En karriär i teprövning

av zonk

Man inser efter en tids tedrickande att man borde vara lite mer systematisk i hur man brygger sitt te, för att verkligen reda ut vad som fungerar med en viss te-sort. Till att börja med borde man såklart försöka reda ut vad som är en optimal bryggtemperatur och bryggtid. Sedan börjar man fundera över vad lövstorleken gör med smaken – hur påverkas teets smak av att bryggas med hela löv? Halvkrossade löv? Finkrossat, a la CTC (aka, standard-påste)?

Sedan kommer confounding (konfunderande?) faktorer: tevolym vs temängd – man får i betydligt mer BOP än OP i sin kniptångs-tesil, och värst är In the Mood for Teas (fina) teer med superlånga löv. Vem tusan väger löven? Ska man verkligen behöva stå med en milligram-våg för varenda kopp te?

Sedan kommer antalet bryggningar, a la gong fu (även känt som kinesisk teceremoni). Slutligen borde man dricka minst fem koppar av varje bryggvariant, helst i väl-randomiserad ordning, och noggrant föra noter.

Till sist inser man att man hade behövt dricka ungefär 3 x 4 x 4 x 5 x 5 = 1200 koppar te för att nogsamt studera en enda tesort, och man blir matt och inser att man glömt ta in dagsformen ordentligt i studien, samt det faktum att smaken förändras och antingen kommer man verkligen älska eller hata ett te efter 1200 koppar, men man har i varje fall ett väldigt speciellt förhållande till det, man är på intet sätt normal längre, man har gått så långt ner i kaninhålet att man kan prata te med en hattmakare. Så man återgår att brygga te lite som man råkar få för sig, halvt utforskande, halvt på gammal vana, och åtminstone försöka dricka ett par koppar av ett te innan man säger något. Och reflekterar att man  utsätter sig för färre eller i vart fall annorlunda prövningar än om man gett sig på en likartad karriär inom ölprovning.

Brooklyn Special Effects (1958)

av zonk

Jag har aldrig varit något jättefan av Brooklyn Brewery, men med 32 öl i systemets alkoholfria sortiment, så vill man inte lämna någon sten o-vänd. Kanske kommer det ta lite längre tid att ta sig till Carlsbergs & Estrella Damms varianter på alkoholfritt, men det må väl vara hänt. Ingen som dricker dessa öl lär begråta att jag inte gör det, och inte heller jag. Efter ett flertal år med lite större ansatser till vettig alkoholfri öl har det ju börjat finnas mer att välja på, dessutom, och det är däremot något att vara glad över. Så med en något märklig känsla i magen stod jag där på Brommaplans systembolag och plockade en liten korg full med olika öl, och begav mig till kassan. För ett ögonblick spekulerade jag i huruvida man kan bli leggad för alkoholfri öl, men frågan aktualiserades aldrig. Kanske gav jag endast ett mer seriöst och nyktert intryck än en del andra i kön, kanske börjar helt enkelt ens ansikte bära tillräckligt tydligt vittnesmål om årens gång, vi kommer aldrig att få veta. Tillvarons mysterier.

För mig var det likaledes länge ett mysterium vad folk såg i Brooklyns öl, speciellt deras brödlimpa till lager. Ingen riktig karaktär någonstans, föga charm, och såldes huvudsakligen på ställen som tidigare endast hade sålt stor stark. Egentligen är nog deras Special Effects ungefär densamma, men det är inte jag. Jag satt och trivdes bra med min Brooklyn i skuggan, och den satt fint till kebabpizza med vitlökssås, aningen humle men ingen bomb, en lite karamellig red ale-karaktär, ja, det fanns något att smaka på och det var trevligt. Den där bristen på eftersmak tror jag mest drabbar de som regelbundet dricker öl med mer påtagliga alkoholhalter. Jag saknade inget, men jag är nog heller inte alla öldrickares mått. På det hela taget alltså en helt passabel öl, inget överdåd, men helt ok, och lite roligare än pilsner-aktig alkoholfri öl, får man nog säga. Helt enkelt ungefär det som Brooklyn Lager alltid var, för ungefär de med samma tunga för öl som jag för närvarande har.

3.75 relativa öl av fem möjliga. 15:90, nr på Systembolaget.

Earl vs Earl

av zonk

Dagen har kommit, bataljen ska stå. Avgörandet kommer ske: vem är mest Earl och vem är mest Grey? I ena ringhörnan har vi Sirocco Gentle Blue Earl Grey från Schweiz, i andra har vi Mariage Frères Earl Grey French Blue, hemmahörande i Frankrike. Bataljen sker på sponsring av en anonym donator (vi kan som sagt kalla honom Robin), och vi ser mycket fram emot dess resultat.

Redan när vi öppnar Sirocco-teets omslutande påse sätts tonen för matchen: en distinkt och påtaglig doft av bergamott sprider sig, och en närkontakt nästan överladdar näsan. I jämförelse är Mariage Frères lilla bollformade påse mer anonym, och doftar vagt blommigt, lite potpurri. Skillnaden är lika tydlig i teets doft: hos schweizarna är det en påfallande frisk doft, närapå mintig, medan fransoserna är mer åt det lite tantigt blommiga. Likaledes med smaken: Sirocco har en nästan oroväckande skarp ton av bergamott, med en närmast metallisk efterklang, medan våra Frères bjuder på ett trevligt maltigt te, möjligen något besvärat av en efterhängsen arom av potpurri. Vi hade tidigare noterat att den schweiziska påsen verkade något mer välfylld, och våra Bodum-tekoppar håller ju bara två deciliter, till skillnad från en temugg, som ju lätt kan hålla det dubbla. I en ansats till balans testade vi således att späda vår Sirocco cirka till hälften, och det var helt klart en mer återhållen dryck – fortfarande distinkt smakande av vår vän från Bergamo, men inte övermåttan så.

Slutbetyget får alltså bli tre och trekvarts Bergamo-bor av fem möjliga till Sirocco, och tre och en tredjedels till vår Frère. Sammantaget får vi alltså utropa Sirocco som enhällig erhållare av Earl-hatten och vi förväntar oss en fylkning av fotfolk och ryttare under detta baner.

Sushishopen

av zonk

På ett infall knallade jag in på Sushishopen på Norrmalm, ett stenkast från jobbet, för att beställa sushi. Det är ett gemytligt krypin som uppenbart jobbat en del med sin japanska stil och faktiskt lyckats bättre än många andra minimalist-skandinaviska vitmålade varianter. Jag beställde utan eftertanke deras Shogun 16 bitars sushi att ta med. Jag hade hört varnande ord om rostad lök från kollegor men tänkte inte på det. Hur mycket kan man konstra till vanlig sushi?

En hel del, visar det sig, men det var inte bara av ondo. Centrum av medtagslådan var det konservativas hemort, lite som de rika i Stockholm omges av mer bohemiska eller i varje fall mindre bemedlade områden omkring sig. Lax-nigirin var mums filibabba, och den vita fisken bredvid var inte dum, om än lite anonym. Räkan var lite trött men gick ner, och omeletten trevlig om lite fladdrig. Då var det sjögräsbeklädda tornet med crabsticks plus.. coleslaw (?) ovanpå trevligare. Sen kommer vi till våra bohemer, rullarna längs kanten. Innehållet av tonfisk, avocado och gurka var förstås inte märkligt, men chilimayon ovanpå var kanske lite oväntad, och än mer den rostade löken, som gav det hela en avgjort dansk karaktär, som tog över ganska rejält. Man kan fråga sig om det är samma instinkt som lett till additionen av det meningslösa svenska persiljelövet som toppade anrättningen. Annars var det som sagt en ganska typisk sushilåda, möjligen var det mer fiskig/svampig smak på mison än vi är vana vid, och mer sprutt (chili?) i ingefäran (så det kittlar i öronen), men det är de små sakerna.

Nu är jag ju gammaldags och vill ha min lax-nigiri så som den uppfanns efter norsk import till Japan på 80-talet, men självklart är sushi liksom all annan mat stadd i förändring. Huruvida man uppskattar allt nytt är såklart upp till var och en, personligen är jag milt skeptisk och tycker chilimayo och rostad lök är aningen åt det tokroliga hållet, för att inte tala om deras berömda friterade sushirullar, vilka säkert glädjer varje britt och texasbo. Kvaliteten var också något ojämn, med fin lax men trött räka och lite anonym vit fisk och omelett. För 155 kronor vill jag nog ha lite bättre grejer, men för den som är glad åt det nyskapande (läs, knasiga) inom sushi är det kanske mer lockande.

3.5 rullar av 5 möjliga.

Golden Yunnan Black

av zonk

Raka vägen från Yunnan, via In the Mood for Tea i Vasastan, kommer detta ekologiska svarta te. Det är kanske inte lika distinkt från breakfast tea som Keemun Hao Ya, men är ändå en precis och trevlig personlighet. Liksom Tian Mu Tips är löven elegant långa och obrutna och vill endast svårligen inordna sig i vår vanliga tesil i tång-format.

Samtidigt som man alltså inte kan säga att det är något väsensskilt från breakfast tea, finns det ändå distinkta intryck av detta gyllensvarta te. De våta löven doftar äppelkart & kakao, teet osar kanel och rabarber, och smaken är klar och ren, lätt på malten, med en touch svarta vinbär och sparsmakad beska. Eftersmaken är fin, beskan och den bäriga syran ligger omslingrade som två kärlekskranka snokar och man smuttar och smackar och är mycket nöjd.

Fyra snokar av fem möjliga. 59 kr för 50g, In The Mood for Tea.

Jever Fun (II)

av zonk

Perspektiv. Allt handlar om perspektiv. Min kollega här på Gödsvinet (vi kan kalla honom Johan) lider en lika uppenbar som tragisk brist på sådant. Det är förstås vackert att han inser att han ligger efter på den senaste månadens te-skrivande, d:o ölrecenserandet, och jag vill inte vara ofin nog att påpeka att detsamma gäller viktiga och grundläggande ämnen som betong, burgare, korv och caféer som gud glömt. Men när han hävdar att alkoholfri öl är som ett långsamt farväl, då vill jag protestera. Förvisso är det uppenbart att han ser det från sitt eget perspektiv som såpass marinerad i tysk öl att han uppfyller reinheitsgebot. Han måste bara inse att det finns ett annat, ur filosofisk och ontologisk synvinkel intressantare perspektiv, och det är den långvarige vattendrickarens. I stort sett var svensk är bekant med upplevelsen av att i tid och otid dricka öl och många har funderat på hur ölen smakar, men hur många har efter ett flertal år i samkväm med vatten allena återupptäckt ölen från det alkoholfria hållet? För oss som folkbildare och autodidakter i livets hårda skola finns ju här uppenbarligen en ny väg att utforska, och givet vår natur som samhällsnyttans åskledare kastar vi oss givetvis huvudstupa in på den.

Perspektiv är nog även det enda sättet att förstå hur smaken av Jever Fun permuterat för er utsände. Efter att tidigare ha karakteriserat den som ”besvärande fadd”, satt vi nu istället och kände en kraftig lust efter ett glas vatten vid sidan, för lite andrum från denna övermåttan beska och intensiva dryck. De stora ölbolagens brygder är ju alltid i skiftning, för att bättre fånga upp de senaste trenderna bland blaskölsdrickarna, och kan man tvivla på såna samhällets stöttepelare som Orval så är förstås steget kort till att misstänka att även Jever byter fot ibland. Att den skulle gå från utspätt vatten med gul färg till subjektiv trippel-IPA-intensitet har jag dock svårt att tro, den enklaste och rimligaste förklaringen är att ribban sänkts: från att ha matchats mot pale ale och rökporter har Jever Fun helt enkelt fått gå en rond mot ett glas icke smaksatt kranvatten. Kranvatten är fantastiskt och jag uppskattar ett glas mer än de flesta, men i beska är det inte någon särdeles svår motståndare, inte om Stockholm VA gör sitt jobb. Samtidigt är detta inte något jag håller mot Jever Fun: för mig, där och då, med en stor tallrik tysk korv med potatissallad och surkål framför mig, gjorde den sitt jobb med bravur, ja bortom och utöver det man kunde kräva, en San Miguel 0,0 (det ska utläsas ”alkoholfri”) framstod efteråt som en efterlängtad landning från en tur i beskans zenit.

Tre och en halv besvärande besk dryck av fem möjliga. Finns där alkoholfri öl finns (ibland). Kostar kanske hälften av vad en alkohol-innehållande öl kostar, eller lite mindre.

Södra Jura say hello (33456)

av Johan

Det är med skam och bestörtning som jag konstaterar att zonk har recenserat mer öl än mig den här månaden. Och mer te. Ganska mycket mer te. Så här kan det förstås inte fortsätta och nu gör jag något åt saken.

Öl och öl förresten, senast var det ju en alkoholfri Nils Oscar och personligen anser jag inte att Nils Oscar är riktig öl. Jag kan leva med en alkoholfri öl. Inte särskilt länge förstås. Alkoholfri öl gör mig sentimental och nedstämd, att dricka en är som att titta i ett fotoalbum med bilder av öl med alkohol.

Alkoholfri öl är som ett långsamt farväl.

Nu var det inte alkoholfri öl vi skulle prata om, vi har recensioner att skriva och zonkar att sätta på plats. Om alkoholfri öl är ett långsamt farväl är ölen på bilden ett ”hallå!”. Det är en van hälsning men en du bör besvara.

Södra Jura Say Hello är en fyllig lager som är humlad men som också vet när den ska sluta, till skillnad från allt för många öl i genren. Den är smakrik och kanske lätt fruktig men tillräckligt välrundad för att hålla mer än ett varv. Det är en lokalt och småskaligt producerad öl med en sådan smak.

19:90 kronor på systembolaget, nummer 33456 i katalogen

Tre trygga fraser av fem möjliga

Den transgressiva ölen

av zonk

Den transgressiva ölen är ölen du känner att du inte borde dricka men som ändå står där framför dig. Kanske är den ett brott mot arbetsmoralen, mot hälsomoralen, mot tidsmoralen eller bara sensmoralen. Eller så har du bara slutat dricka och ens en alkoholfri öl känns som en överträdelse, en bro för långt, en spatsertur längs Ginnungagapet, rysk roulette, eller att jonglera med nitroglycerin med en spann över huvudet. Det låter spännande att leva farligt men helst vill man kanske ändå inte sluta sina dagar i vithajens käftar eller med ett trasigt fallskärmssnöre i handen.

Gödsvinet Bromma tog i varje fall steget och resultatet var, som den snabbtänkte läsaren kanske hoppats eller gissat, inte riktigt så illa som att skjuta heroin på en skitig toalett eller brottas med bakfulla björnar bakom galler. Faktum var att det smakade öl, väldigt mycket öl, även om eftersmaken inte var densamma och alkoholen inte tryckte på några belönings-knappar i hjärnan – en halv procent räcker inte långt där, helt enkelt. Framförallt kändes det dock som att komma hem. Mången bägare har svingats på månget uteställe, vissa bättre, andra sämre, men det har varit en inramning till utekväll efter utekväll. Många jag känner har fortfarande denna vana och det kändes lite som att komma tillbaka till en gemenskap. Samtidigt var det, både där och då, och dagen efter, skönt att slippa den andra halvan: svängningar i temperament och hårbotten kan jag klara mig utan.

Tre öl utan att dricka öl av fem möjliga. Kostar mindre än den smakar. Alltmer spridd, med alltmer smak.

The Heart of Darkness

av zonk

Avgrunden lockar oss, vi stirrar in i mörkret och stånkar i läckande båt upp för den djungelflod av självpåtaget ondskap som förtrollat oss, bergtagit oss, fascinerat oss tills vi inte kan titta bort, inte kan låta bli att söka upp den, vältra oss i den, för ett ögonblick bli ett med den, känna den djupt ner i det vi är rädda för är vårt innersta själv. Jag har vandrat teets vägar en tid nu, och jag har känt mörkrets korrupta lockelse, jag har stirrat den i ögat och hällt kokande vatten över den. Jag har bryggt den, den ursprungliga söderblandningen från The Tea Centre of Stockholm, denna malström av blommigt te som håller på att dra ner hela te-sverige, ja hela te-världen, i sitt infama inferno.

Närkontakten följer ett blott alltför typiskt mönster. De första intrycken av besten överträffar vida dess förskräcklighet vid närmare bekantskap: mannen i gummidräkten är inte så läskig i närbild som i ögonvrån, och är i slutändan mer småmysig än skrämmande. Söderblanding, denna urkälla till svenskt blommigt te, fungerar precis så. De torra löven är en sannskyldig orgie i fruktiga och blommiga odörer, de luktar potpurri med inslag av sviskon och dadlar. De våta löven är betydligt mer återhållna, och doftar friskt, syrligt fruktigt, antydan av blommigt, kryddigt, med lite vått gräs på slutet. I jämförelse med dessa båda är teet tamt och rundlagt: knäckig doft med undertoner av citrus och sommarblomster, och en än mildare och rundare smak – en enkel maltig och besk te-smak, avrundad med ett vagt sammelsurium frukt och kronblad. Om man avhåller sig från näs-närkontakt med de torra löven är det faktiskt ett riktigt balanserat te, måhända att en tefantast kan invända att blomstertonerna skulle kunna skölja synnerligen enkelt te i grunden.

Nej, jag har svårt att bli sådär riktigt irriterad på söderblandning, det är trevligt på sitt sätt, sen hade man förstås tyckt det var roligare om fler caféer hade serverat ett bredare urval icke smaksatta teer av bättre kvalitet. Om vi kan lura på hipsters, trendmedvetna och de där utpräglade sökarna efter nya smakupplevelser att icke smaksatt te av finare sort är det nya svarta, kanske det kan bli om inte en IPA-revolution så i varje fall lite mer variation bland tesorterna man hittar bortom tebutikerna. Vi på Gödsvinet kommer göra vår del i detta projekt, och hoppas att ni läsare kommer göra er. Tesverige, nej, tevärlden behöver er. Det ligger på era axlar att dricka och bjuda igång terevolutionen, en kopp i taget.

Söderblandning, tre mörker av fem möjliga. 65 kr/hg, The Tea Centre of Stockholm.

Dagens betong: Immanuelskyrkan, Stockholm

av zonk

Det har varit ett gravt underskott av betong på Gödsvinet på senare tid, denna modernitetens kanske främsta vitamin, så för att ge vår läsekrets denna omistliga del av den mentala kostcirkeln kommer här en liten samlarbild från den ack så skrovligt sköna Immanuelskyrkan som pryder Kungstensgatan i Vasastan. Med sin kontrast mellan ljuvligt grå råbetong och murrigt brunt tegel med bara en aning av rött är den en lisa för själen, balsam för ögonen, man kan nästan känna betongens rugosa yta mot fingrarna, ja, man blir glömsk av trafik och fotgängare som med strollers och kantiga attache-väskor rusar trottoaren lång. Det är poesi från 1974, och vi hoppas få tillfälle till ett noggrannare studie även av innanmätet, om möjlighet gives.