Golden Monkey

Vad gör man när man har tjugo minuter över i gamla stan? Man ramlar såklart in på Chaikana och tar sig en kopp te, för visst hade det suttit fint med en kopp, nyttigt är det också. Trevlig uteservering, dessutom. Man tänker det här och försöker låtsas som att händerna inte alls darrar och försöker undvika att låta desperat när man säger att man är på gående fot, och kunde teet liksom komma fort hade det varit bra.

Man sitter där och trummar lite med fingrarna på bordet och lyssnar  till tonerna av någon slags klassisk konsert i Tyska kyrkan. Gråsparvarna tjattrar och hr & fru dödsmetallare går förbi med en kasse från Sound pollution. Sen kommer tjacket, förlåt, teet, och det är en välsignelse. Golden monkey är ett organiskt svart knark te från Vietnam, och smaken drar lite åt te av breakfast-typ, något som vid det här laget känns mindre och mindre som en överraskning. Det är maltigt, torrt, med en fin, distinkt beska, och det är fullt med tein och alla dess välgörande vänner. Det är inte något experimentellt tok-te, men jag kan tänka mig att dricka det varje dag.

En kopp tar slut, nästa börjar. Gamla män i långa rockar kliver suckande förbi. Regnet hänger i luften, en mås glider över den askgrå himlen. Jag tömmer min kopp och jäktar vidare, snart lite mer än klädsamt sen.

Fyra dödsknark nyttigheter av fem möjliga. 60 kr för en liten kanna, Chaikana, Gamla Stan.

3 reaktioner på ”Golden Monkey

  1. Blir lite nyfiken över det här inpasset: ‘smaken drar lite åt te av breakfast-typ, något som vid det här laget känns mindre och mindre som en överraskning’. Kan inte låta bli att undra om det är bra eller dåligt? Att teet därigenom är så att säga blir förutsägbart framgår ju, men jag tycker mig ana en underton av något. Otålighet? En trängtan efter vidare tevidder eller de spännande teer som väntar vid horisonten?

  2. Breakfast-te är bra grejer, och just nu är nog Dimbulan det mest druckna teet, kanske lite otippat. Samtidigt är jag definitivt på jakt efter te som är tydligt annorlunda, och det ska sägas att man ganska lätt ramlar över ett antal teer som drar åt breakfast-hållet – har inte hittat något svart te utanför Kina som skiljer sig tydligt åt i stil. Sen kan man ju spekulera i om det beror på terroir, kultivarer, eller beredning (alltså att hetta upp eller inte, oxidering, fermentering, etc).

    Men det ska nog bli nåt inlägg eller nån recension om det här snart, till helgen om inte förr.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.