humöret, eller tungan, det är lite oklart, och jag tror inte jag kommer få veta. En massa koppar har druckits på kontoret, sådär framåt eftermiddagen när det gått en 4-5 koppar redan och man behöver te lika mycket för att dricka det som för koffein, för att ta sig vidare genom pappersarbete och möten, men det funkar rätt bra som andra kopp te också, efter en kopp piggt Ceylon eller ett mustigt Yunnan, när man vill ha ett te att smaka på, att rulla över tungan. Med tanke på priset vet jag inte om jag kommer köpa det igen, men likväl är jag inte missnöjd. Det är ett väldigt eget te, som det har varit kul att dricka.

Tre komma nittiotre obestämbara ting av fem möjliga. 217 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Himalayan Black

av zonk

Det är ju lätt att sätta en lista med lite blandade adjektiv på en teförpackning, men Himalayan Black är ett te som faktiskt lever upp till dem. Visst är det i grund och botten ett svart te, men inom ramarna så är det ett lite stillsamt knasigt te, som kommer undan med att smaka honung, mandlar, karamell-malt, vinbär och kakao. Ändå är det en trevlig helhet, där inget sticker iväg, det är ett runt och behagligt te som sitter lika bra först på morgonen som sist på kvällen. Hökarn på In the Mood for Tea rapporterar att det är ett höghöjds-te, från gården Jun Chiyabari på 1800 meters höjd i Nepal, och om man får tro honom, är det lite typiskt för höghöjdste att ha lite mer djup i smaken. Tydligen ska ju en av våra andra gamla favoriter, Golden Yunnan Black, också komma från en punkt en bra bit över havsnivå. Liksom denna har Himalayan Black snabbt blivit en slitvarg, och fått åka med till både det ena och andra kontoret, och det har testats grundligt i kontorsmiljö. Här lever det högt på att vara fylligt utan att vara påträngande, och att vara tillräckligt smålövigt för att man ska kunna använda kniptångs-sil. Dess enda riktiga nackdel i sammanhanget är väl att det inte är riktigt i toppskiktet i att ge en koffein-skjuts till drickaren, det piggar upp, men inte som ett bättre Ceylon. Likväl är det ett mycket trivsamt te som det kommer köpas mer av.

Fyra små moln av fem möjliga. 129 kr/hg, In the Mood for Tea.

 

Gyrostallrik, Brommaplansgrillen

av zonk

Många saker kan komma i vägen för det hårda jobbet med konsumentupplysning, som till exempel att åter bli indragen i heltid på dagtidsjobbet, förkylningar, och annat. Det gäller att tänka på återhämtningen, och få saker sitter bättre efter en hård arbetsvecka än en rejäl dos solid och ordentlig mat. Få saker är mer solida än en tallrik gyros med pommes, och med Brommaplansgrillen i närområdet var valet enkelt.

Många bygger ett berg av såväl kebab- som gyrostallrikar, där de varvar pommes, kött och sallad i en onyttighetens kökkenmödding, och toppar det hela med sås. Brommaplansgrillens gyrostallrik är föredömlig i det att de separerar dessa beståndsdelar, så att man vid hemkomst fortfarande kan njuta krispiga pommes. Dessutom stoltserar de inte bara med hemlagat mos, utan även med en egen röd sås, med en touch av BBQ-sås bland chilin, som passar som hand i handske med den oersättliga vitlökssåsen. Rökig sås blir lätt obalanserat, men här är det just bara en antydan, utan att det tar över, och det blir jäkligt najs, en ny grej för mig. I övrigt är det bra grejer, om inte lika anmärkningsvärda – pommesen är frasiga på gränsen till det knapriga, gyrosen är mustig och välkryddad, och vitlökssåsen solid och smaklig. Mina kärl och mitt hjärta gråter men min själ är fri, reptilhjärnan ler och nickar vist, nöjd och belåten. En hård vecka är över, och gourmanden är åter vid sitt fat. Fint så.

Fyra små starka gurkor och en liten bit isbergssallad av fem möjliga. 102 kr inkl läsk, Brommaplansgrillen.

Seeyok, Chaikhana

av zonk

Härförleden på Chaikhana provade vi på Seeyok SFTGFOP 2nd flush (det ska utläsas Special Finest Tippy Golden Flowery Orange Pekoe = jättebra, 2nd flush = andra skörden, i juni), ett svart te från Darjeeling. Det är ett mjällt te, lätt och fint, inte mustigt och maltigt som ett Breakfast-te, och är mycket milt och fint. Det är ömsom arom av persika, lite syrligt av nektarin, aningen sött o bärigt, och drar kanske lite åt hjortron. På det hela taget alltså ett trevligt te, även om avd. Bromma kanske föredrar te med lite mer drag i. Det är svårt att bli arg på Seeyok, men det känns heller inte som ett te jag kommer återvända till. Det finns för mycket annat spännande därute att pröva, ja, Seeyok känns som typfallet för ”damning with faint praise”, det är svårt att säga något illa om det, men det är ännu svårare att vara entusiastisk.

Tre och en tredjedels orange brygd av fem möjliga. 95 kr på Chaikhana.

Till Boxholms försvar!

av zonk

Härborta hos avd. Bromma blir det lätt ett par tre ostar i veckan och omväxling förnöjer som bekant, så man har ju blivit bekant med Boxholms. Deras Borgmästarost är till exempel förnämlig, en syrlig och fyllig ost, som passar utmärkt på ett kex eller en knäckemacka. Det är ingen livsomvälvande ost men likväl känns det trist att tillverkningen är på väg att bli än mer centraliserad, än mer industrialiserad. Inte för att detta är någon hantverks-ost i dagsläget, men som svensk vill man ändå värna om det som finns, det vi har. Hade någon i Italien fått för sig att göra något liknande med en lokal ost hade det blivit ramaskri, och i Frankrike hade man satt baguetten i halsen och slängt baskern i golvet, och sedan åkt in och dumpat fyra ton potatis på närmsta McDonalds på ren princip, det är deras fel, de jävlarna, de ska ge fan i att industrialisera vår Boxholms-ost. Det är såklart konstigt i detta sammanhang att franska Groupe Lactalis köpt upp Skånemejerier och försökt hävda att det inte behövs några regler för hur man tillverkar grevé, herrgård, prästost, etc, för de namnen är det liksom inget vettigt med, men kolonial dubbelmoral är ju dessvärre inget nytt.

Svensk ost-tillverkning är alltså under belägring på flera fronter, och även om Boxholms på inget sätt är den mest unika ost jag ätit, hade det varit fint att se att dess särart odlades, snarare än att osten blev mer industriell. En lokal mat-tillverkning, specialiserad och förädlad, låter inte bara mer i tiden utan även betydligt trevligare. Visa ert stöd för Boxholm, ring eller skriv till Arla och klaga redan idag!

Joe’s Tea Co Ever-So-English Breakfast

av zonk

Man kan ju tycka att English Breakfast Tea är en ganska standardiserad tetyp, men likväl blir man ju allt som oftast överraskad. Joe’s variant är lite annorlunda här i att det är en mestadels trevlig överraskning: jag hade inte på något sätt förväntat mig en fyllig smak av vinbär, men det är faktiskt inte alls tokigt. Till skillnad från en del annat smaksatt te är det vare sig övermåttan sött eller blommigt. Tvärtom är det balanserat precis på gränsen till syrligt, och passar utmärkt till småkakor. Ingen ska säga att det är ett storslaget eller komplicerat te, men det är väl sammansatt och gör sin grej bra. Och det är inte så tokigt!

Tre och en halv kringla av fem möjliga.

Ü.nn IPA (1978)

av zonk

Ü.nn IPA är en ofiltrerad, disig bekantskap att sitta och bli dimmig med, kan man först tro, det är mycket superhumlade DIPA-vibbar för ett ögonblick innan man kommer ihåg att man dricker alkoholfritt. Eftersmaken är faktiskt inte tokig heller, den breda karamelliga maltigheten ihop med den efterhängsna beskan blir nått att sitta och fnula på medans man väntar på att ta nästa klunk. Det är en tung, plåtig humlighet, fjärran all tropisk frukt, man sitter kvar med den fem minuter senare, det är trevligt, ger flashbacks till tungt humlade dagar i forntiden. Men visst är det aningen sött, det finns en liten konstig eftersmak av honung, det är lite apart och obalanserat. Men hellre det än alkofri tråklager, som det blott finns alltför gott om.

3.78 töcken av fem möjliga, Nr 1978 på bolagt, 21:90 kr.

Golden Monkey, Tea Center

av zonk

Om man nu råkar förbi Hornsgate-puckeln så måste man ju kliva in på Tea Center, men jag lyckades ta mig därifrån med bara tre nya sorter, vilket måste vara någon slags nytt rekord. En av dem var Golden Monkey, vars tidigare recension jag sitter på fingrarna för att inte läsa om innan jag dricker en kopp på Tea Centers löv.

Apans teblad är onekligen ganska ljusa, man hade kunnat säga gyllene med lite god vilja, och luktar bitvis gräsigt, bitvis körsbär, sådär. I vått skick blir de aromatiskt söta och doftar kronärtskocka och kål. Lite av kronärtskockan kan anas även i teets milt grönsaksosande arom. Det är ett lent och runt te, karamelligt maltigt, med en honungsaktig efterbeska. Ett trevligt te, allt sagt, men jag är lite konfunderad, för mina minnen av den Golden Monkey som avdracks på Chaikhana är om inte glasklara så ganska annorlunda. Vid kontroll av noterna visar det sig att den apa som avdracks på Chaikhana var från Vietnam, och man kan bara anta att det här med namnskyddat te inte är i farten här. ”A little knowledge is a dangerous thing”, säger de ju, och nu vet vi alltså varför.

Tre apor och en liten makak av fem möjliga. 95 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.