Det finns en del saker man liksom missat under ett par års redux-diet pga diverse ohemula tendenser i matsmältningen. Sen finns det en del saker som man inser att man inte alls missat, utan bara trott att man missat. Food trucks hör definitivt till den senare kategorin. En food truck är nämligen egentligen inget nytt, det är bara något gammalt, fast på hjul. En food truck är helt enkelt en rullande kiosk, och ska man vara petnoga är det egentligen inget nytt påfund att sätta hjul på kiosken heller. Pölsemannen har länge hållt till i sådana, och kebabvagnen är inte heller den något nytt påfund. Den som härstammar från Lund kan mycket riktigt intyga att det redan för tjugo år sedan åts en myckenhet kebab under oförklarligt stor entusiasm från en sådan vagn. Möjligen kan intag av starkvaror stå för en del av förklaringen, kanske kräver kebabvagnskebab dessa drycker likväl som kräftorna gör det. Trots detta var det lovkörer för food trucks från pressen under ett flertal år, och även om det kanske finns några foodie-varianter av dessa rullande kiosker i städernas hipster-reservat, är de otvivelaktigt undantagen. Sen ska det sägas att det inte är något fel med kiosker, de fyller ett vitalt om än sällan besjunget uppdrag i våra liv, de levererar stödkorvar och annan snabbmat för en rimlig peng, och gör det ofta på udda tider, när finare etablissemang stängt för natten. De är också utan tvivel att föredra framför ännu en multinationell snabbmats-kedja, även om resultatet kanske inte är lika förutsägbart. De är helt enkelt stadens vägkrogar, och vi håller dem varmt om hjärtat, med eller utan hjul. Låt oss därför befria dem från hipster-foodie-oket, och kalla dem för de rullkiosker de är.
Långlördag
När jag var liten var långlördag något fantastiskt. Plötsligen var butikerna liksom öppna hela lördagen, fatta vilken grej! Det var som en karneval på stan, massor av folk ute med lönepengar som brann i fickan, kommersialismen rusade i folks vener som det planetförstörande dödsknark vi senare fattat att den är. Några år senare råkade jag hamna på en kvällsöppen Borders i Pasadena, och gick runt med en stor kaffe och bläddrade bland böcker, frälst på förenta staternas kvällsöppet. Det var magiskt, att kunna handla när man ville, och dricka kaffe i bokhandeln till på köpet.
Men numera frågar man ju sig om det här egentligen är av godo, vi tar kål på våra små och stora medboende på planeten i en takt som är värre än resultatet av den där kilometerstora meteoriten som tog kål på dinosaurierna. Klimatet knorrar och isar smälter, vi får snart ge isbjörnarna flytväst och skeppa alla pingviner till Tasmanien.
Samtidigt slås jag av vad en kursare sa när jag pluggade i Kanada: ”vi lever på en oändlig planet”. Vi använder inte slut på kopparen, vi hittar fler fyndigheter och andra lösningar när den blir allt dyrare. Det har förutspåtts betydligt fler apokalypser och katastrofer än vad som faktiskt inträffat. Hans Rosling har rätt: förändring sker hela tiden, men vår världsbild är ganska stationär, spikad på vad jag inte riktigt vill kalla fördomar, utan snarare saker man inte till vardags funderar vidare mycket på. Ens bild av Etiopien blir lätt formad av några bilder i tidningen på dammiga byar av lerhus, strunt samma sedan att det egentligen även ligger en hel del gröna berg, stora städer, och klippkyrkor i landet, och att kaffet är förbannat gott, och att bananerna smakar så mycket att man blinkar i förvåning, där man står med en liten och krokig sort i handen.
En ickeglobal värld hade blivit en förbannat fattig värld, på mer än ett sätt. Kan man inte ut och resa, kan man heller inte se gröna berg eller klippkyrkor med egna ögon. Kan vi inte skeppa saker globalt, blir det inte mycket te här i Sverige, ej heller kaffe. Datorer blir det någon svensk variant av, både den där gps-spårnings-varianten du frivilligt har i fickan och de där mer kapabla med större skärm du kanske har hemma eller i ryggsäcken. Nej, vi får ge Hans Roslings ande en salut och sedan bita ihop och börja jobba hårt, enträget och effektivt på att göra allt det vi gör på ett sätt som inte tar kål på planeten och oss själva. Vi kommer få kompromissa, vi kommer få kämpa, men det finns lösningar. Solenergi är numera ingen entusiast-grej i USA, det är en solid investering. En del resor för rena möten ersätts redan med telefon-tv-varianter som var rena scifi för ett halvsekel sedan – mer sånt behövs. Elbilarna är på inmarsch, och våra matvanor är stadda i ständig förändring, med ett koldioxid-tänk som ingen hade gissat för trettio år sen. Vi får inte ge oss, vi får inte ge tappt. Tillsammans kan vi göra fantastiska saker.
Hajua Assam
Man skulle kunna sammanfatta Hajua Assam som ett behagligt te av breakfast-typ, sådär lite mustigt och maltigt, lite fruktigt och behagligt beskt. Det är en välkomponerad helhet och gör sig förbaskat bra i tekoppen, det både smakar och ser klassiskt te-igt ut. Det är inte ett te jag har lätt att berätta mycket om, men det är ett te jag gärna dricker. Jag har märkt att ju mer te jag dricker i min vardag, desto mer har jag börjat leta efter slitstarka, välavrundade teer. Det här känns som en mycket god kandidat för ett nytt standard-te vid skrivbordet på kontoret. Gott så.
Tre och tre fjärdedels kontorsfrukost av fem möjliga. 79 kr/hg på Tea Centre, Stockholm.
The tea centre of Stockholm
På Södermalm hittar vi en av Stockholms kanske mysigaste tebutiker, The Tea Centre of Stockholm. Här finns sedan 1978 ett fint urval av alla möjliga sorters teer i en inredning som är sådär skönt gammaldags som det bara blir med en mycket medveten ansträngning. Till skillnad från en del lite mer hard core eller hippa tebutiker är priserna också schyssta. Annars är butiken kanske mest känd för att ägaren, Vernon Mauris, redan 1979 introducerade världen till Söderblandningen, detta blomstriga svarta te. Huruvida man ser detta som en framgång för tedrickande i allmänhet råder det kanske delade meningar om, men den har onekligen blivit populär, med en mängd kopior, kallade Söderte, Södermalmsblandning, osv. Tydligen ska den från början ha hetat Misstagsblandning, då Mauris råkat tappa ingredienserna som skulle användas till nya teblandningar i en enda röra. Men misstaget blev populärt, och numera finns även en grön Söderblandning, baserat på grönt te.
För oss som inte befattar oss med blomstrigt te, finns det dock fortfarande mycket att välja på, vi hittar fyra sorters Pu-Erh samt även en jätte-puck gammel-Pu-erh för 800 spänn om någon är sugen, ett flerta vita, gröna, svarta och oolong-teer, samt en del andra hus-blends som är mycket frestande, exempelvis lapsang-osande Sir John Blend, och en egen Earl Grey.
Sammantaget är det en mycket trevlig liten tehandel, och det är nog tur för min plånbok att jag inte jobbar närmare den än jag gör. Dess traditionella svenska öppettider (dvs kontorstid samt lite kort på lördagar) gör också sitt till här, med sitt nästan hundraprocentiga överlapp med tider då man är på jobbet. Så vår enda sorg är att vi inte kan hitta hit oftare, och det får väl sägas vara en komplimang på sitt sätt.
Fyra och ett halvt telöv av fem möjliga. Hornsgatspuckeln på Södermalm, Stockholm.
Minoh W-IPA
Minoh är en plats i norra Osaka och såvitt jag vet är den platsen huvudsakligen ett berg. Även om berget ligger omgivet av ungefär nio miljoner Osaka-bor så är själva berget självt endast befolkat av apor och björnar. Dessa gör tidvis besök på det av Osakas universitets campus som ligger alldeles nära, förmodligen till glädje och förskräckelse för alla inblandade.
Nu var det inte detta vi skulle prata om, jag blir bara så ofokuserad när jag tänker på berg i norra Osaka. Istället ska vi rikta uppmärksamheten till denna öl från ett bryggeri beläget just i Minoh.
Innan denna flaska kom i min ägo hade jag aldrig hört talas om Minoh bryggeri, trots att jag under mina flera längre vistelser i Osaka suttit och druckit mer eller mindre meningslös öl bara ett par kilometer bort. Om jag bara vetat.
Det hjälper inte att grubbla över det nu men jag kan konstatera att dryckenskapen kunde ha hållit högre klass när jag var där. Då ansträngde jag mig ändå för att finna de bättre exemplen på japansk bryggerikonst, så som ett par IPA från Kirin.
Minoh W-IPA placerar sig ledigt över dessa mer storskaligt producerade IPA. Det är visserligen en ganska traditionellt humlebesk IPA av amerikansk stil men i ett land av Suntory är den blinda kung.
Beskan är större än fruktigheten och alla som druckit en Grand Kirin Calypso IPA vet att det är bäst så. Det är kanske en ofin sak att säga men Minoh W-IPA smakar helt enkelt inte särskilt japanskt. Jag skulle tro att kundkretsen i norra Osaka och Japan i övrigt är ganska liten och ganska utländsk.
Jag skulle ha kunnat dricka en till om det inte varit 8000 kilometer till nästa. Inget förgyller dock en recenserad öl som att få konstatera att den inte finns på Systembolaget.
4 monorail av 5 möjliga
Stödkorven
Stödkorven uppfanns för ett enkelt syfte – att hålla hungern i schack tills den ordentliga snabbmaten är färdig, om det så är en burgarmeny, kebabtallrik, eller något annat mer avancerat. För dessa plågsamma minuter, med de underbara gatuköksaromerna ringlande under näsan likt doften av Edens rosor, finns stödkorven där för dig. Den kommer direkt från sitt tråg och med ett bröd och en snabb ringling senap och kanske ketchup är den klar. Den räcker inte hela vägen, men den håller dig på benen tills den riktiga maten kommer.
Men stödkorven har expanderat. Den finns nästan alltid där när du behöver den, i medgång och motgång, när det är soligt eller när tillvaron är regnig. När hungern pockar men tiden eller kontot inte riktigt medger att sätta sig ner och äta nåt lite bättre. När man har mat hemma och man borde skynda hem och laga, men blodsockret är rent åt pipan och man fladdrar med blicken. Då sitter den som en keps, stödkorven. Enkel, snabb, billig, och mättande – och till på köpet enkel att äta på gående fot. Det är en mycket fin uppfinning, och jag tycker det är dags att vi visar den vår uppskattning. Jag vill därför utnämna den 2:e maj till stödkorvens dag. Gå ut, idag, och visa hur du verkligen känner. Ät den, njut den, och tänk på vad den gjort för dig.
Tian Mu Tips
Från tehökaren på In the Mood for Tea har vi inhandlat detta gröna te från Zhenjang i sydvästra Kina. Som vi så pedagogiskt kan läsa på paketen skördas det för hand i mitten av april, och ska bryggas nånstans runt 70-75 grader. Hyfsat specifikt och hard core, vilket jag förstått är typiskt för butiken.
De obryggda telöven har en intensiv arom av gräsklipp och diverse hejvilt hackade grönsaker av grönaste sort, men det bryggda teet har bara en aningens aning av sådan grön arom, och kanske en hint av kokta grönsaker. Smaken är lätt och frisk, med bara ett uns syrlighet. Det är lite vaga toner av grönt, och kanske de där mandlarna de pratar om på paketet, jag vet inte riktigt. Beskan är beskedlig även efter fem minuters bryggning, men efterbeskan är juste, och drar lite åt gräsklipps-hållet. De våta telöven (ja, jag har börjat ta mig för vana att lukta på dem, i ren nyfikenhet) osar däremot intensivt av dragon och kokt kål, och en smula vått hö. Det här verkar dock inte precis hitta ner i tekoppen i någon större utsträckning, och det är kanske lika bra.
Det är inte ett de stora åthävornas te, men det är likväl ett mycket smakligt te, som försvinner fort i koppen. Det kan nog vara ett te där man kan experimentera med längre bryggtider – jag har något vagt minne av att tehandlarn talade om något sådant – för att se om de där luriga tonerna från de våta telöven kanske kan smita igenom lite. Hittills har jag testat två samt fem minuters bryggning, och skillnaden blev inte milsvid, även om femminutarn helt klart smakade mer.
Tre och en tredjedels grönska av fem möjliga. 129 kr/hg på In The Mood For Tea.
Verklighetens korv
En korv är inte bara en mängd mer eller mindre tvivelaktiga slakteriprodukter och andra billigare substitut i en alltför trång kavaj. En korv är ett tillfälle, ett mer eller mindre medvetet val, en genväg eller en billig ingrediens, ett impulsköp eller en tillfällig blotta i din gard. Ibland kan korven bli något medvetet tillkrånglat, men oftare är den nog en sänkning av ambitionsnivån, en lösning på tidsbrist eller ett skralt bemängt konto. En korv är dock alltid mer än bara sina smaker och dofter, och även om dessa kan beskrivas, så är det ofta intressantare att tala om dess sammanhang. I korven har vi ett tvärsnitt av livet, från sommarens piggt röda chorizo på kolgrillen, glatt skvättande över sin kock och den hårt ansträngda gräsmattan, till en blek och ledsen kokt grillad med bröd i novemberslasket, i all hast, innan bussen går. Korven är med dig i nöd och lust, och inspirerade av vår egen tidigare analys av ölens många olika sammanhang, vill vi skriva om korvens alla tillfällen i med- och motgång, sommar som vinter, natt som dag. Vi kommer skriva om verklighetens korv, och om hur korven genomlyser ditt liv, och du korvens.
Te, toast och Time team.
Vissa saker gör sig bara i kombination. Som te, toast och time team, vid det här laget en tradition hemma hos avd Bromma. Hett te, toast med ost och apelsinmarmelad, och engelska mysfarbröder (och mysfastrar!) som gräver i marken och donar med krukskärvor, det sitter som en keps en avslappnad lördagsförmiddag. För de som inte redan känner till den, är alltså Time team en dokumentärserie i reality-aktigt format (men väldigt renons på drama, tack och lov) om ett gäng arkeologer som gräver ut ett nytt ställe över helgen. Det är väldigt mycket England, med randiga tröjor, skrockande arkeologer med yrande hår, pittoreska jordbrukslandskap och d:o hus. Kanske är det därför det gör sig så bra med te. Gudarna ska veta att man kan bli sugen på något varmt att dricka med den medeltida nivå av husbyggande och speciellt uppvärmning och isolering som brukar förekomma på de brittiska öarna. Det kan likaledes vara en del av anledningen till att de föredrar halvljummen öl. Hursomhelst är ovanstående trio ett solitt recept för mys, även såhär års när det faktiskt är riktigt uthärdligt att vara utomhus, bitvis rentav njutbart.
Close, but no cigar
Hoppet, hoppet kan blossa upp så hastigt, och släckas så fort. Fransk fruktkola, visst låter det som det hade kunnat fungera som något slags substitut för klassikern från Ako? Men nej. Istället för att som Brio smaka lite för lite, har fransmännen tryckt ner för mycket smak i sin fruktkola. Istället för en behaglig, lite pastellig, mjuk och krämig kola, blir man här närapå överfallen med fruktsmaker. Ja, och bärsmaker. Låt oss inte debattera om det borde ha hetat Ako frukt-och-bär-kola. Ni vill inte se den debatten. Det hade blivit smutsigt och hårt. En amerikansk presidentkampanj hade framstått som ett under av renhårighet och slag över bältet i jämförelse. Nåväl. Fransmännen håller inte igen, det smakar som sjutton, och ja, det är ju inte dåligt. Man kan göra så, men det är inte rätt. Det är inte en ordentlig fruktkola. Det har konsistensen och tugget helt rätt, men smakmässigt är det motsvarigheten till att trycka ner alla tangenter och pedaler på kyrkorgeln samtidigt, det är kul, men inte i längden. Likväl är det här en motgång som ger oss styrka, motsatsen till en Pyrrhus-seger – varje förekomst av någon slags fruktkolor talar ju för att det nånstans därute finns någon som begriper sig på hur sådant verkligen ska tillverkas. Hoppet lever, ja, hoppet lever än!
Fransk fruktkola, tre smakbomber av fem möjliga. Lösgodis för runtikring 20 kr/hg på en lokal Ica-affär.